Hoppa till innehåll

Etikett: vaccin

Barnsjukdomar jag haft

Jag läser i en ett år gammal artikel att vissa bostadsområden i västra USA har drabbats av något som börjar likna epidemier. Och att det underligt nog handlar om barnsjukdomar som man nästan har lyckats utrota med hjälp av vaccinationer.

(Som faktiskt borde stavas annorlunda. Fast inte som på polska [szczepień] eller walesiska [brechlyn] och isländska [bóluefni] utan mer som norska [vaksine].)

VACCINE

Det är obegripligt dumt. Joorå, jag begriper att folk har rätt att vara misstänksamma när det gäller nya vaccinationer och kanske till och med onödiga vaccinationer – särskilt om de orsakar narkolepsi eller förlamning. Men nu är det de facto bevisat att vaccinationerna mot barnsjukdomarna har fungerat. Det är idioti att pga. sin egen vuxenångest bestämma att barnen ska slippa sprutan mot mässling, röda hund, kikhosta och påssjuka. (Brukar man vaccinera mot vattkoppor? Jag vet att vaccin finns, men här i huset har alla barn kliat sönder sig varsin gång. Trooor jag.)

symbolisk_vattkoppebild

Tydligen är det bland de absurt förmögna människorna som denna anti-vaccinations-vurm sprider sig – bland hälsoivrande Hollywoodskådespelare. Idioter. (Förlåt, men det kan inte uttryckas annorlunda. Jo förresten: troglodyter!)

I en annan artikel läser jag att man i Beverly Hills vaccinerar färre barn än i Sydsudan, där man har ett inbördeskrig som står i vägen för vaccinationerna. When actors play doctors on TV, that does not make them actual doctors.”

Själv hade jag i tur och ordning röda hund, vattkoppor och mässlingen under tre år och led fasansfullt av att vara prickig. Mamma försökte fotografera mig (som om hon vore en bloggande mamma 30 år senare), men jag lät henne inte, så fåfäng jag var.

Påssjuka hade jag först på ena sidan och sedan på båda, vilket ju var djupt orättvist. Jag var så sjuk, så sjuk under den fantastiskt varma sommaren 1975, när familjen Stenson hyrde mormors kusins jättehus på Ljusterö. Alla i huset packade badprylar och tjoade och skrek samt åt knäckebröd och annat hårt och raspigt som jag inte ens ville titta åt. Isglass rev och slet i halsen och allt var verkligen bedrövligt. Och ingen ville ta i mig ens med tång. (Jag minns nog fel här: man ville väl ha barnsjukdomarna så var de liksom färdighavda?)

mumps

Nu till era erfarenheter: minns ni era barnsjukdomar?

Share
84 kommentarer

Svininfluensavaccinet är inskjutet!

Jag har gått i demonstrationståg (är gubevars uppvuxen på 1970-talet i Luleå) och stått bland gulblåa supportrar för att komma in på Råsunda samt klämt mig ut ur Stadion efter en Coldplay-konsert. Men det är numera riktigt sällan som jag med likasinnade ute i verkligheten strävar mot ett gemensamt mål.

Matkö i Canada på 1930-talet.

 

Vaccinkö i Sverige 2009.

Att jag får den stora äran att vaccineras före nästan alla andra, beror på att jag pga. en liten diskret astma befinns vara i en riskgrupp. Det känns lite fånigt eftersom jag måste äta en kattpäls eller springa uppför Mount Everest i minusgrader för att få ett anfall. Men vad gör man inte för att få ett tillfälle att få blogga om sina upplevelser?

I kön var jag banne mig 30–40 år yngre än alla andra. Det var rollatorer, det var permobiler och det var foträta skor samt gigantiska handväskor. Strax framför mig stod en urtjusig 80-årig dam med röd basket basker. Bredvid och bakom mig stod grånade män med plirande ögon och moderna, jättestora glasögon samt tageltofsar ur näsa och öron. Alla ville de förstås konversera den unga flicka som jag ju i sammanhanget hade förvandlats till.

– Det här är förfärligt. Skandal. Jag har då aldrig varit med om maken! knarrade den tjusiga på lunda-skånska.
– Määäääään inte äääääär det så faaaarligt inteeeee, gnällde de tre männen nästan i korus.
– Titta på träden – så vackra, försökte jag, som ju inte bryr mig särskilt mycket om vackra träd.
– Men det var bättre förr, sa tjusiga damen.
– I alla fall bilarna, sa en man.
– Men inte datorerna, sa en annan man.
– Eller medicinen, sa en tredje man.
– Ja, fast precis så här stod vi och köade när vi skulle få poliosprutan 1957!

Och så stod vi där och fullkomligen öste minnen ur oss. Mina barndomsminnen krockade med deras medelåldersminnen och under hela diskussionen bidrog den tjusiga med ”usch” och ”näe” samt ”det tycker jag då rakt inte”.

 Inne i lokalen fanns 20 sprutstationer och sköterskor med operationsgröna kläder.
När vi hade stått i kö i 15 minuter, insåg den tjusiga damen att det ju skulle komma att gå kvickt, det här – och blev på ett sprudlande humör.
– Men klä på den stackars nakna statyn där borta något. Här går det undan. Titta på löven! Jaja, det regnar i alla fall inte på oss. Jag har varit så nervös för det här, men nu ser jag att …
(Min vetenskapliga undersökning säger än en gång att 91 % av alla surpuppor bara är rädda.)
Här får jag sprutan samtidigt som jag skrattande försöker ta en bild och konversera den skrattande sjuksköterskan, som även hon var i 80-årsåldern. (Min underliga frisyr begriper jag inte. Hade jag en tofs rakt upp? Hade jag nyss tagit av mig mössan? Är det ens jag på bilden?)

 

Det dukade bordet. Sticket gjorde inte ont, insprutningen gjorde inte ont och inte har jag ont i armen idag.

Avslutningsvis, är det så att jag har fattat ett beslut om att jag ska ta vaccinet. Efter att ha läst på och frågat alla som ”är i branschen”, fann jag att för mig var det ett riktigt beslut att jag skulle tacka ja till sprutan. Basta.

Men ni får ändå fylla kommentatorsbåset med avskräckande historier om kusiner som har tappat tänderna, mostrar som måste gå baklänges, kompisar som har varit förkylda sedan de fick sprutan och gärna dra paralleller till … poliovaccineringen i mitten av 1950-talet? Eller så låter vi diskussionens vågor gå höga och räknar ut hur många som kommer att ta sprutan. Och inte.

Share
24 kommentarer