Hoppa till innehåll

Etikett: krig

Kamouflagehistoria

I dessa tider med dagliga krigsrapporter från Ukraina funderar jag på varför jag inte ”preppar” och investerar i spritkök, vevgrammofon samt trådbunden väggtelefon. Köttkonserverna lyser med sin frånvaro samtidigt som jag med min skosamling skulle kunna fotbekläda ett större kompani – om de inte hade haft något emot att marschera i basketdojor.

Men kanske är jag något på spåret nu: kan jag preppa mig med lite klädsamt kamouflage?

[Språklig hakparentes. Borde det inte numera stavas ”kamoflage”? SAOB – vår utmärka, etymologiska ordbok – tyckte i alla fall nästan det 1935, medan SAOL och SO håller fast vid ’ou’. Just sayin’.]

Kamouflagemålning och -övertäckning var inte riktigt i ropet under de historiska fältslagen, vilket vi har sett på t.ex. Nationalmuseum och OÄ-lektionerna. (Ja, barn, så hette det.)

En ickekamouflerad Gustav II Adolf som fältherre vid Breitenfeld. (Av Johann Walter 1632.)

Någon gång under 1917 började det dyka upp tidningsartiklar om hur både fransmän och britter gömde sina arméer under tygsjok och bakom målarfärg i konstiga mönster. I Frankrike ansåg man att kamouflaget skulle ske av konstnärer i basker, medan man i Storbritannien diskuterade om det inte snarare var vetenskapsmän i vita labbrockar som var lämpligast. I USA fick man snabbt två falanger med vetenskapsmän i en, och konstnärer i den andra. Snabbt konstaterade jänkarna att vetenskapsmännen lydde order samt höll tider och ordning, medan konstnärerna grälade, glömde avtal – och kom på särdeles kreativa lösningar. Det neutrala Sverige fascinerades stort, men lite på avstånd.

SvD den 9 augusti 1917.

I Storbritannien började man särskilja mellan att med kamouflage

  • osynliggöra: disruptive coloration
  • förvirra: dazzle, misdirection.

Att förvirra (dazzle) gällde särskilt fartygen – man kunde ju inte styra hur omgivningen såg ut på havet, varför krigsmålade fartyg egentligen bara funkade när de låg i hamn. Men nu sattes kvinnorna i arbete med att måla de stora båtarna randiga, rutiga och helt tokroliga. På nolltid blev ”dazzle” en trend, ett mode och en konstinriktning samt vetenskap.

Kontraproduktivt kamouflage på stranden 1919.

I Sverige relaterade man naturligtvis krigsmålningen till roliga fester – inte till nyttan som kamouflaget gjorde för att förvirra fienden.

När tyskarna såg den randiga båten på håll, kunde de inte uppskatta fart och riktning som förr. Alltså missade deras bomber och granater målet. (DN 16 mars 1919.)

Under våren 1918 skrev N.Y. Tribune om kvinnliga konstnärer som hade slagit sig på en ny volontärbana som kamouflöser inom Women’s Reserve Camouflage Corps.

Artikeln i N.Y. Tribune inleds med en påhittad historia om ett kärlekspar som skräms halvt från vettet av stenar som rör sig och trädgrenar som pratar med dem. Kamouflöserna själva får uttala sig och betonar att de som konstnärer ser mycket allvarligt på sitt uppdrag att skapa välfungerande kamouflage, och att detta inte ska viftas bort som ett skämt. Varpå journalisten gör just detta.

Så här såg kamouflöserna ut när de syntes. Några av dem är namnkunniga konstnärer som  Edith Barry, Constance Cochrane, Louise Larned och Rose Stokes.
Och så här såg de ut när de inte syntes.

De svenska tidningarnas fascination inför kamouflaget ute i Europa mildrades något efter krigsslutet, även om det som nyord användes flitigt. Se här SvD den 11 maj 1919:

Den nya capen var enligt modekrönikören ju inte ny, utan bara en upphottad version av slängkappan – som ju under 1890-talet användes för att ”kamouflera damernas många paket” under shoppingrundan. (Kolla på skorna: de ser ju ut att vara från 1950-talet!)

När jag läser i de gamla tidningarna slås jag hela tiden av hur komplett inkorrekt jag föreställer mig världen runt förra sekelskiftet. Jag trodde att man skröt med att man hade handlat mycket, inte att man gömde påsar och paket. Jag trodde också att man som förmögen kvinna hade tjänstefolk som bar eller att allt kördes hem – inte att man själv kamouflerade och släpade på varorna. Mycket nyttigt.

Ni förstår nu att jag kommer att öva på huskamouflage (måla huset så att de gröna algerna inte döljer den gula färgen) och ansiktsmålning (underlagskräm och concealer eller vad det kallas). Och när någon läser mina blogginlägg om 150 år kommer de att tro att allt egentligen bara handlade om basket.

Kanske är det även dags att investera i ett par kamouflagetajts?

 

 


Kolla! Jätteintressant historiker berättar om kamouflage:

Bonuslänk:
Intressant redogörelse för Edisons kamouflageförsök.

Share
18 kommentarer

Jävla Putin: en intervju

”Nämen asså Ukraina, Brasilien och Sverige har ju gulblåa matchkläder.”

På den nivån kunde jag prata om Ukraina för kanske 20 år sedan. Sedan drabbades den djefla mannen här i huset (aka DDM) av djup och innerlig kärlek till just detta land. Han åkte dit, han fick kompisar, han lärde känna ukrainare i Sverige och så handlade det inte längre om matchställen i eventuella fotbollslandskamper. Ibland handlade det till och med om Eurovision Song Contest.

Sedan dess har det hänt en hel del.

När nu Putin och hans eventuella bundsförvanter än en gång har använt vakuumet efter ett OS till att kliva in och sabba för andra länder, tog sig DDM åt hjärtat och satte sig att läsa allt om det som händer. Emellanåt kommer han in köket och svär, tar en macka, tittar ut genom de vårsmutsiga fönstren och så väser han mellan tänderna som en inte alldeles kompetent buktalare: ”Jävla Putin.”

(Känsliga läsare ska kanske inte läsa vad vi kallar denna.) Sergels torgs fontänfallos, lämpligt upplyst nu ikväll. (Foto: Staffan Dopping, tagen från FB)

Men vi tar väl och intervjuar DDM?

– Hur kommer det sig att du är så rysligt intresserad av t.ex. Polen, Ukraina och Ryssland?
– Det började väl med ett allmänt intresse för den mer dramatiska historien i öst, till exempel Östfronten i andra världskriget. Ämnen som jag varit nyfiken på är till exempel skapandet av Rus och svearnas betydelse i denna process, banden mellan Byzantium och Östeuropa, kosack-kulturen, Polen-Litauens kamp med Tyska orden, Stora Nordiska kriget och Peter den Stores förnyelse av Ryssland, Gammalsvenskby, östfronten av första världskriget, inbördeskriget efter revolutionen, Holodomor, östfronten i andra världskriget, Polens omdaning 1945–47, Sovjetåren, Tjernobyl och så vidare. Eh. Lotten?

– Oj, förlåt, jag satt här och tänkte på kosackdans. Men varför just historien i öst?
– Den har så mycket mer en karaktär av ödesdrama än den i väst – mer fängslande, mer tragisk.

– Har du kontakt med några av dina ukrainare nu?
– Jag har faktiskt inte hört av mig så mycket – mer än lite hälsningar. Jag känner att de har nog av stundens allvar, och att jag inte har mycket att erbjuda dem än en massa västerländska floskler.

– Eftersom jag är rädd för krig, rädd att få lidande människor på näthinnan, ber jag ju dig rapportera. Kan du ge några exempel på historier som har framkommit om hur Ukraina står emot de ryska krafterna?
Det finns en enorm mängd av förstahandsrapportering från hela Ukraina i sociala medier – trovärdiga för att de ger en väldigt samstämmig bild av läget. Jag har aldrig tidigare sett ett folk som har mobiliserat mot en fiende på detta vis, så beslutsamt, så hängivet och med en så svart humor. Något som också är slående är lugnet hos soldaterna och kombattanterna. Vi ser män och kvinnor som jobbar tillsammans med att gräva, fylla sandsäckar och förbereda molotovcocktails. Det sistnämnda gör mig lite betänksam eftersom gatustrider med civila kommer att leda till att alla vuxna civila betraktas som potentiella kombattanter.

– Ja, du visade ju några klipp som var som scener ur en film!

Här sätter sig DDM med rynkad panna under tystnad och läser någon ny nyhet. Jag tänker att han ju borde bära slipover och röka pipa. Äsch, det är bättre att jag listar det jag kommer ihåg:

Civilister går ut och ställer sig helt sonika i vägbanan så att de ryska stridsvagnarna inte kommer fram.
• Övermålade vägskyltar med de nya ortnamnen ”Åt helvete”.
• En kille med cigg i mungipan bär undan en rysk stridsvagnsmina och lägger den i en skogsdunge.

– Men du mumlar lite om att ryssarna inte är så väl förberedda som de borde?
– Kartan över erövringarna har inte ändrats mycket sedan första dagen. Samordningen av den militära aktiviteten är godtycklig och förvirrad. Mängder av kolonner med fordon har slagits ut och står utbrända på vägarna. Det finns tydliga tecken på att mat och drivmedel tar slut – ryska soldater plundrar butiker och fordon blir stående med bensinstopp ute på vischan.

– Det låter ju också som scener ur en apokalyptisk film.
– Men. Var är Rysslands överlägsna flygvapen? Var är deras supervapen som de har skrutit om i åratal? Var är putsen, studsen och klockverks-koordinationen? Det är förbluffande att en sådan militärstat som Ryssland presterar så dåligt i skarpt läge. När den här krisen har blåst förbi (vilket den förhoppningsvis gör) kommer Ryssland kanske inte att betraktas som ett militärt hot mot väst över huvud taget … så länge det handlar om konventionella vapen.

– Tack Olle Bergman. Ska vi stretcha ljumskarna med lite kosackdans?
– Mmmm, kanske ska jag lära mig spela bandura …

Därefter följde en förvirrad diskussion om likheter och olikheter mellan bandura och Hoola Bandoola. Och har vi inte slutat, så håller vi väl på än.

Banduran med den stökiga frisyren ser ut att vara lite på lyran.
Share
22 kommentarer

En teatral krigshjälte

Någon sa:

– Det är bra med krig med jämna mellanrum. Då får man veta att man lever, och slutar gnälla över trivialiteter.

Må så vara, men krig vill vi ändå inte ha. Fast att läsa om forna tiders krig kan för en pacifist som en annan ju vara alldeles förfärligt trist och tråkigt (Napoleons slagfältsstrategier: gäsp) – eller alldeles, alldeles underbart.

Om det amerikanska inbördeskriget 1861–65 vet vi att Patrick Swayze sprang ut och in genom hus och råkade ut för trista killar som vill skjuta honom medan Clark Gable grälade med Vivien Leigh och Matthew Broderick fick basa över det första regementet med killar som Denzel Washington och Morgan Freeman.Skärmavbild 2015-11-22 kl. 05.10.21

John_B_Magruder-197x300Men det hände sig vid den här tiden också att en tiljornas man – general John Bankhead Magruder – fick användning för sina talanger på ett … ovanligt sätt.

Nordstaternas arme på nästan 70 000 man marscherade mot Richmond i Virginia och skulle bara klampa över halvön mellan floderna York och James, var det tänkt. Men det var där, på The Virginia Peninsula som Magruder höll till – med sina blott 13 000 soldater.

400px-Virginia-peninsulaDen oerhört teaterintresserade Magruder var en rolig fyllbult som läspade (utom när han sjöng) och som sluddrade ut konstiga order som ”gå omkring i en cirkel därborta, ni 200” och ”ro hit med 100 frivilliga som kan kasta stenar och tjoa och skrika och föra så mycket oväsen som möjligt”. Hans mannar lydde, men skrev i sina dagböcker att det här med att kriga inte alls var som de hade trott att det skulle vara.

– Men ska vi inte i alla fall sikta på nordstatarna som hukar därborta?
– NEJ! Panga hej vilt som om vårt ammunitionsförråd är obegränsat och se till att köra omkring med hästarna och vagnarna så att gruset yr. Vråla för era lungors fulla kraft!
– Men …
– Tyst, soldat! Hugg ner de där stora träden där borta och lägg dem med tio meters mellanrum i en vid cirkel däääär!

Det visade sig så småningom att Magruder redan på ett tidigt stadium hade förstått att han inte skulle ha en chans mot nordstatarna och att förstärkningen som han hade skickat bud efter inte skulle hinna komma innan han och hans armé var ett minne blott.

Så han använde sin fantasi.

kanoner_wood
De stora träden höggs ner och karvades samt målades till att likna kanoner …
soldat_wood_kanon
… och hans män fick order som: ”Ställ dig där och se ut som om du vet vad du gör!”

Och det funkade! Sydstatarna med teater-Magruder lyckade hålla nordstatarna på avstånd i väntan på förstärkning i en hel månad! 

generaler
Den enda bilden på sydstatarnas generaler, tagen 1869 när de hade en reunion. Magruder är den allra suddigaste; förmodligen hade han mer än bara handen innanför västen.

 

Share
44 kommentarer

Vad är det snällaste man kan göra?

Som fembarnsmamma vill jag ju gärna påstå att jag är rysligt snäll och givmild eftersom jag gav upp min Hollywoodkarriär för barnen. Problemet är ju bara att det är en fiktiv Hollywoodkarriär, och i så fall kan jag lika gärna påstå att jag offrade mitt nobelpris för de små liven. Och tiorumslägenheten i Berlin, för en sådan har jag heller inte varit i närheten av.

sir-nicholas-winton

Att jag ställer frågan i rubriken beror på att jag tycker att Nicholas Winton verkar vara en hyfsat snäll man som gjorde snälla saker.

Strax innan andra världskriget bröt ut, såg han att de judiska barnen i Tjeckoslovakien riskerade att fara illa eftersom Tyskland verkade ha planer på att ställa till det för barnens föräldrar. Nicholas (som då var börsmäklare och egentligen skulle ha varit i Schweiz på skidsemester) bestämde sig för att hjälpa till och bestämde sig för att till max utnyttja regeln ”om du är under 18 får du [tillfälligtvis] bo i Storbritannien tills det är fritt fram att komma hem till Tjeckoslovakien igen – men du måste ha någonstans att bo”.

winton_nicholas

Nicholas Winton satte av i stor stil och skaffade fram det ena hemmet efter det andra – alltså brittiska familjer som var beredda att ta emot främmande barn. Ingen anade för det första hur länge detta arrangemang skulle vara, och för det andra att väldigt få av de förflyttade barnen skulle få träffa sina föräldrar igen.

Man förde noggrann bok över barnen med foton, namn och datum och kunde därför till slut räkna ut att Nicholas Winton hann rädda 669 barn från ett öde som med stor säkerhet var värre än döden. Eller bara döden.

CZwinton6

Under kriget jobbade sedan Winton dels för Röda korset, dels som pilot. De då föräldralösa barnen fick bo kvar i Storbritannien. Efter 1945 glömdes arbetet med att rädda barnen bort, och Nicholas själv var inte så brydd. Men 1988 hittade hans fru på deras vind en låda som innehöll de noggrant förda böckerna … och hon blev storligen förvånad. Hon hade nämligen ingen aning om vad hennes man hade haft för sig 1938.

Pang, tjoff, booom, fick medierna tag på hjältehistorien och ”That’s Life” gjorde ett tv-program om honom. Här är ett klipp som visar hur Nicholas Winton överraskas:

Sedan dess har han adlats, fått medaljer och deltagit i otaliga jubileer. Han är fortfarande snäll, pigg och glad och fyller i maj 104 år – och ska man göra något av sitt liv så är det banne mig inte helt fel att rädda barn. Snällt är det i alla fall.

Nicholas Winton – min idol.
Nicholas Winton – min idol.

Uppdatering
Några av kommentatorerna i kommentatorsbåset har enats om att Nicholas Winton inte bara är snäll. Tssst, snäll kan ju nästan vem som helst vara. Det här handlar om ett högre plan: han är en god människa.

Uppdatering 1 juli 2015
Nicholas Winton är död.

Share
46 kommentarer

Den 11/11 1918

Här firar vi med Världens kortaste fest – men man ska veta att  just den 11 november runt elvasnåret är en allvarlig stund i andra länder.

I Storbritannien är man superdupernoga med att varje år sedan 1919 klockan 11 den 11 november ära första världskrigets stupade med inte bara en, utan två tysta minuter. Tidpunkten är vald med tanke på att vapenstilleståndet gällde från prick klockan 11 den 11 november 1918 – även om själva fredsfördraget inte skrevs under i Versailles förrän ett drygt halvår senare.

Hur tänkte de egentligen: en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån?
Hur tänkte de egentligen? Att designa en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån måste ju vara lite dumt?

Vi tar oss tillbaka till 1918. Alla är blöta om fötterna, alla röker, alla vill hem och dricka te och alla vet att det här förbaskade kriget är faktiskt snart slut. I alla fall säger höjdarna det – klockan elva ska alla ju lägga ner vapnen. Men tänk om det inte är sant? Och tänk om det är sant och jag – just jag – kan vara den som avlossar det allra sista skottet!

Alltså skjuter alla på precis som vanligt eller kanske lite extra fram till klockan elva. Alla vill ju dessutom slippa bära hem massa ammunition och istället fylla fickorna med … konservburkar, cigarrettpaket och konfetti? På alla håll och kanter förberedde sig de olika arméerna också för eventuella luringar som inte alls tänkte respektera vapenstilleståndet. Därför dog nästan 3 000 män och 11 000 män skadades innan klockan slog elva.

Måste leta efter ett förstoringsverktyg.
Måste leta efter ett förstoringsverktyg.

Irländaren George Edwin Ellison var ute och kollade på omgivningarna i Belgien när han sköts vid halv tio-tiden denna fredens dag. Han hade varit med som soldat sedan 1914 och till och med överlevt den allra första attacken med senapsgas den 12 juli 1917.

Fransmannen Augustin Trébuchon dog klockan kvart i elva på väg till soldatkompisarna med beskedet att varm soppa skulle serveras strax efter elva, eftersom de alla satt i blöta strumpor.

Kanadensaren George Lawrence Price dog två minuter i elva när han och hans kompisar letade efter en tysk prickskytt som sades finnas i ett visst hus. Huset var tomt, men eftersom alla visste att vapenstilleståndet låg blott två minuter i framtiden, beslutade sig alla för att stanna kvar i huset bara en liten stund till. Alla utom Price – som gick ut ur huset och omedelbart träffades av en tysk kula i hjärtat.

Amerikanen Henry Gunther (som hade tyska farföräldrar) dödades en minut i elva när han av outgrundlig anledning rusade fram till och sköt mot en tysk enhet, som förstås besvarade elden.

Never again! Aldrig mer ett sådant krig! ropade de alla.
Never again! Aldrig mer ett sådant krig! ropade de alla.

Strax efter klockan elva utbröt ett fasligt skjutande som pågick i ungefär 20 minuter; soldaterna försökte alla att bli den som till slut avlossade Det Stora Krigets allra sista kula.

Vem som vann? Ingen aning – Twitter var ju inte uppfunnet.

Share
16 kommentarer

En gammal bild som ledde till De Dam i Amsterdam

Jag såg en gammal bild med nya pratbubblor och tänkte i ena sekunden ”jaaaaa, hahahaa” och i nästa sekund ”nämen huuuuuuu” och kände att det hela nog måste utredas.

Källa: historiclols.com.
Källa: historiclols.com.

 Jag funderade ett tag och ansåg att det såg ut att vara i Belgien runt 1948 med tanke på kläder och spårvagnskablarna. (Varför Belgien? Jag har ingen aning. Klädmodet sa 1948.) En förvirrad prickskytt? Eller är det rentav under andra världskriget? Och: ÖVERLEVDE UNGEN? (Innan ni läser vidare är det er skyldighet att fundera lite över bilden.)

… TITT- OCH FUNDERINGSPAUS …

Men hur hittar man ursprunget till en gammal bild? Jo, man söker på Tineye och rensar bland felträffar ett tag tills man hittar lösningen på spanska, nederländska och ryska. Då ber man att få sidan automatöversatt och så skrattar man åt tokigheter som ”du är en nålsöga” och ”de ligger i kolumner” samt ”tillflykt än det smala räcket som lyktstolpar”. Och så klickar man frenetiskt på länkar och så hamnar man kanske på t.ex. en nederländsk fotobank som man nästan inte kan sluta gräva i.

Så här ser bilden ut utan pratbubblor. (Klicka för större version.)

Tjejen närmast kameran: vad gör hon?
Tjejen närmast kameran: vad gör hon?

När man sedan har grävt vidare, häpnar man över sin egen obildning eftersom man borde ha lärt sig att just detta hände en gång i tiden.

Vi befinner oss på De Dam (”Damtorget”) i Amsterdam den 7 maj 1945. Det är alltså två dagar efter den fem år långa tyska kapitulationen ockupationen och i Nederländerna är befolkningen lättad och glad. Alla ser framtiden an med glittrande ögon. Människorna som sjunger och dansar på torget inväntar först och främst en kanadensisk trupp, som de har hört är på väg. Kanske kommer amerikaner med tuggummi också?

Då ställer alltså de tyska soldaterna en kulspruta på en balkong för att … hm … eftersom … ja det vet ingen. Kanske var det ett skämt till en början?

– Kolla, vi ställer den här och skrämmer tokarna därnere!
– Mera bira! Ställ den lite mer till vänster.
– Ja! Dom kommer att skita ner sig! Skål tammefan!
– NU!

Sedan börjar de skjuta på människorna på torget nedanför. Fotografen Wiel van der Randen fotograferar för allt han är värd.

Några kastar sig av cyklarna och tar skydd.
Några kastar sig av cyklarna och tar skydd.

Men varför skjuter tyskarna på civilbefolkningen? Vissa tror att det var en hämnd för att två fulla tyskar tidigare på dagen hade arresterats, andra tror att tyskarna bara hade fått nog och blivit galna – uppenbarligen var de också berusade. Åter andra tror förstås att det berodde på ren ondska, eftersom tyskar utan undantag sedan ett par år ansågs vara onda av naturen.

Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kan man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg?
Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kunde man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg?

Skottlossningen pågick tills en man ur motståndsrörelsen – som ju hade tillgång till vapen – klättrade upp på en ännu högre balkong och började skjuta tillbaka. Samtidigt lyckades en tysk officer i sällskap med andra motståndsmän tränga sig in till dem som sköt och stoppa dem. Förmodligen Rambo style.

Då låg 120 skadade människor på torget. Och 22 döda.

De skadade får förstahjälpen.
De skadade får första hjälpen.
Tyskarnas vapen tas om hand.
Tyskarnas vapen tas om hand. (Är det inte tyska soldater där också?)

Och så kom till slut Kanadas armé – till ett slagfält. En krigskorrespondent tog en bild av en kanadensare, som uppenbarligen är chockad av det han sett.

En kanadensare och folktomma gator, tappade klädpersedlar.
En kanadensare och folktomma gator, tappade klädpersedlar.

Såja. Allmänbildningsakuten har nu gjort sitt.

Share
23 kommentarer