Hoppa till innehåll

Etikett: kommunikation

BILD Att kommunicera är svårt

För en halv evighet sedan blev jag uppringd av en person som ville att jag skulle komma och lunchföreläsa inför chefer. Jag hoppade en meter rakt upp och tjoade och skrek (inombords förstås) eftersom jag har längtat såååååå efter att få föreläsa för just chefer.

(I korthet: jag föreläser om nyttan av kommunikation och skrivkunskap samt informationsteknik – men nästan alltid för underhuggarna. När de kommer tillbaka till arbetsplatsen och vill genomföra förändringar som förenklar kommunikationen möts de inte sällan av de överordnades ”nej, så kan vi inte göra, nu fortsätter vi att arbeta som vi alltid har gjort” och så mejlar underhuggarna i förtvivlan till mig och säger att de inte får igenom några som helst nyheter.)

Vi (personen som ringde och jag) kom överens om datum och innehåll och allt var frid och fröjd tills jag fick se den inbjudan som hade gått ut där det stod att jag – språkpolisen, radioprataren och frilansskribenten – skulle föreläsa om ”konsten att säga nej”.

– NEEEJ! skrek jag högt (och inte inombords), vilket inte alls var särskilt komplicerat.

Något i kommunikationen mellan oss måste ha klickat. (Inte klicka som i kungens och Silvias fall utan klicka som en pistol som inte pangar.) Det stod att jag förutom att lära cheferna att säga nej även skulle leda dem rätt vad gäller dagsplanering. Jag? Som tar dagen som den kommer, korrläser i pyjamas till lunch och som förmodligen är bedrövlig som chef och inte kan delegera ens under pistolhot?

Jag vände mig raskt till en som jag känner som är chef, en annan som borde vara chef och några personer som är egenföretagare med den äran och bad dem om råd.

– Låtsas som om det regnar!
– Hoppa av!
– Gör en grej av det – visa hur viktigt det är att kommunicera effektivt!
– Som chef vill man gärna ta på sig allt och sköta allt eftersom man då vet att det blir bra. Som chef gäller det ju att våga delegera, att våga ge upp kontrollen och att se till att den som får ett uppdrag känner att jag som chef har fullt förtroende för alla mina anställda. Därför skulle jag vilja säga att någon har delegerat utan att kontrollera att den anställde ha agerat i chefens anda och säkerställt att uppdraget som du sk…
– Men va fan, det måste ju ha blivit fel. Ring till uppdragsgivaren och red ut situationen!

Så enkelt är det ju. Jag kan inte på några villkor utge mig för att kunna lära chefer att vara chefer, men jag kan berätta om kommunikation för vem som helst!

Lösningen blev att alla som hade anmält sig fick ett extramejl som innehöll formuleringar som klargjorde min roll, som t.ex.

  • konsten att skriva informativt
  • effektivisera sitt skrivande
  • komponera ett mejl för att budskapet ska gå fram utan missförstånd
  • exempel på informationsmissar
  • med humor i text kan man säga nej på ett finurligt sätt utan att göra mottagaren ilsken.

Och har jag inte här och nu dessutom världens bästa exempel på när kommunikation gick helt åt pepparn?

– Neeeeej! Jag hör inte! Men jag kan skrika noooooo!
– Neeeeej! Jag hör inte! Men jag kan skrika noooooo! 
Share
49 kommentarer

Att kontakta myndigheter och liknande

Jag tänkte bara höra med er om ni brukar kontakta företag och myndigheter som inte sköter sig. Lyckas ni? Får ni svar? Vad är bästa taktiken?

Själv har jag ju bl.a. klagat på chipsfabriken som hade glömt kryddorna och brödbageriet som hade tappat gammalt bröd i det nya och flingföretaget som hade fått besök av maskformiga gäster som spann ull i påsen. Coca-Cola som inte kunde skilja på de och dem fick förstås också ett mejl samt kommunen som inte hade koll på sina offentliga toaletter.

Jag är alltid ett under av trevlighet och de är så trevliga så tillbaka, och vi blir nästan vänner för livet på köpet. Dessutom skickar de värdecheckar på ibland uppåt 50 kronor!

Eh.

Min avsikt är ju liksom inte att jag ska få några småslantar att köpa nya chips för. Jag vill ju att de ska kasta sig för mina fötter och ge mig en miljard kronor eller åtminstone en årsförbrukning av någonting. En annan har ju väldigt stora årsförbrukningar av nästan allt, så jag borde faktiskt få en. (Exempel på så kallad lottensk logik.)

I morse var det dags igen: bussen var smutsig. Jajaja, bussar är smutsiga av naturen, men den här var så smutsig på insidan att jag faktiskt kände mig som på besök i en overklighet. Bussen kom liksom från en annan galax.

Man kan nog ställa sin väska här, för väskor är ofta lika smutsiga.
Man kan nog ställa sin väska här, för väskor är ofta lika smutsiga.

Jag satte mig naturligtvis i något kletigt och lade upp armen på den lilla kanten vid fönstret innan jag märkte hur det stod till. När jag såg mig om var det alltså på det viset att hela bussen insida var belagd med ett tjockt lager oljigt damm.

Ni ser mitt fotavtryck där i dammet till höger.
Ni ser mitt fotavtryck där i dammet till höger.

Jag har förstås mejlat Länstrafiken och bett om en årsförbrukning tidtabeller.

Uppdatering 3/5 2012:
Nu har Länstrafiken fått svar från bussbolaget som heter Veolia, och skickat det vidare till mig:

“Enligt Veolia har man bytt ut bälgarna på fem ledbussar vilket har orsakat det vi kan se på bilderna som bifogats. Det har tyvärr varit nödvändigt att köra med några av dessa då utbyte av bälg skett.
Nu är alla fem fordon klara, och alla ska nu genomgå en invändig storstädning innan de släpps ut i trafik.
Den sista kommer att städas i dagarna.
Bussbolaget Veolia ber om ursäkt för att bussarna har sett ut som dem gjort, deras förhoppning är att utbyte av bälgarna ska göra att de inte kommer att bli så smutsiga.”

Bälg. Hm.

 

Share
30 kommentarer

Det kom ett brev: allmänheten klagar!

Jag är fascinerad av ”tänk om alla skulle” och ”jag och många med mig tycker att” samt ”man vill ju inte klaga, men”. Nu har vi fått ett brev i samma anda: allmänheten klagar! På oss!

Men inte för att den djefla mannen sitter på busshållplatsen och spelar gitarr, inte för att vårt hus var halvmålat så länge, inte för att brandkåren spärrar vägen när det brinner hos oss och inte för att barnen hänger upp skor i träden eller sover på studsmattan. Nej, Gatuavdelningen på Samhällsbyggnadsförvaltningen har av ”allmänheten” fått klagomål på vårt äppelträd. Läs noga:

Ja, jag har tagit bort handläggarens namn.
Ja, jag har tagit bort handläggarens namn.

”Vi har fått in klagomål från allmänheten ang. trädgrenar som sticker ut från er tomt och täcker armaturen på Bynäsvägen och det gör att skymma ljuset och kan orsaka fara för trafiken och allmänheten.

Vi vill att ni klipper trädgrenar efter normer som står i broschyren som bifogat så att folk inte råkar ut pga. Ovan.”

Broschyren som bifogas är två kopierade A4 som innehåller direktiv om hur häckar inte bör skymma sikten i svängar, sikttrianglar, körbaneytor och dito kanter, fri höjd, hastighetsbegränsningar och nyplanteringar. Men inget om äppelträd och lyktstolpar.

Tittut! (Men vi har ju inget häckhörn …)
Tittut! (Men vi har ju inget häckhörn …)

Därför ringde jag till mannen som hade skickat brevet bara för att fråga vilka svängar och häckar vi skulle ansa och klippa och vilket träd det handlade om – och förstod tyvärr nästan inte ett ord av vad han sade. Språkförbistring kan vara rolig ibland och tyvärr bara förbistrande ibland. Jag sa “förlåt” och “hursa” och “va” och “kan du ta om det en gång till” så många gånger att jag till slut bara gav upp och sa ”tack så mycket för informationen” när tjänstemannen hade berättat att om vi hade haft en bostadsrättsförening hade ordföranden fått brevet.

Brasklapp:
Det här handlar inte om lyteskomik eller främlingsfientlighet. Det här handlar om kommunikation. Jag hänger inte ut någon, men är väldigt kritisk till information som inte går fram – oavsett om det handlar om obegripliga bruksanvisningar, illa skrivna texter, sluddrande högtalare eller obefintlig information i kritiska lägen. (Här får ni gärna associera till SJ.)

Ungefär så här lät vårt telefonsamtal. (Jag har satt in punkter på de ställen där orden inte gick att förstå.)

– Hej, mitt namn är Lotten Bergman och jag har fått ett brev av dig där det står att allmänheten har klagat på att vårt äppelträd skymmer gatlyktan.
– … … … … brev … … vem som helst … … … …
– Ok, eh. Får jag bara fråga om du har varit här och tittat?
– Ja! … … … … … den vägen … … … …
– Förlåt?
– … … … privat … … … bostadsrättsföreningen ordföranden fått brevet … …
– Men vi är inte en bostadsrättsförening, vi äger vårt hus.
– Ja, privat!

Lyktan syns ju bra! (Trottaren är det förstås värre med.)
Lyktan syns ju bra! (Trottoaren är det förstås värre med.)

Oavsett kommunikationsproblemen har jag ju förståelse för att allmänheten kan snubbla i skumrasket där under träden. Det värsta är att jag ju inte kan nöja mig med att se till att grenarna inte skymmer just armaturen.

Det här med att såga av och hugga ner är my kind of trädgårdspyssel.
Det här med att såga av och hugga ner är my kind of trädgårdspyssel.

Det jag måste göra för den stackars allmänheten är ju att ansa och hugga de där träden bortom lampan. Fly mig genast en arborist eller en motorsåg!

För övrigt öppnar detta med ”allmänheten” intressanta spörsmål. Kan jag också ringa till Samhällsbyggnadsförvaltningen och klaga på mina grannar? Och vara anonym istället för att gå hem till dem och säga direkt till deras ögon att det här med att sätta igång motordrivna dödsvapen mot små veka grässtrån i ottan är ett oskick? Eller att det faktiskt är jättejätteorättvist att vi ansvarar för nästan 100 meter trottoar bara för att vi har lyktorna på vår sida? Allmänheten, det är jag, det!

Fast framför allt tycker jag nog att alla grannars musikval är störande: ingen av dem spelar någonsin I Am the Walrus med Beatles.

Share
48 kommentarer

Om läbbiga tränare

Idag, när Patrik Sjöberg ger ut sin bok och berättar om sina förfärliga år med övergrepp, vill jag ta honom i famn.

Kramas? Jag? Som inte ens är särskilt förtjust i kramar?

Men jag sa ju det. Andra bara fnyste:

– Pah, han röker ju.
– Hur tror han att han kan hoppa som dricker öl hela dagarna?
– Pffft, vad ska han med det där långa håret till?

Å ja ba:

– Tyst med er, Patrik Sjöberg är ok.

Han och Frank Andersson var kanske bråkigare, svårare, struligare och mer uppkäftiga än Ingemar Stenmark och J-O Waldner – men jag har alltid haft ett gott öga till truliga killar med idrottsambitioner.

Jag började ju inte träna basket på allvar förrän i 14–15-årsåldern, så jag hann inte ha så många konstiga coacher innan jag började coacha mig själv. (Ni förstår kanske nu att jag inte har lärt mig något nytt på bollfronten på 20 år? “Finta höger, gå vänst… nej, det kan jag ju. Men skruva vänster från höger sida, så … ja, det har jag lärt mig, ja.”)

Jag i mitt nuvarande basketlag.
Jag i mitt nuvarande basketlag.

Det ska kanske tilläggas att ingen av mina tränare (som kallas coach på basketsvenska) någonsin har gått över gränsen på samma sätt som Patrik Sjöbergs Viljo Nousiainen gjorde. Mina coacher var knäppa på helt andra sätt:

  • En var alltid bakfull. Dessutom var han dålig på allt som hade med basket att göra.
  • En kom inte till träningarna för han sov. Alltid. Vi sprang hem till honom och kastade stenar på hans fönster och i bästa fall vaknade han och stapplade iväg till hallen och höll utmärkta träningar.
  • En kom alltid i tid och var perfekt på alla sätt och vis. Och slutade efter två månader eftersom en annan klubb värvade honom. (Hej Kurt Hansen.)
  • En var en komplett idiot som kunde kräva av en spelare att springa och köpa snus till honom efter en halv träning. Mig beordrade han en gång ut på planen som guard i en jämn match när det var två minuter kvar – fastän jag alltid har spelat center. Jag gjorde nästan självmål, foulade, orsakade bakåtspel och dubbeldribblade – och så var den matchen slut.

Ni ser att mina klagomål är petitesser i sammanhanget. (Jag har blandat kronologin och städerna huller om buller och inte nämnt alla tränare; det handlar om 1977–81 i Luleå, 1982–1984 i Täby, 1985–1990 i Lund. Sedan dess har jag tyvärr själv coachat de lag som jag har spelat i – och jag är alltså inte särskilt bra på att coacha.)

Men jag kan faktiskt hänga med halvvägs när det kommer till hur pedofilerna tänker. (Lugn nu, läs vidare så ska jag förklara.) Om jag ser en basketlirare med läcker basketrumpa som ler mot mig med enmetersaxlar (ja, rumpan liksom ler med sina breda axlar) och som sedan ta några snabba dribblingssteg ifrån mig mot korgen och  dunkar bollen i korgen, ja då pirrar det till i magen.

För det är ju så läckert.

Men det handlar ju inte om jisses-jag-måste-göra-barn-med-den-där och jag vill verkligen inte se honom naken. Nej, jag njuter fullt av det jag ser och drar sedan ner rullgardinen eller järnridån, för jag har faktiskt annat att tänka på – t.ex. vad tusan gjorde jag av det där paketet med köttfärs som jag höll i nyss?

En gång såg jag en coach som under en träning hade bett några av sina 14-åriga adepter att göra en finurlig övning med school moves mot korgen. Men tre stycken hade han tydligen bett om något annat som såg ut som … massage ..? På honom? De knådade nämligen coachen där han halvlåg i hallen och sprang inte omkring som de andra i laget. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till honom och sa att det såg väldigt, väldigt illa ut och att han som coach inte skulle vara sysslolös under träningarna. Inte vet jag om jag uppfattade situationen rätt, inte vet jag om jag påverkade någon, men jag vet att han inte längre coachar något lag.

Jag vill förstås tjoa ”sluta kladda, era dumma jävlar”, men det är ju lika effektivt som när Barnjournalens Bengt Fahlström med stirrande blick i tv-rutan sa till alla föräldrar att sluta slå sina barn. Alla de barn (som är som Patrik Sjöberg en gång var) ska få idrotta för att de vill idrotta, men normalt funtade coacher ska faktiskt också kunna krama och klappa om sina ”barn” utan att misstänkas för snusk. Än en gång säger jag som en tjatig papegoja att alla vuxna ska sluta fega och istället kommunicera, kommunicera och kommunicera. Med varandra, med barnen och med allt däremellan.


Apropå kommunikation. ”Hur brett har du hoppat?” kommer efter tre minuter. “Är du med i facket?” kommer efter sex minuter.

Share
15 kommentarer

Det nya sättet att kommunicera

Jag lever och andas med min mejl. Jag är naturligtvis fast i mejlträsket och borde läggas in på avvänjning. Jag blir glad av mejl och alla som får mejl av mig blir glada. Varje gång alla 17 tjejerna i basketlaget behöver få reda på att träningen är flyttad, skickar jag ett mejl istället för att sätta igång en telefonkedja som i fornstora dar. Klick, redo!

(Och ni som blir irriterade av stavningen mejl kanske ska sluta läsa här, eller kopiera hela texten och klistra in i ett ordbehandlingsprogram för att sedan köra find and replace så att det istället för mejl står e-post, e-brev eller mail.)

Jag bytte mejlprogram i september, och nådde igår upp till den vackra siffran 4 500 skickade och inkomna brev på ett halvår. (Åhå, nu blev tydligen även jag trött på m-ordet och skrev brev istället!) Jag vet inte om detta är extremt mycket eller normalt eller om det bara är dumt att avslöja att jag sparar på allt utom spam och massutskick. Sedan 1996.

Det finns dock två problem med detta ypperliga sätt att kommunicera. (Se där, nu försöker jag stilistiskt sett variera mig med en omskrivning istället för m-ordet.)

  1. Det finns de som har fått för sig att jag sitter med fiktiv rödpenna och rättar felaktigt språk i inkomna mejl. Därför vågar de inte skriva till mig.
  2. Det finns de som skriver så bedrövligt illa att jag sätter sitter på höga hästar med fiktiv rödpenna och rättar felaktigt språk.

Nu har jag några exempel här. De är avpersonifierade och censurerade och omgjorda så att inte ens avsändaren (förlåt) ska kunna känna igen sin text. OBS! Detta är hela mejl – det finns varken Hej eller Hej då (vilket faktiskt inte alltid behövs, tycker jag).

ja kunde inte spela fö min farmor va 7k fö hon mår bättre nu

Det här var sorgligt: jag trodde att det bara var ett meddelande (aha, undvek m-ordet ännu en gång) från en basketspelare som ville tala om att farmodern mådde bättre. Jag svarade något i stil med ”Toppen, vad jättebra!” Men det var i själva verket ett hurrarop, texten betydde: ”Ändrade planer! Min farmor mår bättre! Jag kan hänga med och spela i morgon! Plockar ni upp mig klockan halv åtta som vanligt?”. Tyvärr förstod jag inte det, och vi åkte till Katrineholm utan den i gathörnet väntande, stackars spelaren.

företgt har 2 nya utländksa anställda sedan vi gjorde planderna

Detta krävde omtryckning och krångel med blåkopia och många bortrinnande kronor för företaget eftersom ingen förstod att ”planderna” betydde ”planscherna”, vilket var en omskrivning för ”broschyrerna”. Som ju skulle göras om.

någon hatb tips om jobb för hns fliockvän hörde av er till meg

Nu blir det sorgligt igen: det här var en uppmaning till alla i vänkretsen att försöka hitta ett jobb till någons flickvän. Jag tolkade det som att det var klappat och klart, och gjorde inget åt saken. Inga jobb hittades, och de tu fick flytta till en annan stad.

nej

Ehrm. Ja? Kommer ni ihåg uppmaningen från mattemagistern före proven? ”Skriv alltid fullständiga svar!”

Så har vi då sms. Min mamma (lärare, språkpolis och lingvistekvilibrist) åkte till Italien och höll kontakt med oss med hjälp av en stavningskontrollerande telefon. (Jag har sparat allt i ett särskilt dokument i datorn, ja.)

Fått ditt nummer av sitter på det underbara torget i stadendet blir verona i röven

Stall frågor jag svarar många vackra sport manniskor långa mörka stora öron knall åka

Bådat i havet vackert frågetecken skickat neil jakob trodde var han namnlös

Kan inte andra bokstäver svåra snälla blommorna sparar på meny härifrån ska låga mat av dig

Tänk om en språkhistorisk institution hittar mammas mobil om 2 000 år. De analyserar språket och funderar över om orden uttalades som de skrev. Var det en avlägsen svensk-italiensk avart till dialekt? undrar de. Någon skriver en avhandling. Alla förundras.

Share
25 kommentarer

Jag talar med döda … eller inte

Solusfemina sparkade igång en utmaning i lördags. För en gång skull tänkte jag inte ”nääää” utan direkt ”jamen jaha”. Uppgiften löd:

Du får möjligheten att träffa fyra personer – numera alltså döda, icke i livet – och ställa din fråga …

1. Skkrrrnf, Hitl… nej, Maril… nej. Men Churchi… nej.

Jag började resonera precis som Salt, som fick samma utmaning; jag kunde inte komma på någon fråga!

Antingen blir man lite bitter och vill fråga sin gamla elaka släkting varför hon sa si eller så, eller den där fotbollstränaren varför ha … men han är säkert inte ens död. Eller så frågar man bara gamla krigsherrar varför de inte kunde skona några liv här och där eller så frågar man Jesus vad som hände egentligen. Here we go!

1. Hej, farmors bror (tror jag), som sägs ha dött av ett kobett men som nog led av syfilis: Vad var det roligaste du … näe … tråkigt. Gäsp.

Och väl där i mitt resonerande började jag komma på en massa frågor till nu levande personer som borde ställas till svars … fast när jag väl hade ställt fantasi-frågan, var jag inte det minsta intresserad av svaret! Därför gör jag helt fräckt om uppgiften! (Felåt.)

Du får möjligheten att resa i tiden och säga vad du vill till fyra personer.

1. Jag träffar Goldie Hawn 1966 och säger till henne att we in Sweden have a very nice and väldigt rolig actress som heter Birgitta Andersson och att jag tror att de skulle kunna göra en sanslöst rolig film ihop om de bara kunde hålla sams.

2. Jag träffar Aristofanes år 411 f.Kr. och hjälper honom med att skriva komedin Lysistrate. (Visserligen peppar jag honom bara, men vill förstås gärna ta åt mig äran av verkets tillblivelse. Kanske en cool karaktär uppkallad efter mig? Eller bara ett litet tack i förordet?) När jag ändå håller på, rekommenderar jag att han skaffar sig en kopieringsmaskin eller ett bankfack. (Bara elva av hans fyrtio verk finns bevarade.)

3. Jag träffar Francis Crick och James Watson 1953 och tipsar dem om att inte kalla DNA för *pfft* DNA utan för AGCT istället. Argument om logik och haltande vetenskap biter inte på mig – jag övertalar dem. De blir lite sura men tinar upp när jag lyckas övertala rätt personer att redan året efter ge dem Nobelpriset, inte drygt ett decennium senare.

4. Jag träffar Tommy Svensson på våren 1994 och läser Karin Boye för honom. Naturligtvis får jag honom att inse att jag måste följa med – som moraliskt stöd – till USA ett par månader senare.

5. Jag träffar mig själv för en halvtimme sedan och beordrar mig att på något sätt i denna uppgift få fram önskningar om världsfred, stopp för miljöförstöringen och slut på dödliga sjukdomar och därmed inte framstå som så himla egocentrerad.

Oj, det blev fem. Felåt igen. Jag kan inte ens följa en simpel order … som jag har formulerat själv.

Någon som hänger på uppgiften? Välj själva om ni vill ställa frågor till döda eller snacka med vem som helst! (Ibland är det skönt att slippa tänka ut bloggvirke själv.)

Share
21 kommentarer