Humorfestivalen i Lund har blivit riktigt internationell och därför bytt namn till Lund Comedy Festival eftersom utrikiska komiker kräfva sådana namn på gig som de gör. Och si, det funkade; Lund är fullt av fantastiska storheter!
(Här vill jag egentligen radda upp dem alla, men jag hittar tammetusan ingen lista. Och festivalen har ingen Wikipediaartikel! Här behöver vi nog göra en insats, tror jag.)
Men nu till invigningen, som ägde rum i en gigantisk arena som ingen vet namnet på eftersom sponsorerna byts ut från en dag till en annan. Presentatörerna Anders Johansson och Sissela Benn gjorde ett bra jobb och lockade absolut till fler skratt än mången tv-sänd galas tråkpresentatörer.
En av artisterna marknadsförs som ”Den enda roliga tysken”. Må så vara. Han – Christian Schulte-Loh – kanske är den allra roligaste tysken (svårt att faktakontrollera), men att han påstår att han är två meter lång är upprörande och här måste vi ta i med hårdhandskarna.
På efterfesten kollade jag nämligen med mitt vana längdmätaröga – och han var på sin höjd 197 cm. Att gå omkring och avrunda uppåt i samma mening som ”basket”, det gör man bara inte. Kardinalsynd!
Ståupparen med en show som heter ”Bulletproof” – Shazia Mirza – välkomnades upp på scenen för att snabbintervjuas av initiativtagarna Anders Jansson (197 cm) och Johan Wester (198 cm). Hon verkade på riktigt alldeles chockad, men de två långstånkarna funkar som ett väloljat maskineri och reagerade på en sekund.
Magnus Mårtensson kom in som en annan Victor Borge och var alldeles fantastisk – och ni ser ju att vi delar nudelsoppefrisyr, han och jag.
På efterfesten (som man får gå på om man fladdrar med ögonfransarna åt rätt håll, tror jag) såg jag plötsligt en av mina favoriter. Jag smög fram och tog en bild och tänkte att det slutar väl vid detta: en bild på Phill Jupitus breda ryggtavla.
Men plötsligt vände han sig tvärt om och mitt sällskap Charlotta Huldt-Ramberg sträckte omedelbart fram handen för att säga ajmjårbiggestfän, och se på tusan! Han svarade och skrattade och pratade och var väldigt intresserad av Jantelagen. Där stod vi sedan och pratade i närmare en timme. Phills föreställning på lördag kommer att ha ett avsnitt där han har Google-översatt engelska dikter till svenska och då blir det ju jätteroligt eftersom det ju inte är särskilt bra översättningar. Och jag – mitt nöt – ba:
– I could help you!
– Really? sa Phill vänligt och nyfiket.
– Yes, since the Google translations would be kind of … bad … I could make them perfect! And help you to pronounce the words! Perfec…
– Well … that would spoil the fun, wouldn’t it?
– Er … Could I perhaps help you to another glass of wine?
Så kom även Gemma Whelan och pratade även hon om Jantelagen och svenska städer och humor i olika länder. Hon är komedienne, ståuppare, skådespelerska och dansare. Och jag har aldrig någonsin sett henne förut.
Och jag – mitt nöt – ba:
– So … you’re an actress on stage or in films?
– Both, and a little tv-series called ”Game of Thrones”.
– I see. Hm. ”Game of Thrones”. Interesting.
Kvällen avslutades med en lång diskussion om karriärval och kallskänkor med mångsysslaren Diana, om karriärval och konstigheter med Pange Öberg och Ann Heberlein samt om slarvig vinhantering med den perfekte kyparen (utan namn).
Det var nämligen så att jag knappt hann börja prata med någon så var jag tvungen att ställa ifrån mig mitt knappt påbörjade glas vin för att gestikulera:
– … så här lång!
– … med en sån här krullig, avlång liksom sned …
– … han höjde armarna så här som om han …
– … bakom ryggen, så här!
Och varje gång jag efter gestikulerandet skulle plocka upp glaset igen, var det väck. Fyra gånger gick jag till den perfekte kyparen och sa förlåt, nu är jag här igen, mitt glas är borta och jag hann inte ens smaka och fyra gånger log han och sprang iväg för att rädda mig från mina tomma händer. För även om man inte dricker vin, måste man faktiskt på sådana här cocktailliknande tillställningar ha ett glas att hålla i när åskan går.
