Hoppa till innehåll

Dag: 28 februari 2009

Majlardiska

Det är inte ofta jag lägger ut två blogginlägg inom en timme. Men nöden har ingen lag.

Jan Majlards krönika idag är nämligen måsteläsning. Ni som inte vet vad jag pratar om, kan läsa ett gammalt lottenskt julkalenderfacit först. (Kom tillbaka hit sedan.) Jag citerar nu ur dagens Majlard-krönika:

”Den store tysken passerade mållinjen förnedrad, till synes slagen med ett sportlov fast det i verkligheten bara var ett par sekunder.

Det var sättet han fick stryk på som sved.

Inte ens om lagkamraten Franz Görings avlägsne släkting, nazisten Hermann Göring, hade uppenbarat sig i målområdet och rytande beordrat slutmannen att omedelbart sträcka fram näven tror jag inte att Teichmann lytt.”

Orkar ni en till?

”Den 186 centimeter långe tysken krympte nu istället för varje kilometer med ett norskt häftplåster som psykologiskt betungande börda.

Det är lika svårt att ta sig in i Petter Northugs huvud som att försöka hänga med i hans gränsöverskridande tempoväxlingar.”

Floskler och obegripligt långsökta liknelser samt total förvirring. Tack, det här faktiskt helt bedrövligt och jättekul.

(Klicka här för att läsa hela artikeln om ”Norges Zlatan”.)

Share
13 kommentarer

Män som hatar kvinnor har jag nu sett

(Filmen alltså.)

Förlåt, alla filmskapare, här tänkte jag ”hm, snyggt, är det en röd lins instoppad i ögat där?”.

Närbild. Rynkor. Dålig hy. Porer. Mustascher. Ah, en pormask. Ett fotografi. Olycksbådande musik. En mapp med många papper. Ett födelsemärke. En jättestor näsa. Fler mustascher. Foton på kvinnolik.

– Vem är misstänkt?
– Alla. Ingen.

Nämen, nej, inte kan han jogga mitt i vintern utan mössa! Cigaretter. Mer cigaretter. Händer som greppar händer. Rödsprängda ögon.

– Vad hände henne?
– Anklagar du mig?

Fler foton. Sår som blöder. Plåster. Oj, samma sår blöder igen. Nytt plåster. Porer. Stora näsor. Många födelsemärken. Många mustascher. En gammal hand greppar en ung hand.

– Men kär blir man inte. Fast det vet ju du bättre än jag, mamma.

Ensam man smyger omkring i förmodad mördares hus. Olycksbådande musik. Hjälp, en skugga! Ah. Det var verkligen bara en skugga. Näsor. Närbilder. Rynkor. Tänder. Blod på läppen. Inte blod på läppen. Blod på läppen igen. Långa blickar. Nej, ska han ta in ved som ligger ute i snön, vem har lagt huggen ved ute i snön? En annan mapp med många papper. Närbild. Porer. Rynkor. Champagne.

Jag undrar om de som inte satt på första raden upplevde alla näsor lika starkt som jag.

Det var det, ja. Ska man se den? Jadå, det är relativt snabba 143 minuter.

Det finns en scen i filmen som skiljer sig från alla de andra. I den är replikerna lätta och naturliga, Nyqvist har flera ansiktsuttryck och är riktigt rolig. Tänk om filmen hade gjorts på det sättet. Ni som ska se den: koncentrera er och njut när han kommer in i Salanders lägenhet och frågar efter kaffe.

Nu till dagens fråga: varför låter det ofta i svenska filmer som om replikerna läses av en illa programmerad robot? Vi fick se en trailer för en annan, kommande, svensk film igår. Där hör man en skådespelare i full fart ropa:

– Gärningsmännen är kvar på detta våningsplan!

Vad skulle han ha sagt istället?

(SvD håller inte med mig. DN håller med mig lite mer.)

Uppdateringsfråga
Bengt sätter i kommentatorsbåset fingret på pudelns kärna och picken över i:et — ”Kan det inte (till viss del) bero på att vi kan språket så bra? Och att taffliga repliker på engelska, danska eller franska ’köps’ av oss på ett helt annat sätt.”

Finns det några tvåspråkiga bloggläsare som kan svara och filosofera i ämnet?

Share
28 kommentarer