Månad: februari 2009

All The Presidents’ rum

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2009 10:34

JFK skriver maskin (?) och JFK Jr leker tittut. Själv är jag alltid väldigt jobbfokuserad med barnen i närheten. Not.

Stationsvakt funderade över hur man skulle kunna inreda The Oval Office (på svenska Ovala rummet som om det inte vore ett office alls). Jag undrar om det finns en friggebod som är oval så att jag skulle kunna bygga a room of my own. Sedan undrade jag inget mer på flera minuter eftersom jag hittade en fantastisk sajt med bilder på de olika presidenternas arbetsrum.

President Tafts ovala rum 1909. Minimalism eller home staging? Det rummet brann upp 1929, men det som används nu har exakt samma proportioner.

President Kennedys rum 1963. Pallen under bordet var fotstöd som skulle lindra ryggsmärtorna han hade. Strykbrädan till höger är mystisk och kräver förstås gissningar.

Blicken fastnar på stolarna som står på båda sidorna om skrivbordet. För de står alltid där. Vem ska sitta på dem och varför? En sekreterare borde väl vilja sitta rakt framför skrivbordet?

Detta är otroligt nog ett snap shot från dagen när Martin Luther King sköts. LBJ var president och rummet är utrustat med en smidig tre-tv-möbel.

Bob Hope stör Nixon (som fuskar genom att flytta golfhålet) år 1973, medan stolen står där och Lincoln vaktar skrivbordet.

Clintons rum 1996. Den där mattan byter alla presidenter ut när de börjar regera och den är synnerligen viktig och ska sända meningsfulla budskap till världen. Att Obama då har valt att låta Bushs matta ligga kvar, betyder förstås att allt kommer att vara precis som vanligt under de kommande fyra åren. Nu låter jag ironisk, men är egentligen bara avundsjuk. Jag har ett vardagsrum med 40 m² blommig plastmatta.

Det där skrivbordet (som är byggt av trä från ett förlist skepp) ser förresten himla bökigt och obekvämt ut. Det var en present från Drottning Victoria till president Hayes 1880 och har använts av alla presidenter utom Lyndon B. Johnson, Richard Nixon och Gerald Ford. Jag har tillsatt en utredning för att bedöma om bättre eller sämre beslut tog under just dessa år, men vi har inte kommit till ett definitivt resultat än.

Nu har jag förstås hittat facit till stolarna! Men vi tar det från början. Nu blir det skrolla av!

1 Skottsäkra glas, insatta under WW2.
2 & 3 Ser man på, de har flaggor där.
4 Den s.k. Gunlock chairen, specialdesignad åt Kennedy Med Ryggen. Hur i hela friden kommer det sig då att alla presidenter efter honom vill använda den? Eller är det så att man bara blir president om man har ett och samma ryggproblem?
5 Bilder på Bushfolk. (Eftersom det är Bush II:s rum på bilden.)
6 The HMS Resolute Desk. (Som har en viktig roll i National Treasure 2.)
7 Panelen på skrivbordet satte FDR in för att ingen skulle se skenorna på hans ben.
8 President Eisenhower-byst.
9 William Koerners målning A Charge To Keep. Symboliskt.
10 Mattan. Just den dag som Kennedys matta lades in, blev han skjuten. (Aha. Nu förstår vi varför Obama inte byter.)
11 Mitten av mattan.
12 Det allra, allra intressantaste: Den Röda Knappen. Som man trycker på när man behöver hjälp. Eller whisky?
13 Stolarna! Nu kommer förklaringen! De har stått här sedan Roosevelts tid och är mycket riktigt för sekreterarna. När presidenten dikterar sina beslut, stenograferar … de … ner allt … med blyertspenna … på randigt papper … Bah. Tror jag vad jag vill om.

Nä. När jag blir president kommer jag att ställa in en schäslong på skrivbordsplatsen och ligga där med datorn i knät.

21 kommentarer

Att ta betalt, nej få betalt, nej … öh …

Publicerat av Lotten Bergman den 9 februari 2009 10:24

Koncentration nu. Fokusera på bokstäverna som en dartspelare fokuserar på sitt bullseye. Men till skillnad från dartspelaren har jag inte fått kläm på om det är en pil eller en liten gåspenna jag håller i handen.

Oj. Det där blev ju helt obegripligt. (Bra, då framstår jag som mystisk och dubbelbottnad.) Vi går direkt på ämnet istället.

Jag fyllde i Media Culpas årliga bloggenkät hääääär (de många ä:na är instoppade för att det ska bli enklare för er att hitta rätt och klicka på länken) med några frågor om reklam på bloggen och läste ungefär samtidigt (simultanförmåga is my middle name) Ulrika Goods declaration of independence. Jag citerar (och inkluderar hennes länkar samtidigt som jag konstaterar att parenteser också är my middle name):

”Vad det handlade om var att jag i torsdags blev bjuden på lunch av LG från Telia, där han gav mig ett litet paket av trevliga förslag: Den här bloggen skulle feedas till Telias Melodifestivalbloggportal, jag skulle få gå på själva festivalen på Scandinavium ikväll, jag skulle få intervjua artister och gå på trevligt förevent. Som grädde på detta najsiga mos fick jag en helt underbar, ny mobil, så att jag skulle kunna testköra Telias nya musiktjänst.
Det lät ju fantastiskt kul, så jag tackade glatt ja, Melodifestivalen är ju så roligt att skriva om!”

Ulrika Good var helt enkelt Gunder Hägg som plötsligt fick chansen att bli proffs och därmed riskerade att drabbas av Blondinbellaparia: att ta betalt för att man springer fort, skriver intressant eller vill vara med i OS fastän man kan försörja sig på sin talang är … ju … dåligt …?

Tuffa Viktor, Jerring och Hägg 1940. Foto: Pressens Bild.

Tillbaka till Gunder Hägg, som var en hejarns löpare på 1940-talet. Han var världsrekordhållare på bl.a. 1 500, 2 000, 3 000 och 5 000 meter när han och Arne Andersson 1946 stängdes av på livstid för brott mot ”amatörreglerna, eftersom de upprepade gånger sprungit mot betalning”. Fy skäms, sa man då. Say what? säger vi idag.

Men till skillnad från Gunder Hägg, tackade Ulrika Good nej. På precis samma sätt som Ulrika, har jag också tackat nej. Jag kan inte ens förmå mig till att ha reklam här på bloggen för att jag är så fruktansvärt rädd för att förlora glädjen och inspirationen och förmågan när … när … när vaddå? När jag får krav på mig? Jag skulle kunna skriva precis och exakt som Ulrika gjorde:

”Men när jag kom hem igår kände jag att det skulle innebära att bloggande skulle förenas med prestationskrav, vilket alltså gör att jag låser mig och inte tycker det är kul längre. Jag vill ju liksom inte komma hem till ett jobb till, det är inte därför jag har den här hobbyn.
Därför messade jag LG i morse och sa att jag tackar nej till rubbet.”

Det konstiga är att när man tackar nej till att tjäna pengar på sin bloggbegåvning hyllas man av omgivningen. Vad vill jag ha sagt med detta? Bara att det är intressant att fundera över, kanske? Eller att det där med rädslan för krav egentligen är ett förnuftigt sätt att behålla sin oberoendeställning? Vad händer den dag som jag blir sponsrad av sega SJ, en basketklubb eller en möglig hotellkedja? Hu.

Vad är mest ”tillåtet”?

Att tigga med hjälp av PayPal?
Att använda bloggen som annonsplats?
Att vara avlönad av en tidning och blogga vid sidan om och länka fram och tillbaka mellan tidningsartiklar och blogg?
Att sponsras av ett företag, vilket som helst?
Att få lön av t.ex. ett universitet och blogga på arbetsgivarens bekostnad och med dennes goda minne?
Att fritidsblogga gratis och ibland hoppa på betalbloggprojekt som frilans på helt andra ställen?

Jag tror på den sista, jag. Men blir det svårt att dra gränser? Måste man dra gränser? (Deeped funderar också, fast med en mycket bättre rubrik än jag.)

Kommer jag att skaffa reklam på den här bloggen? Nej.
Kommer jag att skriva sponsrade inlägg här? Nej.
Kommer jag att bli rik inom överskådlig framtid? Nej.

Hurra för mig dårå. Men jag har i alla fall slagit världsrekord i antal frågetecken idag.

Uppdatering
Jag måste dra upp denna kommentar från Bengt eftersom jag håller med:

”Vissa kommentatorsbås är smartare än andra(s), om jag säger så. Jag tycker faktiskt att alla de som kommenterar Lotten borde applådera sig själva.”

26 kommentarer

Vad är viktigt på hotell?

Publicerat av Lotten Bergman den 8 februari 2009 12:13

Jag vet, det borde ha varit en öl på bilden.

Om jag hamnar på ett snuskhotell, är det viktigaste att det är helt och rent – annars tar jag ju bilder på möglet och hö-hö-hö:ar om det. Man kan höra mig säga:

– Det viktigaste är ju i alla fall att det är rent och fint, sedan kan det få ligga i tjottaheiti.

Om jag hamnar på ett rent hotell långt borti Åväbbla, kan man höra mig mumla:

– Nämen alltså det viktigaste måste ju ändå vara närheten till centrum, sedan får det se ut som det vill.

Nu ligger jag i en hotellsäng på Lidingö.

– Inte Åväbbla? säger ni.
– Mjaeh.
– Rent? undrar ni.
– Jahadå, Den djefla mannen beställde ett ”allergirum”, vilket man kan få utan att visa upp läkarintyg om morotsöverkänslighet.

Det är rent, men man måste åka både tåg och buss för att ta sig hit. Och när man vill ha te, finns det inte som på alla andra hotell (min egen statistiska undersökning har gett detta vid handen) tepåsar på rummet eller ute i korridoren eller ens i foajén.

Nej. Man måste köpa sig te för 20 kronor i lobbyn. Om man vill, kan man få låna en vattenkokare att ta med sig upp på rummet, men då måste man ju köpa en tepåse för 20 kronor eftersom varmt vatten har en lite fadd smak. Jag blev så besviken över detta att jag omedelbart i stor frustration knäckte en flaska med 1,8 dl vin för 85 kronor. Plötsligt var jag inte ett dugg sugen på te. Vi gav oss sedan ut på huppegupptäcktsfärd i korridorerna – och hittade en ismaskinsbokhylla med Ibsens samlade verk!

– Får jag ta med mig Ibsen hem, jag som aldrig har snott ens en tvål på hotell? sa min djefla man och sög på en gratis-isbit.

Vid frukosten fann vi att baconet var kallt och äggen var kalla och att luften var jättekall, men eftersom flingorna var av yppersta klass var frukosten ändå ok. Behållningen var annars taxichauffören som körde oss sent igår kväll när vi hade missat bussen:

– Kan man cykla till Foresta från tunnelbanan? sa min djefla man bara för att småprata lite.
– Rösta? Ska ni rösta? Moderaterna förstör det här landet. Ingen borde rösta! skrek taxichaffören så spottet yrde fram på vindrutan.
– Nej, Foresta … hote… äh, cykla, finns det en cykelbro här så att ma…
– Ska ni nödvändigtvis cykla, finns ju Tranebergsbron. Vad ni nu ska där och göra.

Så varför fick jag just detta hotell att övernatta på i födelsedagspresent? Visserligen rent och trevligt, men inte billigt, inte fabulös frukost och faktiskt ganska långt bort från Söder, där vi ju såg Sissela Kyle igår?

Jo, för den fantastiska utsikten.

Hotellet ligger högt och man kan se långt och känna sig som Jätten Jorm med milsvid vy. Nu är jag ju inte någon estet eller utsiktsmänniska, men den djefla mannen (esteten) försöker tappert sedan 24 år lära mig att bli romantisk. Ett högst otacksamt sisyfosarbete.

Utsikten från sovrummet igår.

Utsikten från frukosttornrummet i morse.

32 kommentarer

Melodifestivalen i min källare

Publicerat av Lotten Bergman den 7 februari 2009 12:58

Titta, Tommy Nilsson som vann 1989 hade bara ett enda intresse.

Ikväll är det första omgången av schlagermelodifestvalmaratontävlingen. Och jag är inte hemma.

Förra gången jag missade en Melodifestival var 1980, när någon sa till mig att det var ett kapitalistiskt påfund och att jag istället borde hänga med till Storgatan i Luleå i 30-gradig kyla utan mössa. Det fanns ju också en minimal chans att även Han skulle komma och dra runt på Storgatan. Redan efter en halvtimme ångrade jag mig och Han kom inte – det var ju för böveln Melodifestival på tv! Tomas Ledin vann alltså i läderbrallor utan att jag såg det.

Jag har rotat lite i källaren för att kompensera för det jag missar ikväll och hittat mapparna med urklipp från 1996, 1997 och 1999.

År 1996 vann denna låt, men redan då var en av kvällens deltagare med …

… Andreas Lundstedt, numera i Alcazar.

Liksom året efter, 1997 och då tippades han till och med som vinnare.

I klippet här ovan finns så mycket att läsa. Vinnarna – Blond – fick inte alls högt betyg, men Måns Ivarsson hade en kristallkula eller ett sjätte sinne som inte är att förakta. Han skriver att Wille Crafoord kommer att få Povel Ramel-stipendiet. Vilket han fick senare detta år. Eller så är det helt enkelt så att Måns Ivarsson på denna tid styrde världen.

Favoriten 1999 var denna – men vann gjorde …

… Charlotte Nilsson (Perrelli). De där under – Crosstalk med fyra plus – kom sexa. Någon som kan nynna låten?

Kommer ni ihåg att Martin hamnade i ”Så ska det låta” och vägrade sjunga? Moooget.

Nä, nu ska jag inkassera en födelsedagspresent: någon slags föreställning och hotellövernattning i Stockholm. Och eftersom jag har en miljon tillfällen att se på andra deltävlingar den närmaste månaden, lider jag faktiskt inte det minsta. Vilket känns väldigt vuxet och förnuftigt. Rentav moget.

16 kommentarer

Drabbad av en stor kärlek (och en bra idé): tågcharter

Publicerat av Lotten Bergman den 4 februari 2009 16:58

Jag ligger i en soffa och äter knäckebröd med smör. Massa smör, för det är ju numera väldigt nyttigt. Magen är full av smulor (på utsidan) eftersom jag ser till att de hamnar där och inte i tangentbordet. Och så tänker jag på denna dag, när jag har

hållit en deadline
lärt mig att alla flickkalvar får samma namn som sin mamma, varför t.ex. kossan Klara kan ha fyra döttrar som heter Klara och en tjurig son som heter Tom Jones
tackat ja till en entimmesföreläsning för 70 PRO-medlemmar i ämnet ”Vad Som Helst”
cyklat på en cykel som håller på att gå sönder i navet
inte bloggat än (jaja, fel ordföljd)
ätit köttfärslimpa till lunch
intervjuat en Peter Hellström (informatör på Fritidsresor) om tågcharter
intervjuat Christer Sjögren.

Är det nu kärleken kommer in, tror ni?

Innan Christer Sjögren (längst fram) värvades till Vikingarna 1978, sjöng han med ”Pelles”. Misstänker ni som jag att den lilla mönstrade stövelkragen faktiskt är fastsydd på brallorna? Källa.

Nej, inte kärlek än. Det lär vara så att dansbanden av skattetekniska skäl hade så iögonenfallande scenkostymer. Om kläderna inte gick att använda på fritiden, gilldes avdragen nämligen. Då får vi ju faktiskt tacka Sträng och grabbarna för den regeln – hur skulle vi annars få se så många utstuderat snäva skrev på Katastrofala omslag?

(Kuriosa: fuldatorn på radioredaktionen kraschade tre gånger när jag försökte leta fram lite information om Christer Sjögren. Den kraschar aldrig annars. Under intervjun framkom att han inte försökte sjunga som Elvis Presley när han på 1970-talet fick sjunga med dennes band och körpojkar. Sicken en, det hade jag gjort.)

Nu kommer min kärleksförklaring: tågcharter. Jag vill åka tåg till Italien! Eller Prag! Eller bara Berlin! Det tar 20 timmar (till norra Italien) och man kan blogga hela vägen ner, man kan sova och vandra omkring –helt enkelt göra precis vad man vill så länge man inte drar i handbromsen.

Vem anordnar och sponsrar första bloggtågcharterresan? Och därmed får mer publicitet än presidentvalet, Henke Larsson, Foppa och galnakosjukan tillsammans?

Jag tänker mig att det ser ut så här, som på Orientexpressen, fastän jag vet att det är helt vanliga tufftufftåg som gäller.

58 kommentarer

Techno på Nalen (med scoop)

Publicerat av Lotten Bergman den 2 februari 2009 20:00

Stora bloggpriset

En annan är på Nalen, och kommer därför att kunna berätta om hur det var på Naaaaalen för sina barnbarn. Jag kommer att låta så här:

Eftersom vi bloggare redan på den tiden var ett våldsamt släkte, möttes vi i dörren av Belgian Blue-vakter som kallades SECURITY med versaler.

Drycken vi drack var bubblig och flödade.

Maten vi åt var nyttig och smakade som kyckling.

Hållarna med vilka vi kunde bära tallriken utan att spilla champagnen funkade utmärkt så länge vi höll tallriken vågrätt.

Lokalen vi var i var stor och gammal och mäkta imponerande. Om väggarna hade kunnat tala, hade vi inte uppfattat särskilt mycket …

… eftersom musiken spelades med dB som jag inte är van vid.

Jag rörde vid, talade med och klämde på de legendariska (från vänster) Bump (blått med hjärtan), okänd Sandra, Mymlan i snörkängor och Stationsvakt i vitt.

Jeeeeeeeezus vilken jävla volym vi hade 2009! Det var lätt att ta kontakt med folk genom att gå fram till dem och säga ”va?”. Eller ”öh”.
________

Nej, tillbaka till nutiden.

Jag och 499 andra bloggare och blogghangarounds dricker alltså bubbel och annat på Nalen. Vi peppras med technomusik med blåsa-bort-håret-volym. Technon har fått en extra krydda: de två skivspelarna tog plötsligt fram och kryddade dunket med

en tvärflöjt
en saxofon.

Vi tackar och säger:

– Vaa?

Översättarhelena kanske känner den enes bror – hon brukar känna saxofonisters bröder.

20:00 Oj, nu börjar prisutdelningen!
_____
Vinnare nöje & kultur: Bokhora (Min favvo: En man med ett skägg.)

– Varifrån fick ni namnet?
– Måste jag säga det inför en så stor publik? Ok. Det var en fyllegrej.

(Stort skratt från publiken.)

Vinnare politik & samhälle: Opassande.

– Vad är syftet med Opassande?
– Att fortbilda människor om kontrollsamhället. DET TYCKER VI INTE OM!

(Stort skratt från publiken.)

Vinnare livsstil: Husmusen. (Min favvo: Matälskaren. Som just nu viskar i mitt öra att hon själv röstade på Johanna Sjödin ”eftersom hon är megacool”.)

– Hur ser det ut hemma hos dig?
– Jag tror att jag har för många grejjer …

Vinnare prylar & teknik: Moderskeppet.

– Hur känns det?
– Kanooon! Klart man vill vinna!
– Vad driver Moderskeppet?
– Kärleken till att jobba med bilder efter att man har tagit dem.

Oj, nu tappade jag koncentrationen. De sa ”45-åriga tanter” i ett okänt sammanhang. Jag måste absolut ha mig en tröstande drink.

Vinnare vardag: Tonårsmorsa. (Mina favoriter: 1] Stationsvakt 2] Mymlan.)

– Hur kommer det sig att du började blogga?
– Det var en kompis som sa att jag skulle vända sig till andra med mina problem … och inte bara till henne …

(Stort skratt från publiken.)

Vinnare sport & fritid: Marcus Birro.

– Vilka tre italienska spelare skulle du rekrytera till ÖIS?
– ÖIS behöver inga så länge de har Allbäck.
– [… fråga som jag inte hörde …]
– Det är fantastiskt att man behöver inte komma från Södermalm för att lyckas.

(Stort skratt från publiken.)

Vinnare mode: Style by Kling.

– Vad har du för BH på dig?
– [Kikide måntparnass]

(Diffust mummel från publiken.)

– Tjänar du bra på din blogg?
– Jaaaa.
– Vad har du för planer för framtiden?
– Ja, jag jobbar ju för Expressen, så jag säger inte mer om framtiden. Men turkost och cerise.

(Diffusare mummel från publiken.)

Hederspriset: Anna Pettersson Mikael Nilsson för sajten Stoppa FRA-lagen (punkt nu).

– Hur gick det här till?
– Tack vare bloggosfären och bloggbävningen och all kunskap där ute, blev det så stort som det blev.

(Applåder från publiken.)

I övrigt kan sägas att det är svårt att skilja mellan ”brygga” och ”klyfta”, att Marcus Birro svarade klart bäst på alla frågor och att det var fler fotografer här än längs röda mattan när Oscarstatyetterna delas ut. Nu ska jag antingen mingla eller åka hem.

Scoop kl 21:22.
– Hej Niklas Strömstedt! Det var jag som intervjuade dig i radio P4 och du trodde att vi trodde att du var Anders Glenmark
– Jaaa! Det trodde ni!
– Nejnej. Men jag vill bara säga – igen – att du är en bra bloggare.
– Tack, tack. Det gläder mig, men jag ska sluta blogga inom kort för att skriva … något riktigt.

Jag protesterade förstås våldsamt och boxade honom på överarmarna. Så nu vet ni det.

22:21 Vi minglade vidare. Jag berömde Marcus Birro, klappade på Sigge Eklund, skrattade med Stationsvakt, Sandra och Bloggywood-Daniel samt pratade in i flera bambusrande mobiler, bl.a. Månhus’. Mot slutet av kvällen blev jag dock trampad på:

Ack.

23 kommentarer

Vikten av att ha en skolväg (Uppmaning!) (uppdat).

Publicerat av Lotten Bergman den 2 februari 2009 11:05

(Jag börjar med en icke skolvägsrelaterad parentes. Tusen tack för alla födelsedagsgratulationer. Jag har aldrig någonsin blivit så uppvaktad. *snyft, hulk, snörvel* Jag har fått en triss[nit]lott, en patienskortlek och en knallblå iPod nano.)

Men nu till en tanke om skolvägar.

När jag var liten och gick 15 mil till lekis med halm i skorna och sov i en hoprullad matta på motorvägen, var det inte snack om att bli körd i bil. Det tog säkert 25 minuter att gå från lekis hem. Jag var sex år och blev varje dag bajsnödig i exakt samma kurva. Jag plockade stenar, blommor, gamla glasspapper och sjöng och trallade för mig själv.

Vänta, jag måste kolla, tänk om det inte var så långt som jag minns.

Kolla, lekis (Magistratsvägen 31 b) låg ju en kilometer från vårt hus (Mätaregränden 8) – bajsnödigheten satte in vid krysset.

Berätta för mig i kommentarerna vad ni minns från barndomen när det gäller skolvägen. Vi bor idag ganska nära barnens idylliska lågstadieskola och vi ser hela tiden föräldrar som kör i 70 på den 500 meter långa 30-vägen (en återvändsgränd) som leder till skolan. Så synd på barnens skolväg, tänker jag …

Intressant: Mamma R tipsade om en mamma som lät sin nioårige son gå till skolan själv och därmed blev utnämnd till ”America’s Worst Mom”, läs hennes blogg – Free Range Kids.

Hörni! Gör som jag! Rita ut er lekis- eller skolväg!
Nu förvandlar vi detta till en uppmaning (även kallad utmaning eller stafett). Jag vill höra allt om Översättarhelenas, Studiomannens, Stationsvakts, As Good as it Gets, LovelyGodivas och Pseudonajas skolväg!

Min djefla man har redan gjort sin plikt. Ska försöka hitta er alla och länka här. Det finns många intressanta historier i kommentatorsbåset, som bevisar att det faktiskt är av vikt att ha en skolväg.

Studiomannen
Pseudonaja
Salte Stellan
Paf
Suvi
Misswar
Trebarnsmamman
Bea
Ewa
Asplövet
Ataharis
Stationsvakt
Jansson
Steffe
///Björn

55 kommentarer

Tågtid och bloggöl

Publicerat av Lotten Bergman den 1 februari 2009 12:00

Pseudonaja och Stationsvakt. (Typisk bloggölsbild.)

Pyttipannabloggare som jag kan blanda vilka ämnen som helst. Jag skulle kunna göra inläggen till en trerättersmeny och avhandla ett ämne åt gången och därmed blogga flera gånger om dagen. Men si, det vill inte jag.

Tågtid

Jag sitter just nu på 10:51-tåget på väg hem. Men när jag kom till Centralen blinkade NY TID! på alla skyltar och tavlor. Den nya tiden var 11:00. Vis av tidigare erfarenheter (vilket inte alls behöver vara en sanning, man kan fortsätta vara hur ovis som helst hur många erfarenheter man än samlar på sig), gick jag till informationen för att höra hur pass säker den nya 11-tiden var.

– Ja, det står ju dessutom ”preliminär tid” under ”ny tid”, så jag är lite orolig för hur sent det här tåget kommer att bli eftersom jag har ett oerhört viktigt möte som jag inte får missa i eftermiddag. (Möte = basketmatch.)
– Ojoj, sätt dig här och vänta, sa den väldigt tillmötesgående informatören och sprang bort till en kollega i ett helt annat rum.

Jag väntade. Klockan blev 10:47.

– Tåget står [min kursivering] just nu i Solna, så det kommer faktiskt inte att bli mycket senare än 11:00! sa den tillmötesgående när hon kom tillbaka.
– Tusen tack, jättebra, sa jag och släntrade mot spår 12a när klockan var 10:48.

Sedan hände allt väldigt snabbt:

10:50 sa högtalarrösten att mitt tåg ”strax kommer in på perrongen”.
10:51 kom tåget, som tydligen hade körts ganska snabbt från Solna.
10:53 ändrades NY TID! till 10:55.
10:55 avgick tåget.

SJ kan nog räkna med ett antal ilskna resenärer som missade tåget eftersom de stod inne i värmen och kallt räknade med 11-tiden. Det är ju liksom inte ofta man får vara beredd på att tåg inkommer tidigare än vad som sagts, även om det står ”preliminär tid” på skyltarna.

Bloggöl

Bloggservetten. Den får man förstås publicera på sin blogg, om man vill.

Igår samlades vi i Birkastan (Stockholm) för att klämma och känna på varandra lite mer. Närvarande var:
Lotten (så dumt att ange mig själv bland de närvarande, hur skulle jag kunna rapportera om jag inte var där?)
Stationsvakt
Anna Toss
Christina
AB
Månhus
Pseudonaja
Dieva
Mrs Li
Comvidare

Simkortspengar utdelades.

Vi började på Café Giljotin, vandrade vidare till Restaurang Rabarber och fortsatte till Toy, där vi tog det lugnt. På Rabarber beställde halva gänget kalvfilé, men fick kalvlever. Nu är det ju alls inte samma sak, så vi knorrade, fick ny mat – och åt alltså i olika omgångar. Servitrisen fungerade precis lika förvirrat som jag hade fungerat om jag hade varit servitris:

– Dina musslor kommer strax!
– Nej, jag ska inte ha mu… hallå!

– Vad har ni beställt? Ni är ju åtta men jag har bara sju beställningar!
– Ja, det är riktigt, han där ska inte äta.
– Men ni andra då?
– Jo, vi ska äta.
– Jamen då stämmer det … väl? Vad var det ni ville ha, sa ni?

Men när vi nekades rabatt trots debaclet med levern, var vi inte lika förvirrade, jag och servitrisen.

– Ni måste betala fullt pris. Ni fick ju maten.
– Till slut, ja. Men vi fick inte äta samtidigt, vilket är väldigt viktigt för oss.
– Vi kan inte ge er maten billigare än den kostar.
– Då skulle jag vilja tala med din chef.
– Ska jag ringa till honom menar du?
– Ja.

(Ringpaus.)

– Ni får kalvfilén [fnys] 35 kronor [fnys] billigare.
– Tack!

På Toy fick AB två olika, oätbara maträtter. Där kunde vi däremot prata, vilket är vad vi (annars skrivande personer) tycker om. Till nästa bloggträff ska vi banne mig göra en lista på lämpliga lokus med öl, vin, kaffe, mat och lämplig akustik. Bloggare har nämligen enligt de senaste, vetenskapliga rönen selektiv och dålig hörsel samt pratar med icke justeringsbar volym.

Tavla på Rabarber. Det är Fru Justitia som s/m-bödel, tror vi. (Restaurangens inredning speglas i glaset.)

24 kommentarer