Jag sitter och hänger på Centralen denna sena onsdagskväll. Städarna sopar med fönsterskrapor och hånglarna intill mig äter upp varandras tonsiller. Tåget till Luleå sägs vara försenat nästan tre timmar – men jag ska ju bara till Norrköping så det är lugnt.
Dagens löpsedlar får mig nästan att längta tillbaka till dödspräster och mördarbin samt kalsongchocker:
Att jag är här beror på att jag har varit på en liten teaterföreställning – en monolog av och med Ulph Nyström: ”48 timmar liv”. Och på scen står även hans sedan 1961 döde bror Lars som bara blev tre timmar gammal.
Det här låter ju alldeles konstigt, underligt och makabert men är det inte alls. Ulph — som uttalas [ulf] och inte [pehå] som i Lena eller sophink — är rasande rolig och finurlig. Dessutom är han min producent när jag får vara språkpolis i Nordegren i P1, varför jag var förfärligt nervös; tänk om det skulle bli pinsamt och förskräckligt och jag skulle bli tvungen att kramas och ljuga fram ett ”guuuuuuu så braaaaaa det vaaaaa”. Jag behövde varken ljuga eller kramas för det var en väldigt bra föreställning. (Ny chans imorrn torsdag: teater Pero, tfn 08-612 99 00.)
När jag blir stor ska jag också ha en egen teaterföreställning. Jag ska läsa upp bloggtexter och inbjuda publiken till kommentering i realtid. Lysande framtidsutsikter! Sicken diva till kassako jag kommer att bli!
32 kommentarer