Söstra mi, aka Orangeluvan, och jag fascineras över hur minnet inte funkar. Men nu har vi kommit in på ett nytt område: hur minnet funkar.
Vår pappa har en alzhemierdiagnos, yada yada, ni vet hur det funkar – men kan någon förklara hur det kommer sig att han har stenkoll på allt som gäller bordtennis? Hur kan han hålla räkningen i en hel match fastän man byter serve och blir varm, svettig, trött och törstig och måste böja sig dubbel för att krypa under bordet och hämta bollen hela tiden?
Minnen. Metaminnen.
När vi systrar sitter och jobbar ser det snarlikt ut vad gäller fragmenteringen eftersom arbetssjoken påminner om pyttipanna med
tio mejlkonversationer med utbroderade trädförgreningar
inplingande sms
messengerchattplingeliplong
tre pågående presentationer för fem olika målgrupper
Zoom-möten
fysisk undervisning.
Orangeluvan skriver:
”Jag lämnar ett mejl mitt i en mening för ett telefonsamtal, men hittar det igen när jag ska skapa ett nytt mejl till någon annan och fortsätter då på ursprungsmejlet. Jag går in för att ställa en fråga i en chatt och ser att jag inte svarat klart på en annan konversation och fortsätter på den innan jag tar itu med frågan jag egentligen hade. I slutet av dagen så hänger ändå allt ihop hyfsat; det är mycket sällan något helt faller ur minnet eller inte görs, konstigt nog.”
Men nu till pudelns kärna och pricken över i i detta fokusorkens tidevarv: copy–paste-minnet fallerar aldrig.
Aldrig någonsin glömmer korttidsminnet uppgiften ”klistra in” när vi har kopierat något men inte har klistrat in det där det hör hemma.
”Klistra in.”
Alla avbrott, nya tankar, plötsliga idéer och kaffepauser må få oss på nya tankespår, men i copy–paste-hörnet i hjärnan lyser flitens lampa.
Orangeluvan igen:
”Det är som att jag knutit ett snöre runt fingret, eller satt en klädnypa på örat. Jag kopierar något, blir avbruten, gör något annat, men inom ett par minuter tänker jag ALLTID: jag kopierade något, vad var det nu igen? Och så får jag klistra in det och placera det på rätt ställe.”
Mina tankar går:
– Det är nåt som skaver, det suger i magtrakten.
– Är jag månne orolig eller nervös, vad är det som händer?
– Håller jag på att bli sjuk?
– Nej, jag har ju glömt att klistra in det där, vad det nu var.
Jaaa hörni. Så mycket dumt man minns och viktigt som man inte kommer ihåg. Här kommer nu en bild som en påminnelse till mig själv att jag ju har lovat mig själv att plugga kungalängderna.
Jag minns när jag lärde mig att Cook landsteg i Australien 1770. Det var nämligen igår kl 16:11. Jag minns också när jag lärde mig ”kastrullen” i den tyska grammatiken – i september 1977. Framför allt minns jag att jag 1985 lärde mig att The Birth of a Nation regisserades av D.W. Griffith 1915 eftersom jag alltid får just den frågan i Trivial Pursuit.
Och igår lärde jag mig även att Sverige har ”världens till utsträckning största modell av planetsystemet” – i skala 1:20 miljoner.
Men det går ju inte att förstå. Jag kan ju inte ens begripa hur mycket pengar en miljon är, än mindre förstå den där skalan. En vanlig orienteringskarta brukar vara i skalan 1:10000, vilket innebär att 1 mm på kartan är 10 m i verkligheten. Så … modellens 1 mm är alltså …
Nope. Obegripligt. Hur långt är liksom ett snöre?
Inte ens Tyko Brahe fattar vad jag pratar om.
Men nu tar vi och kollar på den där modellen. Den heter Sweden Solar System (SSS), och börjar med Globen och slutar jättelångt norrut i Kirunatrakterna. (Just ”jättelångt” är i sammanhanget ett oerhört noggrant, vetenskapligt utvalt uttryck.) Och så finns det lite skräp som Halleys komet
Swift-Tuttles komet söderut förstås. Så här är det:
Tänk er att Globen är solen. Den är nämligen stor.
Tänk er vidare att Merkurius ligger knappt 3 km norrut, precis där Stockholms stadsmuseum ligger (vid Slussen).
Merkurius ser ut så här.
Nu förstår ni vartåt det barkar: Venus ligger vid Vetenskapens hus, jorden (och vår måne) ligger strax utanför Cosmonova i Naturhistoriska riksmuseet.
Och så vidare! På varje punkt i modellen på rätt avstånd från Globen – om Globen alltså var vår sol – finns en modell av rätt planet! Lilla asteroiden Palomar-Leiden, är minst (0,2 mm). Den största planeten (Jupiter) är mer än sju meter i diameter, men den symboliseras bara av en stor blomplantering (vilket jag trots mitt entusiastiska tjoande finner vara lite fuskigt enkelt).
Va! Svimma nu av hänförelse. Dö lite av imponeringschocken. Är detta inte nästan det häftigaste ni har hört?
Pluto (dvärgplaneten som i mitt inre alltid kommer att vara fullfjädrad planet) ligger i Delsbo och Neptunus ligger i Söderhamn. Och jag vill åka på en road trip nu meddetsamma pannkaka marsch.
Och så kommer jag att tänka på när den nuvarande Fjortonåringen i andra klass kom hem med en modell av solsystemet i en skokartong. En precis likadan modell hade alla de andra fyra barnen fått göra, så jag ställde den raskt bredvid dem på planethyllan i barnrummet. Fast … det var något som var fel.
– Men … sa jag ganska opedagogiskt och kanske onödigt negativt med rynkad panna. Planeterna hänger ju fel.
– Nej. Dom får hänga i vilken ordning dom vill, sa den dåvarande åttaåringen bestämt.
– Fast nu är det ju inte planeterna som bestämmer hur de ska ”hänga”, utan vetenskapli…
– Fröken sa faktiskt att jag hade gjort rätt.
Jaha, tänkte jag och accepterade faktum. Och lade fram alla rymdböcker jag kunde hitta på köksbord, i tv-soffan, inne på toa och i den lille grabbens säng. Imorrn ska jag kolla om det hjälpte …
Mot Pluto! (Skriver jag bara på låtsas. Jag kan ju inte åka på road trip nuuu. Gah.)
En död and som has gone to meet its maker och en nöjd ornitolog.
Pffffft! Den där rubriken är en luring. Jag har ingen händelse som sådär konkret, pang bom förändrade mitt liv. De fem barnen dök ju inte upp utan förberedelser och långt, hårt arbete, även om de sannerligen förändrade mitt liv. Den första basketboll jag mötte var jättetrist och intetsägande – inte förrän kanske tre år senare blev jag en fanatisk bolltoka. Men förändrade det mitt liv? Näh.
Tyvärr har jag inte något livsomvälvande möte att berätta om. Allt har liksom bara skett ungefär som jag har tänkt att det skulle ske. Men jag kan ju hitta på en anekdot bara för att? ”När jag var high school-student i Dallas, bodde en av mina kompisar i en familj där pappan var modefotograf, och vips blev jag fotomodell och jobbade överallt i hela världen i 25 år.” Inte trovärdigt? Jaså, nähej.
Men då tar vi en berättelse från verkliga livet? Måhända detta inte faller alla på läppen, men jag var i alla fall mycket road under detta ovanliga TED-talk med ornitologen Kees Moeliker.
När ni har sett färdigt kan ni fortsätta att roa er genom att läsa om Ig-nobelpriset, som påminner lite om Darwin Awards …
– Jag minns tydligt den dag när jag som sjuåring läste Bamse första gången. Det föll sig så att det var dagen efter mordet på president Kennedy.
– Hösten 1939 startade hon en väsk- och hattbutik med perfekt läge i centrala Berlin.
– På 1950-talet var det ingen som rakade sig under armarna.
– Einstein fick naturligtvis utmärkta betyg i fysik och matte.
– När man läser Hitlers dagböcker inser man att han faktiskt var precis så knäpp som han verkade.
– Min katt nickar när hon vill säga ja och skakar på huvudet när hon menar nej och kan räkna ut roten ur pi.
Den här filmsnutten visar på ett sagolikt och fantastiskt sätt hur en helt okänd stam i Papua Nya Guinea stöter på ett gäng filmare och antropologer. Året är 1976 och dåtidens teknik fascinerar förstås. Urinvånarna får testa tändstickor, ris, salt, sked … allt är underbart, fantastiskt och …
Ibland uppstår kontroverser och gräl mellan till exempel NE-fantaster och Wikipedia-trogna. Det är bara nyttigt och alldeles utmärkt eftersom grälen uppstår mellan människor som är misstänksamma och kritiska. Då är det värre när ”sanningar” presenteras utan att någon ifrågasätter.
Jag tittade på filmen ovan (och nu när ni vet att den är fejk tycker jag att ni ska titta också) utan några som helst misstankar om att det inte skulle vara sant alltihop. Däremot tänkte jag
men ta inte upp kameran NU, de kommer att bli rädda!
konstigt fladdriga shorts han har för att vara 1976
har man verkligen sandaler och shorts när man som antropolog är ute och vandrar i den där miljön?
men aaalltsåååå varför använder de inte rätt sida av skeden?
nu måste jag faktiskt läsa mer – vad hände sedan?
Och det första jag sedan stöter på är otalet länkar till artiklar som berättar hur det är en iscensatt film från 1990-talet. Stammen fick betalt i medicin och blev tillsagda hur de skulle agera. Boven i dramat heter Jean-Pierre Dutilleux – och han var inte ens först med att göra detta med just denna stam; de hade agerat urinvånare flera gånger tidigare.
En av de begåvade aktörerna.
Så nu kommer jag här med pekpinnar igen: ifrågasätt och kontrollera fakta – vad ni än håller på med! (Utom när ni läser mina texter för jag bara ljuger och larmar och gör mig till hela dagarna. Not. Eh. Hi.)
Känsliga fysiker varnas.
Nivån på detta inlägg är inte som fysiknivån som ni är vana vid.
Kommer världen att gå under för att tokiga vetenskapsmän bedriver mystiska experiment som vi vanliga människor inte begriper oss på? Kan man verkligen åka bil fortare än 50 km/h och vem bestämmer om man kan flytta partiklar fortare än ljuset eller bakåt i tiden? Och hur kan egentligen flygplan flyga och båtar flyta och hjärttransplantationer äga rum?
Typisk forskare och vetenskapsman: professor Kalkyl.
Fakta 1
LHC är inte bara Linköpings hockeyklubb utan även Large Hadron Collider. Nu behöver ni inte lägga det namnet på minnet, särskilt inte om huvudet redan är fullt av hockey.
Apollo 13 då, LHC nu.
Men läs gärna vidare här. Ni kommer kanske att lära er något.
Jag har varit på en ultrakort föreläsning med David Milstead, som bor i Sverige men som ändå är en av forskarna som är med om det där mystiska experimentet som ”ska få jorden att gå under”.
Not.
(Alltså, han är med. Men jorden kommer inte att gå under.)
Expressen är minsann en tidning att lita på.
I Geneve blev han mitt i forskandet uppringd av sina gamla studenter som berättade att i Sverige fanns det människor som var panikslagna och att många pga. tidningarnas artiklar hade blivit tokiga av rädsla. David hörde med sina forskarkolleger, som visste att berätta att den där rädslan var i särklass störst i Sverige – ingen annan befolkning i världen erfor samma känsla.
Så är svenskar skrajare än andra?
Är vi mindre upplysta än andra?
Tror vi på överheter som domedagsprofeter hellre än forskare, som ju bara går omkring i foträta skor och hummar (när de inte har strumpor i sandalerna)?
Typisk domedagsprofet: Pythagoras.
Fakta 2
Fysik är lite svårt. Johodå. Orsaken till att pennvässaren är blå är att pennvässaren suger åt sig komplementfärgen till blått (gult), så att den enda färg vi ser är den som reflekteras: blå. Hade den sugit åt sig blått, hade pennvässaren varit komplementfärgen gul. Det är väl svårt att förstå?
Inom fysiken har man (med viss hjälp av Einstein) kommit på en massa. (Höhöh – massa, fysikerskämt.) Till exempel att atomer – som man förut trodde var odelbara eftersom de är så pyttesmå – är uppbyggda av protoner, elektroner och neutroner.
Men! Vad består protoner, elektroner och neutroner av? Jo, kvarkar och leptoner – som ju låter som keso och rosa läppstift. Alla fysiker håller andan av spänning eftersom man nu med hjälp av världens största apparat (har inte faktakontrollerat detta med Guinness Book of Records) kanske ska få veta vad det finns inne i kvarkarna.
Men precis som när en grottmänniska slår en sten mot en annan sten för att få veta vad som finns inne i stenen (sten, duh), måste forskarna slå sönder kvarkar för att få veta vad som finns inne i dem.
– Tänk att man måste ha något så jättestort för att få mäta något så pyttelitet, sa David.
Fakta 3
Man måste ha en ohygglig massa (hihi igen) energi för att få till denna krock, som ska ske i närapå ljusets hastighet. (Ljusets hastighet är förresten en baggis att uppnå så länge inte materia är inblandat. Skugga på väldigt stort avstånd kan t.ex. röra sig snabbare än ljuset.)
Oj. Jättestort. (En vetenskapligt korrekt karta hade haft skalan tydligt någonstans.)
Apparaten ligger under jord i Schweiz och Frankrike och är lika stor som hela Stockholms tunnelbanenät (2,7 mil lång). Forskare från hela världen samarbetar otroligt nog alltså mot ett gemensamt mål. (Förutom några fransmän, som har ett annat projekt som heter ungefär ”eater”. Hjälp mig med namnet, ni som vet!) Tyvärr kan man då jämföra när hela världens fysiker fick order om att hitta på atombomben. Vilket de gjorde. Men nu glömmer vi det.
Fakta 4
Det forskarna vill upptäcka är mörk materia.
Simulering och pop art.
Så hur kan man upptäcka något som inte syns? Jo, precis som med Den osynlige mannen, så ser man hur andra saker rör sig i relation till den mörka materien. Lägger den osynlige sig på huvudkudden, så ser vi ju det även om vi inte ser honom. Och kan den mörka materien äta upp jorden som en blob eller triffid? Nej, det kan den (nog) inte – sådana där kollisioner sker naturligt varje dag här och där ute i rymden, och den mörka materien verkar försvinna lika snabbt som den uppstår. Som chokladkakor.
Typisk osynlig man längst till vänster.
Är fysikernas (särskilt då partikelfysikernas) forskning verkligen nödvändig för nutiden och framtiden? (Eller ooooooh, dåtiden om de nu lyckas förflytta materia i tiden, oooooh.) Ja, här skapar de kanske kunskapsbasen för framtidens farkoster och energikällor – osynlig
hetsdräkter och teleportrar. Har de gjort någon nytta hittills då?
Ptja, det var ju pga. fysikernas forskning som cancerbehandlingen blev mer effektiv. Och så var det den där uppfinningen som de kom på. Vahettere … vahettere … www, det börjar på www …
”Back-up dancers prefer anonymity.”
Brasklapp:
Ni som nu har orkat läsa ända hit och ser att jag har fel någonstans, får gärna påpeka det.
