Hoppa till innehåll

Etikett: krig

En teatral krigshjälte

Någon sa:

– Det är bra med krig med jämna mellanrum. Då får man veta att man lever, och slutar gnälla över trivialiteter.

Må så vara, men krig vill vi ändå inte ha. Fast att läsa om forna tiders krig kan för en pacifist som en annan ju vara alldeles förfärligt trist och tråkigt (Napoleons slagfältsstrategier: gäsp) – eller alldeles, alldeles underbart.

Om det amerikanska inbördeskriget 1861–65 vet vi att Patrick Swayze sprang ut och in genom hus och råkade ut för trista killar som vill skjuta honom medan Clark Gable grälade med Vivien Leigh och Matthew Broderick fick basa över det första regementet med killar som Denzel Washington och Morgan Freeman.Skärmavbild 2015-11-22 kl. 05.10.21

John_B_Magruder-197x300Men det hände sig vid den här tiden också att en tiljornas man – general John Bankhead Magruder – fick användning för sina talanger på ett … ovanligt sätt.

Nordstaternas arme på nästan 70 000 man marscherade mot Richmond i Virginia och skulle bara klampa över halvön mellan floderna York och James, var det tänkt. Men det var där, på The Virginia Peninsula som Magruder höll till – med sina blott 13 000 soldater.

400px-Virginia-peninsulaDen oerhört teaterintresserade Magruder var en rolig fyllbult som läspade (utom när han sjöng) och som sluddrade ut konstiga order som ”gå omkring i en cirkel därborta, ni 200” och ”ro hit med 100 frivilliga som kan kasta stenar och tjoa och skrika och föra så mycket oväsen som möjligt”. Hans mannar lydde, men skrev i sina dagböcker att det här med att kriga inte alls var som de hade trott att det skulle vara.

– Men ska vi inte i alla fall sikta på nordstatarna som hukar därborta?
– NEJ! Panga hej vilt som om vårt ammunitionsförråd är obegränsat och se till att köra omkring med hästarna och vagnarna så att gruset yr. Vråla för era lungors fulla kraft!
– Men …
– Tyst, soldat! Hugg ner de där stora träden där borta och lägg dem med tio meters mellanrum i en vid cirkel däääär!

Det visade sig så småningom att Magruder redan på ett tidigt stadium hade förstått att han inte skulle ha en chans mot nordstatarna och att förstärkningen som han hade skickat bud efter inte skulle hinna komma innan han och hans armé var ett minne blott.

Så han använde sin fantasi.

kanoner_wood
De stora träden höggs ner och karvades samt målades till att likna kanoner …
soldat_wood_kanon
… och hans män fick order som: ”Ställ dig där och se ut som om du vet vad du gör!”

Och det funkade! Sydstatarna med teater-Magruder lyckade hålla nordstatarna på avstånd i väntan på förstärkning i en hel månad! 

generaler
Den enda bilden på sydstatarnas generaler, tagen 1869 när de hade en reunion. Magruder är den allra suddigaste; förmodligen hade han mer än bara handen innanför västen.

 

Share
44 kommentarer

Tips till alla som nu har drabbats av resesug: Berlin

1.
Åk till Berlin
. Strunta i drömmar om Thailand och New York. Ta inte ansvar för nära och kära utan åk solo! Hoppa över storhandlingen i blott en vecka (ät upp den mat som finns hemma och fyll på med havregrynsgröt och löksoppa) och lägg den tusenlappen på en flygresa. Sälj platt-tv:n. Be dina föräldrar eller barn om ett lån. Väl i Berlin måste du kanske råna en bank eller sjunga på gatorna för att ha råd till ditt uppehälle – men nu är du ju i alla fall utomlands!

2.
Bo på ett skithotell, men se till att skithotellet ligger nära en tunnelbanestation. (Inte så svårt: allt ligger nära tunnelbanan.) Om jag hade vetat bättre hade jag valt ett skithotell närmare Alexanderplatz (istället för Kurfürstendamm) eftersom jag hela tiden hamnar där.

4.
Köp ett flerdagarskort till bussar och tåg. (Det kostar nästan ingenting jämfört med Stockholmskortet.) Det heter Berlin Welcome Card och eftersom man inte behöver visa upp det varje gång man ska åka, ligger det liksom bara i tryggt försvar så länge man inte blir rånad eller bestulen på plånkan.

4.
Tag ingen som helst hänsyn till omständigheterna och utlandsvistelsen utan leta verkligen upp en pub med tv eller (i värsta fall) en streamingsändning av Sveriges landskamp om Sverige spelar landskamp. (Igår handlade det visserligen om fotboll, men det gäller nog alla landskamper.)

Inte förrän Irland hade gjort 1-0 på Sverige (och Tyskland på 31 olika tv-kanaler hade gjort 2-0 mot Österrike) hittade jag en streamingtjänst som visade alla de fina landslagsspelarna – som små pixelerade legogubbar.

Irland–Sverige på datorn och Tyskland-Österrike (gäsp) där uppe.
Irland–Sverige på datorn och Tyskland-Österrike (gäsp) där uppe.

Det gick med svenska ögon som vanligt åt skogen med allting och Zlatan sprang för lite och Israelsson sparkade ut bollen fel och Lustig och Larsson gjorde allt fel och när Elmander och Anders Svensson hade satt varsin strut och de svenska rapporterna mest löd ”nä, det kommer att gå åt helvete” och ”det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid”, sa de irländska kommentatorerna så poetiskt:

”Sweden has raised a sunshine over their yellow tops, but put a dark cloud over the Irish team.”

Vi vann med 1–2 och krigsstilsrubrikerna idag handlar om att Zlatan inte ville kommentera en viss komikers uppträdande.

5. 
Inled hela vistelsen med att turista via cykel. Jag kan så innerligt rekommendera Fat Tire Bike Tours, som utgår från Alexanderplatz (under Fernsehturm). (De finns även i Paris, London och Barcelona.) Tänk er att det är tydligt angivet:

”Vi åker klockan 11!”

Då åker ju inte alla grupper klockan 11, förstås. De turister som kommer tidigt för att de är på de viset, åker kanske redan klockan 10:45. De som kommer i lagom god tid kommer iväg strax efter 11 och de som kommer för sent för att de är på det viset, kommer iväg för sent och det gör ingenting alls. Ingen betalar i förväg, ingen har hjälm (om man inte är på det viset, för då får man förstås en hjälm) och ingen måste ens lova att de vet hur man cyklar.

Det finns olika turer och olika guider och olika cyklar och olika turister och allt är så genomtrevligt att jag nästan dör av myschock.

Alla cyklar heter något så att man inte ska tappa bort den.
Alla cyklar heter något så att man inte ska tappa bort den när man går runt och tittar på sådant som inte tillåter sig cyklas på.
Här cyklar vi om kring vid Potsdamer Platz, som under kalla krigets dagar bara var ett stort no mans land mellan murar och taggtråd.
Här cyklar vi om kring vid Potsdamer Platz, som under kalla krigets dagar bara var ett stort no mans land mellan murar och taggtråd.

Här kommer lite av all information som guiderna fullkomligen öser ur sig:

Fernsehturm byggdes i Östberlin bara för att man i Västberlin hade byggt ett jättehögt radiotorn. Det är absurt högt och pråligt — allt för att vinna den ständigt pågående tävlingen. Det var bara det att eftersom Östtyskland funkade som det gjorde, fanns det inte tillräckligt duktiga ingenjörer som kunde färdigställa tornet, så man köpte den tjänsten av … Sverige.

Åh, jag är en fotokonstnär.
Åh, jag är en fotokonstnär.

Berlin är en stad med enorma skulder. Guiderna säger än miljoner hit, än biljoner dit och byter valuta hela tiden – men helt klart är att det inte har varit gratis att göra Berlin till den stad det är idag. (Men det var det kanske värt?)

Eftersom hela Berlin bombades som vore det i en tecknad film, är det snudd på obegripligt att det som såg ut så här …
Eftersom hela Berlin (och andra städer i Tyskland förstås) bombades som vore det i en tecknad film, är det snudd på obegripligt att det som såg ut så här …
… idag ser ut till exempel så här.
… idag ser ut till exempel så här.

När det gäller just byggnaden ovan (hjälp mig gärna med namnet) – Französischer Dom –  så finns det en exakt likadan byggnad mittemot, vid samma torg – Deutscher Dom. Och båda är nyproduktioner. Allt på dem är återställt utom …

… statyerna, som är i original.
… statyerna, som är original.

Så varför höll statyerna när resten bombades sönder och samman? Sanningen är att Hitler redan 1936 började förbereda för kriget och helt sonika tog ner statyerna och lindade in dem i bubbelplast (förlåt, jag kanske inte ska skoja om så allvarliga ting?) och sänkte dem i floden Spree. Efter kriget plockades de upp – helt oskadda.

Man har alltså återställt gamla byggnader som om det inte fanns en gårdag. Jag har pekat på tusen och en byggnader och som den blåögda blondin jag är, sagt:

– Men det där huset – hur kommer de sig att det klarade sig undan bomberna?

Det gjorde det inte. Det är återuppbyggt som det såg ut före kriget.

Typiskt nytt hus.
Typiskt nytt hus.

Egentligen finns bara ett hus (sanning med modfikation) som inte en enda gång blev träffat, och det var Hitlers nazisthögkvarter – hans Luftfahrtsministerium. (Antingen för att britterna tänkte att om vi bombar deras jätteviktiga hus kanske de bombar vårt, eller för att det var ett fantastiskt landmärke från luften eftersom det är så stort och man då visste var bomberna skulle släppas eller bara för att det faktiskt under andra världskriget var vansinnigt svårt att pricka rätt och de bara missade.)

Luftfahrtsministerium-huset från ovan. (Dit upp cyklade vi inte.)
Luftfahrtsministerium-huset från ovan. (Dit upp cyklade vi inte.)

Men eftersom det var brandbomber som släpptes, klarade sig ofta husväggarna även om allt annat försvann. I den obeskrivliga röra och misär som då var den forna huvudstaden, satte de kvarvarande – kvinnorna – igång att röja. Männen var antingen döda, för gamla, för unga eller i fångläger. (Ber om ursäkt om jag här och nu påtalar det uppenbara för alla som känner till krigshistorien, men jag försöker vara pedagogisk.)

Det fanns naturligtvis inte heller några bulldozers, inga traktorer, ingen järnväg och knappt ens en rullebör. Dessa kvinnor som knackade loss murbruk från tegelstenar och flyttade hela ruiner kallades ”Trümmerfrauen” och började sommaren 1945 med sitt storverk — att röja så att man i alla fall kunde komma fram på gatorna igen.

Trömmerfrauen hösten 1945.
Trömmerfrauen hösten 1945.

Och in kommer de allierade och säger:

– Nämen hörni vad bra ni jobbar, det här ska ni få betalt för. Se nu till att ni inte jobbar mer än åtta timmar per dag så att ni sliter ut er och här, förresten, här får alla som jobbar som Trümmerfrau extra matransioner. Let’s boost the German economy!

Som en pendang till bilden ovan, kommer en nutida från dagens tokigaste Berlin-projekt: att bygga upp det forna slottet

– Galet jobbigt, va grabbar. Alltså.
– Galet jobbigt, va grabbar. Alltså.
Angela Märkel och grabbarna samt storsponsorn som är en brun läsk från USA har nämligen beslutat att detta slott (bild från en vinterdag 1900) …
Angela Märkel och grabbarna samt storsponsorn som är en brun läsk från USA har nämligen beslutat att detta slott (bild från en vinterdag 1900) …
… som pga. alltför stora krigsskador sprängdes på 1950-talet …
… som pga. alltför stora krigsskador sprängdes på 1950-talet …

… ska återskapas. Tyskland har visserligen inte längre någon kungafamilj (jo, de finns, men de är inte längre kungliga), men minst ett par slott ska varje huvudstad ha. (Byggnadsarbetarna där uppe står och tittar på en fasadprototyp.)

Jag önskar så att man i Sverige i alla fall ibland byggde några lite vackrare hus än de hypermoderna. Mina arkitektvänner tycker att jag är en bakåtsträvande dummer som inte kan se skönheten i de rena linjerna, men … en krusidull här och där hade kanske inte med dagens byggmetoder varit så svår att få till?

Men nu till viktigare ting!

Det tredje av mitt hotellrums fem hörn.
Det tredje av mitt hotellrums fem hörn.

Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewaltigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

Share
63 kommentarer

Vad är det snällaste man kan göra?

Som fembarnsmamma vill jag ju gärna påstå att jag är rysligt snäll och givmild eftersom jag gav upp min Hollywoodkarriär för barnen. Problemet är ju bara att det är en fiktiv Hollywoodkarriär, och i så fall kan jag lika gärna påstå att jag offrade mitt nobelpris för de små liven. Och tiorumslägenheten i Berlin, för en sådan har jag heller inte varit i närheten av.

sir-nicholas-winton

Att jag ställer frågan i rubriken beror på att jag tycker att Nicholas Winton verkar vara en hyfsat snäll man som gjorde snälla saker.

Strax innan andra världskriget bröt ut, såg han att de judiska barnen i Tjeckoslovakien riskerade att fara illa eftersom Tyskland verkade ha planer på att ställa till det för barnens föräldrar. Nicholas (som då var börsmäklare och egentligen skulle ha varit i Schweiz på skidsemester) bestämde sig för att hjälpa till och bestämde sig för att till max utnyttja regeln ”om du är under 18 får du [tillfälligtvis] bo i Storbritannien tills det är fritt fram att komma hem till Tjeckoslovakien igen – men du måste ha någonstans att bo”.

winton_nicholas

Nicholas Winton satte av i stor stil och skaffade fram det ena hemmet efter det andra – alltså brittiska familjer som var beredda att ta emot främmande barn. Ingen anade för det första hur länge detta arrangemang skulle vara, och för det andra att väldigt få av de förflyttade barnen skulle få träffa sina föräldrar igen.

Man förde noggrann bok över barnen med foton, namn och datum och kunde därför till slut räkna ut att Nicholas Winton hann rädda 669 barn från ett öde som med stor säkerhet var värre än döden. Eller bara döden.

CZwinton6

Under kriget jobbade sedan Winton dels för Röda korset, dels som pilot. De då föräldralösa barnen fick bo kvar i Storbritannien. Efter 1945 glömdes arbetet med att rädda barnen bort, och Nicholas själv var inte så brydd. Men 1988 hittade hans fru på deras vind en låda som innehöll de noggrant förda böckerna … och hon blev storligen förvånad. Hon hade nämligen ingen aning om vad hennes man hade haft för sig 1938.

Pang, tjoff, booom, fick medierna tag på hjältehistorien och ”That’s Life” gjorde ett tv-program om honom. Här är ett klipp som visar hur Nicholas Winton överraskas:

Sedan dess har han adlats, fått medaljer och deltagit i otaliga jubileer. Han är fortfarande snäll, pigg och glad och fyller i maj 104 år – och ska man göra något av sitt liv så är det banne mig inte helt fel att rädda barn. Snällt är det i alla fall.

Nicholas Winton – min idol.
Nicholas Winton – min idol.

Uppdatering
Några av kommentatorerna i kommentatorsbåset har enats om att Nicholas Winton inte bara är snäll. Tssst, snäll kan ju nästan vem som helst vara. Det här handlar om ett högre plan: han är en god människa.

Uppdatering 1 juli 2015
Nicholas Winton är död.

Share
46 kommentarer

Den 11/11 1918

Här firar vi med Världens kortaste fest – men man ska veta att  just den 11 november runt elvasnåret är en allvarlig stund i andra länder.

I Storbritannien är man superdupernoga med att varje år sedan 1919 klockan 11 den 11 november ära första världskrigets stupade med inte bara en, utan två tysta minuter. Tidpunkten är vald med tanke på att vapenstilleståndet gällde från prick klockan 11 den 11 november 1918 – även om själva fredsfördraget inte skrevs under i Versailles förrän ett drygt halvår senare.

Hur tänkte de egentligen: en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån?
Hur tänkte de egentligen? Att designa en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån måste ju vara lite dumt?

Vi tar oss tillbaka till 1918. Alla är blöta om fötterna, alla röker, alla vill hem och dricka te och alla vet att det här förbaskade kriget är faktiskt snart slut. I alla fall säger höjdarna det – klockan elva ska alla ju lägga ner vapnen. Men tänk om det inte är sant? Och tänk om det är sant och jag – just jag – kan vara den som avlossar det allra sista skottet!

Alltså skjuter alla på precis som vanligt eller kanske lite extra fram till klockan elva. Alla vill ju dessutom slippa bära hem massa ammunition och istället fylla fickorna med … konservburkar, cigarrettpaket och konfetti? På alla håll och kanter förberedde sig de olika arméerna också för eventuella luringar som inte alls tänkte respektera vapenstilleståndet. Därför dog nästan 3 000 män och 11 000 män skadades innan klockan slog elva.

Måste leta efter ett förstoringsverktyg.
Måste leta efter ett förstoringsverktyg.

Irländaren George Edwin Ellison var ute och kollade på omgivningarna i Belgien när han sköts vid halv tio-tiden denna fredens dag. Han hade varit med som soldat sedan 1914 och till och med överlevt den allra första attacken med senapsgas den 12 juli 1917.

Fransmannen Augustin Trébuchon dog klockan kvart i elva på väg till soldatkompisarna med beskedet att varm soppa skulle serveras strax efter elva, eftersom de alla satt i blöta strumpor.

Kanadensaren George Lawrence Price dog två minuter i elva när han och hans kompisar letade efter en tysk prickskytt som sades finnas i ett visst hus. Huset var tomt, men eftersom alla visste att vapenstilleståndet låg blott två minuter i framtiden, beslutade sig alla för att stanna kvar i huset bara en liten stund till. Alla utom Price – som gick ut ur huset och omedelbart träffades av en tysk kula i hjärtat.

Amerikanen Henry Gunther (som hade tyska farföräldrar) dödades en minut i elva när han av outgrundlig anledning rusade fram till och sköt mot en tysk enhet, som förstås besvarade elden.

Never again! Aldrig mer ett sådant krig! ropade de alla.
Never again! Aldrig mer ett sådant krig! ropade de alla.

Strax efter klockan elva utbröt ett fasligt skjutande som pågick i ungefär 20 minuter; soldaterna försökte alla att bli den som till slut avlossade Det Stora Krigets allra sista kula.

Vem som vann? Ingen aning – Twitter var ju inte uppfunnet.

Share
16 kommentarer

En gammal bild som ledde till De Dam i Amsterdam

Jag såg en gammal bild med nya pratbubblor och tänkte i ena sekunden “jaaaaa, hahahaa” och i nästa sekund “nämen huuuuuuu” och kände att det hela nog måste utredas.

Källa: historiclols.com.
Källa: historiclols.com.

 Jag funderade ett tag och ansåg att det såg ut att vara i Belgien runt 1948 med tanke på kläder och spårvagnskablarna. (Varför Belgien? Jag har ingen aning. Klädmodet sa 1948.) En förvirrad prickskytt? Eller är det rentav under andra världskriget? Och: ÖVERLEVDE UNGEN? (Innan ni läser vidare är det er skyldighet att fundera lite över bilden.)

… TITT- OCH FUNDERINGSPAUS …

Men hur hittar man ursprunget till en gammal bild? Jo, man söker på Tineye och rensar bland felträffar ett tag tills man hittar lösningen på spanska, nederländska och ryska. Då ber man att få sidan automatöversatt och så skrattar man åt tokigheter som ”du är en nålsöga” och “de ligger i kolumner” samt ”tillflykt än det smala räcket som lyktstolpar”. Och så klickar man frenetiskt på länkar och så hamnar man kanske på t.ex. en nederländsk fotobank som man nästan inte kan sluta gräva i.

Så här ser bilden ut utan pratbubblor. (Klicka för större version.)

Tjejen närmast kameran: vad gör hon?
Tjejen närmast kameran: vad gör hon?

När man sedan har grävt vidare, häpnar man över sin egen obildning eftersom man borde ha lärt sig att just detta hände en gång i tiden.

Vi befinner oss på De Dam (”Damtorget”) i Amsterdam den 7 maj 1945. Det är alltså två dagar efter den fem år långa tyska kapitulationen ockupationen och i Nederländerna är befolkningen lättad och glad. Alla ser framtiden an med glittrande ögon. Människorna som sjunger och dansar på torget inväntar först och främst en kanadensisk trupp, som de har hört är på väg. Kanske kommer amerikaner med tuggummi också?

Då ställer alltså de tyska soldaterna en kulspruta på en balkong för att … hm … eftersom … ja det vet ingen. Kanske var det ett skämt till en början?

– Kolla, vi ställer den här och skrämmer tokarna därnere!
– Mera bira! Ställ den lite mer till vänster.
– Ja! Dom kommer att skita ner sig! Skål tammefan!
– NU!

Sedan börjar de skjuta på människorna på torget nedanför. Fotografen Wiel van der Randen fotograferar för allt han är värd.

Några kastar sig av cyklarna och tar skydd.
Några kastar sig av cyklarna och tar skydd.

Men varför skjuter tyskarna på civilbefolkningen? Vissa tror att det var en hämnd för att två fulla tyskar tidigare på dagen hade arresterats, andra tror att tyskarna bara hade fått nog och blivit galna – uppenbarligen var de också berusade. Åter andra tror förstås att det berodde på ren ondska, eftersom tyskar utan undantag sedan ett par år ansågs vara onda av naturen.

Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kan man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg?
Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kunde man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg?

Skottlossningen pågick tills en man ur motståndsrörelsen – som ju hade tillgång till vapen – klättrade upp på en ännu högre balkong och började skjuta tillbaka. Samtidigt lyckades en tysk officer i sällskap med andra motståndsmän tränga sig in till dem som sköt och stoppa dem. Förmodligen Rambo style.

Då låg 120 skadade människor på torget. Och 22 döda.

De skadade får förstahjälpen.
De skadade får första hjälpen.
Tyskarnas vapen tas om hand.
Tyskarnas vapen tas om hand. (Är det inte tyska soldater där också?)

Och så kom till slut Kanadas armé – till ett slagfält. En krigskorrespondent tog en bild av en kanadensare, som uppenbarligen är chockad av det han sett.

En kanadensare och folktomma gator, tappade klädpersedlar.
En kanadensare och folktomma gator, tappade klädpersedlar.

Såja. Allmänbildningsakuten har nu gjort sitt.

Share
23 kommentarer