Nu borde jag sova. Men jag har försökt: vänt och vridit mig, lyssnat på den djefla mannens ouppfostrade snarkningar och druckit varm mjölk samtidigt som jag räknade får som hade sprungit vilse efter att ha hoppat över stängsel. Jahaja, nu pratar han i sömnen, men såpass oartikulerat att jag inte hör vad han säger.
Vad är det för sätt? Får han göra så mot mig? Ostraffat?
Ni hör: jag har snöat in på uppfostran. Efter att förra veckan i radio ha intervjuat bl.a. Anita Strandell och Joe Labero (tema: show business), ska vi denna vecka ta oss an Magdalena Ribbing och några andra. Vi ska prata om vett och etikett – som egentligen handlar om sans och vett och allmän uppfostran, eller hur?
När jag väl hamnar här kommer jag att vara väl förberedd. Och iklädd bekväma skor.
Jag försöker att tänka på keps inomhus, bestick i rätt ordning och snus i blomkrukor. Men jag återkommer hela tiden till en kille som jag träffade i 18-årsåldern. (Nu måste jag för att anonymisera honom låta bli att tala om en massa och ljuga ihop sammanhanget.)
Vi var runt 20 stycken tonåringar med olika bakgrund och olika tankesätt samt levnadsmönster som hamnade på ett och samma ställe under en vecka. Den här killen svettades ymnigt. Hela tiden. Varje gång som en svettpärla i pannan eller på överläppen var på väg att rymma neråt, fångade han den på pekfingret, granskade den och stoppade snabbt in den i munnen. Han sög av pekfingret med ett ljudligt PLOPP! och fortsatte med det han höll på med – om det så var att prata, diskutera, skriva, cykla eller bara lyssna.
Var på vett- och etikettlistorna står det om detta beteende?
Peta örat med bilnyckeln och äta upp resultatet då? Det finns säkert inte heller omnämnt i någon etikettbok….Ursäkta, det var kanske too much.
Ribbing säger att man helt enkelt inte bryr sig om munstoppande.
Det händer liksom inte i verserade människors universa.
Handlar det inte mest om normer? I en annan kultur kanske salterna i svettet anses vara bra att återanvända.
Just det, Bengt!
Och öronvax som är så mineralrikt.
I en essäbok av Anna – Lisa Annell – jag slår på Google och hittar min egen kommentar på ett inlägg på Lottens blogg 19 januai 2007:
(Konstigt nog var jag och en hel del andra ANONYM)
Jag fann tröst i en essäsamling som skrevs av Sveriges första barnpsykiatriprofessor Anna-Lisa Annell.
Hon diskuterade där VAD som var förhandlingsbart.
Hon gjorde en prioriteringslista
1.somatik
2.etik
3.estetik
4.etikett
Somatik handlar om överlevnad (soma=kropp)
dvs regler för att barnet överhuvudtaget skall överleva…
t.ex trafiken men även tonårsflickor som vill lifta!
Man kan också tänka sig att rengöra ett sår hos en trilskande 4-åring!
Etik är ju ung 10 Guds bud inte stjäla, inte ljuga, inte skada andra människor eller djur
Estetik handlar ju om att man inte skall vara motbjudande, lukta illa äta slafsande mm
etikett ja ”fint sätt”
Det gäller att hävda 1+2 i FÖRSTA hand
Som hon skrev: Det hjälper inte att barn har ett perfekt bordskick om de stjäl som korpar.
Wv= (tro det eller ej!) SOMATIC
Tror som Bengt. Kan man få en länk till programmet tro?
Precis vad jag ville läsa om till frukosten! Uuuuuuuuuuh!
*stum*
Ribbing satt som bisittare i TVs utsändning av Nobelfesten, som är kanske det tristaste program som sänds i december.
Programledaren noterade att Bildts fru bättrade på läppstiftet mitt under middagen. Ribbing fick bums frågan om man får göra så.
Här uppstod en kort paus. Skulle hon följa sina instinkter och säga som det är och därmed genera utrikesministerns fru i direktsändning, eller skulle hon släta över och säga att under en lång kväll kan man behöva bättra på make-upen?
Givetvis valde Ribbing det första.
Man kan alltid gå in
häääääär och klicka på de olika dagarna och lyssna på intervjuklippen, Anna. (Men Ribbing blir det inte förrän på fredag.)