Jag står helt enkelt inte ut med hans frågor. Jag tycker att de är banala och i förväg uträknade och jag tycker inte att han lyssnar på dem som han intervjuar och dessutom (vilket inte är hans fel) fylls studion av alldeles för många gäster.
Nu är det ju inget problem. Jag sitter ju inte i isoleringscell med en Skavlan-tv påslagen dygnet runt. Jag kan bara låta bli att titta. Men visst kan det vara lite intressant att ändå analysera min aversion?
Se här en relativt ny intervju med Jon Bon Jovi. I studion sitter även Robbie Williams (han som var med i Take That, blev kickad, gjorde megasuccé som soloartist och nu mest är hemmaman), Karl Ove Knausgård och Dawn French. (Som om inte det räckte, kom även Martin Kellermann in lite senare.)
Till Skavlans försvar ska sägas att han ju låter Robbie Williams hålla låda och ställa frågor, vilket han säger att han lärde sig när George Harrison dog och han skulle intervjua en (förstås) butter Paul McCartney. Men inte förrän Skavlan var tyst och slutade ställa frågor, började Paul McCartney berätta om hur det kändes. Alltså: journalister måste våga vara tysta.
Nu ska inte jag skriva er på näsan om jag vad jag tycker om och inte tycker om här – titta på filmsnutten ovan och analysera själva och tala om om ni håller med eller ej.
[humdidum, paus medan ni tittar, humdidum]
Här kommer ett annat klipp – där Robbie Williams och hans forne bandvän och forne fiende Gary Barlow berättar om hur de har mognat och funnit varandra igen. Det här är riktigt bra … men jag skulle ju inte tala om för er vad ni ska tycka.
Det här är alltså inte ett inlägg för alla som har ont om tid och inte alls vill titta på en halvtimme tv på datorn. Men det är intressant, jag lovar!
Uppdatering för alla stackare som egentligen bara hamnade här för att de googlade på Take That:
