Hoppa till innehåll

– Heeeej! Hur ere?

– Vad är riktnumret till Sundsvall? (Replik från förr.)
– Vad är riktnumret till Sundsvall? (Replik från förr.)

Den väggfasta telefonen ringde sjuttiofjorton signaler innan jag uppoffrade mig och svarade. Frustrerad klampade jag de kanske åtta meterna från min sköna fåtöljstund för att svara i gammeltelefonen. Det är – som ni alla vet – bara mamma och försäljarna som fortfarande använder familjetelefonen.

– Heeeeeej! Hur ere?

Jag tryckte förvånat luren – den riktiga luren – mot örat. Det måste vara något lurt. (Pun not intended.) Vem är intresserad av ”hur det är”? Och i så fall varför?

– Va gööööru?

Aha. Nu hörde jag vem det var: en i vanliga fall helt normal kompis. Något måste ha hänt. Hon vill nog att jag ska hjälpa till med något. Eller så har hon något sorgligt att berätta! Något som berör mig! (Om det hade varit något roligt hade jag redan kunnat läsa om det på Facebook.) Ingen ringer till mig för att bara småprata om hur det är. Inte ens för tio år sedan ringde folk till mig för att småprata eftersom jag inte är en småpratare! Iiih! Jag tog tjuren vid hornen:

– Vad har hänt? Varför ringer du?
– Nämen jag bara ringer. Ville bara prata.
– På riktigt? Bara prata?
– Japp!
– Allvarligt? Det har alltså inte hänt något?
– Nä! Men nu när jag ändå har dig på tråden undrar jag om du har något för dig på lördag om två veckor.
– Eh.

Den där frågan är faktiskt inte ok. Ni förstår varför. Man vill veta vad det handlar om. Jag kommer gärna och hjälper till att bära flygeln när folk flyttar, klipper gräset när det ska åkas på kryssning och vaktar gärna barn – the more, the merrier! Men jag vill inte komma på underklädesparty eller ljusparty eller tupperwareparty och inte alls gå i högmässan eller hänga på när älskade huskatten ska avlivas.

Bakelittelefon – en sådan som min mormor hade.
Bakelittelefon – en sådan som min mormor hade.

Men min kompis som ringde, ringde verkligen bara för att prata och en inbjudan till fest om två veckor hade hon redan mejlat ut och det låg faktiskt inte något skumt och lurade (hihi) i bakgrunden.

Vi är bra nära att säga upp prenumerationen på vår sista dagstidning av papper och funderar varje dag på nyttan av den fasta telefonen – precis som de flesta andra jag känner. Men nu börjar jag fundera på om det här med att ringa upp och tala med varandra också håller på att dö ut. Jag blir nämligen aldrig glatt överraskad när någon ringer. Om jag inte sitter i den där nyss nämnda fåtöljen, så sitter jag nog med snuttefilten den smarta telefonen och läser något, letar reda på fakta, sms:ar eller bläddrar bland musiken. (Eller jobbar vid datorn förstås.) När någon ringer måste jag avbryta det jag håller på med – och som en tvååring som berövas den roliga gröten som skvätter uppåt väggarna, blir jag arg och irriterad:

– Vem ringer nu?

Bortskämdhetssyndrom nummer ett idag: man vill ju själv välja vad som distraherar en! Om jag sitter och tittar på tv med datorn i knät eller läser en bok med radion på är det jag som har valt det och jag som väljer att låta blicken eller fokus glida mot något som kan vara lite mer intressant än det som jag håller på med nu. Jag, jag, jag.

– RIIIIIIIIING! RIIIIING!
– Tar du det? Det är din mamma igen!

Kommer ni ihåg känslan när man tryckte på telefonsvararknappen och fick reda på att ingen hade sökt en? En liten våg av besvikelse skvalpade till i hjärtetrakten, liksom. Men nu: hur många av er har kollat av telefonsvararen på senaste tiden? Och i så fall blivit något annat än lättade när det var tomt?

Share
Publicerat iBloggen

18 kommentarer

  1. Ja precis så. Förr blev jag glad när det ringde, för då var det någon som vill prata med mig. Numera blir jag oftast irriterad för att det stör och, det ska man ju komma ihåg, för att det utöver mamma faktiskt är övervägande irriterande människor som ringer på den telefonen. Eller åtminstone folk som man inte har lust att prata med: försäljare, grannar som vill gnälla på något. (Jag är ordförande i bostadsföreningen.)

    Jag kollar alltid telefonsvararen. Det är antingen mamma, svärmor eller annan släkting som vill något, eller kusin Elin eller kompis Robert som vill prata. De trista lämnar i princip aldrig meddelanden, det kanske är för magstarkt att gnälla på ordföranden per telefonsvarare? Det gör man ju meddelst lapp.

  2. Haha, det är därför aldrig nån svarar när jag ringer för att alla vet att jag tvunget ska höra hur de mår och vad de gör och vad de planerar och vad vi ska hitta på tillsammans.

  3. Jag har en “vanlig” telefon, med automatisk nummerskvallrare. På det sättet kan jag ducka för alla som vill sälja prenumerationer på tidningar som jag inte längre vill prenumerera på.
    Kostnaden för samtalen etc., är dessutom toklåg, framförhandlad mellan företaget och bostadsrättsföreningen, ip-telefoni.

  4. Jag hade ett skvaller när jag inte mådde bra och inte ville prata med sonens skola som ringde och gnällde titt som tätt. Då kunde jag avgöra om jag ville lyfta luren eller inte.

    Men i något av de abonnemangsbyten som skett så har vi tappat bort skvallertillvalet.

    Telefonsvarare har jag aldrig haft förrän jag kom på att jag kunde lägga in den funktionen i mobilen. Fast jag tror jag haft två meddelanden totalt där.

    När jag satt och gjorde telefonintervjuer och möttes av en telefonsvarare och såg på skärmen att det var förtisjuttonde gången vi ringde så brukade jag berätta vad saken gällde så de inte behövde tro att de hade blivit stalkade av nån läbbig typ.

  5. Oj, kan man vara UTAN fast telefon? Då måste man ju ladda och hålla ordning på den bärbara lilla saken som jag har någonstans. Annars får det bli som det ofta är, att om man vill mig något, ringer man till Karlsloken.
    Tilläggas kan att jag på jobbet endast har en mobil, ingen fast bordstelefon alltså och dom dagar då det inte är ordning på telefonen /mig /stökar det till jobbet rejält.

  6. LupusLupus99

    Pysseliten, jag har inte haft fast telefon sedan jag flyttade hemifrån för 10 år sedan. Det fungerar alldeles utmärkt.

  7. Pysseliten – här är en till som har ett mobilt handtag, som ju är en jättefånig benämning, och det bara krrrrånglar. Glömmer att lägga in osvarbarhet, glömmer att ladda, glömmer att lyssna av svararen som glatt raderar min meddelanden efter 72 timmar. Verkar ju fullkomligt oseriös … på grund av en jämarns telefon!

    Det skulle iofs kunna vara den som håller i handtaget som krånglar.

  8. Åh, Luna, oseriös är jag ju redan så det räcker! (Jag gillar att prata i telefon, utom efter klockan nio på kvällen för då är jag i koma!)

  9. Ha, i detta nu visade de på Sportspegeln hur den avstängde fotbollscoachen Alex Ferguson satt på läktaren och gav direktiv — i en gammal sladdtelefon.

    (Har varit iväg och vunnit en basketmatch. Bra att ni tar hand om varandra!)

  10. Bra, Maj Korner — nu kan vi alla ringa till Sundsvall.

    Vår väggtelefon har tappat sin nummerskvallrarfunktion. (Jag bytte batterierna efter att ha letat efter rätt krysskruvmejsel hur länge som helst. Men inga nummer dök upp. Bah.)

  11. Hemma hos oss är det bara jag som håller mig till den moderna konventionen att alltid (nåja, nästan) ha en laddad mobil lur med mig. Övriga är hopplöst efter och nås lättast via det fasta abonnemanget.
    Efter att vår interkom har gått sönder så skulle det vara praktiskt om åtminstone sönerna höll sig med mobiler så att man kan nå dem och berätta att middagen står på bordet. Nu får vi lita på att deras mat- och sovklocka ringer i rätt tid.

  12. Gerbilen

    Ah, kobratelefonen. Min första telefon var en sån; det fanns inte plats för en större apparat i min pyttelilla första egna bostad. Den var så liten att kompisar som kom dit för första gången undrade varför jag hade sängen i hallen. Det var bara det enda rummet.

  13. Faktagranskning! Gerbilen — hade du blott en kobra så hörde du ju inte när det ringde eftersom de första kobrorna inte hade ringsignal. (Med detta försöker jag på intet sätt antyda att du är till åldern kommen och till och med äldre än kobrorna.)

    Jag hade (har) en röd kobra som jag fick 1979. Inte ens den har ringsignal!

  14. Om man gjorde genusundersökningar i kommentatorsbåset skulle man kunna förledas att tro att just telefoninlägg lockar kvinnliga läsare. (Ja, min djefla man är kvinnlig: alldeles romantisk och känslosam av sig.)

  15. PK

    En telefon utan ringsignal, det är precis vad jag skulle vilja ha när det ringer påstridiga försäkringsförsäljare som inte ger sig trots upprepade förklaringar att jag inte vill skriva avtal över telefon på något som jag inte fått chansen att tänka igenom ordentligt. Att man måste bestämma sig där och nu och att det inte går att skicka hem info som man kan gå igenom i lugn och ro, det utstrålar inte förtroende. Att börja fråga efter personuppgifter utan att tala om att man håller på att upprätta ett avtal, känns oseriöst. Att sälja försäkringar från ett “call center” känns mer än oseriöst. Fly mej en kobra med inbyggt “omdetärensäljaresomringersåhörsingenringsignal-filter.” Tack för ordet.

  16. Gerbilen

    Om jag inte hörde när det ringde, hur kunde jag då veta att jag skulle lyfta kobran, svara och acceptera eller avböja den flod av inviter som sköljde över mej i ungdomens ljuva dar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.