Hoppa till innehåll

Familjehistorier

I allas släkter finns det vissa historier som vägrar dö. De vidarebefordras som Njals saga till generationers generationer, varför mina barn idag med emfas kan säga:

– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!

tapeternatrillar

Inte alltid vet man varför det som sägs, sägs. Min farmor sa alltid när det var dags för gästerna att “tänka på refrängen”:

– Det var kul ni kom, fastän ni int’ dansa.

Ingen vet varför.

Herr R, som kommenterade här förr i tiden, sa alltid ”levande hjortar” när allt var totalt perfekt. Detta uttryck har jag införlivat i våra kretsar, men alla har så dåligt minne att jag när jag sitter i 30-gradig sommarkvällsvärme med ett glas iskallt vitt vin måste förklara vad de i min mun plötsligt uppdykande hjortarna har med det ljuva livet att göra.

inteallslevandehjortar

Vid kvällsmaten idag läste någon någonstans ordet ”Skövde”. Det är på inga sätt eller villkor ett alldeles självklart ord eller ställe. Ingen hojtar Skaraborg! Våmb! Götaland! eller ens handboll! Istället säger alla stadens namn på en ytterst märklig skövdeitiska:

– Schööööfdäää!

Och detta beror på att jag våren 1986 läste fonetik i Lund. Institutionen Nordiska språk hade fått minskade anslag, varför fonetiklektionerna inte bedrevs med lärare i klassrum, utan via kassettband hemma på studentkorridoren. Vår (förmodat bittre) lärare härmade i övningssyfte så gott han kunde alla Sveriges dialekter, där Skövdedialekten var en av de mer utmärkande. En annan var

– Tjinnekylle! Tjinnekülle! Tschinnekuuuuulle!

Uttalet varierade mellan de olika härmningsförsöken. Skånskan var värst, eftersom skånska inte går att härma om man inte är skåning. Lunds domkyrkas två torn kallas ”Lundapågar” (Lunds pojkar), vilket enligt fonetikläraren uttalades så här:

– Loooonga peågarrrrrr! Looooånga peööööögarrrrr! Låååååånga pööööogar!

lundapagarOch detta har jag berättat så många gånger att barnen numera som på en given signal härmar den härmande läraren när Skövde, Kinnekulle eller Lunds domkyrka kommer på tal.

Och hur var det med tapeterna i inledningen? Jo, som historien förtäljer var den djefla mannens äldste bror i treårsåldern väldigt morgontidig. Men inte väckte han sina föräldrar (doktor Bergman 1 och doktor Bergman 2) bara för att han var vaken, nej. Han gick upp och roade sig på morgonkvisten på helt egen hand. Till exempel genom att ta tag i tapetflikar och dra till så att hela tapetsjok föll till golvet. När då en yrvaken och nattjourande förälder släpade sig upp för att undersöka de underliga, ritschande ljuden, tittade den lille sonen glasklart upp på sina dagars uppkomst och förklarade att det inte var hans fel, alls.

– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!

 

Share
Publicerat iBloggen

33 kommentarer

  1. Åh, dessa familjesäj. Vi har hur många som helst, som jag kanske återkommer till, men nu undrar jag mest av allt hur den congeniala illustrationen tillkommit. Är det något genetiskt, det där med tapeterna?

  2. Karin: Jag önskar att jag här och nu kunde berätta en synnerligen rolig historia om svarta, fallande tapeter. Men nej. Den är inte tagen av mig, den där bilden.

  3. LupusLupus99

    Förtäljer historien vad Dr Bergman ansåg om de
    “nedfallande” tapeterna?

  4. Dr:s Bergman, väl? (Oh, you’re two doctors?How did you manage that?)

    Familjesäj är ju jag ansvarig för ett som verkligen har bitit sig fast. Den gången mina föräldrar hörde storasyster säga till mig “Du är ju så dum så du kan ju inte ens alfabetet”. Jag var väl två år eller nåt. Och sa “Det kan jag visst det.” Och rabblade hela alfabetet felfritt, till föräldrarnas stora häpnad för de hade då inte lärt mig. “Var har du lärt dig det?” frågade mamma. “Helt plötsligt så kunde jag”, svarade jag. Och det blev odödligt i hela släkten. Helt plötsligt så kunde jag.

  5. Samt undrar jag lite stillsamt vad det var för tapeter …

    Eller nåja, vi har en goja som kan dra loss små tapetbitar om han kommer åt och ingen hinner hindra honom, så jag kanske inte ska undra, förresten.

  6. Från min fars sida kommer det många lustifikationer som blivit familjesäj.
    -HAHA, ropte greven ty han var av ädel släkt, är ett som man utbrista i, lite nu och då, allt efter behag. Någon särskild anledning behöver inte alls förekomma.

    Ett familjesäj som håller på att gå hädan är det som min farbror Gunnar var upphov till. Till saken hör (ofta sagt av min far, när han påbörjade nån skröna) att Gunnar var född 1909 och min farmor, som också figurerar i historien, 1869. Det hela utspelade sig någon gång under sent tjugotal- tidigt trettiotal.
    De två var ensamma hemma i lägenheten på Hammarbygatan 5, fyra trappor över gården, när det ringde på dörren. När farmor öppnade befanns ett Jehovas Vittne vara upphov till ringningen och som en tränad pudel satte människan igång. Farmor var inte trakterad men alldeles för timid för att antingen avbryta eller ens stänga dörren. Icke så Gunnar.

    Gunnar var en man som levde för diskussioner, gärna långa. Han kom raskt till sin mors undsättning. Vad slutledning det arma Vittnet lyckades dra ur den Heliga Skrift så var Gunnar där som terrier med vetenskapliga och för all del en hel del ovetenskapliga teorier och vederlade Vittnets vittnesmål. Gunnar var under hela sitt liv mycket intresserad och fascinerad av rymdvarelser, von Däniken och tocke.
    Vittnet var besvärat, mycket besvärat och befann sig plötsligt vara på den utsatta sidan av av vittnesbörd och därtill hörande anfall.
    I mitten stod farmor. Förmodligen vridandes sina händer och förmodligen tämligen generad.
    Men Vittnet vore inte ett äkta Vittne om inte stridsviljan tog överhanden så därför lutade sig Vittnet fram och fräste till Gunnar:
    -Jag talade med frun här! Och vem är ni?
    Varvid Gunnar förvred sitt ytterst plastiska nylle, i en grimasch vi alla i den Wedbergska släkten tydligt kan se framför oss och svarade:
    -Jag? Jag är bara en arbetslös n*g*r. Från Afrikas urskogar…..
    För på den tiden sa man fortfarande så.
    Det kan vi inte göra längre, men historien är bra för det, och gav upphov till ett långlivat familjesäj.

    Från en god vän har jag anammat ett bra familjesäj som hennes far alltid yttrade vid avfärd från kalas och divertisemang:
    -Nä, nu är det dags att gå hem till fattigdom och elände.
    Vi har lagt till ‘mörker och armod’.

  7. Önskar att jag visste var det kom ifrån: ” Gute Nacht, treum süß von sauren Gurken, Zucker und Anis!”

  8. Det där med att det är dags att tänka på refrängen när det är dags att gå hem har jag hört och använt så länge jag kan minnas. Trodde det var allmänt vedertaget.

  9. Tack, tack för länken till Cleese-klippet!

    Ja, absolut, LarsW — det som min farmor sade som ingen begriper är Det var kul ni kom, fastän ni int’ dansa.

  10. I fortsättningen kommer det att låta så här i hallen:

    – Nä, nu är det dags att gå hem till fattigdom och elände, mörker och armod.
    – Jahaja. Det var kul ni kom, fastän ni int’ dansa.

  11. Kronfrun

    Familjesäj, eller snarare “mormorismer” har vi gott om – både från min och från min mans mormor. Om man inte hittar något som ligger precis framför näsan säger mormor: “Hade det vatt en hund hade den bitit dig!” Om någon är envis: “Han är envis som en grisalort – får han inte aga (åka) så hänger han vid hjulet!”

  12. Jag tror att denna historia härrör från mina föräldrars bröllop. Jag var dock inte med själv, delvis för att jag inte föddes förrän nästan tre år senare. Alltnog:
    Vigselprästen var brudens faders ingifta morbror. Han återfanns senare under festen i livligt samspråk med brudens farfar, som var major. De kände varandra väl, var båda till åren komna (naturligt nog) och talade utpräglad skånska, var med sin vokabulär. Majoren berättade något:
    “… och då tänkte jag att jeevlarr anamma!”
    Prästen svarade blitt:
    “Tänkte du det?”

  13. BoAnders

    Vi hade besök av en familj med en son som var synnerligen noggrann med maten, han åt bl a inte fisk. Vi lagade till nåt med kött, men hans kommentar: “Dä här köttä, hä smaka fiskän” har naturligtvis blivit ett säj.

    Vi citerar honom lika ofta som vi citerar Wilde eller Shakespeare, han hade otroligt många roliga uttryck som fastnat i minnet.

  14. Nånstans på min fars sida, antagligen kusiner till honom, fanns två bröder. De delade på en moped. De körde varannan dag.
    Därav uttrycket “mopedväder”, alltså att vädret skiftade fram och åter så att den ena brodern fick köra i regn och den andre i uppehållsväder.

    Från farfar, oklart om han är upphov till säjet, har vi “j*la gluttaspel” vilket är ett uttryck att ta till om det dumma sällskapsspelet gjorde att man förlorade.

    Min pappa brukade avsluta ett litet arbete som tog lång tid att utföra med “Det var det lilla gjort på så lång tid”.

    Hm. Det borde ju finnas säj från mammas sida också ju …

  15. Toppen!

    Det här blir ju en bestseller vad det lider!

    (Pssssst: angående Skandiabanken i förra båset. Orangeluvan har upprättat kontakt med dem via Facebook [men det tog två dagar] och jag har mejlat dem nu, kl 11:26. Nu avvaktar jag. Bafatt jag kan.)

  16. och

    Säj, fast inte i just min familj: Minns ni hur folk sa “nu går vi hem till Våranssons” när de skulle lämna värdfolket? Huga! Och så kan man ju säga “sa flickan” efter precis allting. Min norska farmor gav bara ljud ifrån sig, när hon tyckte det blev lite tyst: “Ooli, ooli ooli ei”, var ett uttryck. Ungfär som när någon i ett tunghäftat svenskt gäng plötsligt suckar: “Jaaa…”.

  17. och

    En grej som vi körde med när barnen var små var citat ur Knasen, t ex “Akta pitfan, mänfa!” (Akta pizzan, människa!) Yttrat av generalen när han tappat löständerna och en värdefull pizza rullade iväg. As they do.

  18. Ökenråttan

    Om vi känner oss lite veliga och inte riktigt vet vad vi vill, om vi ska välja nåt men är osäkra, då säjer vi “Va tycker du, Frans?”. Uttrycket härrör från goa vänner till mina morföräldrar, en velig dam med en make som hette Frans. Hon kunde aldrig ha nån uppfattning om nånting, utan frågade ständigt maken vad han tyckte. Såvitt jag vet heter ingen i vår släkt Frans, så när vi säjer så bland oskylda blir dom undrande. “Men hon heter väl inte FRANS?”

  19. Ökenråttan

    … då säjer vi till varann “Va …

  20. Nu har jag ett nytt bankkonto! I Skandiabanken!

  21. Ibland skapas nya familjekär familjesäj. Jag och den andra hälften har ett alldeles eget, som uppstod för att vi råkade höra en extremt bräkande USamerikansk sydstatsdam på en antikmässa i London. Hon utbrast entusiastiskt “Very rare!” om något föremål. Inget konstigt med det, utom sättet hon sa det på. I stort sett bara r-ljuden hördes — ja, alltså, sådana amerikanskt r som i det närmaste är vokaler. VRrrrRrr. Det säger vi ofta när vi ser något riktigt konstigt.

  22. Bank! *bonk!*

    Ska man gratulera? Jag gratulerar. Grattis!

  23. Nämen vad står det däruppe? “Familjekär” skrev jag verkligen inte. Det är ett automaträttat “familjesäj”.

    (Dumma maskin. Dumma dumma.)

  24. Bankkonto-ID-rapport med lyckligt slut finns på slutet här.

  25. Och så har jag flera gånger råkat ut för märkliga blickar eftersom jag har glömt att den där fruktkonserven rätteligen heter “krossad ananas”. I min familj säger vi “uppstött ananas”, efter en drastiskt lagt väninna till farmor. Jag tror att jag lärde mig detta uttryck innan jag hade hört det där andra “stöta upp”…

  26. Salig far min tog sig en ‘ylon’. Sannolikt kom uttrycket från hans år på Chalmers. Snabbdrickare var han också:

    Genom att skapa en luftvirvel i pilsnerflaskan genom att rotera den och samtidigt släppa in lika mycket luft via överläppen som pilsnern evakuerade ur flaskan gick det att tömma den på ingen tid alls. Han vann minst en tävling i grenen.

    Det närmast övernaturliga var att han kunde sätta i sig en 33:a utan att ejengkligen svälja.

    De två första momenten är inte särskilt knepiga, och dessutom nyttiga att känna till när man sköljer ur en pava respektive halsar, men det tredje övergår både min förmåga och mitt förstånd.

  27. Två bröder från Malå som var kursare med mig ett tag sa: “Ja’ tyck’ som du. Va’ tyck’ du?”

  28. Örjan

    För andra året i rad lockade jag SG + Hyttis till söndagens musikevenemang i socknen (Fiholm), med förberedande te/smörgås i mors hus.
    http://tinyurl.com/lcm2xqn
    Otrolig bassång av Henning von Schulmann. Notera namnet om du är operaintreserad.

    SG sade aldrig något om sin förlängda nu semesterpaus från kommentatorsbåset, och jag ville inte ställa någon fråga, trots min nyfikenhet.

    Men jag noterade Karins fintröja. Svarta båsmetervarianten.

  29. Lottewn, det har låtit så i din hall.
    Ettersum att jag har varit på besök trenne gånger i din hall, å int’ dansa jag heller.

  30. BoAnders

    Apropå Malå och Malådialekten har Mandor Näslund i Luleå gett ut ett omfattande lexikon i tre delar (2 + ett komplement) över det målet. Jag härstammar själv från en liten by utanför Malå, och när jag först presenterade min blivande fru för mina föräldrar fick jag agera tolk, hon förstod inte mycket av vad vi talade om.

    Mandor har fått Gustav Adolfs Akademiens pris för det arbete han lagt ner.

  31. Härligt Örjan, det låter som början på en bloggbåsavstickartradition.
    Jag kom just på ett roligt familjesäj som kom sig av en bilresa genom Idre när barnen var små och inte roade av vare sig vacker utsikt eller långrandiga nostalighistorier från föräldrarnas uppväxt. När pappan (PK) kom till “… och den här uppförsbacken …” fyllde en uttråkad dotter från baksätet i med “…var säkert en nerförsbacke när du var liten!” Och efter det fyller vi allt som oftast i “… var säkert en nerförsbacke …”

  32. Lo

    Våra vänners son, artig och uppriktig på samma gång, myntade ett uttryck som flitigt används hos oss: “pannacotta är gott, men man tröttnar liksom på smaken”.

  33. den blyga

    Dr Bergman thats me!
    OCH
    Det av min äldste son uttalade är korrekt återgivet
    MEN
    omständigheterna i övrigt oklara.
    1. Han var inte tre utan två!
    2. Det förklarar varför han, när han ville fixa till en liten mista i tapeten, inte förstod att ju mera han drog och drog desto värre blev det.
    Att han tillgrep titulaturen till sin i det ögonblicket inte så ömma moder, berodde på att dagen innan hade barnsköterskan råkat slå sönder en dyrbar vas. Hon berättde det för husmor och titulerade mig Dr Bergman. Sonen snappade uppenbarligen att då fick man inga bannor!
    Och han hade rätt!
    Han lyckades få mig i skratt, trots eländet och den tidiga timmen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.