Jag ber om ursäkt, alla ni föreläsare som lägger ner så mycket tid på era presentationer och manus men har dålig mickteknik och bara står stilla bakom talarstolen och läser innantill från skärm eller manus: nu tar jag fram datorn och bloggar lite istället.
(Heldagsseminariet som jag är på handlar om läsning och språk. De som talar är till största delen läsare som läser men som inte är talare. Förlåt.)
Vi går direkt till en skidrapport! (Bakgrund. Radiointervju.)
Igår träffade jag min coach Inge Blomberg och en av mina stafettkamrater – släggkastaren Cilla Nilsson – för att få lite beröm. Cilla (som numera är tyngdlyftare) satte iväg uppför backarna som en liten ekorre upp i en tall. Schwopp, så var hon på toppen. Bromsklossen Bergman umgicks med Bosse Bakhalt och Svenne Snubbel samt Hans Halka.
Efter 2,5 km sa Cilla hejdå (hon orkade säkert inte mer, eller hur?), medan Inge sa att ”vi åker väl ut och njuter av ett varv på femman?”.
Njuta av 5 km på skidor? Well. Vi åkte och åkte och när jag slappnade av i en nedförsbacke, kom plötsligt en sväng och störde. Så jag föll. Rumpan är bäst att landa på, men det gjorde jag inte; jag tog emot mig med häger höger axel. Krask. Kras. Fan. Aj.
– Är du okej? skrek Inge.
– Du måste ta en bild! ropade jag tillbaka.
Om man gör illa sig i basket, ropar man på byte och sätter sig på avbytarbänken. Om man gör illa sig under en skidtur, förvandlas man till Gunde 1989.
Sedan körde vi lite vilse, så de fem kilometrarna blev jättemånga fler. Inge bara ryckte på sina fungerande axlar och gled helt obekymrat på. Jag stånkade, frustade, snorade och kämpade på darriga ben och en arm tills jag kom fram och fick en tröstsemla.
Så. Axeln är öm, jag knaprar randiga piller och smörjer med lite tigerbalsamliknande sörjor som luktar omklädningsrum. Det är inte synd om mig. Allt ska inte gå som på räls skidspår. Alla erfarenheter är bra erfarenheter. Man måste våga misslyckas för att lyckas. Om man inte chansar och ger … bla bla bla.
Faaan.
69 kommentarer