Etikett: fusk

Konsten att fuska

Publicerat av Lotten Bergman den 28 februari 2021 21:51

Som barn till dels en kemist, dels en frankofil, kände jag alltid en extra press att prestera väl på proven i just dessa ämnen – vilket inte hjälpte det minsta lilla. Jag var på det hela taget rätt kass i både kemi och franska.

En dag i sjuan hade vi kemiprov. Vår lärare – Ivar Malmstad – var en rar man som var hur gammal som helst, säkert uppåt 45 år. I mitt vansinnigt fula, hudfärgade pennskrin hade jag lappar som vi i klassen hade skickat kors och tvärs till varandra med knäppa kommentarer som ”majjen har en snorkråka” eller ”hänger du med till Konsum på lunchen”. Men där låg även en liten lapp med en kemisk formel på. Jag har såhär efteråt intalat mig att jag inte alls skulle fuska, utan att lappen liksom skulle ligga där och hjälpa mig via magi.

Jag öppnade pennskrinet för att ta ut en penna och börja skriva, men FLÄÄÄRRRPPP!!!! hoppade alla små lappar ut. Det såg ut som en lavaström, det var som om lapparna förökade sig och rann ut på bänken för att singla ner på golvet. Frenetiskt försökte jag sopa ihop dem, plocka upp dem och knöla ner dem igen. Plötsligt såg jag i ögonvrån Ivars ena sko. Med den petade han på lappen med den kemiska formeln. Lugnt sa han bara:

– Ta upp dem. Släng allt i papperskorgen.

Sedan minns jag inte mer. Jag vet inte ens om Ivar ringde hem till mina föräldrar eller om det gick bra på provet. Men jag har sedan dess inte varit i närheten av att fuska.

Nu har jag pratat med några kompisar som är lärare, och som kämpar med coronarelaterad distansundervisning. De har stora problem med oerhört driftiga elever som lägger ner så mycket tid och besvär på att få fuskandet att funka, att de förmodligen hade tjänat på att faktiskt plugga istället …

Under de digitala läxförhören har lärarna varit med om att eleverna bland annat

har trådlösa hörlurar gömda bakom hårgardiner och i dem lyssnar de på Wikipediaartiklar
har äldre syskon som skriver provet åt dem utanför bild
lägger en Ipad i knät, där allt lätt kan googlas fram
låtsas att mikrofonen är på, men att de stänger av ”ingående ljud” så att de kan diskutera med någon annan i rummet
betalar klasskompisar som loggar in i de digitala dokumenten och skriver hela uppsatser
samlas i ett annat digitalt forum (t.ex. Discord) och hjälper varandra
har en hel anslagstavla bakom skärmen, full med fusklappar.

Lärarna har förstås kontrat med t.ex.

regler om hur man ska sitta upprätt och före provet via mobilens Facetime visa hur rummet ser ut
essäuppgifter som kräver långa svar
att eleven under hela provet filmar sig själv både via datorn framifrån och snett bakifrån med mobilen.

Och eleverna kontrar genom att säga att deras integritet kränks.

Heja alla lärare som orkar fortsätta! Jag har blott en månad kvar som vikarierande adjunkt på Mälardalens Högskola (men jag skulle gärna fortsätta jobba där). Jag har hört rysliga fuskhistorier av kollegerna – men inte upptäckt något själv. Peppar, peppar.

Det här är ju liksom inte nåt nytt. (SvD 1980.)

Pssst. Har ni fuskat någon gång? Använd pseudonym om ni vill, men jag lovar att jag har makten att bestämma att era brott är preskriberade. Det blev ju folk av er också!

Uppdatering

Idag hade Artonåringen biologiprov hemma i köket. Hans mobil Zoomar honom snett bakifrån, och det läraren ser under provet är 30 elever ur just denna vinkel.

Allt som låg runt datorn fick eleverna flytta på så att det inte var något som kunde användas under provet – t.ex. böcker och mobiltelefoner. Allt var oerhört seriöst och allvarligt, så jag fick inte vara i närheten och tramsa.

47 kommentarer

Att gå på bostadsmäklarnas visningar

Publicerat av Lotten Bergman den 13 juli 2020 10:37

Sedan nästan tio år går jag på hus- och lägenhetsvisningar åt kompisar och släktingar.

Det gör jag dels för att jag är så vansinnigt road av att folk ska flytta till min närhet att jag liksom inte kan låta bli, dels för att det är roligt att komma in i fantastiska hus med brutet tak och finurliga inredningslösningar.

Men … nu är det inte lika kul längre. Det är hemskt!

Visningarna varar blott en halvtimme, sedan rusar mäklaren iväg till nästa visning med sin lilla skylt under armen. Och under denna halvtimme handlar det väldigt lite om fysisk distansering. Redan före corona kändes det lite väl tajt i de smala trapporna och den lilla tvättstugan.

Inredningsdetalj som andas kvalitet och estetik.

Det är alltid trångt som på en 50-årsfest redan i entrén, och ibland tar de blåa tossorna slut så att de presumtiva husköparna måste ta av sig skorna och klafsa omkring på parkettgolvet med tåbiran skvättande.

Jag är förstås väluppfostrad och diskret och tar massa bilder med klickljudet avstängt. Som vore jag James Bond on a secret mission.

”Måla snabbt nu, visningen börjar om en timme!”

Andra kommer i flock, knackar i väggarna och skriker att DEN HÄR ÄR BÄRANDE och HOPPLÖS BETONG samt HÄR SÄTTER VI IN ETT VALV! (Tror jag. Det är inte alltid jag förstår vad som skriks.)

En lampknapp nästan osynligt placerad i dörrfodret.

I och med att det alltid är så många på visningarna, hinner mäklaren inte småprata – vilket väl är mäklarnas superkraft annars. Så här låter det:

– VARFÖR SÄLJS HUSET?
– Ägarna har flyttat till sin sommarstuga.
– Skumt! Varför det?
– … knack-knack-knack …
– KAN JAG FÅ SE PÅ KRYPGRUNDEN?
– Javisst, men jag hinner inte n…
– … knack-knack-knack …
– HALLÅ! DET ÄR SANKMARK HÄR MITT PÅ GRÄSMATTAN!
– Nämen det tror jag inte, det är en grop efter ett träd som fä…
– MÖÖÖÖGEL. *sniff sniff* JAG KÄNNER EN KLAR OCH TYDLIG MÖGELDOFT.
– Husets besiktningsprotokoll finns i köket.
– … knack-knack-knack …

Men det hemskaste är att det finns så rysligt mycket som avgörs i hemlighet och i lönndom. Igår krånglade jag med tossorna i hallen medan min djefla man rusade rakt genom huset och ut i trädgården i strumplästen eftersom han verkligen inte står ut med knackandet och skrikandet. Då hörde jag hur mäklaren av en kvinna fick ett bud. (Att jag hörde det beror på att kvinnan viskade, och sånt som viskas hörs ju hur tydligt som helst.)

– Ja hoho. Vi vill lägga ett bud. Nu. Ett dolt bud. Femtitusen under.

Under vaddå? Bordet? Hallå, etiken, reglerna, lagarna och vad tusan är det här för maffiafasoner? tänkte jag och stukade tummen på den blåa tossan.

– Ja … alltså under utgångsbudet? sa mäklaren.
– Ja. Men dolt.
– Det ska alltså inte synas att ni har lagt ett bud.
– Precis.
– Då ordnar jag det på kontoret i morgon.

Där lärde jag mig nåt nytt. Dessutom försvinner många hus från nätet och det enda man får veta är: ”borttagen före visning”. Då har någon hostat upp pengarna snabbt, lätt och över utgångsbudet så att säljarna lättade tackar sin lyckliga stjärna för att de slipper ha knackande, skrikande, tossklädda spekulanter i huset som fotograferar kleggiga trösklar, kvarglömd maskeringstejp och halva golvlister.

Tar jag då blott fula bilder på misslyckanden? Nejdå, men jag vill ju inte visa upp alla med skräp fyllda bastur, alla mystiska armaturer och på legobitar upp-pallade kylskåp. Men sånt här skulle jag kunna sälja mina barn för att ha i mitt eget hus:

Gårdagens visning led mot slutet av sin halvtimme och jag kom på att min djefla man inte hade synts till sedan han galopperade ut i trädgården. Jag gick ut på gatan, och si. Där låg han.

Komplett slut med husfoldern bredvid sig.

34 kommentarer

Vad gjorde Ezra Pound detta datum 1958?

Publicerat av Lotten Bergman den 18 april 2016 14:54

Medan all världens skattepengar har försvunnit för att oehemult rika människor inte har nån skam i kroppen och dopare fortsätter att dopa sig och vi diskuterar om det är konst eller konstigt att klä pelare i flytvästar, ska jag berätta vad som hände med Ezra Pound denna dag – 18 april 1958.

Pound-Ezra_1971 — Ezra Pound 1971. Lite Catweazle över honom, va?

Men först ett Pound-citat som handlar om litterär kvalitet:

”Det finns en egenskap som förenar alla stora och odödliga diktare: det behövs inga skolor eller universitet för att hålla dem vid liv. Plocka bort dem ur schemat, lägg dem i bibliotekens damm. Gång på gång skall en tillfällig läsare utan understöd och mutor gräva upp dem igen, sätta dem i ljuset utan att be om några favörer.”

Well. Vi får kanske hoppas att han har rätt. Ezra Pound läser man nog inte mycket i skolan av idag – men nu ska ni alla få läsa om honom.

Ezra Pound (1885–1972) föddes i USA, men flyttade efter avslutad skolgång till London. Han var kompis med Hilda Doolittle och gifte sig med Olivia Shakespear; de har så fina namn att de ju måste nämnas. Och nu tar vi en poesipaus:

As a bathtub lined with white porcelain,
When the hot water gives out or goes tepid,
So is the slow cooling of our chivalrous passion,
O my much praised but-not-altogether-satisfactory lady.

År 1920 flyttade han till Paris och fick nya kompisar som Gertrude Stein, Ernest Hemingway och Pablo Picasso, samtidigt som han ”skaffade sig” en älskarinna. Pound fick på kort tid barn med både hustrun och älskarinnan, men var väldigt omtyckt av alla och envar. Och så gick tiden – och Ezra Pound blev fascist. Han tyckte att Hitler och Mussolini hade helt rätt om judarna och höll inte tyst om sina sympatier. Hemingway blev chockad, och skrev om sin forne vän i ett brev till poetpolaren Archibald 1943.

Efter att ha flyttat till Italien, försörjde sig Pound på att på uppdrag av italienska regeringen i radio kritisera USA och ljuga om sakernas tillstånd, vilket gjorde att han när kriget tog slut arresterades, placerades i fångläger och sedan fördes till USA. Där spärrades han in på mentalsjukhus tills hans författarkompisar den 18 april 1958 fick honom utsläppt så att han kunde sätta sig på sin kammare och skriva god litteratur istället.

Förbaskade Ezra Pound och förbaskat vad människor som fuskar, stjäl och bedrar saboterar på alla möjliga olika vis. Jag får naturligtvis tycka om Pounds poesi fastän han inte var en rättskaffens människa, men … gaaaaaaahhhh! (Det där var ett primalskrik. Ett sånt som man tar till när man saknar ord för sin frustration.)

58 kommentarer

Maratonloppet i OS 1904

Publicerat av Lotten Bergman den 21 januari 2013 15:55

Japp, sorry, nu måste vi prata lite sport igen. Det är nämligen så att alla faktiskt måste känna till vad som hände i maratonloppet i OS 1904. På dammiga vägar i högsommarvärme, upp- och nerför sju branta backar i olämplig utrustning är till och med jag benägen att förstå att de 32 startande gjorde allt för att bara stå ut med pärsen.

Om man på rak arm ska dra fram några berömda fuskare – inom idrott dårå, vi kan lämna skattefusk och plastikkirurgi därhän så länge – poppar kanske Ludmila Engqvist, Ben Johnson och Boris Onisjtjenko upp först. Dessutom måste ju Maradona som gjorde mål med handen (Guds hand i och för sig, men att ha tre händer måste anses som fusk det också) och den senaste i raden – Lance Armstrong – nämnas. (Se, nästan tysk ordföljd fick jag till där.)

Klicka för att läsa vad en arg bibliotekarie i Australien tycker om Armstrongs fusk. Källa.

Maraton är som ni vet ett ohyggligt långt springlopp som går så obeskrivligt snabbt numera att man om man inte från treårsåldern springer 5 mil till skolan varje dag i stekhetta, inte kan vinna.

I 1904 års maratonlopp kom Fred Lorz först i mål på en väldigt bra tid: 40 km på 3,13. Att han egentligen hade brutit loppet efter nästan halva sträckan, åkt bil resten av vägen och sedan bara tagit sig joggande till mållinjen (efter att bilen hade gått sönder) för att hämta sina överdragskläder, glömde han att nämna när alla tog emot honom med stående ovationer, lagerkrans och fotografering.

Dock avslöjades han lagom till att nästa person kom i mål – den akut strykninförgiftade Thomas Hicks, vars två tränare fick lyfta honom i mål efter att de hade petat i honom lite brandy och äggvitor, vilket skulle motverka strykninöverdosen. Sedan gav de honom lite mer stryknin.

Den här sortens prestationshöjande medicinering var populär, men här hade tränarna nog tagit i lite väl mycket – fast Hicks, som fick omedelbar läkarhjälp, överlevde till allas stora förvåning och står fortfarande som segrare i tabellerna. Under loppet föll han omkull, bad om att få sova lite, blev hungrig och krävde mat men absolut inte te, fick hallucinationer och promenerade hela den sista biten.

Fransmannen Albert Corey som kom tvåa hade glömt sina identitetshandlingar hemma och fick därför tävla under USA:s flagg … och sågs aldrig mera till efter den bedriften. Man vet inte ens när – eller om – han dog.

Frankrike lär ha krävt USA på Albert Coreys medalj så här i efterskott.

Men den underligaste i tävlingen var kanske ändå den person som ledde loppet under största delen: brevbäraren Félix Carbajal (Andarín Carvajal) från Cuba, som tiggde ihop pengar för att kunna vara med i OS. (Tänk på det nästa gång ni går förbi någon som sitter på Drottninggatan med en mugg framför sig: det kan vara en framtida maratonlöpare.) Han anlände till loppet i de kläder han gick och stod i: långärmad skjorta, långa kostymbrallor och promenadskor. En av de andra deltagarna hjälpte honom dock att klippa av byxorna till springlängd:

Kubanen i kängor, skjorta och avklippta byxor.

När Carvajal hade sprungit i täten i 29 km, lade han märke till en trädgård med äppelträd. Eftersom det var mer än 40 timmar sedan han åt senast, satte han av in i trädgården för att höja blodsockret. Men. Äpplena var ruttna, kubanen drabbades av akut rännskita och fick ideligen sätta sig i buskarna för att kunna gå i mål som fyra.

Oj, vänta, nu hittade jag något som i just denna historia är mycket, mycket underligt: bronsmedaljören hette Arthur Newton och han tog sig från start till mål på ett helt normalt sätt utan bilar, äpplen eller sprit.

Arthur Newton, trött av naturliga orsaker.

53 kommentarer