Hoppa till innehåll

Etikett: mataffär

I mataffären i Brighton

Att vandra i Brightons centrum är som att gå lite vilse i Köpenhamn, fast ännu roligare. Det är måsar och vatten och gatuliv och småstånd med kufisk mat och gatumusikanter överallt. Som en storögd turist går jag omkring och pekar och fotograferar dumheter och allt är bara positivt. Alla ber om ursäkt hela tiden, till och med tiggaren som frågar om småpengar ber först om ursäkt och det är så trevligt.

När jag kommer hem igen, ska jag be om ursäkt sådär trevligt och ofta, det ska jag.

Idyll i Brighton.

Men här i krokarna finns även – tadaaa – en supermarket som heter ASDA! (Låster som det gamla hederliga namnet Asta när det uttalas.) Och där inne fanns all den där maten som Jamie Oliver kämpar mot: halv- eller helfärdiga rätter som kostar bra mycket mindre än ofärdig mat. Nästan alla lådor med två portioner kostar ett pund – men vacker är den inte alltid.

Ännu en resa till 1970-talet!

Hemma i Sverige står ju mamma Scan och lagar köttbullar till alla och envar. Sedan jag fick reda på att hennes köttbullar kokas i talg innan de paketeras och att det är talgen som gör att det luktar prutt när man öppnar paketen, har jag blängt ilsket på mamma Scan. Talg! Va? Hur kan de då smaka så gott som de ju gör?

Men se här hur talgfria Storbritanniens köttbullar är:

Tänk ändå. Råa köttbullar ser ju ut som jordgubbar.

Hur ser fiskpinnarna ut på ASDA då? Jo, som fisk!

Själv har jag ätit fiskbullar som inte såg ut som bullar utan som fisk.

Det är särskilt den här maten Jamie Oliver kämpar emot: den ser rolig ut och innehåller nästan bara skräp och är så billig, så billig. Barnen kan inte förmå sig att stoppa ny mat i munnen och tycker att ”smak” är helt fel. På de skolor som har infört det nya tänkandet med grönsaker och nyttig mat som smakar något utan att friteras, vägrar många barn att ens närma sig matsalen. Så då kommer deras mammor till skolan och ger dem hamburgare!

Mjölk, mjölk, mjölk.

Tänk, jag som trodde att Tetra Pak styrde mjölkvärlden. Inte en svensk tetraförpackning så långt ögat når! Lite upprörande är det väl? Och dessa plastdunkar måste man väl återvinna?

Jahadå – i containrar stora som våningar längs Strandvägen i Stockholm.

Återvinningsplatserna i Storbritannien är inte som i Sverige tre–fyra containrar med yttepyttesmå öppningar eller minimala som i Schweiz. Nej, här kliver man uppför trappor och ställer sig på en avsats för att dumpa det man har. Det tar en sekund. Och så påminner det lite om scenen i Stjärnornas krig när Luke Skywalker simmar i sopor och nästan kläms ihjäl. Dessutom tas allt användbart här tillvara och säljs på plats. Det är som en egen liten by!

Att jag inte visar upp fler bilder på hur fantastiskt stor återvinningscentralen var, beror på att jag blev tillsagd på skarpen av en återvinningsstationsbevakare.

– Stop! You have to get a permit to take pictures!
– Ah, good, can you please give me a permit?
– Are you daft? You have to apply for a permit weeks in advance! Off you go!

Om återvinningsstationsbevakaren har ett besvärligt jobb med att tillrättavisa alla idioter som kommer och tar bilder, så har denna tjej i mataffären det lite lugnare:

”Space here” står det på skylten.

Köanvisningsassistenten ställer sig som en ståndaktig soldat vid den kassa som för tillfället har kortast kö. Undrar om hon har en blogg – tänk vad hon har tid att tänka ut inlägg.

Anyway. Idag ska jag gå vilse i London.

Share
13 kommentarer

Inne i ”the grocery store”

– Vad vill ni göra idag? Zoo? Museum? Se på vackra utsikter?
– Mataffären!

Nästa sevärdhet är alltså the grocery store. Vi lämnade den ljuvliga 40-gradiga värmen och den vackra solen och snubblade in i en affär stor som en flyghangar. (Tror jag, jag har ju faktiskt inte varit inne i en flyghangar. Men det är ett roligt ord att skriva. Flyghangar.)

Inne i affärn välkomnades vi av en enorm salladsbar – all you can eat för 50 kronor.

Så då gjorde vi det. Raaap. Personalen frågade förstås varför jag tog bilder, varför jag förklarade att jag var från Sverige. Då konstaterade hon snabbt beklagande:

– Ooooh. So you don’t have vegetables down there.

Det här fascineras jag storligen av: 100 meter pizzakartonger. Say no more.

Mjölk i långa rader. Till varje gallon räcker fem paket Oreo cookies. På andra sidan finns lika mycket smaksatt mjölk. Choklad och jordgubb, men ingen surströmming.

Jordnötssmörsavdelningen är stor som en etta på Söder.

Här har vi färdiginguckade och ugnsbakade potatisar som man bara stoppar in i mikron en liten stund. Den där orange cheddarosten funkar faktiskt väldigt bra både riven i sallad och smält på … allt annat.

Extremt färgglada tårtor. I USA har man alltså inte gräddtårtor utan glasyrtårtor – det färgglada är glasyr, som heter ”frosting”. Den här bilden visar upp 1/10 av tårtutbudet i denna butik, som förresten heter Hy-Vee. Nu till det mest annorlunda jämfört med svenska tårtor: här har man ingen sylt eller fyllning i dem. Om det är två bottnar, är det glasyr mellan lagren. Alltså sockerkaka plus glasyr. (Vet inte om detta gäller för tårtor hela USA.)

Nu vet jag inte riktigt vad det sockerkaksliknande heter, för det kallas ibland angel cake och ibland sponge cake och är lika studsigt som skumgummi. I min familj i Dallas var the sponge cake 15 –20 cm hög och kunde bara skäras med en elektrisk kniv om den skulle behålla sin stuns.

Nästan all ost är färdigskivad. Eftersom jag som present hade med mig en osthyvel, ska jag nu leta reda på en för nästan alla helt okänd ostklump från Schweiz.

Så nu vet vi det. Vi är kända för den ursprungliga fisken.

Amerikansk, liten, händig burk majonnäs. Jag har frågat varför deras majonnäs är vit och vår är gul, men ingen vet. Fast en sak sade de alla klart och tydligt: de skulle inte vilja äta gul majonnäs. ”Yuk” var ett ord som ofta sades med emfas när vi majonnäspratade. Nu recept på en god smörgås!

Lottens amerkanska macka
Två fyrkantiga brödskivor. Senap och majonnäs – snåla inte. En skiva sallad. En tjock skiva kalkon eller skinka eller både och. En tjock skiva ost. Lite pepparrot. Lite söndersmulade chips. Lägg ihop skivorna och skär dubbelmackan på diagonalen. Yum. (Vilket är motsatsen till yuk.)

Och när man är färdig och betalar med kort ska man skriva sitt namn på en liten skärm. Detta har jag ju gjort även hemma en eller annan gång, men här gör vi det hela tiden. Varje gång jag sätter plastpennan mot skärmen får jag en tvångstanke att jag istället för mitt namn plötsligt skriver ”pitt snopp” eller ”portionssnus” eller kanske Zeb Macahan. Hittills har jag varje gång lyckats krafsa dit ”Loskan Burjnos”. Ungefär.

(På bilden är det Bästisgrannens hand.)

—-
Häromdagen undrade jag över de frekventa snorpapperen (tissues) som finns överallt. Matildas fikarum har en australiensisk förkaring här.

Share
18 kommentarer