Om semlor kan man skriva mycket. Vilket jag verkligen har gjort under åren. Mitt favoritminne är när den nuvarande Femtonåringen som sexåring på fettisdagen med grädde på näsan plötsligt utbrast:
– Men var är marmeladen? Va?
Vi andra runt bordet stirrade på varandra med gräddmustascher. Marmelad? Nu? Här? Va?
Men förklaringen var enkel. Den besvikna sexåringen hade naturligtvis förväxlat ordet marmelad med ordet mandelmassa.
Annars är det mest Skogaholms sirapslimpa som får mig att tänka på semlor. Detta för att jag under januari, februari och mars i tvåan på gymnasiet (1983) varje måndag mellan 20 och 23 skyfflade semmelbullar i en brödfabrik i Kristineberg i Stockholm. Skogaholms gav mig senare samma år fem veckors skiftarbete i brödsorteringen, vilket höll på att ta knäcken på mig fullständigt varför jag tog alla mina intjänade pengar och köpte en restresa till Rivieran och kom hem med 0 kr på fickan.
Men de här tre månaderna med semmelskyffling ligger och skaver i minnet. Jag skötte mina gymnasiestudier någorlunda och spelade basket nästan varje dag, men av någon mystisk anledning låter mina föräldrar mig komma hem efter midnatt varje måndag? (Ingen av dem minns detta.) Nu kollar jag om jag kanske har överdrivit uppgiften och dito -offringen.
Kommunikationerna är förstås bättre nu, men ändå … om jag hade haft samma jobb idag, hade jag ändå kommit hem … nästan halv ett!
Nä huuu, vad jag curlar mina barn. Nu ska de ut och jobba! Saltgruvor och brödfabriker, öppna era portar!
34 kommentarer