Hoppa till innehåll

Etikett: journalist

Varför jag inte tittar på Skavlan

Jag står helt enkelt inte ut med hans frågor. Jag tycker att de är banala och i förväg uträknade och jag tycker inte att han lyssnar på dem som han intervjuar och dessutom (vilket inte är hans fel) fylls studion av alldeles för många gäster.

Nu är det ju inget problem. Jag sitter ju inte i isoleringscell med en Skavlan-tv påslagen dygnet runt. Jag kan bara låta bli att titta. Men visst kan det vara lite intressant att ändå analysera min aversion?

Den här bilden tog jag på en föreläsning när Skavlan berättade om sin karriär. Han var befriande chosefri och öppenhjärtig samt roligt självironisk, vilket gör tv-personligheten riktigt konstig. Varför blir hans agerande i tv så mycket sämre?
Den här bilden tog jag på en föreläsning när Skavlan berättade om sin karriär. Han var befriande chosefri och öppenhjärtig samt roligt självironisk, vilket gör tv-personligheten riktigt konstig. Varför blir hans agerande i tv så mycket sämre?

Se här en relativt ny intervju med Jon Bon Jovi. I studion sitter även Robbie Williams (han som var med i Take That, blev kickad, gjorde megasuccé som soloartist och nu mest är hemmaman), Karl Ove Knausgård och Dawn French. (Som om inte det räckte, kom även Martin Kellermann in lite senare.)

Till Skavlans försvar ska sägas att han ju låter Robbie Williams hålla låda och ställa frågor, vilket han säger att han lärde sig när George Harrison dog och han skulle intervjua en (förstås) butter Paul McCartney. Men inte förrän Skavlan var tyst och slutade ställa frågor, började Paul McCartney berätta om hur det kändes. Alltså: journalister måste våga vara tysta.

Nu ska inte jag skriva er på näsan om jag vad jag tycker om och inte tycker om här – titta på filmsnutten ovan och analysera själva och tala om om ni håller med eller ej.

[humdidum, paus medan ni tittar, humdidum]

Här kommer ett annat klipp – där Robbie Williams och hans forne bandvän och forne fiende Gary Barlow berättar om hur de har mognat och funnit varandra igen. Det här är riktigt bra … men jag skulle ju inte tala om för er vad ni ska tycka.

Det här är alltså inte ett inlägg för alla som har ont om tid och inte alls vill titta på en halvtimme tv på datorn. Men det är intressant, jag lovar!

Uppdatering för alla stackare som egentligen bara hamnade här för att de googlade på Take That:

Share
106 kommentarer

Hur hade David Frost förklarat Syrienkrisen?

I eftermiddags dog David Frost, som jag egentligen inte har tänkt på på kanske 15 år eller så. Han var en brittisk journalist som intervjuade alla makthavare (och alla andra kändisar förstås) lite skarpare än andra gjorde. Det sägs att han är mest känd för att i en serie intervjuer med Nixon ha fått den senare att nääääästan erkänna sina fel och brister, men jag tror att han var mest känd för att han hade mer humor och bildning än andra journalister.

David Frost och Richard Nixon 1977 – en händelse som sedan blev film.
David Frost och Richard Nixon 1977 – en händelse som sedan blev film.

Eftersom jag numera aldrig tittar på Aktuellt eller Rapport, vet jag inte riktigt hur vi i Sverige står oss vad gäller intervjuteknik. (Fast jag kan ana.) Men inte ser det väl ut som i klippen som nu far omkring med David Frost – här finns ett med lite fjantig musik som ska illustrera hans bredd. (Men tänk bort musiken och bakgrundsskratten och kolla på hans teknik att inte godkänna ett osvar.)

Eftersom det är kaos i Syrien … eller vänta. Kaos är fel ord. Kris? Hm. Nu tar vi det i tur och ordning så att alla (inklusive jag) förstår vad det är som händer och varför det i tidningarna tjoas om världskrig.

I mina ord nu, såsom jag tror att David Frost hade uttryckt sig (tadaaa): en förklaring till Syrienkrisen. (Rätta mig gärna om jag har fel fakta, men försök inte politisera texten nedan. Det finns ingen annan agenda än allmänbildningens.)

Syrien är ett gammalt, gammalt land och ligger här.
Syrien ligger här med både öknar och odlingslandskap.

En och samma familj – Assad – har styrt landet sedan 1971. Syrien blev självständigt runt 1945; från 1922 låg det under franskt styre – men strunt samma, vi går inte in på det nu.

Inbördeskriget i Syrien handlar om att folket tycker att regeringen bara lovar runt och håller tunt — men till skillnad från andra inbördeskrig i området handlar det här inte om religiösa fanatiker. Och till skillnad från Sverige, går inte protesterna i Syrien ut på insändare och plakatdemonstrationer eller beska Twitterkommentarer. Nej, det är en kamp på liv och väldigt mycket död.

Våren 2011 accentuerades bråken i Syrien dels när barn som grafittimålade slagord på väggar fängslades och några till och med dödades, dels när den syrianska syriska armén sköt rakt in i ett demonstrationståg.

Fredliga frihetsaktivister blandades med militanta bråkstakar (många f.d. soldater) och så satte allt igång med brutalitet, bråk, blod och bedrövelse. Det är oklart om det finns någon “god” sida eller om alla är lika råa kålsupare – men klart är att civilbefolkningen dör. Och att de soldater som vägrar att genomföra avrättningar, avrättas. Man uppskattar att runt 100 000 människor har dött hittills.

Folk flyr naturligtvis till närliggande länder – där ett nya nytt problem uppstår. I Syrien är månggifte tillåtet, men man ordnar tillvaron så att fruarna bor i separata hus med respektive barnkull. Mannen bor, äter, grälar och gör nya barn hos en fru i taget – vilket ju inte är praktiskt möjligt när man flyr sitt land och blir inhyst på mindre ytor. Friktion, frustration och förtvivlan är tre ord som beskriver tillvaron för flyktingarna – liksom för många andra flyktingar som bara är gift med en i taget, förstås.

Det är inte helt klarlagt, men det verkar som om en person i en lokal armé (underligt, bara det) i förra veckan gav order om en gasattack av något slag. Hundratals dog (till synes, man tvistar fortfarande) och USA sprang som Rocky uppför trapporna och gjorde sig berett på fajt.

USA skulle förstås uppskatta om några andra länder, gärna i Europa, kunde liera sig med honom, vilket fick  Cameron att hänga på Obama tills han blev åthutad av sina kolleger i den brittiska regeringen. EU och FN hötter med pekfingret och skickar med jämna mellanrum in fredsbevarande styrkor som inte lyckas med nästan något och åker hem igen och Ryssland säger att det är USA som pumpar in vapen i landet för att USA längtar efter att får kriga igen.

Jisses. Världen är fortfarande som barn i en liten sandlåda.

Sandlådan (1970) av Kent Andersson, som jag agerade i på gymnasiet 1982.
Sandlådan (1970) av Kent Andersson, som jag agerade i på gymnasiet 1982.

Vilket John Lennon sa till David Frost redan 1969.


(John blir irriterad en minut in i klippet.)

Share
71 kommentarer

Kränkt-bingo

På Språkpolisstationen i Eskilstuna spelas det kränkt-bingo sedan ungefär ett och ett halvt år. Varje gång ordet ”kränkt” förekommer i en tidningstext eller på tv så ropar man BINGO!

Många bingo blir det. Ett typiskt exempel hittar man här, i VERSALER! Det är så larvigt att man rodnar när man läser det.

Häromdagen skrev Alex Voronov, ledarskribent på Eskilstuna-Kuriren, så klokt om saken att vi glömde gasta BINGO! utan exklamerade ÄNTLIGEN! istället.

Share
Lämna en kommentar