Hoppa till innehåll

Dag: 1 oktober 2010

I plommonstop på Börsen, Hallwylska palatset och Prinsen

”Klä dig gärna tidstypiskt” stod det på inbjudan, och här har ni en som lyder. (Även om jag kanske misslyckades.)

Jag hade behövt cykla damsadel igår, när jag i fotsid, röd kappa och pälsbräm for som ett jehu över kullersten och vägarbeten. Dessutom hade jag behövt stötdämpande inlägg i mina snörkängor som egentligen inte alls kan misstagas för att vara från förra sekelskiftet men som i alla fall hade snörning. Det enda som var riktigt rätt, var plommonstopet. (Men det var ju egentligen fel eftersom det inte satt på en man utan på mig.)

Det hela handlade om en PR-tillställning på Hallwylska palatset i Stockholm. Jag var medbjuden (och hette då +1, som uttalas plusett) av Lisa Förare Winbladh, som agerade mamma åt mig och köpte allt jag pekade på – t.ex. ett kokt kalvbröst. (Mer om det längre ner.)

– Se vilket vackert ljus! sa Lisa, varpå jag tog en bild på henne och alls inte det vackra ljuset.
– Se vilket vackert ljus! sa Lisa, varpå jag tog en bild på henne och alls inte på det vackra ljuset. (Observera den stukade högerfoten.)

När man är ute med matnördar eller arkitektstuderande eller för den skull musikproducenter, hamnar man på sådana här ställen:

Men inte håller de för stt svinga sig i, inte.
Men inte håller de för stt svinga sig i, inte.

Kristallkronorna ovan hänger på Börsen Berns, där en extremt snorkig och korkad bartender inte hade en susning om vad han sålde om det var något annat än öl. Vi satte oss på extremt höga hästar och knyckte på nacken och sa … äh. Vi sa faktiskt inte mer än ”tack” och ”förlåt” och gick vidare. Detta kanske byggde upp känsligheten till senare på kvällen. (Mer om det längre ner.)

Det första som hände när vi klev in på den Hallwylska innergården var att människor kastade sig i klasar över Lisa och sa att de älskade henne och allt hon gör. (Tur att detta inte händer mig; jag hade blivit högfärdig och krävt konstanta strålkastare och nakna män med stora palmblad, viftande bort ohyra och pöbel.)

Jag, blundande Lisa, Ted Valentin strax ovanför henne och Teds arkitektkompis med näsan utanför bild. (Nej, det här var sanneligen inte en bra bild.)
Jag, blundande Lisa, Ted Valentin strax ovanför henne och Teds arkitektkompis (Teds plusett) med näsan utanför kanten. (Nej, det här var sannerligen inte en bra bild.)

I grupper om 30 slussades vi med 5-minutersintervall in i huset, där vi sades vara det nyanställda tjänstefolket. Guiderna tog på sig rollen som besvärade tjänare som tyckte att vi var svårbemästrade och malplacerade.

Självklart finns det spöken i huset.
Självklart finns det spöken i huset.

Ibland kan sådana där rollspel kännas fåniga och krystade, men det gick ett ett fruktansvärt högt tempo och var faktiskt jättekul!


Hör ni? Berns!


I detta skede fick vi också höras tala om den hygieniska vattenbestrålningen ovanifrån – det moderna påfundet ”dusch”.

Sickna klänningar! (Ni förstår väl nu att det här är ett underbart ställe?)
Sickna klänningar! (Ni förstår väl nu att det här är ett underbart ställe?)

Dessutom fick vi komma in i kööööket – som nästan aldrig är öppet för visningar. Hela tiden spanade både Lisa och jag efter det utlovade ”tilltugget”, men när vi inte hittade något attackerade vi den stackars tjänstestaben som bara kunde skaka på huvudet och beklaga: både vinet och tilltugget var slut.

– Det är en ynklig skara, dessa nya tjänare!
– Det är en ynklig skara, dessa nya tjänare!

Yra av hunger vandrade vi i väg till legendariska Restaurang Prinsen, för att där höja blodsockret med mat. Eller, ptja, mat och mat. Det vette attan vad vi fick. För det var inte alls gott, inte alls. Potatisen luktade sur matbespisningsskinnpotatis och riset var inte färdigt. Mitt kokta kalvbröst var trist som papper även när jag hade saltat och pepprat på, medan Lisa satt och petade i sina skaldjursqueneller som påminde om stelnad havregrynsgröt.

Den kokta kalven före inmundigandet.
Den kokta kalven före inmundigandet.
Särskrivningseldorado: höst äpplen, Ingrid Marie äpplen, kardemumma smulor. (Det är inte bara jag som är galen; Lisa hittade felstavningar i menyn.)
Särskrivningseldorado på Prinsen: höst äpplen, Ingrid Marie äpplen, kardemumma smulor. (Det är inte bara jag som är korrgalen; Lisa hittade felstavningar som ”brässera” i menyn.)

Nu kan man förledas att tro att det uteblivna tilltugget och den bedrövliga maten på Prinsen förtog upplevelsen och att jag aldrig mer vill gå på PR-jippon och konstiga restauranger.

Inget kunde vara mer fel. Jag har sällan så kul som när det blir lite fel. Dessutom åt vi oss faktiskt rejält mätta på smör.

Smörbyttan, som vi nästan slickade ur.
Smörbyttan, som vi nästan slickade ur.

Uppdatering (läsarna rasar!) på allmän begäran:

Jag vet minsann precis hur man som modebloggare förväntas posera.
Jag vet minsann precis hur man som modebloggare förväntas posera.
Share
14 kommentarer