Hoppa till innehåll

Dag: 1 februari, 2017

”Jag är den enda som …”

Jag nämnde häromdagen att vi runt matbordet har en massa traditioner, men att ”jag är den enda som … ” är den mest långlivade. När alla barn väl flyttar hemifrån (uhuuuu) kommer jag och min djefla man att sitta så här mittemot varandra vid köksbordet:

– Jag är den enda som är kvinna.
– Jag är den enda som är man.
– Det här är ju jättetrist.
– Du kan va trist.

Men nu är det kul! Alla runt bordet säger i tur och ordning något som man är ensam om. Det är ett perfekt sätt att få skryta. Eller vara rolig. Eller bara tala om att man har omaka strumpor. Och man måste gå vidare och inte förklara det som nyss sagts. (Fast det gör vi ändå.) Det kan låta så här:

– Jag är den enda som har sprungit en mil idag.
– Jag är den enda som har orange tröja.
– Jag är den enda som pruttade nyss.
– Nää!
– Det är du inte alls.
– Men gaaaaah!

När vi har gäster runt bordet, kan det låta så här under första varvet:

– Jag är den enda som vaknade kl åtta.
– Jag är den enda som sitter precis just här.
– Jag är den enda som heter Peter.
– Du är den enda som rimmar.

Rimlig hjälp.

Normaltrist. Men. Redan under andra varvet blir gästerna varma i kläderna, och då kan det låta så här:

– Jag är den enda som har stulit pengar ur kollekten.
– Vaaaa!
– Sssch, fortsätt nu!
– Men peng…
– Jag är den enda som har kysst … åååh, nu … nu glömde jag hans namn!
– Nej, säg! Säg vem det var!
– Han … han som gifte sig med henne som … och som gillade han den där gamla filmstj… THOR MODÈEN!
– HAR DU KYSST THOR MODÈEN?
– Nej, Ulf Larsson.
– Men ä int’ han dö?
– Jo. Han rör int’ på sej.
– Jag är den enda som har borstat håret idag!
– TRÅÅÅÅKIGT!

Sedan börjar någon googla vad Thor Modéens kompanjon hette och sedan tappar vi tråden igen – och så håller det på ett tag.

Och vad gör ni vid matbordet?

Share
39 kommentarer