Pffffft! Den där rubriken är en luring. Jag har ingen händelse som sådär konkret, pang bom förändrade mitt liv. De fem barnen dök ju inte upp utan förberedelser och långt, hårt arbete, även om de sannerligen förändrade mitt liv. Den första basketboll jag mötte var jättetrist och intetsägande – inte förrän kanske tre år senare blev jag en fanatisk bolltoka. Men förändrade det mitt liv? Näh.
Tyvärr har jag inte något livsomvälvande möte att berätta om. Allt har liksom bara skett ungefär som jag har tänkt att det skulle ske. Men jag kan ju hitta på en anekdot bara för att? ”När jag var high school-student i Dallas, bodde en av mina kompisar i en familj där pappan var modefotograf, och vips blev jag fotomodell och jobbade överallt i hela världen i 25 år.” Inte trovärdigt? Jaså, nähej.
Men då tar vi en berättelse från verkliga livet? Måhända detta inte faller alla på läppen, men jag var i alla fall mycket road under detta ovanliga TED-talk med ornitologen Kees Moeliker.
När ni har sett färdigt kan ni fortsätta att roa er genom att läsa om Ig-nobelpriset, som påminner lite om Darwin Awards …
Tack! Jag har sett ett program om och med den där karln och den döda anden och så vidare (troligen ett längre inslag i Vetenskapens värld, eller nåt på Kunskapskanalen), men det där TED-pratet hade jag inte sett. (Mystiskt nog är han lite, lite lik en kusin till mig som dock inte är ornitolog alls utan revisor …)
Ig-nobelpriset är jag dessutom en stor älskare av, och brukar försöka hänga med.
Enskild händelse som förändrade mitt eget liv? Nja-a-äh, det tror jag inte att jag vet någon. Hm …
TED-talks. Fascinerande.
Två helt lika inslag jag fastnat för.
https://www.youtube.com/watch?v=gvrgD0mAFoU (Om gåslever)
https://www.ted.com/talks/allan_savory_how_to_green_the_world_s_deserts_and_reverse_climate_change?language=sv
Andras favoritlänkar till egna TED-favoriter?
Några favoriter: Adora Svitak, Temple Grandin och nästan allt med Hand Rosling. Men det finns ju en ocean av intressanta TED talks och lite som film beror det på humör vad som är kul för stunden.
En intressant kille är ett av Fords barnbarn, som löser trafiksituationer i framtiden, men jag minns inte vad han heter.
Jag har varit på några TEDx Stockholm event också, som också varit riktigt bra. Bla ett om korruption, som var en ögonöppnare.
Den här killen för fö fantastisk! Måste visa denna för dottern som tar studenten på Dead Duck Day.
Dead ducks are in the air, verkar det som. I går såg vi den vansinniga, hundraåriga farsen ”Spanska flugan” på SVTPlay. Lasse Berghagen är där en osannolikt fåraktig ung man, tänk lite Per Oscarson i ”Trettondagsafton”, nästan. Och förekom det inte också en död and i flug-pjäsen? Jo, det gjorde det. – Nu ska vi kolla TED-and.
Örjan, godkänns den här : https://www.youtube.com/watch?v=rUTmqFbn34s?
Det går inte utan anka. Död eller levande.
Hjälp, jag måste jobba! Nu blir man väl sittande med TED-talks hela dagen.
Håller förstås med Pysse om Hans Rosling. Andra favoriter är Pamelia Kurstin som spelar theremin (bl.a. walking bass – med drops!) och Sarah Kay som kör spoken word. Men det finns ju hur mycket som helst, man skulle kunna sitta och kolla flera dagar.
The Lonley Planet gjorde ett litet misstag med deras
senaste Stockholmsguide.
LL99. Ny Ted-variant för mig. Tackar.
För det var ju en and. Men dom åt anka. ? Betyder duck både and och anka? Bläddra, bläddra, bläddra. Ja. Wild duck är en and och duck är en anka. Me thinks den ornitologiska terminologiprecisionen är större i svenskan.
Vafalls Örjan, har du inte sett SuperTed tidigare?
Det gick på söndagar i dåvarande TV1 som en del av Sköna söndag.
Såvitt jag har förstått är tamanka genetiskt identisk med gräsand.
Med undantag tydligen för den väsande myskankan.
ÖR, Engelskan har inget egentligt samlingsnamn för änder
som vi har utan kallar dem för ”dabbling ducks”.
Varje and har dock ett eget namn. T.ex. mallard – gräsand,
Gadwall – snatterand o.s.v.
Ändor och ankor
I Sverige förekommer lite olika änder som gräsand, skedand, snatterand med flera. Årta och kricka är också andfåglar.
Men så hittade jag: Ankor är den domesticerade formen av gräsänder. Det hade jag ingen aning om. Inte heller att det finns en mycket stor mängd olika ankor: Högtflygande anka, Dansk lantanka, Kroknäbbad anka, Svensk blå anka, Venetiansk anka och många, många, många fler.
Änder ska det ju stå!!!!
Tack för kompletterande utredning, LL99 och AuL!
Tidningsankor ej att förglömma.
Faktum är att jag pratade om tidningsankor i radio häromveckan.
Man säger dels att det kommer av tyskans Zeitungsente (1800-talet). På franska kan man säga donner des canards – ’ge ankor’, som allmänt kan betyda att ljuga eller att svindla.
En mycket roligare förklaring är att Égide Norbet Cornelissen (1769–1849) i Bryssel hade fått en osann historia om ankor publicerad:
”Huru stor ankornas glupskhet är visar ett experiment. Af ett tjog sådana utvalde man man en, sönderhackade henne med hull och hår samt gaf denna massa åt de 19 öfriga att äta. Så fortfor man att slagta och för medsystrarne framsätta den ena efter den andra, till dess blott en enda fans qvar, gödd med alla sina kamraters kött och blod”.
Men denna historia är, sägs det, bara ännu en tidningsanka. En metaanka.
Ingen koppling till den Fjättrade Ankan, vilket annars är lätt att tro.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Le_Canard_Encha%C3%AEn%C3%A9
Oj Lars W hann före.
Månne detta är en tidningsanka eller kort och gott anka, som det påstås i texten.
Några dagar senare inträdde Nisse Svens-
son på en mycket ovanlig tid å
«Landtmannabladets» byrå. Med pelskragen upp
öfver öronen och cylindern ned i pannan satte han
sig hän till skrifbordet, der redaktören arbetade på
sin ledare.
«Hvad nytt?» sporde han.
Redaktören skelade öfver till honom: – tonen
var misstänkt. Han mötte en sammanknipen mun och
ett par små grå genomborrande ögon och ett särdeles
välbelåtet ansigte.
«Hvad skulle väl det vara?» svarade han ovil-
ligt och vände sig bort, – han hade sett nog för
att vara på det rena med, att Nisse satt inne med
något prima otrefligt.
Nisse grinade vänligt och medgifvande.
skyddets vänner i våra bygder länge smärtsamt
kända behofvet af ett större organ nu vara på
god väg att bli fyldt. Ifriga underhandlingar i
detta syfte pågå sedan någon tid tillbaka inom
inflytelserika kretsar såväl i de sydskånska stä-
derna som ute å landsbygden. Det lär vara
afsigten att inköpa den här utkommande pro-
tektionistiska men i öfrigt starkt frisinnade
hvarannandagstidningen «Landtmannabladet» samt
ändra densamma till daglig. Planen torde med
allra snaraste komma att realiseras; man vill starta
med den nya dagliga tidningen redan till nyåret.»
Nisse tystnade här tvärt och blef sittande i
låtsad eftertänksamhet att stirra på det märkvärdiga
papperet, som om han invärtes hörde ännu mycket
mer. Derpå öfvertygade han sig med en hastig
fjerdedels blick om, att redaktören satt komplett
handfallen, drog cylindern dystert djupt ned i pannan
och reste sig i en ohygglig ordlöshet.
«Derom har jag ingenting hört,» kom det and-
löst från redaktören.
«Det betviflar jag inte,» svarade Nisse. «Du
har ju mjöl i öronen.»
«Skulle du inte misstaga dig?»
«Nisse Svensson misstager sig öfverhufvudtaget
icke. Frid!»
Nisse seglade ut med händerna i fickorna och
käppen rakt upp och ned inne i armhålan.
(Ola Hansson, 1895)
Nu bär det iväg. Vad vore väl ett ankbås utan Ankism? Jag känner en Ankist, så jag vet att det är blodigt allvar. Faktumet att jag har en Kalle Anka-bok signerad av Don Rosa renderade mig hjältestatus.
Snart dags för tut i luren hos Lotten. Eller?
Jag missade följande stycke som ska in här mellan
Nisse grinade vänligt och medgifvande.
– – –
skyddets vänner i våra bygder länge smärtsamt
«Nej, det har du rätt i. Det är knalt med
nyheter här i landet. Som jag alltid sagt: det
kommer af mjölet. Man äter mjöl; man andas mjöl;
man talar mjöl. Allt ät mjöl. Hjernorna inkrusteras
i mjöldeg; fötterna fastna i mjölälta; allt står stilla;
intet rör sig, utom mjölet som yr öfver landet, så att
man intet ser och intet hör. Och ändå ska en
reporter lefva!»
Nisse skrattade bittert; och teg. Redaktören
låtsade arbeta och icke ha skänkt pratet en enda
tanke; men han satt och väntade på mer. Han
visste ju, att det der var alltsammans bara preludier.
Då ingenting mer kom, gjorde han en nervös gest.
«Ah, seså,» utbrast han förargad, «gör dig nu
inte till, utan fram med din anka!»
Nisse öppnade ena handen och vecklade lång-
samt upp en papperslapp.
«Med nöje,» sade han lugnt. «Hon är särskildt
tillredd för dig. Alltså: väl bekomme!»
Nisse gjorde en liten paus, lade sig med begge
armbågarne fram öfver bordet, sköt cylindern bakut
i nacken, gjorde åter en liten paus, grinade ett tag,
lade derpå plötsligt ansigtet i högtidliga veck och
föredrog i en monoton och vigtig läston:
«I dagens nummer af «Skånska Kuriren» kom-
mer en notis som lyder så här:
Våra protektionister. Enligt hvad vi ur till-
förlitligaste källa erfara, torde det bland tull-
Tuuuut!Ändor var ju kul ju.
TUUUUUUUUUUUUUT!!
Hos oss i Hammarbyhöjden var det tyst.
Här tutade det alldeles nyss. Men ovanligt kort. Och en bit efter 15.00
Pysse, i sig kul, men det var inte avsiktligt. Tvekade om jag skulle påpeka min fadäs eller ej.
LarsW, tydligen har det varit tyst i stora delar av Stockholm.
14:59:30 ska SR sända en avisering om tutandet 15:00:00. Aviseringen spelas in av Trafikredaktionen, som ibland avviker några sekunder från den halvminut den ska ta. Då gällde det att bäkna raklänges med musik, trailers och annat för att få till det till nyhetssändningen just klockan tre. Då bryts nämligen programmet oavsett vad som pågår.
En gång glömde producenten för P4 Extra (Och även jag. För det mesta kompletterade vi annars varandra ganska bra) det hela. Gissa vilket himla liv det blev.
Så resonerar jag ofta Agneta uti Lund, eftersom jag fadäsar hela tiden.
Jag skulle förresten ge fler TED-tips, men somnade. Det tar visst på energin att fixa ryggen, gissningvis blev naprapaten också utmattad.
Angående VMA i Stockholm.
Nej, här var det som vanligt tyst på taket. Det är nästan så att jag önskar mig lite kristider och krigshot bara för att få höra tutan igen …
Jag tycker det räcker utmärkt med små, små kriser …
När vi kom hem från H****berg (som det skulle ha hetat i romaner på 1800-talet) vid sextiden hade växthuset blåst sönder igen. Eller nåja, tre skivor hade blåst ur, varav en var så försvunnen att jag var tvungen att ränna runt i andras trädgårdar innan jag hittade den (inte glasskivor utan kanalplast, kan nämnas för den som sitter och antecknar hemma). Sedan så var det allt det där med de små spännmojängerna (jag tror de heter ”clips” men själv tycker jag att de ser ut lite grann som halverade skräddare.)
Sedan gick vi in och packade undan matvarorna och jag satte mig att läsa A****bladet vid köksbordet. BOOMBOOOOOOM sa det och hela huset skakade till. De j*vl*rn* som bygger ut järnvägen samt bygger en ny bro (lång historia) sprängde lite berg igen. Och de som brukar begränsa sig till att spränga på eftermiddagarna — vid klockan tre, faktiskt.
Vem sa att livet på landet är tråkigt? Här är det aldrig tråkigt!
VMA i radio är numera ett tryckpåknappen på trafikeredaktionen, dessutom över vilket område det ska sändas. Förr var det annat:
Någon gång på 90-talet kom tjänstgörande hallåman i P3 in i sportstudio 17 med bekymrad min och en papperslapp under en skidsändning.
-Kan ni ta det här, undrade han. -VMA.
-In i studion, svarade jag utan att fråga vad det gällde. -BRYYT till Östersund.
Östersund bröt efter nästa mening. De visste att jag annars hade ”kuppat” (Helt enkelt dragit ner det reglaget för) dem.
Jag gillar verkligen när du (och andra) kommer med yrkeshemligheter och erfarenheter, LarsW. Kanske för att jag är bekant med radiotugg och dito -stuk, kanske för att det ÄR intressant.
Apropå intressant. Kolla om ni kan (ibland blir man utslängd från SvD om man inte är prenumerant) läsa den här betraktelsen av Göran Skytte:
http://www.svd.se/en-finsk-tagg-i-svenska-rumpan
Nej men så passande: jag hittade just en and — inte en anka, det där ser ut som en vanlig gräsand — som väntar på sin pojke! (kvackkvack, kvackkvack …)
Idag fyller Kolakaramellne ett år och har firat med leverpastej i torrfodret och stulen torskrygg. Bådadera befanns vara gott
Stulen torskrygg! Jag anar en bra anekdot.
Och grattis Kola, snabbast av alla båsdjur (om ingen här i hemlighet äger en gepard, men det tror jag ju inte).
Tack, Lotten. Jag springer annars på DN:s artikelspärr stup i kvarten och öppnar då länken till dn.se i incognitofönstret (Chrome). Där börjar räknaren om. Motsvarande finns säkert i flera läsare, men jag vet inte vad de heter där.
Om man inte kan somna och kommer på att det beror på att man är hungrig och då ser att klockan närmar sig 01 … går man i det läget upp, tar på sig något anständigt (vill ju se respektabel ut om spanjoren också är uppe och ränner), går ner till köket och äter och borstar sedan tänderna och försöker börja om från början – eller ligger man kvar och försöker räkna får?
Denna fråga är på intet sätt hypotetisk. (Men om jag inte skriver igen om en stund, har jag mot alla odds somnat.)
Stillad hunger kan vara ett bra sömnmedel. Fårräkning har aldrig fungerat för mig – som om sömnen inte behagar infinna sig läser några sidor i »Herr Arnes penningar« på franska – »Les Ecus de messire Arne «. Mitt bästa sömnmedel sedan sextiotalet.
Att försöka somna hungrig är inte skoj (och så tänker vi alla på de medmänniskor som inte har något alternativ till detta).
Mitt bästa sömnmedel är alfabetet. Tänk ut en blomma, en stad och en författare på A, sedan på B … Kategorierna varieras vilt från gång till gång. Om jag fastnar fortsätter jag att fundera för att hitta på ett lämpligt undantag (det finns helt enkelt ingen svensk stad på C. Ska man då tillfälligt utnämna Charlottenberg (finns det?) till stad eller bestämma att Chicago är hederssvensk?) och jag har sällan legat vaken längre än till F och troligen aldrig till O.
FRUKOST!
OT (kanske) – Det här var sorgligt, men mycket, mycket vackert.
C, TLDPT, det var verkligen mycket, mycket vackert!
Jag håller med – och så fascinerande med rösterna!