I allas släkter finns det vissa historier som vägrar dö. De vidarebefordras som Njals saga till generationers generationer, varför mina barn idag med emfas kan säga:
– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!
Inte alltid vet man varför det som sägs, sägs. Min farmor sa alltid när det var dags för gästerna att ”tänka på refrängen”:
– Det var kul ni kom, fastän ni int’ dansa.
Ingen vet varför.
Herr R, som kommenterade här förr i tiden, sa alltid ”levande hjortar” när allt var totalt perfekt. Detta uttryck har jag införlivat i våra kretsar, men alla har så dåligt minne att jag när jag sitter i 30-gradig sommarkvällsvärme med ett glas iskallt vitt vin måste förklara vad de i min mun plötsligt uppdykande hjortarna har med det ljuva livet att göra.
Vid kvällsmaten idag läste någon någonstans ordet ”Skövde”. Det är på inga sätt eller villkor ett alldeles självklart ord eller ställe. Ingen hojtar Skaraborg! Våmb! Götaland! eller ens handboll! Istället säger alla stadens namn på en ytterst märklig skövdeitiska:
– Schööööfdäää!
Och detta beror på att jag våren 1986 läste fonetik i Lund. Institutionen Nordiska språk hade fått minskade anslag, varför fonetiklektionerna inte bedrevs med lärare i klassrum, utan via kassettband hemma på studentkorridoren. Vår (förmodat bittre) lärare härmade i övningssyfte så gott han kunde alla Sveriges dialekter, där Skövdedialekten var en av de mer utmärkande. En annan var
– Tjinnekylle! Tjinnekülle! Tschinnekuuuuulle!
Uttalet varierade mellan de olika härmningsförsöken. Skånskan var värst, eftersom skånska inte går att härma om man inte är skåning. Lunds domkyrkas två torn kallas ”Lundapågar” (Lunds pojkar), vilket enligt fonetikläraren uttalades så här:
– Loooonga peågarrrrrr! Looooånga peööööögarrrrr! Låååååånga pööööogar!
Och detta har jag berättat så många gånger att barnen numera som på en given signal härmar den härmande läraren när Skövde, Kinnekulle eller Lunds domkyrka kommer på tal.
Och hur var det med tapeterna i inledningen? Jo, som historien förtäljer var den djefla mannens äldste bror i treårsåldern väldigt morgontidig. Men inte väckte han sina föräldrar (doktor Bergman 1 och doktor Bergman 2) bara för att han var vaken, nej. Han gick upp och roade sig på morgonkvisten på helt egen hand. Till exempel genom att ta tag i tapetflikar och dra till så att hela tapetsjok föll till golvet. När då en yrvaken och nattjourande förälder släpade sig upp för att undersöka de underliga, ritschande ljuden, tittade den lille sonen glasklart upp på sina dagars uppkomst och förklarade att det inte var hans fel, alls.
– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!
33 kommentarer