En populär fråga till eller mellan alla som jobbar med humor är ”får man skoja om allt?”
Alla som tillfrågas svarar alltid prompt ”javisst”, men glider förr eller senare över till ämnet tryckfrihet och the First Amendment eftersom det inte alls är självklart. Att skämta om Olof Palmes näsa den 1 mars 1986 lät sig näppeligen göras, och skämt om koncentrationsläger är fortfarande av naturliga skäl mycket svåra att få till. Vissa skrattar åt allt som alla andra skrattar åt och andra skrattar inte åt något – men de flesta skrattar lagom mycket och åt det mesta, hur trist det egentligen än är.
Men vad är roligast? (Jag ställer lite listigt frågan som vore den retorisk fastän den inte är det eftersom jag ju vill höra vad ni andra tycker. Och nu svarar jag på den retoriska frågan som därför inte var det minsta retorisk.)
Enligt mig roliga personer i kanske inte någon ordning, fast kanske i lite ordning:
1. Eddie Izzard
2. Torsten Ehrenmark (huuuu, det här är inte alls särskilt kul)
3. Birgitta Andersson (oj, vad denna inte hade kunnat skrivas idag)
4. Goldie Hawn (försök att bortse från att de båda två läser sina repliker)
5. Hasse & Tage (tyvärr inte rörliga bilder)
6. Dave Allen (titta på hela eller inte alls, poängen kommer allra sist)
7. Monty Pythons OS
8. Galenskaparna & After Shaves gymnastikuppvisning
Men allra roligast är det kanske att läsa lustifikationer? Eller? Jo. Ruby Wax, Stephen Fry, Jo Brand, David Sedaris … Och Fakiren förstås.
En gång beskrev jag vådan av att komma hem till oss och samtidigt vara lite kaffesugen så här:
”Kaffekokning kräver att kaffekokarapparaten vrids loss från sitt skruvstäd längst ner i (s)kafferiet. Sedan ska kannornas lock hittas och filterhållaren hittas och filtrena hittas (inköpta 1986, klorblekta och fina) och sedan måste man ner till källarfrysen för att hacka loss kaffet från köttfärsen.”
Detta var tydligen det minst roliga och mest traumatiska jag någonsin har skrivit, för det har satt sig fast i alla stackars kaffedrickares minne som en racerbil sitter fast i en treårings hår. (Själv tycker jag såhär ett par år senare förstås att det är lika roligt som jag tyckte då.)
Min djefla man är också rolig. En gång glömde han bort (han glömmer allt utom sådant som hände för mer än 100 år sedan) att vid tresnåret på eftermiddagen hämta barnen på dagis. Han slet sitt hår en stund och ringde sedan med klappande hjärta till dagiset och bad om ursäkt för alla sina tillkortakommanden i telefonsvararen … samtidigt som han insåg varför han hade glömt bort barnen:
– Hej, Olle Bergman här, jag är på väg, är bara lite sen, satt och jobbade och glömde att hämta barnen men nu ko… komm… nämen, oj. Jag ber om ursäkt igen, det här kommer ni att tycka är jätteroligt när ni avlyssnar telefonsvararen på måndag. Det är ju lördag idag. Hej då!
Men egentligen blir det faktiskt inte roligare än så här:
