Hoppa till innehåll

Etikett: barndom

Mors dag – ett kapitalistiskt påfund?

Som jag har svamlat om många gånger tidigare, är jag av en brokig geografisk art med detta rörelsemönster:

Solna–Lund–Luleå–Täby–Söder–Lund–Eskilstuna

Den där fetmarkerade perioden i Luleå varade bara i åtta år, men påverkade mig starkt och satte djupa, positiva spår i min själ – ränder som aldrig går ur.

(Krockar spåren och ränderna i bildspråket? Äsch, de är knivskarpa, parallella fåror. Hej synonymordboken.)

Att åkerbärsblomman heter Rubus arcticus på latin vet jag för att norrbottniska mjölkpaket pryddes av denna bild runt 1975.

Dessutom fick jag lära mig att skotta perfekt eftersom grannarna på Midsommarvägen kom i samlad tropp och talade om för min pappa att han inte skottade så snyggt.

Och så har jag förstås Luleå att tacka för basketen, några myggbett, konstigt sch-uttal samt ord som hä, int, och vasch samt tjockstrumperna.

Men så är det det här med mors och fars dag. Om en vecka – den 31 maj 2020 – är det nämligen mors dag, och under hela min uppväxt bedyrade mamma och pappa att vi inte skulle uppmärksamma sånt trams. I skolan lärde jag mig av mina politiskt orienterade lärare som hade Maos lilla röda i ena bakfickan (och snusdosan i den andra) att det var ett kapitalistiskt påfund som skulle ignoreras. Eller motarbetas. Demonstreras mot. Upp till kamp mot presenter!

Men mina lärare var inte ensamma om denna fajt. Min svärfar var heller inte förtjust i fars dag, och han berättade att hans far på samma sätt fnyste på karlskogamål:

– Handlera. Dä ä  handleras påfund. Di hitter på så möcke.

Eller? Om man tittar i SvD:s arkiv var det ett gäng kvinnor med inslag av ett par religiösa män som 1919 propagerade för mors dag!

”I det ofta kyliga och gråa livet står vår mor i värme och ljus för vårt öga”
Fruar, kyrkoherdar, yrkesarbetande kvinnor (författarinna, redaktris, skriftställarinna) och två gifta kvinnor med karriärmän (landshövdingska, professorska) grundade tydligen Kommittén för Mors dag.

Nåväl. Tillbaka till mig. Vi flyttade  1982 till Täby och den politiska kampen ersattes av en stor gäspning. Fortfarande inte något firande av mors och fars insatser som föräldrar – men inte heller några demonstrationsplakat. Så fick jag barn, som pliktskyldigast kom hem från skolan med små teckningar eftersom de hade lytt order och ritat det där som fröken sa att de skulle rita. Den nuvarande Tjugotvååringen sa i sexårsåldern en gång:

– Men vad är en ”mors”?

Och nu? Well. Både mamma och pappa blir själaglada av gratulationer och det är inte snack om kapitalismen. Nånsin.

Share
31 kommentarer

På resa: Mätaregränden i Lund

Vi bor förvisso i det vackraste av landskap (Sörmland) i det mest absurt fantastiska gamla hus man kan tänka sig – men ack, Lund är ändå ett hyvens plejs. Och två av barnen bor ju där.

Imorrn gifter sig äldste sonen Erik i en lundensisk scoutstuga. Förutom att skriva våra egna tal och vika sångblad, har vi under våren bara hejat på de unga tu på 60 mils avstånd. De har planerat och fixat allt på egen hand – vi har inte ens behövt komma med goda råd om bekväma skor eller läppstiftsnyans.

Hela släkten är här och alla har de tagit in på hotell lite här och där i Lund. Vi har installerat oss på ett Airbnb 500 meter från brudparets lägenhet på gatan där jag bodde som liten!

Mätaregränden 8 är mitt barndomshem. Mätaregränden 1 är vårt sovplejs just nu.
Jag gick en vända i mina gamla hoods sent igår kväll och hittade en finfin basketkorg. Här skulle man ju kunna bo.

Jag pekade på husen och berättade för min djefla man att i ettan bodde professor Wickberg, och där bodde min kompis Anna Svenstam, och där bodde han som var så himla busig, och familjen Larsson som hade en boxer och mamman hette Elsa. Och där är Martin Davidsons hus och Stålhandskes hus glömde jag ju, och där borta på Bygglovsgränd bodde min bästis Lisa och dom hade hängt upp köksverktygen i köksfönstret och det var hennes pappa Yngve som var arkitekt till alla de här husen. Ullis Wilke bodde på Ritaregränden 8 och där var jag jätteofta och Blombergs hus mittemot är dääär och Hägerdals där borta var våra grannar och vi tre hade en gemensam skottkärra som hette Blomhästen för att Blomberg-gerdal-Stenson, fattaru?

Hysteriskt nostalgisk, vem? Jag?

Nu är ju frågan om jag ska drista mig till att på känt manér plinga på i mitt gamla hus och tjoa:

– Och här hade vi en blå plastmatta!
– Men har ni tagit bort bardisken!
– Vad var det för fel på den gamla ytterdörren?

Share
11 kommentarer

Familjehistorier

I allas släkter finns det vissa historier som vägrar dö. De vidarebefordras som Njals saga till generationers generationer, varför mina barn idag med emfas kan säga:

– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!

tapeternatrillar

Inte alltid vet man varför det som sägs, sägs. Min farmor sa alltid när det var dags för gästerna att ”tänka på refrängen”:

– Det var kul ni kom, fastän ni int’ dansa.

Ingen vet varför.

Herr R, som kommenterade här förr i tiden, sa alltid ”levande hjortar” när allt var totalt perfekt. Detta uttryck har jag införlivat i våra kretsar, men alla har så dåligt minne att jag när jag sitter i 30-gradig sommarkvällsvärme med ett glas iskallt vitt vin måste förklara vad de i min mun plötsligt uppdykande hjortarna har med det ljuva livet att göra.

inteallslevandehjortar

Vid kvällsmaten idag läste någon någonstans ordet ”Skövde”. Det är på inga sätt eller villkor ett alldeles självklart ord eller ställe. Ingen hojtar Skaraborg! Våmb! Götaland! eller ens handboll! Istället säger alla stadens namn på en ytterst märklig skövdeitiska:

– Schööööfdäää!

Och detta beror på att jag våren 1986 läste fonetik i Lund. Institutionen Nordiska språk hade fått minskade anslag, varför fonetiklektionerna inte bedrevs med lärare i klassrum, utan via kassettband hemma på studentkorridoren. Vår (förmodat bittre) lärare härmade i övningssyfte så gott han kunde alla Sveriges dialekter, där Skövdedialekten var en av de mer utmärkande. En annan var

– Tjinnekylle! Tjinnekülle! Tschinnekuuuuulle!

Uttalet varierade mellan de olika härmningsförsöken. Skånskan var värst, eftersom skånska inte går att härma om man inte är skåning. Lunds domkyrkas två torn kallas ”Lundapågar” (Lunds pojkar), vilket enligt fonetikläraren uttalades så här:

– Loooonga peågarrrrrr! Looooånga peööööögarrrrr! Låååååånga pööööogar!

lundapagarOch detta har jag berättat så många gånger att barnen numera som på en given signal härmar den härmande läraren när Skövde, Kinnekulle eller Lunds domkyrka kommer på tal.

Och hur var det med tapeterna i inledningen? Jo, som historien förtäljer var den djefla mannens äldste bror i treårsåldern väldigt morgontidig. Men inte väckte han sina föräldrar (doktor Bergman 1 och doktor Bergman 2) bara för att han var vaken, nej. Han gick upp och roade sig på morgonkvisten på helt egen hand. Till exempel genom att ta tag i tapetflikar och dra till så att hela tapetsjok föll till golvet. När då en yrvaken och nattjourande förälder släpade sig upp för att undersöka de underliga, ritschande ljuden, tittade den lille sonen glasklart upp på sina dagars uppkomst och förklarade att det inte var hans fel, alls.

– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!

 

Share
33 kommentarer

Stycken, alltså bokmärken som man inte har i böcker

– Har du lekt med bokmärken? sa jag till Fjortonåringen.
– Lekt?
– Alltså, bilder på allt möjligt och så samlar och byter man dom …?
– Njaaa … sitter dom ihop som i ett nät?
– Ja! Innan man klipper isär dom! Ja!
– Ska man klippa isär dom?

Här är oklippta bokmärken – som jag en liten stund senare satte mig på så att de inte längre behövde klippas isär.
Här är oklippta bokmärken – som jag en liten stund senare satte mig på så att de inte längre behövde klippas isär.

Med andra ord – inget av de fem barnen har inte lekt med bokmärken. Och varför skulle de egentligen det? Ni kan väl se framför er hur jag galopperar fram till något stackars barn med min gamla bokmärkespärm och säger ”titta titta titta så roligt vi hade när jag var liten” och hur barnet klentroget tittar på pärmen med en … hiskelig majblomma på?

På den där etiketten står Charlotte Stenson och adress samt telefonnummer. Mycket noggrant – den var viktig, den här pärmen.
På den där etiketten står Charlotte Stenson och adress samt telefonnummer. Mycket noggrant – den var viktig, den här pärmen.

Eftersom jag bodde i Lund när jag var 2–9 år, heter bokmärkena för mig ”stycken” med väldigt skånsk intonation. (Alltså inte med samma betoning som i ”åtta stycken basketskor”.) De kallas inte bara stycken eller bokmärken, utan även (enligt Språket i P1)

  • glansbilder (Helsingfors och på Åland, på finska heter det Kiiltokuva, som betyder exakt ”glansbilder”)
  • minnen (Borås, 1950- och 60-talen)
  • märken (Göteborg på 1950-talet).

Det är inte lätt att leta fram orsaken till att de kallas stycken – i SAOB står det bara:

… ursprungligen såsom egentligt bokmärke använd, på olika sätt formad, mindre papperslapp (av tjockare papper) försedd med kulört bild (i synnerhet använd av barn i den lägre skolåldern såsom bytes- och samlarobjekt).
”Så hade vi styckeböcker, vari klistrades in stycken, inköpta i boklådan.”
”Varje genombildad läsare vet att stycken är den skånska motsvarigheten till det göteborgska bilden och det svenska bokmärken.” (SvD 25/6 1984)

Styckeböcker? Jamen självklart! Se vad man finner när man pärmen öppnat haver!

En styckebok, fastsatt så att den inte skulle kunna komma på avvägar.
En styckebok, fastsatt så att den inte skulle kunna komma på avvägar.
Här har Lena L., som jag lekte med när jag var 9 år, intygat att jag inte har många fällor i min styckebok. (Sedan har någon annan dementerat det?)
Här har Lena L., som jag lekte med när jag var 9 år, intygat att jag inte har många fällor i min styckebok. (Sedan har någon annan dementerat det?)

Styckeboken är tillverkad av en bra gammal skrivbok – våra hade ju vita sidor, smalare rader och bubblor på utsidan. Kanske är det min mammas? Alla sidor och pärmen är invikta så att en ficka skapas. I fickan ligger ett bokmärke som man är beredd att förlora (med andra ord inga änglar) och så kommer en kompis med sitt bokmärke och sticker ner på måfå bland de vikta sidorna.

– Häääär tror jag att det finns nåt fint!
– Häääär tror jag att det finns nåt fint!
– Åh. Eh. Då lägger jag in mitt stycke med blommorna och tar den här … rullebören.
– Åh. Eh. Då lägger jag in mitt stycke med blommorna och tar den här … rullebören.

Det är för mig fullständigt obegripligt hur den lilla Charlotten kunde hålla sådan ordning på allt. Alla bokmärkena är sorterade och placerade i plastfickor efter kategorier som djur, flickor och pojkar, sagor, pinjaste (minns inte vad det stod för, men några av märkena föreställer Pinocchio, några Bamse) och …

… kärlek …
… kärlek …
… tomtar …
… tomtar …
… baby huvud …
… baby huvud …
… änglar.
… änglar.

Änglarna måste ha varit de finaste och dyrbaraste eftersom de har fått specialbehandling i förstaklass och slipper trängas med fulänglar, tomtar och igelkottar. Nej, vänta! Glitterbokmärkena var ju de allra, allra dyrbaraste!

Vilket idag är obegripligt. Se hur glittret ligger i fula, klumpiga strängar; ingen precision och nästan inget som glittrar särskilt mycket.
Vilket idag är obegripligt. Se hur glittret ligger i fula, klumpiga strängar; ingen precision och nästan inget som glittrar särskilt mycket.
Blåsrörsfotboll 1952 – ett hejarns lattjo spel.
Blåsrörsfotboll 1952 – ett hejarns lattjo spel.

Jag är egentligen inte det minsta lilla nostalgisk när det gäller bokmärkena. De finns där i fina pärmen och jag har inte lust att slänga dem, men ojojoj vad jag hoppas att jag inte börjar tvinga dem på eventuella barnbarn i framtiden. Tunnband, jojo, kasperdocka, elektriskt leksakståg, lådbil och alla andra bortglömda leksaker kommer om några år att trängas bland Pokémonkort och … ja vaddå?

Share
63 kommentarer

Brev till mitt elvaåriga jag

Jag har aldrig mått särskilt dåligt. När andra i tonåren var bekymrade över allt från olycklig kärlek, kroppsliga utsöndringar och finnar till betyg, läxor och framtid, var jag bara ganska glatt obesvarat kär, full med Clearasils täckstift samt nöjd med betygen – och eftersom jag skulle bli världsberömd skådespelerska var framtiden ju tryggad.

Men så läste jag Eels sångare Mark Everetts brev till sig själv som 16-åring och tänkte att det var så rörande. Och plötsligt slog det mig att det fanns en period när jag faktiskt var bedrövad och hade behövt lite tröst. Det här hade jag behövt läsa då:

 

 

Favoritbild i repris: 4b i Bergviksskolan, Luleå, våren 1975.
Favoritbild i repris: 4b i Bergviksskolan, Luleå, våren 1975.
Share
24 kommentarer

När Åttaåringen ”försvann” idag

Okej, vi tar det igen: följ inte med främmande människor om de så lockar med kattungar och femton kilo godis, all right?

(Alla barnen Bergman stönar. Varför i hela friden skulle man följa med främmande människor?)

Okej, vi tar det igen: man ska inte åka hem till en kompis utan att först fråga eller i alla fall ringa direkt när man kommer hem till kompisen.

(Alla barnen Bergman suckar. Varför i hela friden skulle man inte fråga eller glömma att ringa? SJÄLVKLART ringer man!)

Okej, vi tar det igen: om något går fel så stannar du hemma eller går hem till grannen!

(Alla barnen Bergman gäspar. Det här har man ju hört hundra gånger tidigare. Grannen, grannen, grannen. Jajaja.)

Vänta nu. Ett av barnen Bergman stönar inte. Suckar inte. Gäspar inte. Ett av de fem barnen Bergman glittrar med ögonen och tänker lite extra. ”Nämen hallå vad spännande, tänk om man skulle träffa på någon med stor skåpbil. Full med katter och godis. Som kör till … Jonte! Jonte är en cool kille, där kan man nog ha kul. Mamma och pappa märker nog inget. Jag ringer när jag kommer fram. Kanske. Eller inte. Grannen kan jag strunta i. Jonte är cool.”

Grabben som är 8 år gick idag hem och fann en lapp på dörren (vi bor inte i Stockholm, därför sätter vi en lapp på dörren) om att vi inte var hemma utan på kvartssamtal med Trettonåringen men att han skulle ta nyckeln på det hemliga stället och gå in för vi skulle ju komma om en kvart. Åttaåringen hittade inte nyckeln och gick då helt logiskt hem till grannen och pratade lite … och hoppade sedan på bussen! Hur det stora steget gick till är en gåta, men tydligen hjälpte några vänliga killar honom genom att säga ”han har tappat busskortet” och plötsligt levde Åttaåringen sitt livs glada dagar långt borta från läxor, föräldrar, syskon och jag vet inte allt på andra sidan sjön, där han tydligen åkte skateboard.

Tills verkligheten hann ifatt.

– Hallå! Åttaåringen! Tjoho! ropade Jontes mamma. Det är din mamma i telefon!

Förmodligen hoppade Åttaåringen av skateboarden med rejäl ågren. Förmodligen småsprang han de kanske 50 meterna till telefonen. Förmodligen hann han tänka ”nämen jag glömde ju ringa” och ”mamma kommer att vara jätteorolig” samt ”man måste ju ha busskort eller betala när man åker buss”. För det första han sade till mig i telefon var en ylande ursäkt:

– FÖRLÅÅÅÅÅÅT ATT JAG RYMDE HEMIFRÅN!

Sanning att säga så hade jag och min djefla man inte hunnit vara oroliga innan Jontes mamma (tack och lov!) ringde och sa ”Åttaåringen är här”. Vi är inte den curlande kycklingtypen, liksom. Och har heller inte haft anledning att vara det.

– Ha! Rätt åt dem! tänker kanske någon. Där fick de för att de andra fyra bara sköter sig hela tiden och aldrig knarkar, försvinner eller ens svär. Nu får de känna på hur det är att ha barn på riktigt! Ha!

Må så vara. Åttaåringen hittades innan han ens var saknad. Han kommer förhoppningsvis aldrig att tjuvåka buss igen och han kommer aldrig att glömma att ringa hem.

Och förmodligen har han ett ljuvligt minne för livet.

Share
15 kommentarer

Barndomsböcker och nostalgi

När jag hittar gamla saker från förr, känns det nästan som att dricka det första glaset vin till matlagningen på fredagskvällen. Pirrande lycka, svindel och underliga associationer samt längtan efter mer.

Igår ställde Stationsvakt en fråga. Han hade hittat något som han inte riktigt kunde placera och vi var många som rusade till hans hjälp och rabblade Le Manège enchanté och The Magic Roundabout. Jag borde ha skottat snö från taket, dammsugit hela huset, packat upp 23 lådor som fortfarande står staplade sedan branden i november istället för att leta efter boken som var lösningen på allt. Men då hade jag ju inte kunnat presentera detta, och så kan man ju inte ha det.

Framsidan och baksidan. Karusellböckerna hette de och ”Mimmi och Pollux” är nummer 3, som utkom 1965. 

Men precis som nästan allt annat som var färgglatt och fantastiskt på 1960-talet, är det något som är lite förvirrande här. Kolla förstoringen:

Just denna, som utkom på franska 1965 och trycktes på svenska 1967, ska komma ut i framtiden: 1968. Groovy.

Pollux heter den lurviga hunden, vilket jag kommer ihåg mycket tydligt. Att barnen runt honom heter Mimmi, Rosa, Viktor och Paul har jag däremot inte något som helst minne av. Vad de gör vet jag inte heller, tydligen ska de bygga ett hus för att kunna hålla kalas. Som jag minns det, balanserade Pollux sockerbitar på nosen – men det måste vara i en annan bok.

 Men tydligen ville mina syskon vara med och rita i boken. 
Jag minns de färgglada tegelstenarna där barn jag lekt, men tänker inte på några villkor gå med på att det är jag som har ritat det där gröna på texten. Redan som tre–fyraåring var jag en synnerligen sansad människa som talade franska, broderade tavlor och drack kaffe med spretande lillfinger.

 

Jag läser andäktigt boken … som är riktigt tråkig. Så här går dialogen:
”Hjälp, jag sitter fast i skorstenen! Hjälp! Viktor, kan du hjälpa mig?”
”Snälla Mimmi, linda om mitt finger. Jag har gjort mig illa” säger Viktor.
”Vänta så ska jag hälla på lite desivon först …”
”Ajjj, ajjj, ajjj! O, vad det svider!”
”Usch, vad du är pjoskig.”
”Viff! Viff! Är ert hus snart färdigt? Det är i alla fall inte min lilla koja.”
Men! Desivon! Desivon! Jag var där! Mamma och pappa skvätte med desivon på allt som gjorde ont (och naturligtvis fick jag hela ansiktet insmörjt i Nivea när det var kallt ute). Tänk att jag har närt fem barn vid min barm utan att en enda gång hälla desivon på ett enda.
På sista sidan dyker några bekantingar upp.

  Pappa Positiv och Simsalabim! Dem minns jag!

När jag nu har skannat in och bloggat om Karusellböckerna, känns det som closure – alltså avslutning. Så är det med all nostalgi som bloggmanglas; plötsligt måste jag inte längre spara på’t. På detta vis har jag – visserligen motvilligt men ändå – kunnat slänga gamla jeans, sparkbyxor, dockor, pärlplattor och teckningar.

Men hu. Vad händer nu? Kommer alla att göra som jag och slänga ovärderlig nostalgi så att vi om 20 år bara har kvar dem i digital form? Usch. Bäst att jag slutar slänga och nogsamt sparar allt nere i min fina källare. Imorrn ska jag kanske sniffa lite på en lukt-T-shirt som jag köpte i London 1979 och sortera chintz-tyger från 1988.

Share
39 kommentarer

Gårdagens outfit

Fjortonåringen och granntjejerna, som är tretton respektive tolv år, ringde plötsligt på dörren för att prata rappakalja och fnittra så att spott flög ur näsan och deras kroppsspråk liknade treåringars och alls inte de halvtruliga pubertetstjejers som jag är van vid. Jag vet fortfarande inte om de sa något eller om poängen bara var att jag skulle se att de var … tokiga.

Det är alltså en helt normalstor tolvåring i vagnen från 1972.

Swoooosch, så var jag själv i de tidiga tonåren igen. Utklädd nästan varje dag. Lillasyster Orangeluvan (som förresten var den som 1972 satt i den gröna vagnen) fick ofta agera statist när jag skulle föreställa något … tokigt.

Här kommer bilder från våren 1977:

Det där pianot har jag gråtit krokodiltårar i.

Enorma skjortsnibbar, blå plyschtröja, bolerojacka från min farmors balklänning, barnflickans röda, högklackade mockastövlar och en glad lillasyster i pälsmössa som fotpall. Helt naturligt. Den lila klänningen var även den farmors – och borta nu. Jag som sparar på allt, har alltså tappat bort farmors finklänning. (Blusen under var jag tvungen att ha – i brist på en bh – för att hålla enorma mängder sockor på plats.)

Ett halvår senare, under förvintern 1977, gjorde jag och grannen Bittan attacker mot främmande människors dörrar. Utklädda till något … tokigt … ringde vi på, pratade osammanhängande om precis vad som helst, vände på klacken och gick vidare. Hysteriskt fnittrande.

Den där lilla tyll-tutun har jag uppträtt i paw rihk-titt när jag dansade för Birgit Wettergren i Lund.

Och nu då? Jo, en gång per år är det maskerad i vårt hus. Men när man blir vuxen tappar man tydligen förståndet leklusten och vill inte längre se ut som något man inte är. För på maskeradinbjudningen måste det stå ”ni som inte vill klä ut er, behöver inte”, för annars kommer inte alla. Så tokigt.

Fast å andra sidan vill jag ju inte på några villkor dansa runt midsommarstången, så jag är väl lika knäpp jag. Inte heller vill jag sjunga karaoke eller äta svartsoppa. Om jag inte är utklädd till Madonna eller har en mitra på huvudet, förstås.

Två bilder till, kanske? Nu från våren 1978:

Så tokigt: Kulla-Gulla möter Oliver Twist? (Den där gråa kjolen var min mammas 1958 och vann maskeradpris förra hösten, sittande på Fjortonåringen här.)
Share
9 kommentarer

Förfadern i kakelugnen


Inspirerad av gårdagens stickspår i reflektionerna – om Mårran – ska jag berätta hur jag och broder Jakob skaffade oss makt över lillasyster Fia.

Mumintrollen har visats på scen och tv i hundra olika versioner. Den i Japan tecknade, som visas sedan 10-15 år, är alledeles lysande i jämförelse med det skräp som vi fick se när vi var små. En version skapades för tv 1973. Då stoppade de in mimartister i kostymerna, men lät skådespelare läsa replikerna. Jag tyckte om Too-Ticki, men blev förvirrad av att det var Börje Ahlstedt som var Mumintrollet eftersom han ju samtidigt var Barbapapas röst.

Men den allra, allra värsta versionen gjordes 1969. Då var Fia inte ens född, så den måste ha visats i repris runt 1973–75. (Fia föddes 1971.) Ni som minns: visst var detta värre än alla Staffan Westerbergs yllestrumpor och Storpotäter?

Så här var det. I Mumindalen går livet sin gilla gång. Mumintrollen tofflar omkring, Rådd-djuret sorterar sina knappar … jag tror att de även gick i ide ett tag. Plötsligt dyker Kungen upp, spelad av en snorig Gösta Ekman. Han har drabbats av hösnuva eftersom Mumintrollen har fullt med hö i sina huvuden, vilket han ser från sitt slott med hjälp av en kikare. Så kan man ju inte ha det, och på 1970-talet var en kung lika illa som sedermera en rysk spion eller en skum arab, och det skulle minsann de tv-tittande små barnen få känna på.

Kungen beordrar alltså Mumintrollen att ta av sig huvudena. Det gör de. Ett tag går de omkring med huvudet under armen, sedan lägger de det ifrån sig. Lasse Pöysti är Mumintrollet, och han är förstås svettig i hårfästet när han äntligen får av sig huvudet. Alla barnen skriker:

– Neeeeeeej! Ta inte av huvudet!

I alla fall hemma hos oss. Men inte Fia. Hon blir istället livrädd för det lilla monstret som bor i kakelugnen, som vi nästan inte ens får se. Broder Jakob och jag utnyttjar tillfället och påpekar för Fia att Förfadern bor i elskåpet längst ner på Midsommarvägen på Björkskatan i Luleå. Om hon inte gör som vi säger (till exempel hämtar saker åt oss), lovar vi att hämta Förfadern.

Det här är helt förfärligt. Barn är bra elaka. Men … vuxna är banne mig inte mycket bättre: att ta av Mumintrollens huvuden! Snacka om att bryta en illusion.
Här har vi nu underverket! Det är den reflekterande Cruellas pappa, som har skannat in bilden. Här ses Muminmamma Birgitta Ulfsson (som också var berättarröst), Muminpappa Nils Brandt med svansen nonchalant slängd över axeln, Kungen Gösta Ekman och Mumintrollet självt: Lasse Pöysti. Nils Brandt och Gösta Ekman spelade sedan tillsammans i Jönssonligan, medan Pöysti blev chef på Dramaten (samtidigt som jag pryade där). På knä bakom apparaten syns Rådd-Djuret och tilll vänster syns Lilla Mys snygga känga.

Vad de brygger minns jag inte, men det ser olagligt ut.

Share
13 kommentarer