På samma sätt som jag som liten bara accepterade att ”en kvarting” var ett halvt helrör och därmed trots namnet ju var det inte alls kvartiga 37,5 cl, ryckte jag på axlarna när mina farföräldrar mumlade ”tolvskilling” om den inte alls tolviga 25-öringen som i rättvisans namn ju borde ha hetat ”kvarting”.
Nu vet jag bättre. En kvarting var från början en kvarts stop och alltså nästan 33 cl. Då är det värre med tolvskillingen, för den är krångligare att förklara …
Vips, befinner vi oss i Sverige i början av 1800-talet. En tolvskilling som då utges av Riksgäldskontoret (”12 skilling riksgälds”) motsvarar åtta skilling som utges av Riksens Ständers Bank (”8 skilling banko”). Verkligen jättepraktiskt.
Följaktligen kallades åttaskillingssedeln av folk och fä samt pöbeln naturligtvis för tolvskilling. Nu citerar jag NE:
Vid decimalsystemets införande 1855 blev 1 riksdaler riksmynt=100 öre. Eftersom det tidigare gått 48 skilling på 1 riksdaler riksgälds kom 12 skilling att motsvaras av 25 öre. Vid inväxlingen 1873 var 1 riksdaler riksmynt likvärdigt med 1 krona och därför användes benämningen tolvskilling på 25-öringen långt in på 1900-talet.
Solklart.
Och hur mycket kunde man då t.ex. 1810 köpa för 12 skilling banko eller 8 skilling riksgälds? Jättemycket – det motsvaras av 1 300 kr 2015!
Nu är jag ju på väg hem från en liten småländsk föreläsningsturné i Oskarshamn, så varför yrar jag om tolvskillingar istället för att berätta om Liljeholmens ljus eller …
Lugn, det kommer. Oskarshamn ligger vid Döderhultsviken i norra Kalmarsund, och är alltså Axel Robert Peterssons – Döderhultarns – domäner. Precis som det där med kvarting och tolvskilling, har jag bara tänkt på Döderhultarn (1868—1925) med en liten obekymrad gäspning. Jodå, han karvade i trä som Emil i Lönneberga. Jodå, det är finfina träskulpturer. Jodå, han var begåvad. Men gäääsp, basket är roligare och förresten känner jag mig lite hungrig.
Liksom.
Den unge Axels passion var alltså träsnideri. Inledningsvis karvade han och avslutade som alla andra snidare med ett himla sandpapprande, men han trivdes inte med finliret. Han lyckades med sin egen stil skapa sig ett namn i Oskarshamn och sålde smågubbarna för 25 öre styck:
– Fin gubbe. Vad ska han ha för den? sa kunderna.
– Tja, vi säger väl en tolvskilling? svarade Axel alltid.
Och vips, kallades han för ”Tolvskillingen”. Det där 25-öringarna blev man ju inte fet på (eftersom 25 öre motsvarar runt 20 kronor idag), men han var glad ändå. Och poppis bland brudarna – en riktig Don Juan, sägs det.
Först runt 1909 blev Döderhultarn mer känd i vidare kretsar. Det var bl.a. Hasse Z (Kar de Mummas pappa) som blev förtjust i gubbarna och som beställde ett gäng.
Med detta sagt ber jag Döderhultarn om ursäkt för mitt tidigare ointresse och mina banala gäspningar. Döderhultarmuseet i Oskarshamn är jättefint och både de nakna och de påklädda gubbarna och gummorna är oerhört uttrycksfulla, så tillyxade de är.
Hej Oskarshamn … det var visst en sak till …
Läs gärna Hasse Z:s egen redogörelse för hur han upptäckte Döderhultarn. Ett litet utdrag:
”Han åt middag hos mig. Ärter och fläsk. Mitt under middagen gick han ifrån bordet och satte sig i en soffa, fortsättande att tala om allt mellan himmel och jord.
Jag tänkte: det är hans sätt att äta middag. Jag gick efter honom med tallriken och satte den på ett litet bord framför honom. Om en stund återvände han till vårt bord och då fick jag upp och flytta tallriken igen. På det viset promenerade vi fyra fem gånger fram och tillbaka mellan middagsbordet och soffan. Det var en mycket livlig middag. Men glad och underhållande.”
Om man är på det humöret, kan man även läsa om hur Kar de Mumma lyckades göra en Döderhultarhäst låghalt.
42 kommentarer