Hoppa till innehåll

Etikett: kalas

Bra helg – party, mat & potatis samt basket

Pappa fyllde 80 år förra veckan och behövde ett kalas med både filmtema och 70-talsmat, så jag och mina syskon ordnade maskerad, rostbiff, bakad potatis och rulltårta.

Vi kunde förstås ha fyllt på med halva avokador, päron med mintchoklad, glace au four, Harry Kuvert, morotstärningar, storsnibbade skjortor och lite ostfondue, men nån måtta får det ju vara på excesserna.

”Klär ut mig gör jag icke”, sa den envise Broder Jakob som vanligt (sedan 1973 ungefär) medan vi andra först hade storslagna planer och sedan liksom inte fick ändan ur. Vi klädde därför ut oss i vad som helst som fanns i huset, men upptäckte till vår förskräckelse att jag inte längre äger

  • pipa
  • rullskridskor
  • käpp
  • trenchcoat.

Alltså blev ingen Kapten Haddock, Papphammar eller Chaplin. Å andra sidan kunde vi medelst svarta kläder, blomgirlanger, pilbåge, hattar och morgonrock samt en tweedhatt klä ut oss till bl.a. Soldat Bom, Barbamamma, Hunger Gamesfigurer, Sven-Bertil Taube, Marilyn Monroe, Idas sommarvisa och Monsieur Hulot.

Orangeluvan som Barbamamma och hennes dotter som Katniss.

Vi berättade alla runt bordet om vårt allra första minne, som inbegrep bl.a.

  • en rödhårig tjej i ett fönster
  • rutiga galonbrallor
  • Obla-di Obla-da
  • ett drunkningstillbud
  • leksakskassaapparat som föll nerför en trappa i ett suteränghus
  • husmorsgymnastik på en slänt
  • en rullbandspelare som hette herr Tandberg
  • Pokemonkort på en kulle på dagis
  • pang på en legogubbe och en dagisfröken som påstod att legogubben fick ont
  • barnmorskan hade en fin väska när hon kom och levererade en lillasyster.

Sedan bad pappa allra ödmjukast om att få åka hem för att ladda batterierna inför söndagens pingismatcher i 60-årsklassen.

Pappa lirar i gult där borta i fjärran.

Men ack. Han lirade inte alls skjortan av 60-åringarna och föll på eget grepp när han hade matchboll och då beslutade sig för att serva extra svårt. Så här:

(Servarna for bortitok och matchbollarna likaså.)

Sjuttonåringen spelade också söndagsmatch och sedan satt vi i sekretariat (man skriver protokoll och tar tid och håller koll på 24-sekundersklockan) på en annan match och höll på att döden dö för att det var så rysligt spännande när grabbarna på planen for som små flipperkulor stora bowlingbollar över den halkiga basketplanen.

Så här gör man när man “sitter sek”.
Pilarna går till tre starka karlar som 2003 hade mig som sitt livs första coach. (Jag är stolt som en tupp.)
Sjuttonåringen (i vitt) postar upp för att få bollen. Sedan fintar hon höger och går på korgen åt vänster. Ploff, två poäng. (Jag är stolt som en tupp.)

Sedan kom vi på att det ju var Fars dag. Men si det lärde jag mig redan som liten palt i Luleå att det är ett kapitalistiskt påfund som man ska ignorera. Så det gjorde jag, om än lite motvilligt.

Jag, utklädd till en nyuppstigen Marilyn Monroe.

Och hur mår ni allihop?

Share
48 kommentarer

Ett synnerligen oturligt hotell: Scandic Ariadne

Jag har ju skrutit härs och tvärs om hur jag var en bland nästan 2 000 andra inbjudna till Sveriges Radios 90-årsfirande.

tent_sr
Middagen avåts i ett jättetält på SR-parkeringen – se skylten.

Seminarier om framtiden (där vi ombads att inte skvallra för konkurrenterna, så ni får inte veta att man ska satsa hårt på sociala medier och att vara ute bland folk så mycket som möjligt för det får jag ju inte tala om) följdes av en hejdundrande fest med en meny som faktiskt var bland det godaste jag har ätit. Va? Ni vill veta vad vi åt? Okej, jag är inte nödbedd. Förrätt, huvudrätt och efterrätt i tur och ordning nu:

forratt
Torskrygg från Skagerrak inkokt med svenskt brännvin och Bjäre fänkål. Serverades med Piteå löjrom, vaktelägg från Ljusterö och mixad dressing av jordärtskocka och Västerbottensost samt smörstekta brödsmulor och salladsskott från Austad gård i Spekeröd. (Vego-variant: Pastej på getost från Österlen med gotländska betor och svartvinbärssötad kräm, semitorkade gula betor i form av friterat fras samt saltrostade solroskärnor från Saltå Kvarn i Järna.)
huvudratt
Hängmörad biff från Mälardalen med ugnsbakade, gotländska rotfrukter, karljohansvampsmajonnäs och norrländska chililingon samt rödvinssky och krämig svamppotatis med rotfruktskrisp. (Vego-variant: Saltbakad sellerirot med stekta, värmländska kantareller och odlad, halländsk svamp som serverades med varm, syrad rosmaringrädde, flagor av bakad Västerbottensost och reduktion av skånsk äpplemust.)
efterratt
Karamelliserad mjölkchoklad med havssalt. Sorbet på havtornsäpple, kolasås sötad med honung från Östgötaslätten och smaksatt med småländsk rosmarin samt puffad mörk choklad. (Att det ser ut som köttfärslimpa och potatis som är på väg in i tekniker-Mickes mun, är helt korrekt.)

Menyn var inte nedskriven eller publicerad någonstans eftersom den skulle vara hemlig in i det sista, men  jag gick under desserten in i köket och hötte lite med nävar och pekfingrar och flirtade med någon som verkade vara lite chefig, även om han inte var menyskaparen Stefan Karlsson (Årets kock 1995).

kockar
Ja, stackarna stod och lagade mat och lade upp mat på 6 000 tallrikar i den här miljön.
styrke_henriksson_marklund
Sedan sjöng och spelade Tove Styrke, Linnea Henriksson och Petra Marklund och överallt var det karaoke till klockan 04 på morgonen.

Men det var faktiskt inte det som var det intressantaste under detta firande.

Det var istället Scandic Ariadnes fantastiskt illa skötta oturliga hantering av de 500 (?) som bodde just där. Nu ska ni få höra!

do-not-disturb-sign-hanging-on-a-hotel-door-handle-3d-illustrationAllas rumsnycklar (magnetkort var det förstås) låg upplagda på ett bord, så det var bara att gå fram och ta sitt lilla kuvert och trampa – som i mitt och min rumskompis fall – nio trappor upp. Jättefiffigt … om det inte vore för den lilla detaljen att det hängde en stör-inte-skylt på dörrtrycket.

Jag knackade först lite försiktigt på dörren och haffade sedan första bästa städerska, som knackade hårdare och när hon inte fick svar, helt resolut öppnade dörren. I vårt rum klev då en förvånad tjej upp ur sängen.

– Förlåtförlåtförlåtförlåt!
– Det här här mitt rum, jag ska bo här i tre nätter …
– Förlåtförlåtförlåtförlåt!

Vi gick ner till foajén igen. Varför åkte vi inte hiss? För att det

  1. är bra med motion
  2. var 30 meter långa köer till hissarna
  3. vi anade att vi skulle få vår beskärda del av köande under kvällens festligheter.
line_radio_ariadne
I hotellreceptionen ställde vi oss i en lång, ständigt påfyllande kö med andra radiomedarbetare som hade problem på något sätt.

Problemen hopade sig bland hotellgästerna, som gick i trappor och åkte upp och ner och upp och ner i hissarna. Några hade kort som inte funkade, några hade inte hittat sina nycklar, några hade fått enkelrum fast de var två, några hade liksom vi hittat främmande på rummet – om jag nu låter antyda att kaos rådde, är det helt korrekt. Vi fick efter 45 minuter ett nytt rum och installerade oss snabbt för att byta om och på den lilla stund som fanns kvar göra oss lite vackrare.

minsang
Gissa vilken säng som är min.

En av männen på köbilden ovan fick först ett kort som inte funkade, så det är därför han står i klagokön. Då fick han ett nytt rum, men när han kom in i det, låg massa saker utspridda i rummet: en portfölj, en resväska, några klädesplagg, en necessär. Han blev förbannad och gick ner igen och med klampande steg fram till receptionisten, där han påminde om Guldlocks björnar när han röt:

– Det är någon som bor i mitt rum!!!
– Nej, han har checkat ut.
– NEJ. Det har han inte.
– Jooo …
– Vems saker ligger i mitt rum då?
– Han måste ha lämnat kvar sina grejj… Vi fixar det!

Hotellstädaren skred på order från högre ort raskt till verket och tog bort den främmande, tydligen slarvige mannens prylar och placerade allt i ett hörn i receptionen. Radiomannen installerade sig och började byta om till festen medan vi andra fortfarande stod i kö. Då klickade det till i låset och in i radiomannens rum klev … en mycket förbryllad hotellgäst som bara en halvtimme tidigare hade installerat sig i ”sitt” rum för att sedan gå ner och ta en snabb drink i hotellbaren.

– Men … har jag kommit f… Var är min…? Här bor ju jag …?
– Nej, inte längre, sa radiomannen, varpå den förbryllade mannen försvann ner till receptionen och inte sågs till mer den kvällen.

När vi kom hem på natten fallerade korten igen; vissa funkade en gång men inte två, andra funkade tre gånger men inte fyra. Personalen bad om ursäkt så ofta de kunde, men irritationen från alla SR-medarbetare var påtaglig.

Själv gillade jag kalabaliken: det är ju så roligt när det blir fel.

Fanns det vattenkokare och te samt badrumsmatta i vårt rum, undrar ni väl nu? Neeeej – men en jättehögljudd fläkt som nog bidrog till att vi sov så gott.

fotograf_trummis
Bonusbild: Kvällens (mingel)fotograf till vänster hade samma frisyr som Linnea Henrikssons trummis.
Share
53 kommentarer

Ursäkta röran: vi har apat … aptr … prrtta … party …

En gång per år har vi basketparty med tema och utklädning, priser, tipsrundor, högtidliga (not) tal och presenter. Och just nu är vi lite upptagna med just detta!

gitarrer
Den djefla mannnen och spanjoren lirar lite i trädgården.
Skärmavbild 2014-05-25 kl. 02.38.28
– Varsågod, när får du en present. Men du får inte den här biten. Och inte den här. Samt den här. Inte den, nej. Och verkligen inte den här. Men resten är ditt! (Lite folie.)

Återkommer med rapport! (Och låtsas som om Sverige inte alls förlorade en synnerligen viktig match idag.)

Share
10 kommentarer

Öppet hus från kl 17 idag

Som jag berättade för ett par veckor sedan, visade det sig att det på inga villkor är tillåtet att rycka på axlarna, peta sig i näsan och strunta i att man fyller år. Femtio år that is. Den oskickade inbjudan som vi lyckades knåpa ihop och bara sprida via nätet i okontrollerade former löd nåt sånt här:

Det blir inget av
• vita linnedukar
• serveringspersonal
• krocket i linnebyxor
• vals i frasande långklänningar.

Däremot en massa
• bullrig, glad och nördig konversation
• utbrott av musik och talarkonst
• stök, bök, trill och muntrationer.

Presenter behöver man inte ta med sig, däremot MAT och DRYCK i någon form; vi kör helt enkelt knytis! (Utan att kontrollera vad ni tar med: vi hoppas helt enkelt att det blir bra ändå.)

Jag är helt lugn och cool – det här är något av ett socialt experiment och skulle det gå helt åt fanders så blir det bra ändå: vi har en pizzeria runt hörnet och spenderbyxorna på. Min djefla man är lika muntert lugn som en filbunke. Jag sa nyss:

– Vad säger du om att ta bort all skit?
– Eh … öööh …? (Förvirrad blick svepte över köket.)
– Och bara ställa ner i källaren?
– Okej!

Sa han och gick ner och ställde sig i källaren.

Men vad tror ni om att vi i alla fall tar bort påskpynt, julpynt, bröstkalaspynt, simfötter och stövlar i storlek 27?

Vänder gardinen på rätt håll?
Vänder gardinen på rätt håll?
Slänger halvvissnade blommor som har en söt, rutten lukt som sägs påminna om hasch?
Slänger halvvissnade blommor som har en söt, rutten lukt som sägs påminna om hasch?
Dammsuger?
Dammsuger?
Pensionerar några tandborstar?
Pensionerar några tandborstar?
Tar bort fotbollsprylar eftersom ingen här har tränat fotboll på fyra år?
Tar bort fotbollsprylar eftersom ingen här har tränat fotboll på fyra år?
Sorterar bort alla högar med böcker som jag släpade fram till Julkalendern?
Sorterar bort alla högar med böcker som jag släpade fram till Julkalendern?
Slänger video-tv:n som inte har funkat på ett år?
Slänger video-tv:n som inte har funkat på ett år?
Eller så fokuserar jag bara på att måla om trappan eftersom den har blivit så sliten.
Eller så fokuserar jag bara på att måla om trappan eftersom den har blivit så sliten.
Share
50 kommentarer

På lördag har jag kusinkalas

Hur har ni det med släkten, allihop?

Ett gäng fantastiskt roliga personer är mina sex kusiner på pappas sida. De (och mina två syskon) kommer hit på lördag – och då slår vi nio vi klackarna i taket, spelar Beatles och försöker rabbla våra föräldrars 33 kusiner tills vi somnar.

Men så har det inte varit … de är nämligen födda 1947–62, och särskilt de fem äldsta var ju jähättegamla när vi tre syskon som är yngst (födda 1964–71) var små. När jag lärde mig att gå, åkte min äldsta kusin raggarbil och hånglade hej vilt. (Vill jag tro.) Min syster är blott fem år äldre än mitt äldsta kusinbarn – så ni förstår att generationerna haltar.

Här är jag fem veckor och faster Ullas barn är 2–17 år gamla.
Här är jag fem veckor medan faster Ullas tre barn är 2–17 år gamla.
Jag och Broder Jakob (alltid, alltid nakna) och farbror Stens tre barn som är 9-17 år.
Jag och Broder Jakob (alltid, alltid nakna) och farbror Stens tre barn som då var 9-17 år. (Lillasyster Orangeluvan tillkom inte förrän fyra år senare.)

Men vi har alltså bara haft sådana här kusinkalas de senaste fem åren, vilket jag idag tycker är alldeles bedrövligt och på tok för sent. Därför är min enda uppmaning till alla läsare idag (förutom att ha koll på fiskgjusarna och OS förstås) att prova att dra ihop alla kusiner. Knytis på någons bakgård, bara. Eller bal med bryllingarna. Eller kafferep med enbenta mostrar och närsynta tremänningar. Titta på era utstående tänder, krokiga lillfingrar och insjunkna hakor och skratta åt likheten och utbyt sedan släktskrönor.

Ett annat alternativ är ju förstås att bara dela släktskrönorna med oss i kommentatorsbåset. Jag börjar:

I en gren av släkten var alla veterinärer. En av dem dog till och med av ett kobett – sades det. I själva verket dog han av långt framskriden syfilis, men det där med kobettet lät ju mycket, mycket bättre.

Avslutningsvis ett av de underligaste släktfotona i min samling – guldbröllopsbilden (som jag skrev om för fem år sedan):

Från vänster: farmor, pappa, faster Ulla, farbror Sten, farfar.
Från vänster: farmor, pappa, faster Ulla, farbror Sten, farfar. Analysera gärna.
Share
50 kommentarer

Tolvåringen blir 13

Varje dag finns en anledning till kalas! Är det inte möhippor eller fotbollsmatcher (se inlägget nedan) så är det examen och konfirmation. Samt födelsedagar. (Och 511 utflykter.)

Pust.

Den nyblivna Trettonåringen fick i morse av sin farfar en hatt som han själv har använt i 40 år. Den är tillverkad av hovleverantören Gélot, som hade en affär vid Place Vendôme i Paris och levererades idag i en påse från Fortnum & Mason, eftersom farfar en dag år 2000 glömde hatten där. På teavdelningen. En anställd, klädd i jackett, hjälpte honom under hela hattjakten.
Sådant tycker jag om – ting och prylar med historia. Ge bort gamla grejer, skriv lappar om historien bakom och se till att spara på endast sådant som har betydelse.

(Säger hon som har källaren full av … skräp.)

Av mina egna födelsedagspresenter minns jag allra mest den älskade tioårspresenten: ett extremt fult, hudfärgat, sladdrigt pennfodral med en grön linjal i. Förmodligen finns det i källaren. Men den lilla ryamattan som jag fick på min elvaårsdag av min moster och som en klasskompis kräktes på när vi gick ut gymnasiet, den har jag slängt. Tror jag.

Uppdatering
En planerat lugn torsdag med datorarbete förvandlades pga. SJ i ett huj till till en bilfärd i sekruttbilen för leverans av min djefla man, som skulle föreläsa i Stockholm.

Sedan satt jag i bilköer. Och i bilköer. Samt i en och annan bilkö. Plötsligt råkade jag köra vilse in på Ikea. Sedan satt jag i bilköer igen. Efter 20 minuters svärande tog jag av mig min coola, svarta t-shirt och körde hem i bh medan svetten rann mellan bröna.

Nu ska jag laga trerättersmidddag till 14 personer och svänga ihop en tårta!

(Not. Jag ska hämta pizza och be Bästisgrannen köpa frysta tårtor på Coop medan jag dricker en dubbel whisky. Se där, vad bilköer gör med den annars så sansade och välplanerade husfrun.)

Share
17 kommentarer

Återträffar …

I vår lokaltidning kan man idag läsa om en tjej som varit på reunion och tio år efter nian mött sina vänner och fiender. Här kommer dagens mest störande uttalande:

Jag älskar återträffar.

Tio år efter nian åkte jag gladeligen från Lund till Luleå (160 mil) för en liten middag. Ingen kysste någon, bara drygt hälften av 30 dök upp, det blev ingen efterfest och jag fick bo ensam hos Bästisgrannens pappa eftersom bästisen (pah!) inte alls var intresserad (hon bodde då i Göteborg, bara 120 mil från Luleå). Det var fantastiskt roligt.

Återträffen tio år efter gymnasiet missade jag eftersom jag födde barn 60 mil för långt bort just då. Detta grämer mig fortfarande.

År 1998 hade ett gäng bjudit in alla som 1979/80 gick i högstadiet på Björkskataskolan. (Det var inte de där proffs-festfixarna som numera är vanliga utan bara en vanlig festkommitté.) Vi blev drygt hundra personer som åt kalops på papperstallrikar i skolans matsal och dansade till Magnus Uggla. Bästisgrannen bodde nu endast en knapp mil från skolan, och kunde med viss svårhet övertalas att följa med. (Själv åkte jag de 160 milen igen, ja.)

Flera hånglade loss med varandra, de svettiga tryckarna var fler än de vilda bump-danserna, nästan alla hade plunta placerad under bordet … där några förresten på morgonkvisten lade sig att sova. Tjejerna gick två och två in på toa och killarna jämförde tatueringar. Den ena lokaltidningen hade skickat dit en journalist, som tog bilder och intervjuade dem som fortfarande kunde artikulera. Antingen blev det en dålig artikel eller så var journalisten en simpel under cover-spion, för något festreportage publicerades sedan aldrig.

Jag var så uppfylld av detta, att jag inför festen gjorde en gigantisk, ful sajt och efter festen uppdaterade den med festbilder. Sedan dess får jag nästan varje dag mejl från f.d. – glada – skolkamrater som har hittat sig på bild där. PUL? Nope. Sue me, see you in court. (Nej, förresten, gör inte det, snälla, jag hade blivit så ledsen.)

Sanningens minut nu. Var jag då en av ”de coola” i skolan? Är det därför jag gillar återträffar? Jag hade inte högklackade skor, sminkade mig inte, hade inte tillräckligt snäva jeans, rökte inte, var komplett okysst, sparade min månadspeng, var dotter till fransklärarinnan på skolan, pluggade till proven, spelade piano (visserligen helt omusikaliskt), vann uppsatstävlingar, tyckte om att räkna ut medelbetyg och spelade basket varje minut som blev över.

Jaaa, jag var jättecool.

Share
18 kommentarer

Att hålla kalas: barnkalas (Hemmets Veckotidning 2005-08-22)

God morgon! Idag ska vi prata om barnkalas: kalaslektion. Jag har fem barn. Vi tar det från början:
Kalasdefinition
Detta är ett mycket viktigt, förberedande steg i den svåra kalaskonsten.
1. Man deklarerar vad det är för slags kalas. Tjejkalas och Killkalas är mest praktiska för då utgör könet gränsen på hur många som får komma. Monsterkalas är däremot i stort sett förgörande för allt normalt liv i en månad efter kalaset eftersom alla ju är monster och för att man ju som monster får bete sig lite hur som helst.
2. Man anger start- och sluttid. Och det är alltid två timmar. Alltid. Annars blir det hispan direkt för den ovana bullmamman.

Kalasinspiration
Nej, numera behövs sällan inspiration för kalas. Det räcker med en titt i almanackan eller upplysningen ”mammamamma, jag fyller år snart!”. Inspirationen infinner sig möjligtvis en kvart efter att sista barnet gått hem, men då i form av ”nästa år serverar jag ostmackor med vatten och tutar i dem att frukt är lika gott som godis”.

Kalasperspiration
Svettigt värre blir det när lille Gustaf deklarerar att han nog är allergisk mot allt som har med mjölk att göra samtidigt som han tar en jättebit av gräddtårtan. Liknande situationer har uppstått på 16 av mina hittills 27 hållna barnkalas.
– Men Viktor, du är ju alldeles prickig!
– Ja, jag är allergisk mot hundar.
– Men vi har ju ingen hund!
– Fast jag är allergisk mot katter också.
– Men vi har ju ingen katt!
– Vill du ha en?
– Men, va?
– Vi har en katt hemma.
– Men du är ju allergisk mot katter?
– Ja, så därför ska vi ge bort den ju.

Jag har även svettats med ett gräsallergiskt barn inomhus när Oskar hade sommarkalas i trädgården och jag har paniksvettats när ett damm- och kvalsterallergiskt barn under Kurragömma hittades under dubbelsängen. Jag har i snart ett decennium svettats i största allmänhet i den lilla garderoben som är fiskedamm fem gånger per år.

Kalastradition
På våra kalas har vi ett par återkommande traditioner. Jag hänger upp gamla skor eller gamla gråa telefoner eller gamla paraplyer eller gamla basketbollar i stora eken i trädgården. En sommardag hittade vi en möglig promenadsko som hängt kvar sedan Moas januarikalas. En gång satt mormor där i skuggan och såg en telefonlur komma dinglande. Mycket bra kvalitet i de där Dialogtelefonerna.

Kalasirritation
Förr eller senare kommer barn med föräldrar som inte vill lämna sina barn ensamma. De vill vara med på kalaset och äta gott och dricka kaffe som jag inte har kokat. De vill stå först i fiskedammskön och sedan byta bort alla laktritsfiskarna. När de två kalastimmarna är slut, vill de stanna kvar och äta upp resterna fastän deras femåriga tvillingar av blodsockersänkan just fattat det medvetna beslutet att min hundra år gamla taklampa nog fungerar bra som lian.

Kalasadoption
Detta annorlunda barn-anskaffningssätt misstänker jag att några föräldrar satt i system. De hämtar sina barn en eller två timmar för sent och ser nästan förnärmade ut när vi förklarar att vi inte vill adoptera deras telning.

Kalaskonversation
Snart. Nej inte än. Om en stund. Nej snart. Inom kort. Vänta ett tag. Gå dit. Inte dit. Snart. Nej inte dit. Nej! Oj.

Kalasambition
Sänk ambitionen och guarden. Städa efteråt. (Förutom under dubbelsängen, se ovan.) Köp inte moderna tiders serpentiner, för de raknar snabbare än lockat hår i hällregn. Kom ihåg att köpa tårtljus med små plasthållare, för det ser så konstigt ut med Liljeholmens blockljus mitt i grädden. Köp lösgodiset i 17 påsar om det ska komma 13 barn. Packa inte ner små russinpaket och klementiner.

Kalasnutrition
Nej.

Kalasrekommendation
Släpp ner barnen på skattjakt i en stökig källare med endast ficklampor som ledljus. Det tar tid … medan du i lugn och ro sitter med de mörkrädda och äter tårta.

Kalasekvation
Fem barn gånger x antal kalas = mamma med förkortad livslängd.

©Lotten Bergman

Share
4 kommentarer