För tio år sedan var det mest en himla bängel med trilskande overaller så här års. Som jag minns det, tillbringades vintrarna mest på golvet i hallen, där vi diskuterade klädernas vara eller inte vara.
– Då tar vi mössan!
– Först ’rallen.
– Bra. Sedan tar vi mössan!
– Nä. Skorna.
– Ska skorna vara på huvudet?
– Nääääää!
– På näsan?
– Nääää! Tokigt!
– Ska strumpan vara på huvudet?
– NÄÄÄÄÄ!
– Var ska vanten vara då?
– På HANDEN! Mamma kan inte!
Det tog sin lilla tid, men jag misstänker att det gick snabbare än ”kom nu, vi har bråttom, klockan är så mycket, nej du kan INTE ta på mössan före tröjan, kom nu, nej sitt ner, stå nu, tusan, ta bort bananen ur mitt hår!”.
Numera är ju den yngste Tolvåringen, så alla sköter sig själva. Med andra ord finns det eoner av tid till gratulerande när man som idag fyller år. (Lite oschyst var jag kanske som morgonfilmade utan förvarning, vilket väl är anledningen till att min djefla man plötsligt kan ses fixa till frisyren.)
Den enda som inte var på plats i morse var Tjugotvååringen, som ju är upptagen med att hela tiden ta på sig kemioverallen i Lund.
