Hoppa till innehåll

Etikett: gravsten

När jag dör …

När jag dör kommer barnen att få ärva 317 par basketskor, 30 dagböcker, en resväska med komplett onödiga kvällstidningar från 1975 till 1992 som handlar om Melodifestivalen, hockey-VM och Johnny Depp. Bouppteckningen kommer att bli en gäspning, men begravningen ett sjujädra kalas. Och på min gravsten ska det stå:

Varje gång det kurrar i magen,

ska ni veta att det bara är jag som

är där och leker sickenblås.

(Gravstenar yrade vi om i bloggen redan 2006.)

Hade jag varit rik, hade jag köpt och placerat ut 100 000 basketkorgar överallt i hela Sverige och inte alls lämnat något arv efter mig. Förutom skorna och det andra dårå.

Lite mer spännande är det ju när förmögna människor skapar roliga testamenten som i filmernas och böckernas värld. Riktiga exempel:

  • Allt till katterna!
  • Min näst finaste säng till min fru. (Hej Shakespeare!)
  • Min fru får allt. Men bara om hon gifter om sig, så att i alla fall en person kommer att sörja mitt frånfälle. (Heinrich Heine)
  • Den kvinna i Toronto som på tio år från min dödsdag föder flest barn, ärver min förmögenhet i reda pengar. (Charles Vance Millar)

Den där sistnämnde Charles Vance Millar (1854–1926) var en ofantligt rik man med stort skämtlynne som inte alltid gjorde sig populär med sina ovanliga påhitt. När han tvärdog gammal och barnlös, testamenterade han bort sina tillhörigheter och ägodelar på ett ovanligt fantasifullt sätt.

Tre advokater som verkligen inte kunde med varandra, ärvde ett stort sommarresidens. Men … bara på villkoret att de var överens om att ta emot arvet och nyttja det tillsammans.

Två nykterhetsförkämpar som motsatte sig spel och dobbel ärvde en hästkapplöpningsbana. Några andra nykterister ärvde aktier i ett ölbryggeri.

Och så var det det där med barnalstrandet – eller The Great Stork Derby, som det kom att kallas. Så här såg det ut i Toronto i mitten av 1930-talet:

Familjen Timleck med sina tretton barn – men blott nio föddes under de stipulerade tio åren.
Familjen Darrigo hävdade att nio av barnen föddes 1926–36.
Familjen Carter lovade att dela med sig till andra familjer med många barn om de skulle vinna.

Under de tio åren var det ett rysligt tjafsande om pengarna:

  • om barn som föddes utom äktenskapet skulle räknas
  • om barn som brevbärarna var skyldiga till skulle gillas
  • huruvida det hela egentligen var lagligt.

Okända släktingar dök upp och hävdade sin rätt och alla tröttnade rejält på det hela. Kanske även barnaföderskorna, får man anta.

Till slut fick fyra kvinnor som hade fått nio barn var dela på pengarna, medan ytterligare två som hade kämpat väl nästan in i kaklet, fick tröstpris.

Mest sympatisk var i testamentstokeribranschen kanske den förmögne portugisen Luis Carlos de Noronha Cabral de Camara, som proportionellt hade lika mycket pengar som hans namn hade bokstäver. Han dog övergiven och olycklig och hade, visade det sig, rent slumpmässigt valt 70 lyckliga arvtagare ur telefonkatalogen.

Hm. Nästa gång vi får spammejl som lovar guld och gröna skogar samt en förmögenhet i pund, ska vi kanske läsa lite extra noggrant?

YES! Basketkorgar till alla!
Share
31 kommentarer

Sommar, sommar, sommar – och lite mera död

Min djefla man har gått i ide. Han och Artonåringen kisar mot solen som vore det en mördarsnigel eller inälvsmat och så går de ner i vår källare och stirrar in i datorn istället. Ibland (när jag säger till dem med rynkad panna och händerna i sidorna) reser de sig upp och gör armhävningar.

Ja, jag är oerhört irriterande. Förutom att ge order om kroppsrörelser, springer jag så lättklädd det någonsin går – utan att vara oanständig – omkring och skriker att det är så ljuvligt varmt och:

– I NOVEMBER KOMMER NI ATT SAKNA DET HÄR!

sommar_2016
Här är det nästan 30 °C efter kvällsmaten!

Tjugotvååringen smyger omkring och häller solskydd på oss allihop eftersom hon har lärt sig att solen är farlig. Jo, det är den förvisso; hon har ju helt rätt. Men jag är inte så bekymrad ändå. Jag tar hand om mig och äter både fibrer och fisk och när jag väl dör, så dör jag ju.

Och däääär kom vi in på ämnet. Igen. Döden. Så här är min plan:

År 2036 börjar jag bli härligt förvirrad, lite som efter två–tre glas vin. Då börjar jag äntligen slänga mina gamla sparade 1970-talskläder eftersom jag tror att det är någon annans. Detta tycker alla släktingar är på tiden och väldigt bra, men vad de inte vet är att de måste rensa ut alla mina sparade melodifestivalreportage från kvällstidningarna och alla teaterprogram samt biobiljetter. (Och 53 par högklackade skor i olika storlekar som jag har köpt på mig bara för att de var så vackra men aldrig hade på mig.)

År 2040 trillar jag av pinn. Bokstavligen, för jag dör hängande i en trädgren där jag sedan 2017 övar på att klara i alla fall en chin.

Jag kommer alltså inte att ha ”ordnat allt”. Men jag vet i alla fall att på begravningen ska de spela Här kommer Pippi Långstrump och skratta åt alla som inte läser psalmer eller minns mig, utan som bara berättar Bellmanhistorier.

gravstenen (eller plaketten som de skruvar fast på nån basketkorg) ska det stå:

Hon hade ingen ordning på allting
och lyckades inte hitta vartenda dugg.
Kammen i smöret och putäll på er, grevar och baroner!

Eller … på gravstenen skulle man kanske kunna citera Sigrid?

FÄRDIG!

Share
80 kommentarer

Gravstenarnas poesi

Jag har förstått att jag denna dag borde skriva om döden. Om begravningar och om brinnande ljus på kyrkogårdar. Eller … ja! Om berömda texter på gravstenar.

Sveriges mest fyndiga är förstås Fritiof Nilsson Piratens:

Här under är askan av en man som hade vanan
att skjuta allt till morgondagen.
Dock bättrades han på sitt yttersta
och dog verkligen den 31 jan. 1972.

På engelska finns det fler – men de är ofta fantastiskt högtravande och … vad är det för ord jag söker? Överdrivna? Extremt sorgliga? Patetiska? Äh, jag vet inte. Här är i alla fall ett exempel, den för mig inte alls bekante filmskaparen Jesse L. Laskys gravstenstext:

 

Beloved Son of California
who in 1913
headed the company that produced
the first feature length motion picture made in Hollywood.
His greatness never lacked simplicity.
Carry the song along the passage
you, the soul of all there is
in glory forevermore.

Forevermooore. Ok, men så finns det de som – precis som Fritiof – för säkerhets skull hittar på egna innan de trillar av pinn, t.ex. Emily Dickinson:

 

Called Back

Hm. Trilla av pinn. Dö. Gå bort, hemkallas, gå ur tiden och ta ner skylten. Nu börjar jag förstås fundera på vad jag själv vill ha skrivet på min gravsten. Kanske så här?

Jag ville sitta på en pinne
i ert goda minne
… men jag har ju trillat av pinn

 

Där kan man sedan fortsätta med fler nödrim som ”välkommen hit in” eller ”ett sånt jädra svinn”. Eller så skriver jag bara att golgatavandringen på legobitar äntligen är över.

Fast när jag nu på min vandring snubblar över Benjamin Franklins geniala gravsten, inser jag att jag nog bör överlåta skaldandet till någon annan. Njut:

The Body of
B. Franklin, Printer
Like the Cover of an old Book
Its Contents turn out
And Stript of its Lettering & Guilding
Lies here. Food for Worms
For, it will as he believed
appear once more
In a new and more elegant Edition
corrected and improved
By the Author

Jag vet! Jag ska nog ha en text med jätteroliga korrekturtecken som ingen förstår! (Mitt öde: jag tror att jag är fantastiskt fyndig och lustig och möts bara av oförstående blickar.)

Två snarlika, svårtolkade och analyseringsperfekta gravstenar har Helan och Halvan fått.

Helan (Oliver Hardy, död 1957):

A genius of comedy
His talent brought joy and
Laughter to all the world.


Halvan (Stan Laurel, död 1965):

A master of comedy
His genius in the art of humor
Brought gladness
To the world he loved.

Satt Halvans släktingar och jämförde med Helans text och vred den ett extra varv eller kom grabbarna överens innan de dog?

– Men om du är ett geni, då vill jag vara mästare och ha en rad mer än du, annars börjar jag gråta!

Nej, jag ska anlita ett proffs – som Isaac Newton gjorde när han hyrde in Alexander Pope:

Nature and Nature’s laws lay hid in night:
God said, ‘Let Newton be!’ and all was light.


Edgar Allan Poe var så himla smart att han redan fyra år innan han somnade in för alltid skrev något som skulle kunna passa bra när han slutligen gav upp andan. (Ja, nu har jag synonymlexikonet uppslaget.)

Quoth the Raven,
”Nevermore.”

Fast jag har ju förhoppningsvis några år på mig att hitta djupingpoetiska nödrim och dubbeltydiga sentenser. Eller så blir det bara:

Lotten, kom tillbaka!
Jag kan inte hitta mina glasögon!
Share
40 kommentarer