Hoppa till innehåll

Etikett: vaccin

Vem var Lady Mary Wortley Montagu?

Ibland tänker jag lite brutalt att om corona hade vanställt oss – påverkat utseendet såsom smittkoppor gjorde – kanske den moderna människan hade tagit lite mer hänsyn till restriktioner och råd samt smittspridning. Kanske hade det bara räckt med att ögonfransarna föll av eller att näsan ruttnade lite?

Igår såg jag 20 fullvuxna män drälla in i en liten gympasal för att lira innebandy. Måhända är de immuna, måhända är de vaccinerade som varande i riskgrupp … vad vet jag.

Och detta leder oss naturligtvis in på ämnet smittkoppsvaccin!

Lady Mary Wortley Montagu (1689–1762) var en synnerligen vacker och välformulerad engelsk författare av fin familj. Enligt Ugglan var hon ”mycket firad för sin fägring och omfattande klassiska bildning”, vilket jag finner trösterikt inför framtiden när inte längre fägringen är slående, utan istället min förhoppningsvis införskaffade klassiska bildning.

Den unga Mary. (Av Jonathan Richardson d.y.)

Hon drömde om stordåd och utbildning, men när hennes uppmuntrande mamma dog när Mary bara var sex år, fick den inte lika glada farmodern ta hand om henne. Två år senare dog även hon, och vips fick den då inte alls glade pappan ta sitt ansvar – han som inte alls trodde på tramset att kvinnor skulle kunna utbildas.

Mary gjorde lite som hon ville, var frispråkig och envis och rymde med en man efter flera års brevskrivande dem emellan, och gifte sig. Sedan fick hon en son samt smittkoppor.

Två år tidigare hade hennes bror dött i samma sjukdom, men Mary överlevde – om än ärrad i både ansikte och själ. När hennes make blev ambassadör i Konstantinopel, följde hon med dit och skrev böcker, artiklar och brev om turkiska vanor och det fantastiska faktum att kvinnorna faktiskt inte hade korsett. Innan familjen Montagu vände tillbaka till England (som från 1707 heter Storbritannien), såg hon till att den femårige sonen som förste engelsman i världen ympades med smittkoppor.

Sonen och Mary i Konstantinopel runt 1617.

Dödligheten var 2 % (att jämföra med 15-procentig dödlighet om man blev sjuk), så Mary tog en risk – men hon litade på turkarna och deras erfarenheter. (Sonen [som hette Edward som sin far] överlevde och blev en välutbildad, flerspråkig kriminell man som inte fick ärva sina föräldrar.)

Väl tillbaka i England började Mary Wortley Montagu propagera för denna ympning, men mötte starkt motstånd eftersom engelsmän av tradition då inte litade på medicinska rön från det mystiska Orienten. Den lilla dottern ympades 1721 även hon i samband med att smittkoppor härjade i nästan hela världen. (Denna dotter [som hette Mary som sin mor] överlevde och blev en omtyckt, välutbildad elvabarnsmor som fick ärva sina föräldrar.)

Mary Wortley Montagu fortsatte att tala väl om ympningen, och lyckades till slut övertyga folket i Boston, USA, som drabbades hårt av smittkopporna. Hemma i England föll man till föga och lät sju dödsdömda fångar slippa döden om de testade smittkoppsympningen – alla sju överlevde och släpptes ut ur fängelset. Vilket i förlängningen ledde till att Edward Jenner uppfann smittkoppsvaccinet 1796 eftersom … äh, läs mer här!

(Av William Powell Frith 1852.) Alexander Pope förklarar sin kärlek till Lady Mary, som svarar genom att skratta honom rakt upp i ansiktet.

Men hur gick det för den åldrande Mary? Jo, hon lämnade det engelska regnet, maken och de vuxna barnen 1739 för att lindra en besvärande hudsjukdom i det lite varmare Frankrike – och levde loppan med friare och fester ända till 1761, när hennes make dog och hon vände åter till England. Efter en förfärligt lång och strapatsrik samt väldokumenterad resa hann hon bekanta sig med sin elva barnbarn innan hon själv dog 1762.

Avslutningsvis ett perfekt citat. Mary Wortley Montagu skrev till stackars Alexander Pope:

”Satire should, like a polished razor keen, wound with a touch that’s scarcely felt or seen.”

Apropå pandemier och sånt – när kommer Hollywoodfilmen om henne, tror ni?

Share
34 kommentarer

Barnsjukdomar jag haft

Jag läser i en ett år gammal artikel att vissa bostadsområden i västra USA har drabbats av något som börjar likna epidemier. Och att det underligt nog handlar om barnsjukdomar som man nästan har lyckats utrota med hjälp av vaccinationer.

(Som faktiskt borde stavas annorlunda. Fast inte som på polska [szczepień] eller walesiska [brechlyn] och isländska [bóluefni] utan mer som norska [vaksine].)

VACCINE

Det är obegripligt dumt. Joorå, jag begriper att folk har rätt att vara misstänksamma när det gäller nya vaccinationer och kanske till och med onödiga vaccinationer – särskilt om de orsakar narkolepsi eller förlamning. Men nu är det de facto bevisat att vaccinationerna mot barnsjukdomarna har fungerat. Det är idioti att pga. sin egen vuxenångest bestämma att barnen ska slippa sprutan mot mässling, röda hund, kikhosta och påssjuka. (Brukar man vaccinera mot vattkoppor? Jag vet att vaccin finns, men här i huset har alla barn kliat sönder sig varsin gång. Trooor jag.)

symbolisk_vattkoppebild

Tydligen är det bland de absurt förmögna människorna som denna anti-vaccinations-vurm sprider sig – bland hälsoivrande Hollywoodskådespelare. Idioter. (Förlåt, men det kan inte uttryckas annorlunda. Jo förresten: troglodyter!)

I en annan artikel läser jag att man i Beverly Hills vaccinerar färre barn än i Sydsudan, där man har ett inbördeskrig som står i vägen för vaccinationerna. When actors play doctors on TV, that does not make them actual doctors.”

Själv hade jag i tur och ordning röda hund, vattkoppor och mässlingen under tre år och led fasansfullt av att vara prickig. Mamma försökte fotografera mig (som om hon vore en bloggande mamma 30 år senare), men jag lät henne inte, så fåfäng jag var.

Påssjuka hade jag först på ena sidan och sedan på båda, vilket ju var djupt orättvist. Jag var så sjuk, så sjuk under den fantastiskt varma sommaren 1975, när familjen Stenson hyrde mormors kusins jättehus på Ljusterö. Alla i huset packade badprylar och tjoade och skrek samt åt knäckebröd och annat hårt och raspigt som jag inte ens ville titta åt. Isglass rev och slet i halsen och allt var verkligen bedrövligt. Och ingen ville ta i mig ens med tång. (Jag minns nog fel här: man ville väl ha barnsjukdomarna så var de liksom färdighavda?)

mumps

Nu till era erfarenheter: minns ni era barnsjukdomar?

Share
84 kommentarer

Svininfluensavaccinet är inskjutet!

Jag har gått i demonstrationståg (är gubevars uppvuxen på 1970-talet i Luleå) och stått bland gulblåa supportrar för att komma in på Råsunda samt klämt mig ut ur Stadion efter en Coldplay-konsert. Men det är numera riktigt sällan som jag med likasinnade ute i verkligheten strävar mot ett gemensamt mål.

Matkö i Canada på 1930-talet.

 

Vaccinkö i Sverige 2009.

Att jag får den stora äran att vaccineras före nästan alla andra, beror på att jag pga. en liten diskret astma befinns vara i en riskgrupp. Det känns lite fånigt eftersom jag måste äta en kattpäls eller springa uppför Mount Everest i minusgrader för att få ett anfall. Men vad gör man inte för att få ett tillfälle att få blogga om sina upplevelser?

I kön var jag banne mig 30–40 år yngre än alla andra. Det var rollatorer, det var permobiler och det var foträta skor samt gigantiska handväskor. Strax framför mig stod en urtjusig 80-årig dam med röd basket basker. Bredvid och bakom mig stod grånade män med plirande ögon och moderna, jättestora glasögon samt tageltofsar ur näsa och öron. Alla ville de förstås konversera den unga flicka som jag ju i sammanhanget hade förvandlats till.

– Det här är förfärligt. Skandal. Jag har då aldrig varit med om maken! knarrade den tjusiga på lunda-skånska.
– Määäääään inte äääääär det så faaaarligt inteeeee, gnällde de tre männen nästan i korus.
– Titta på träden – så vackra, försökte jag, som ju inte bryr mig särskilt mycket om vackra träd.
– Men det var bättre förr, sa tjusiga damen.
– I alla fall bilarna, sa en man.
– Men inte datorerna, sa en annan man.
– Eller medicinen, sa en tredje man.
– Ja, fast precis så här stod vi och köade när vi skulle få poliosprutan 1957!

Och så stod vi där och fullkomligen öste minnen ur oss. Mina barndomsminnen krockade med deras medelåldersminnen och under hela diskussionen bidrog den tjusiga med ”usch” och ”näe” samt ”det tycker jag då rakt inte”.

 Inne i lokalen fanns 20 sprutstationer och sköterskor med operationsgröna kläder.
När vi hade stått i kö i 15 minuter, insåg den tjusiga damen att det ju skulle komma att gå kvickt, det här – och blev på ett sprudlande humör.
– Men klä på den stackars nakna statyn där borta något. Här går det undan. Titta på löven! Jaja, det regnar i alla fall inte på oss. Jag har varit så nervös för det här, men nu ser jag att …
(Min vetenskapliga undersökning säger än en gång att 91 % av alla surpuppor bara är rädda.)
Här får jag sprutan samtidigt som jag skrattande försöker ta en bild och konversera den skrattande sjuksköterskan, som även hon var i 80-årsåldern. (Min underliga frisyr begriper jag inte. Hade jag en tofs rakt upp? Hade jag nyss tagit av mig mössan? Är det ens jag på bilden?)

 

Det dukade bordet. Sticket gjorde inte ont, insprutningen gjorde inte ont och inte har jag ont i armen idag.

Avslutningsvis, är det så att jag har fattat ett beslut om att jag ska ta vaccinet. Efter att ha läst på och frågat alla som ”är i branschen”, fann jag att för mig var det ett riktigt beslut att jag skulle tacka ja till sprutan. Basta.

Men ni får ändå fylla kommentatorsbåset med avskräckande historier om kusiner som har tappat tänderna, mostrar som måste gå baklänges, kompisar som har varit förkylda sedan de fick sprutan och gärna dra paralleller till … poliovaccineringen i mitten av 1950-talet? Eller så låter vi diskussionens vågor gå höga och räknar ut hur många som kommer att ta sprutan. Och inte.

Share
24 kommentarer