Medan det låter som om alla andra har plöjt ner till botten på Netflix och röjt bland HBO-serier, har jag bara översatt på varje ”ledig” stund. Eller hållit på med basket, förstås. När jag nu äntligen sedan i lördags har en normalare arbetsbör…
Hehe. Det har jag ju inte alls. Sällan har jag haft en sådan onormal arbetsbörda. Nåväl: jag har fått fritid! Vad gör man då?
Jag har gått på basketpromenader.Jag tror att jag har hittat en gammal stencilapparat i ett ödehus.
Men även inomhus händer det saker. Källaren är visserligen fortfarande ostädad och alla gamla foton är oframkallade, men …
Jag har lagat fantastiska luncher.Jag har råkat dammsuga upp ett försvarligt antal pusselbitar.Vårt kylskåp har börjat läcka.Brödrosten har gått till de sälla jaktmarkerna.
Att apparaterna väljer att gå sönder nuuuuu måste ju vara någon sorts konspiratorisk komplott. Men vi klarar oss – foten i kläm och det var bättre förr samt korven den har två. För att distrahera mig i dessa coronatider fick jag för mig att kolla på ”Outbreak” med Dustin Hoffman. Och kunde inte ens skratta åt eländet.
De tvättade inte ens händerna!
Alla stod jättenära varandra!
Ingen sa ”stanna hemma!”
Ingen sjöng och spelade musik från balkonger.
Komplett overkligt!
Så då tittade jag på den underbara ”De 12 apornas armé” fastän 12:an enligt svenska skrivregler borde ha skrivits med bokstäver. (Det är år 2035 och ett virus har härjat på jorden så att nästan alla är döda – och då skickas Bruce Willis tillbaka i tiden för att eliminera viruset. Tack och lov träffar han Brad Pitt.)
Kommen så långt med min fritidssysselsättning hittade jag en förtjusande nördig och rolig genomgång av virus- och zombiefilmer där jag fick lära mig vad som är verkligt; även zombiefilmerna analyseras på allvar. Just ”Outbreak” är problematisk på flera plan – bl.a. är en apa i fel världsdel och alla desinficerar sig innan de går in i virusfyllda rum, inte efter … Den är väl värd en titt:
Och så avslutningsvis – dagens larvigaste problem. Den nya stekpannan är kass!
I övergången mellan nytt och gammalt vandrar vi omkring i ett plottrigt gytter med ideliga val och ställningstaganden.
1980
– Mikrovågsugn verkar bra. Men farligt. Fast bra. Var i hela friden ska den stå?
(Pappa skrev en text till en mikrovågsugnstillverkare och fick en mikro som betalning. Den var större än vår då största tjock-tv och funkade utmärkt till 2001.)
1996
– Ska du eller jag ha mobiltelefonen idag?
(Vi hade bara en, och den som hade den mest komplicerade arbetsdagen fick ha mobilen.)
2013
– Ska vi verkligen ha kvar den fasta väggtelefonen?
(Nej, det skulle vi inte. Om alla mobiler dör under en zombieinvasion, får vi börja med röksignaler.)
2016
– Här, barn! Det är söndag och titta vad jag fann i brevlådan! En så kallad dagstidning! Vi har en gratis helgprenumeration under en månad. Se så intressant! Vem vill läsa först? [prassel, prassel]
(Ingen svarade.)
Nu kommer världens finaste köksbild som så innerligt väl illustrerar övergången mellan det gamla och det nya. Men först måste vi etablera situationen lite grann. Här är köksinspiration från Ikeakatalogen 1974.
Håll i er, för nu går vi ett år tillbaka i tiden till 1973, till en bild som jag har hittat på Stockholmskällan.
Det är fru Nilsson på Tomtebogatan 48 i Stockholm, och det är 1973. Klädesplagget kallades av oss ungdomar ”städrock som alla tanter har” och det praktiska hucklet som hon har på huvudet dolde inte sällan papiljotter. Sällan har det gamla så tydligt mött det nya.
Förutom den där kokplattan, finns en elektrisk bänkspis (jfr ”bänkdiskmaskin”) med två kokplattor ovanpå den ljuvliga, men förstås opraktiska vedspisen. Forna tiders kökspryttlar som kval kruskavel för knäckebröd hänger som prydnad – eller är det kanske bara där de förvaras? Jag ska på CSI-vis försöka förstora några detaljer.
En ovanligt brutal degskrapa?Disktrasor och burkar med … vad?Klädnypor på spiselkransen!
Jag beundrar skafferi, utdragbar skärbräda, enorm kaffepanna (som nog inte enbart var för kaffe) … och känner att det är svårt att sluta titta på bilden. Så jag rusar till Stockholmskällan och letar reda på några till!
Blasieholmstorg 11 C (1967). Tänk er att städa bland rören där uppe vid vattenskadan i taket …Fru Karin Harryan på Smålandsgatan 24 (1970). Se, så nära till hands hon har sin öppna handväska i fönstret.Mäster Mikaels Gata 6 (så sent som 1971). Det måste ha varit kallt på golven.Katarina västra barnkrubba 1910. Vilken jätteburk till mannagrynen! Och se: kastrullerna står uppåner med locket på. Intressant. Uppdatering: Nej, det är inte lock, dumma mig! Det är flänsar som behövs för att grytorna ska hållas på plats i hålet och inte åka för långt ner i ner i elden.
2026
– Det här tangentbordet måste vara minst tio år gammalt. Usch, vad svårt det är att trycka ner knapparna, jag får träningsvärk ända upp till axlarna ju. Ska jag, eller ska jag inte börja gå på gym trots allt?
De två senaste dagarna har inte bjudit på några som helst överraskningar. Allt har gått i expressfart och jag har inte varit hemma mer än lite då och då och alla har berättat hur soligt det har varit utomhus och barnen har sagt ”gå ut i solen, mamma!” medan jag har cyklat motionscykel i källaren eller kört bil hit eller dit eller hängt med näsan över ett krångligt manus.
Fast så här ser det ju inte alls ut.
Jag stod i solnedgången som vanligt vid spisen och svor över den största plattan som bara stänger av sig och den lilla plattan som aldrig blir varm och den mellanstora som bara funkar längst in i mitten och funderade över den där fjärde plattan som kan bli avlång men som jag nästan aldrig använder och förbannade det digra spisutbudet som gör det omöjligt att bestämma sig för en storinvestering.
Den här fantastiska spisen stod i köket på det där B&B-stället som vi bodde i England förra veckan.
Och jag tyckte att livet borde innehålla mindre krångel, mer sol och färre val som måste göras, när Trettonåringen tjoade till där han stod med avokadoerna och förberedde guacamolen.
HEUREKA!!! LIVET LEKER IGEN!!! JACKPOT!!!
Uppdatering Eftersom jag tror att jag har bestämt oss för en spis med induktionshäll, kollades igår magnetismen i kastrullskåpet.
Kastrullsekrutter kan vi kalla dessa sju, som varken höll måttet eller fast nån magnet.
Det är så mycket man måste tänka på. Skavsår, internetaccess, rabattkuponger och gardinstänger. Men vi glömmer ju bort de små locken! Och de stora! Locken måste har droppstoppskant och inte knoppskruvar som kan rosta på insidan samt ett greppvänligt handtag som inte leder värme, men detta tänker man sällan på vid inköpen – och sällan får man då prova värmeledningsförmågan.
Igår i kommentatorsbåset undrade Ökenråttan lite försiktigt:
– Hur förvarar ni era kastrull- och stekpannelock?
Jag tog mig åt hjärtat, där det dåliga samvetet för världens barn och flyktingläger sitter, och tänkte:
– Ack! Locken! Någon måste ta hand om och ordna upp locken! Jag tillsätter härmed en lockutredningskommitté.
I vårt kök är det nämligen så att locken har hamnat på undantag. De ligger huller om buller utspridda på tre ställen – bl.a. i hörnskåpet – bara för att de inte ska känna sig så ensamma utan sina kompisar.
Bergmans lockmisär.
PK och Pysseliten har ordning på nästan allt, har vi förstått. Så även locken i köket, vilket jag nu vet eftersom de på uppmaning skickade in bildbevis:
En grytlåda. Himla tur att vi inte har en sådan – på all den där tomma ytan hade jag säkerligen placerat galoscher eller plåster.
Man kan ju vara fiffig och sätta upp locken på insidan av en skåpsdörr med hjälp av en lockhållare också. Men när jag hade det en gång i ungdomen, föll locken ur varje gång jag med emfas öppnade skåpen. Så här kan man också göra med dessa hållare:
Pysseliten och PK:s lektyrtoalett.
Ordning och reda är det punktvis hemma hos Skogsgurra och Hyttfogden, som har en jähättemegaenorm spiskåpa med fris:
Lägg gärna märke till Trabanten.
LarsW skickade en synnerligen intressant bild på sitt favoritlock (?) – ett konstverk som han kallar …
… ”UFO i köket”.
Att bilden är intressant beror på att vi i familjen Stenson (när jag var liten) gjorde den magiska köttfärssåsen som är godare än alla andra köttfärssåser i en traktörpanna med ett handtag som hela tiden lossnade – och som hade ett rött lock. Lillasyster Orangeluvan gav mig på julafton för ett par år sedan en exakt kopia av detta lock, vilket beror på att vi är ena blödiga suckers for allt som är som det var när vi var små. Och hur ser detta lock ut?
Som rött UFO?
Hur som helst är locktrubblet i världen stort och stökigt – och jag måste faktiskt ta mig i kragen och göra något åt saken på min lilla nivå. Men vad?
Uppdatering!
Jag har varit på vift (rapport kommer) medan ytterligare två lockrop inkom i mejlen.
En fullständigt förtjusande, gröntintad 40-talslockhållare ur Hyttfogdens och Skogsgurras sekrutthussamlingar!Men Skogsgurras syster Karin har också ett bidrag! (Det var så här jag hade mina lock när de for all världens väg och rullade omkring som mynt ur en uppånervänd börs.)
Men frågan kvarstår faktiskt: jag kan inte sätta upp lockhållare på vägg och skåp, för det finns varken väggar eller skåp kvar att sätta upp saker på eftersom köket är så belamrat med foton, kokböcker, Tardis och piano. Kan man kanske be om ett uppblåsbart lock som passar till alla storlekar?
Ni vet kanske att jag har några passioner – basket, bollar, barn, blogg samt spagetti med köttfärssås och ovanligt långa män. Ja, gärna i kombination.
Igår klev fyra basketspelande spanjorer in genom dörren här hemma för att äta spagetti efter en match (förfärligt spännande med gruff, stök, svordomar, tekniska och avsiktliga fouls och på toppen dessutom en förlust för oss). Deras namn (Julian López Rodríguéz, Jairo Blanco Aldao, Domingo José Pérez Sánchez och Lluís Jacas Adserà) är lika långa som de basketspelare de ju är – och de kom tillbaka idag för att laga en spansk måltid eftersom det är trettondagen.
”Eftersom det är trettondagen … ” säger jag och kliar mig i huvudet. Jag måste fråga spanjorerna.
Roland de Mois trettondagsversion från 1589.
Ok, de tre vise männen Caspar, Melchior och Balthasar (som representerar Europa, Asien och Afrika) kom ridande på respektive en häst, en kamel och en elefant. De hittade till slut Jesus och gav det lilla barnet rökelse, guld och myrra. Jesus kan förstås inte ha varit i stånd att uppskatta gåvorna, men i Spanien firas detta ändå stort – epifanía. Här i Norden börjar vi väl på sin höjd fundera på om inte granen ska slängas ut.
Den sprarrisen här åkte ut redan på nyårsdagen, när den trillade för fjärde gången.
När vi i godan ro satt och åt igår kväll, sprang man omkring som tokar i Spanien och klädde ut sig, gick i festivaltåg och förberedde festmåltiden och paketöppningen som sker idag, den 6 januari. Alla är jätteglada och umgås med varandra och ingenstans ser man en enda dunjacka eller plogbil.
Sa spanjorerna och såg lite ledsna ut. De bor tillsammans i två ettor utan kök och skulle kanske kunna fira med … sovmorgon. Så idag åkte vi till Coop och köpte spansk mat.
– So we weigh them here? But all the tomatoes are hard, why are they not soft?
Men se vilken tomtebolycka! Det är söndag eftermiddag och grabbarna (plus en flickvän som heter Sofía och är lika kort som sitt namn) hackar lök, steker kyckling, sprätter saffran omkring sig och skrattar så det bullrar i skåpen med filskålar.
Även spanjorer hackar lök med ögonskydd.Domingo och Sofía steker köttfärs som ska läggas i auberginerna.De fyra tvåmetersmännen får här en paus i matlagningen för att lära Tioåringen att göra 20 armhävningar.
Jag fick ett uppdrag av Lisa Förare Winbladh: att i söndags laga mat ur en kokbok och kolla hur
det går
det smakar
lång tid det tar.
(Lisa pratade om kokböcker, recept och annat i ”Nya vågen” idag. Matpratet börjar efter 30 minuter.)
Det handlar om Jamie Oliver, som säger att man kan laga kvällsmat på 30 minuter. Självklart kan man det – särskilt om man har gjort det ett par gånger och slipper att ideligen leta efter glasögonen för att läsa receptet. Och om man har en hack- och skärmaskin och ordning på vitlökspressarna, förstås.
Dessutom är det ju en fördel om man känner till ingredienserna och slipper springa omkring som en ödla i en flottpanna inne på Coop för att leta efter vattenkrasse, smörbönor och grekisk basilika.
Den luktade dessutom mögligt avlopp.
Vattenkrasse fanns inte (ingen hade någonsin hört talas om det) och den grekiska basilikan såg ut så här (se till vänster), så det fick bli helt vanlig krasse (vilket liksom inte är samma produkt) och helt vanlig basilika.
Att handla på söndagar är inte alldeles lätt, vilket jag har märkt tidigare. Brödet är redan två dagar gammalt, personalbemanningen ett minimum, potatisen grön samt löken mjuk och jordig.
I receptet stod även ”stora bakpotatisar”, men det gick då rakt inte att få ihop tillräckligt många av den här sorgliga högen med 13 inte särskilt stora:
En grön, en trasig, en mjuk, en möglig … det fick bli stora, vanliga potatisar.
Nå, vad gör man då när receptet kräver smörbönor och det ordet inte står på burkarna och paketen? Man googlar inne på bönavdelningen.
Aha! Stora, vita bönor!
Tyvärr blev det när jag skulle betala avstämning (kontroll om huruvida man har blippat alla varor), och kassörskan råkade knappa in ”gurka” istället för ”citron”. Detta betydde att jag registrerades som en tjuv och bedragare eftersom jag 1) inte hade registrerat citronen 2) registrerat en gurka som inte fanns. Fastän jag hade gjort rätt, liksom. Halva personalen engagerades och till slut släpptes jag iväg utan prick i brottsregistret.
Hemma radade jag upp alla varor, skrev ut receptet med extra stora bokstäver, letade upp vitlökspressen, bad traktörpannan att agera stekdito, läste igenom hela receptet och satte ihop världens bökigaste matberedare.
En liten stunds panikkänsla infann sig här.
Sedan tryckte jag på tidtagarens startknapp … och fastnade på första stycket i receptet:
Sätt på grillen på fullt spjäll? Vilken grill? Vilket spjäll? JAMIE!!! HALLÅ? Okej, ugnsgrillen på max. Fokus nu. Läs vidare, Lotten:
Ansa potäter? Va? Hur ansar man potäter? Ansa, ansa, karva, skära, rispa … Aha, ser man på, så intressant – det står potatis, potäter och plugg om vartannat för att vi ska få en känsla av Jamie-språk? Ssscchhh. Gör som det står nu, läs vidare.
Steka timjanblad, minsann. Och att röra om ofta bryter verkligen sönder resten av jobbet med att fixa sallad och köra matberedaren med först grönsaker och sedan dressingen. Men jag är inte den som är den – jag sprang omkring och lydde och försökte verkligen att inte haka upp mig.
Vabaha … jag ska lägga rosmarinbladen i stekpannan … där köttfärsen redan huserar, väl? Visst ska köttfärsen ligga kvar där …? Så jag ska lägga rosmarinbladen och lägga dem i köttfärsen …? Ja.
Som ni förstår, lagar jag inte mat via instinkt när det görs på uppdrag av matnördar. För att inte sabotera mellantiden (ergo 15 minuter), skippade jag all undertidenröjning och lät en utspilld tesked salt ligga kvar på golvet, ett Worcestershirespill på datorns tangentbord torka in och telefonen ringa tills telefonsvararen tog över. Ibland var jag lite väl dum-effektiv, för när jag inte hittade grejen som ska trycka ner grönsaker i matberedaren, tog jag en träspatel och körde ner. Liiite för långt in i apparaten:
Oskadad till vänster, kapad till höger. Fibrer i maten.
Men allt gick faktiskt bra – utom när de mikrokokta potatisarna skulle rullas i kryddor. För då tog jag med mina basketmuskler i såpass att potatisarna gick sönder och inte längre kunde rullas. (Man skulle här kunna ana att potatisarna var lite överkokta. Men det låtsas jag inte om.) Potatiskrosset störde inte så mycket, så jag tog skar dem i ännu lite fler delar innan de åkte in i ugnen för att grillas och få en knaprig yta.
Därför ligger det inte hela bakpotatisar på köttfärsröran, utan potatisbitar – som smakade alldeles fantastiskt gott!
Maten serverades till fem personer – två vuxna och tre barn mellan tio och femton. Köttfärsen ansågs lite torr, men hade god smak, potatisen var delikat, salladsdressingen lite för sur (saften av en hel citron var alldeles för mycket) och bönröran med bacon och tomater lite underlig.
– Det känns som något som görs på rester – sådant man hittar i kylen, sa någon.
– Mhmmrfff, sa jag eftersom jag hade munnen full av god potatis – men jag tror att jag menade ”jag håller med”.
Och hur gick det med tiden? Helt åt pepparn. Förberedelserna med handlingen tog drygt två timmar och från det att jag verkligen började laga mat gick det nästan en timme till.
Dessutom råkade jag dricka upp det lilla vin jag hade hemma under den knappa timmen.
För sju år sedan lade vi in ett dyrt trägolv med breda plank och golvvärme i det nästan 30 kvadratmeter stora köket. För att ”få en varm känsla” och ”bryta av mot allt blankt” och dessutom skapa ”lantliga vibrationer” lackade vi inte golvet. Istället behandlades det med en olja som dock krävde speciell såpatvätt en gång per år. En gång per år, hur ska man kunna komma ihåg det?
Ett fulare golv har sällan skådats. Det blev snabbt missfärgat och ingrott med kökssmuts, skrapat av rangliga 50-talsstolar utan tassar och glipigt av allt vatten som jag hällde på lite då och då i förhoppning om bättring. Golvet gav igen för misskötseln och sprutade ut små stickor som borrade sig in i våra hälar. Min favoritrörelse – Sprint Medelst Glidstopp – har alltid varit helt utesluten i köket. Pincetterna bor i en kökslåda, need I say more?
Men. Idag och tre dagar framåt ska vi slipa och måla. Buffén med en miljard glas ska flyttas, lister ska sprättas bort, damm ska flyga och kvällsmaten intas på golvet i vardagsrummet.
Jag är redan trött.
—- Uppdatering
Jahaja. Det är här jag ska laga mat ikväll. (Kom nu inte och säg att jag inte behöver alla dessa glas och alla andra som inte syns på bilden.)
