Hoppa till innehåll

Dag: 25 mars 2011

Mina raggningsrepliker

Eftersom jag träffade min djefla man redan som 20-åring, hann jag inte öva upp min raggningsrepliksförmåga innan det var klippt. Det har dock inte hindrat mig att ragga hej vilt – fast utan den giftaslystna blicken dårå.

Tydligen är det så, att det första jag säger till folk är … konstigt. (Själv vill jag ju tro att allt jag säger till andra människor är förvånande, bildande, underbart ljuvligt och fantastiskt.) Grodor må hoppa ur munnen på mig ständigt, men förlåt mig alla: jag menar inget illa.

– Nämen åh så fint, du ser ju ut som ett cirkustält! sa jag till en kompis i en fantastiskt snygg, randig kreation.

– Sätt dig i bakluckan – jag är allergisk, sa jag till en alldeles ny NE-kollega som skulle sätta sig i baksätet som var fullt av hundhår och därför olämpligt för mig.

– Vet ni att ni faktiskt är lite lika varandra? sa jag eftertänksamt till två killar innan jag visste att de var släkt. Tvillingar.

Uppdatering eftersom jag glömde:

– Men hur lång ääär du egentligen? sa jag som öppningsreplik till Jonas Hassen Khmeri.

Slut på uppdatering.

På resan till Milano (som ni är intill döden trötta på att höra om nu, jaja), hälsade jag på tusen och en människor och pratade så att artikuleringsmusklerna fick köra mjölksyraträning. Men det var särskilt en karl jag ville sätta tänderna i. (Inte ens bildligt talat: jag har väldigt utstående framtänder.) Don TommasoThomas Nordahl – och jag skulle, tänkte jag, prata fotboll och landslag och gamla minnen (företrädesvis hans). Så jag klev fram till honom och sa:

– Men Thomas, dina glasögon är ju alldeles kladdiga, får jag putsa lite?

(De var faktiskt väldigt smutsiga.)

Foto: Leif Goldkuhl.

Det är då för väl att jag inte behöver imponera på presumtiva äkta karlar eller frottera mig med väluppfostrade människor. (Jag kan ju förstås vissla på eller åt dem.)

Share
43 kommentarer