Lillpojk’n har fyllt 18 och har nu ikväll en middag för ett lämpligt antal klasskompisar som alla följer Folkhälsomyndighetens direktiv. Samma dag som han fyllde 18 fick han ta allt ansvar som vi någonsin kunde komma på, vilket inte var särskilt mycket. Som epileptiker får han ju varken dricka alkohol eller köra bil, så det här med att fylla myndig var inte särskilt omvälvande.
– Kan du hjälpa mig med att handla mat och sånt till på fredag? sa han till mig som vore han en liten sjuttonåring.
– Javisst! sa jag utan att tänka efter, för det ääääär ju så roligt att ordna fest.
– Tack. Här, du får hela studiebidraget så hyr jag dig som projektledare!
I min hand låg 1 200 kronor i ovikta sedlar.
Jag fann mig dock snabbt och satte igång. Nu börjar de samlas nere i köket. Och här ska ni få se hur projektledare Bergman har förberett.
Stek!
Stek och krydda köttfärsen.
Stek och krydda bönorna.
Stek och krydda all quorn.
”Man ska inte fräsa tacofärs i olivolja.”
Skär!
… och sätt i olika skålar:
sallad
tomater
gurka
rödlök
Jag har till och med slipat knivarna.
Guacamola! (Ja, ett verb.)
Två paket fryst avokado & två färska avokador.
Krydda som fan.
Avokadodilemmat (att svinnet är gigantiskt och grisen ständigt köps i säcken) har vi löst på detta sätt.
Häll i skålar!
majs
guacamole
gräddfil
grönsakerna
chips
Nej, man måste inte stryka den sju meter långa festduken. Observera att stolarna står lite glest så att corona ska få lite svårare att fästa. Eller festa.
Värm!
tortillas
halvmåneformade tacoskal
Jag har förstått att det är kvalitetsskillnad när det gäller tortillor, men jag köper bara de dyra när de är på rea.
Ta fram!
såserna
gräddfil
tacochips
läsk
glas
tallrikar & bestick
hundra skedar till alla skålar
Se hur jag gör mig till – förutom läsk har jag även köpt sojamjölk till ungdomarna som föredrar sånt.
Fixa! Ljus till kandelabrarna.
Okej, mässingen kunde ju ha putsats. Men det finns det tid till en annan dag!
Om någon skulle få för sig att irra uppför trappan för att spela pingis, har jag lämnat en liten varning …
Buttericksbajs.
Ett par timmar senare är det tyst i huset. Alla 18-åringarna har gått iväg för att leka på en lekplats … Vi smög ner i köket.
Pappa fyllde 80 år förra veckan och behövde ett kalas med både filmtema och 70-talsmat, så jag och mina syskon ordnade maskerad, rostbiff, bakad potatis och rulltårta.
Vi kunde förstås ha fyllt på med halva avokador, päron med mintchoklad, glace au four, Harry Kuvert, morotstärningar, storsnibbade skjortor och lite ostfondue, men nån måtta får det ju vara på excesserna.
”Klär ut mig gör jag icke”, sa den envise Broder Jakob som vanligt (sedan 1973 ungefär) medan vi andra först hade storslagna planer och sedan liksom inte fick ändan ur. Vi klädde därför ut oss i vad som helst som fanns i huset, men upptäckte till vår förskräckelse att jag inte längre äger
pipa
rullskridskor
käpp
trenchcoat.
Alltså blev ingen Kapten Haddock, Papphammar eller Chaplin. Å andra sidan kunde vi medelst svarta kläder, blomgirlanger, pilbåge, hattar och morgonrock samt en tweedhatt klä ut oss till bl.a. Soldat Bom, Barbamamma, Hunger Gamesfigurer, Sven-Bertil Taube, Marilyn Monroe, Idas sommarvisa och Monsieur Hulot.
Orangeluvan som Barbamamma och hennes dotter som Katniss.
Vi berättade alla runt bordet om vårt allra första minne, som inbegrep bl.a.
en rödhårig tjej i ett fönster
rutiga galonbrallor
Obla-di Obla-da
ett drunkningstillbud
leksakskassaapparat som föll nerför en trappa i ett suteränghus
husmorsgymnastik på en slänt
en rullbandspelare som hette herr Tandberg
Pokemonkort på en kulle på dagis
pang på en legogubbe och en dagisfröken som påstod att legogubben fick ont
barnmorskan hade en fin väska när hon kom och levererade en lillasyster.
Sedan bad pappa allra ödmjukast om att få åka hem för att ladda batterierna inför söndagens pingismatcher i 60-årsklassen.
Pappa lirar i gult där borta i fjärran.
Men ack. Han lirade inte alls skjortan av 60-åringarna och föll på eget grepp när han hade matchboll och då beslutade sig för att serva extra svårt. Så här:
(Servarna for bortitok och matchbollarna likaså.)
Sjuttonåringen spelade också söndagsmatch och sedan satt vi i sekretariat (man skriver protokoll och tar tid och håller koll på 24-sekundersklockan) på en annan match och höll på att döden dö för att det var så rysligt spännande när grabbarna på planen for som små flipperkulor stora bowlingbollar över den halkiga basketplanen.
Så här gör man när man ”sitter sek”.Pilarna går till tre starka karlar som 2003 hade mig som sitt livs första coach. (Jag är stolt som en tupp.)Sjuttonåringen (i vitt) postar upp för att få bollen. Sedan fintar hon höger och går på korgen åt vänster. Ploff, två poäng. (Jag är stolt som en tupp.)
Sedan kom vi på att det ju var Fars dag. Men si det lärde jag mig redan som liten palt i Luleå att det är ett kapitalistiskt påfund som man ska ignorera. Så det gjorde jag, om än lite motvilligt.
Jag har ju skrutit härs och tvärs om hur jag var en bland nästan 2 000 andra inbjudna till Sveriges Radios 90-årsfirande.
Middagen avåts i ett jättetält på SR-parkeringen – se skylten.
Seminarier om framtiden (där vi ombads att inte skvallra för konkurrenterna, så ni får inte veta att man ska satsa hårt på sociala medier och att vara ute bland folk så mycket som möjligt för det får jag ju inte tala om) följdes av en hejdundrande fest med en meny som faktiskt var bland det godaste jag har ätit. Va? Ni vill veta vad vi åt? Okej, jag är inte nödbedd. Förrätt, huvudrätt och efterrätt i tur och ordning nu:
Torskrygg från Skagerrak inkokt med svenskt brännvin och Bjäre fänkål. Serverades med Piteå löjrom, vaktelägg från Ljusterö och mixad dressing av jordärtskocka och Västerbottensost samt smörstekta brödsmulor och salladsskott från Austad gård i Spekeröd. (Vego-variant: Pastej på getost från Österlen med gotländska betor och svartvinbärssötad kräm, semitorkade gula betor i form av friterat fras samt saltrostade solroskärnor från Saltå Kvarn i Järna.)Hängmörad biff från Mälardalen med ugnsbakade, gotländska rotfrukter, karljohansvampsmajonnäs och norrländska chililingon samt rödvinssky och krämig svamppotatis med rotfruktskrisp. (Vego-variant: Saltbakad sellerirot med stekta, värmländska kantareller och odlad, halländsk svamp som serverades med varm, syrad rosmaringrädde, flagor av bakad Västerbottensost och reduktion av skånsk äpplemust.)Karamelliserad mjölkchoklad med havssalt. Sorbet på havtornsäpple, kolasås sötad med honung från Östgötaslätten och smaksatt med småländsk rosmarin samt puffad mörk choklad. (Att det ser ut som köttfärslimpa och potatis som är på väg in i tekniker-Mickes mun, är helt korrekt.)
Menyn var inte nedskriven eller publicerad någonstans eftersom den skulle vara hemlig in i det sista, men jag gick under desserten in i köket och hötte lite med nävar och pekfingrar och flirtade med någon som verkade vara lite chefig, även om han inte var menyskaparen Stefan Karlsson (Årets kock 1995).
Ja, stackarna stod och lagade mat och lade upp mat på 6 000 tallrikar i den här miljön.Sedan sjöng och spelade Tove Styrke, Linnea Henriksson och Petra Marklund och överallt var det karaoke till klockan 04 på morgonen.
Men det var faktiskt inte det som var det intressantaste under detta firande.
Det var istället Scandic Ariadnes fantastiskt illa skötta oturliga hantering av de 500 (?) som bodde just där. Nu ska ni få höra!
Allas rumsnycklar (magnetkort var det förstås) låg upplagda på ett bord, så det var bara att gå fram och ta sitt lilla kuvert och trampa – som i mitt och min rumskompis fall – nio trappor upp. Jättefiffigt … om det inte vore för den lilla detaljen att det hängde en stör-inte-skylt på dörrtrycket.
Jag knackade först lite försiktigt på dörren och haffade sedan första bästa städerska, som knackade hårdare och när hon inte fick svar, helt resolut öppnade dörren. I vårt rum klev då en förvånad tjej upp ur sängen.
– Förlåtförlåtförlåtförlåt!
– Det här här mitt rum, jag ska bo här i tre nätter …
– Förlåtförlåtförlåtförlåt!
Vi gick ner till foajén igen. Varför åkte vi inte hiss? För att det
är bra med motion
var 30 meter långa köer till hissarna
vi anade att vi skulle få vår beskärda del av köande under kvällens festligheter.
I hotellreceptionen ställde vi oss i en lång, ständigt påfyllande kö med andra radiomedarbetare som hade problem på något sätt.
Problemen hopade sig bland hotellgästerna, som gick i trappor och åkte upp och ner och upp och ner i hissarna. Några hade kort som inte funkade, några hade inte hittat sina nycklar, några hade fått enkelrum fast de var två, några hade liksom vi hittat främmande på rummet – om jag nu låter antyda att kaos rådde, är det helt korrekt. Vi fick efter 45 minuter ett nytt rum och installerade oss snabbt för att byta om och på den lilla stund som fanns kvar göra oss lite vackrare.
Gissa vilken säng som är min.
En av männen på köbilden ovan fick först ett kort som inte funkade, så det är därför han står i klagokön. Då fick han ett nytt rum, men när han kom in i det, låg massa saker utspridda i rummet: en portfölj, en resväska, några klädesplagg, en necessär. Han blev förbannad och gick ner igen och med klampande steg fram till receptionisten, där han påminde om Guldlocks björnar när han röt:
– Det är någon som bor i mitt rum!!!
– Nej, han har checkat ut.
– NEJ. Det har han inte.
– Jooo …
– Vems saker ligger i mitt rum då?
– Han måste ha lämnat kvar sina grejj… Vi fixar det!
Hotellstädaren skred på order från högre ort raskt till verket och tog bort den främmande, tydligen slarvige mannens prylar och placerade allt i ett hörn i receptionen. Radiomannen installerade sig och började byta om till festen medan vi andra fortfarande stod i kö. Då klickade det till i låset och in i radiomannens rum klev … en mycket förbryllad hotellgäst som bara en halvtimme tidigare hade installerat sig i ”sitt” rum för att sedan gå ner och ta en snabb drink i hotellbaren.
– Men … har jag kommit f… Var är min…? Här bor ju jag …?
– Nej, inte längre, sa radiomannen, varpå den förbryllade mannen försvann ner till receptionen och inte sågs till mer den kvällen.
När vi kom hem på natten fallerade korten igen; vissa funkade en gång men inte två, andra funkade tre gånger men inte fyra. Personalen bad om ursäkt så ofta de kunde, men irritationen från alla SR-medarbetare var påtaglig.
Själv gillade jag kalabaliken: det är ju så roligt när det blir fel.
Fanns det vattenkokare och te samt badrumsmatta i vårt rum, undrar ni väl nu? Neeeej – men en jättehögljudd fläkt som nog bidrog till att vi sov så gott.
Bonusbild: Kvällens (mingel)fotograf till vänster hade samma frisyr som Linnea Henrikssons trummis.
En gång per år har vi basketparty med tema och utklädning, priser, tipsrundor, högtidliga (not) tal och presenter. Och just nu är vi lite upptagna med just detta!
Den djefla mannnen och spanjoren lirar lite i trädgården.– Varsågod, när får du en present. Men du får inte den här biten. Och inte den här. Samt den här. Inte den, nej. Och verkligen inte den här. Men resten är ditt! (Lite folie.)
Återkommer med rapport! (Och låtsas som om Sverige inte alls förlorade en synnerligen viktig match idag.)
Ett gäng fantastiskt roliga personer är mina sex kusiner på pappas sida. De (och mina två syskon) kommer hit på lördag – och då slår vi nio vi klackarna i taket, spelar Beatles och försöker rabbla våra föräldrars 33 kusiner tills vi somnar.
Men så har det inte varit … de är nämligen födda 1947–62, och särskilt de fem äldsta var ju jähättegamla när vi tre syskon som är yngst (födda 1964–71) var små. När jag lärde mig att gå, åkte min äldsta kusin raggarbil och hånglade hej vilt. (Vill jag tro.) Min syster är blott fem år äldre än mitt äldsta kusinbarn – så ni förstår att generationerna haltar.
Här är jag fem veckor medan faster Ullas tre barn är 2–17 år gamla.Jag och Broder Jakob (alltid, alltid nakna) och farbror Stens tre barn som då var 9-17 år. (Lillasyster Orangeluvan tillkom inte förrän fyra år senare.)
Men vi har alltså bara haft sådana här kusinkalas de senaste fem åren, vilket jag idag tycker är alldeles bedrövligt och på tok för sent. Därför är min enda uppmaning till alla läsare idag (förutom att ha koll på fiskgjusarna och OS förstås) att prova att dra ihop alla kusiner. Knytis på någons bakgård, bara. Eller bal med bryllingarna. Eller kafferep med enbenta mostrar och närsynta tremänningar. Titta på era utstående tänder, krokiga lillfingrar och insjunkna hakor och skratta åt likheten och utbyt sedan släktskrönor.
Ett annat alternativ är ju förstås att bara dela släktskrönorna med oss i kommentatorsbåset. Jag börjar:
I en gren av släkten var alla veterinärer. En av dem dog till och med av ett kobett – sades det. I själva verket dog han av långt framskriden syfilis, men det där med kobettet lät ju mycket, mycket bättre.
I vår lokaltidning kan man idag läsa om en tjej som varit på reunion och tio år efter nian mött sina vänner och fiender. Här kommer dagens mest störande uttalande:
Jag älskar återträffar.
Tio år efter nian åkte jag gladeligen från Lund till Luleå (160 mil) för en liten middag. Ingen kysste någon, bara drygt hälften av 30 dök upp, det blev ingen efterfest och jag fick bo ensam hos Bästisgrannens pappa eftersom bästisen (pah!) inte alls var intresserad (hon bodde då i Göteborg, bara 120 mil från Luleå). Det var fantastiskt roligt.
Återträffen tio år efter gymnasiet missade jag eftersom jag födde barn 60 mil för långt bort just då. Detta grämer mig fortfarande.
År 1998 hade ett gäng bjudit in alla som 1979/80 gick i högstadiet på Björkskataskolan. (Det var inte de där proffs-festfixarna som numera är vanliga utan bara en vanlig festkommitté.) Vi blev drygt hundra personer som åt kalops på papperstallrikar i skolans matsal och dansade till Magnus Uggla. Bästisgrannen bodde nu endast en knapp mil från skolan, och kunde med viss svårhet övertalas att följa med. (Själv åkte jag de 160 milen igen, ja.)
Flera hånglade loss med varandra, de svettiga tryckarna var fler än de vilda bump-danserna, nästan alla hade plunta placerad under bordet … där några förresten på morgonkvisten lade sig att sova. Tjejerna gick två och två in på toa och killarna jämförde tatueringar. Den ena lokaltidningen hade skickat dit en journalist, som tog bilder och intervjuade dem som fortfarande kunde artikulera. Antingen blev det en dålig artikel eller så var journalisten en simpel under cover-spion, för något festreportage publicerades sedan aldrig.
Jag var så uppfylld av detta, att jag inför festen gjorde en gigantisk, ful sajt och efter festen uppdaterade den med festbilder. Sedan dess får jag nästan varje dag mejl från f.d. – glada – skolkamrater som har hittat sig på bild där. PUL? Nope. Sue me, see you in court. (Nej, förresten, gör inte det, snälla, jag hade blivit så ledsen.)
Sanningens minut nu. Var jag då en av ”de coola” i skolan? Är det därför jag gillar återträffar? Jag hade inte högklackade skor, sminkade mig inte, hade inte tillräckligt snäva jeans, rökte inte, var komplett okysst, sparade min månadspeng, var dotter till fransklärarinnan på skolan, pluggade till proven, spelade piano (visserligen helt omusikaliskt), vann uppsatstävlingar, tyckte om att räkna ut medelbetyg och spelade basket varje minut som blev över.
God morgon! Idag ska vi prata om barnkalas: kalaslektion. Jag har fem barn. Vi tar det från början: Kalasdefinition
Detta är ett mycket viktigt, förberedande steg i den svåra kalaskonsten.
1. Man deklarerar vad det är för slags kalas. Tjejkalas och Killkalas är mest praktiska för då utgör könet gränsen på hur många som får komma. Monsterkalas är däremot i stort sett förgörande för allt normalt liv i en månad efter kalaset eftersom alla ju är monster och för att man ju som monster får bete sig lite hur som helst.
2. Man anger start- och sluttid. Och det är alltid två timmar. Alltid. Annars blir det hispan direkt för den ovana bullmamman.
Kalasinspiration
Nej, numera behövs sällan inspiration för kalas. Det räcker med en titt i almanackan eller upplysningen ”mammamamma, jag fyller år snart!”. Inspirationen infinner sig möjligtvis en kvart efter att sista barnet gått hem, men då i form av ”nästa år serverar jag ostmackor med vatten och tutar i dem att frukt är lika gott som godis”.
Kalasperspiration
Svettigt värre blir det när lille Gustaf deklarerar att han nog är allergisk mot allt som har med mjölk att göra samtidigt som han tar en jättebit av gräddtårtan. Liknande situationer har uppstått på 16 av mina hittills 27 hållna barnkalas.
– Men Viktor, du är ju alldeles prickig!
– Ja, jag är allergisk mot hundar.
– Men vi har ju ingen hund!
– Fast jag är allergisk mot katter också.
– Men vi har ju ingen katt!
– Vill du ha en?
– Men, va?
– Vi har en katt hemma.
– Men du är ju allergisk mot katter?
– Ja, så därför ska vi ge bort den ju.
Jag har även svettats med ett gräsallergiskt barn inomhus när Oskar hade sommarkalas i trädgården och jag har paniksvettats när ett damm- och kvalsterallergiskt barn under Kurragömma hittades under dubbelsängen. Jag har i snart ett decennium svettats i största allmänhet i den lilla garderoben som är fiskedamm fem gånger per år.
Kalastradition
På våra kalas har vi ett par återkommande traditioner. Jag hänger upp gamla skor eller gamla gråa telefoner eller gamla paraplyer eller gamla basketbollar i stora eken i trädgården. En sommardag hittade vi en möglig promenadsko som hängt kvar sedan Moas januarikalas. En gång satt mormor där i skuggan och såg en telefonlur komma dinglande. Mycket bra kvalitet i de där Dialogtelefonerna.
Kalasirritation
Förr eller senare kommer barn med föräldrar som inte vill lämna sina barn ensamma. De vill vara med på kalaset och äta gott och dricka kaffe som jag inte har kokat. De vill stå först i fiskedammskön och sedan byta bort alla laktritsfiskarna. När de två kalastimmarna är slut, vill de stanna kvar och äta upp resterna fastän deras femåriga tvillingar av blodsockersänkan just fattat det medvetna beslutet att min hundra år gamla taklampa nog fungerar bra som lian.
Kalasadoption
Detta annorlunda barn-anskaffningssätt misstänker jag att några föräldrar satt i system. De hämtar sina barn en eller två timmar för sent och ser nästan förnärmade ut när vi förklarar att vi inte vill adoptera deras telning.
Kalaskonversation
Snart. Nej inte än. Om en stund. Nej snart. Inom kort. Vänta ett tag. Gå dit. Inte dit. Snart. Nej inte dit. Nej! Oj.
Kalasambition
Sänk ambitionen och guarden. Städa efteråt. (Förutom under dubbelsängen, se ovan.) Köp inte moderna tiders serpentiner, för de raknar snabbare än lockat hår i hällregn. Kom ihåg att köpa tårtljus med små plasthållare, för det ser så konstigt ut med Liljeholmens blockljus mitt i grädden. Köp lösgodiset i 17 påsar om det ska komma 13 barn. Packa inte ner små russinpaket och klementiner.
Kalasnutrition
Nej.
Kalasrekommendation
Släpp ner barnen på skattjakt i en stökig källare med endast ficklampor som ledljus. Det tar tid … medan du i lugn och ro sitter med de mörkrädda och äter tårta.
Kalasekvation
Fem barn gånger x antal kalas = mamma med förkortad livslängd.
Allas rumsnycklar (magnetkort var det förstås) låg upplagda på ett bord, så det var bara att gå fram och ta sitt lilla kuvert och trampa – som i mitt och min rumskompis fall – nio trappor upp. Jättefiffigt … om det inte vore för den lilla detaljen att det hängde en stör-inte-skylt på dörrtrycket.
