Oftast är mitt självförtroende helt okej. Till och med riktigt gott. Ibland är det lite för bra – jag kan få för mig att jag kommer att vinna hoppa-säck-tävlingen med en potatis på en sked i munnen när jag istället borde tänka ”ingen människa kan klara av att blanda ihop två lekar på det där sättet”.
Tävlingsinstinkten och den livslånga kärleken till basket hjälper förstås till. Även sådant som inte alls är tävlingar kan få mig på vinnarhumör trots att jag inte ens berättar vad som är på gång utan bara tänker:
– Jag kommer att vinna potatisskalartävlingen!
– Jag kommer att komma först till bilen!
– Nu ska jag vinna vakenhetsmästerskapen och vara pigg till efter midnatt!
– I am the winner!
(Nejdå. Lugn. Jag är faktiskt helt normal.)
Igår spelade vi basketmatch. Det handlar division III och lagen som vi spelar mot är vanligtvis fulla av motionslirare i 25-årsåldern eller blivande, 17-åriga storstjärnor som tränar sex gånger i veckan. Vi brukar vinna serien och tacka nej till avancemang eftersom vi är gamla och relativt sett lata. Vårt lag består av 23 spelare födda 1960–89 och vi har faktiskt en massa rutin i våra breda höfter.
Igår mötte vi ett nytt lag i vår serie: Visby. I förväg har vi aldrig någon aning om vilka som dyker upp – från en säsong till en annan kan ett lag bytas ut från att vara ett ungdomslag till att bli ett veteranlag och tvärtom. Det lag som dök upp igår, skrämde livet ur mig. Man kan nästan säga att självförtroendet och livslusten rann ur mig som vattnet ur en fjärilshåv. Tävlingsinstinkten kändes endast som en irriterande fluga i ena hjärnhalvan. (Kan inte riktigt bestämma mig för vilken halva.)
De kom med sju spelare medan vi ställde upp mangrant med maximala tolv. De hade sammanlagt sjutton triljoner landskamper och femtioelva säsonger i högsta serien i bagaget. Vi har noll. Jag spelade, för att ta ett närliggande exempel, i division I under en säsong för 26 år sedan.
Jag spelade försvar på tjejen på bilden ovan: Susanne Rosengren som har spelat 151 A-landskamper. Etthundrafemtioen. I ena sekunden hade jag koll på henne – placerad som jag var på korrekt sätt mellan henne och korgen – med en armbåge lite lätt i hennes ryggslut. I nästa sekund stod hon tio meter bort och satte ett långskott. Förmodligen handlar det om teleportering.
Om jag hängde i hennes armar och samtidigt trampade henne på båda fötterna, sa hon möjligtvis ”huff” innan hon gjorde poäng. (Nu blir det lite basketspråk.) När jag satte en screen, trollade den som jag screenade så att jag inte på något sätt i världen kunde rulla för att få bollen och gå på korgen – den som jag screenade låste liksom fast mig utan att för den skull foula!
Vi förlorade med 53–100.
Idag spelar vi returmatch. Deras spelare har vunnit SM, de har rest jorden runt med landslaget, de kan sätta trepoängare i sömnen och de är helt hopplösa att stoppa utan knuffar, tjuvnyp, fälleben och dop(n)ing. Men jag lovar att vi inte förlorar med mer än 47 poäng!
Och så kan de ju bara försöka slå mig i potatisskalning.
Uppdatering:
Ack. Vår målsättning att göra fler poäng klarade vi av att uppfylla. Dock gjorde de också lite mer: 55-103 … satans hakar! Dessutom blev de irriterade på oss. (Eh. Mig.)
Nu ska jag skala morötter! Nån som hänger på?
31 kommentarer