- I maj ska jag segla jorden runt på åtta timmar.
- Jag anser att stortån på höger fot är helt onödig.
- Hollywood har köpt rättigheterna till storyn om mitt liv.
Se där tre komplett osannolika meningar. De kan helt inte komma från mitt tangentbord. De är lika osannolika som den här meningen var för en månad sedan:
Jag är just nu på ett fyra dagar långt skidläger.
Och ändå är detta helt sant. Jag har två par (lånade) skidor, tre par stavar, två par skidpjäxor och underställ och yllesockor (hej Cecilia N.) och åker flera mil om dagen. Här kommer ännu en helt osannolik mening som icke desto mindre är helt sann:
– Lotten flög ju fram i spåret! sa Strängnäs’ kulturchef Christer Hermansson nyss till vår tränare Inge Blomberg.
Om detta osannolika verkligen händer, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till så oerhört löjligt jätteliten att jag inte begriper hur Stafettvasaloppet ska genomföras med mig som deltagare.
Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar, sa Tage Danielsson om Harrisburg – och jag säger likadant om detta stolleprov. Snön är ljuvligt vit, skidspåren är (enligt kännarna) fantastiska och solen lyser så snällt på oss medan takdroppet droppar som om det inte funnes en morgondag eller skidåkare som vill ha minusgrader.
– Böj på benen! Ta i! Stavarna längre fram! Stavarna längre bak! Bra!
– Öööööh.
– Diagonalåk nu! vrålade Inge till mig där han for fram bredvid mig ute i spåret.
Hmm. ”Åka på diagonalen.” Nu? Var? Snett över spåret eller vad menar karln?
– När du blir trött i armarna byter du till stakning.
– Vad tusan säger du – skulle det var lättare?
– Omväxling förnöjer, vet du.
– Vaff…?
– Sedan kan du byta till stakning med frånskjut.
– Du kan vara stakning med frånskjut!
Inge är med andra ord inte riktigt klok.
Men lyssna nu, alla belackare – det här ska jag klara av. Jag har en överjordisk träningsvärk i stakningsarmarna och en fullständigt bedrövlig koordinationsförmåga. Men trött är jag inte. Utom kanske ibland.
65 kommentarer