År: 2007

Skockor och annat från min barndom

Publicerat av Lotten Bergman den 8 juli 2007 00:06

”Barn ska vara uttråkade, för det var jag när jag var liten och det mådde jag minsann inte illa av. Barn av idag är bortskämda; de behöver ju inte ens ha på sig träskor, cykla vart de än ska eller dra upp gylfen med hovtång.”

Detta har jag rabblat som ett mantra under sommarlovets tre första veckor. Barnen har tittat på regnet medan jag och min djefla man har jobbat. I jobbpauserna har jag målat fönster och på det hela taget kan man lugnt säga att sommarlovet har varit

SKITTRÅKIGT!

Inte blev det bättre igår heller. Kan ni tänka er: det regnade. Barnen klättrade på väggarna (vi har ribbstolar och repstegar), regnet regnade och fönsterfärgen torkade inte. Jag städade plötsligt vårt fina skafferi – som jag så ofta jag kan visar upp trots att det ju är så stökigt. (Det är ett eget påhitt: ett byggpussel av två Billy, en Ivar och spillvirke samt en toadörr från förra sekelskiftet. Se, nu fick jag skryta igen.)

Ett spegeltrick? En photoshoppad bild? Ett hopkok av alla grannars och mitt skafferi?

Nej, bilden föreställer inte en hylla på Coop. Tydligen är jag bara helt enkelt fullständigt från vettet, ständigt handlandes dubbletter med huvudet under armen.

För att få barnen att i ännu högre grad sätta sig in i min trista, träskoförsedda barndom, bjöd jag på matutbildning à la 70-tal. För detta är lite av det som introducerades som kvällsmat eller erbjöds som sysselsättning runt 1976:

– Hokus pokus, abrakadabra, förvandla denna mat till pizza! sa Sjuåringen och Tioåringen med magiska handrörelser.

Majskolvar, kronärtskockor, jordärtskockor, vattenmelon, ostkaka (inte på bilden), såpbubblor och en stickning. (Den jättestora parmesanosten har förvisso inget gemensamt med den färdigsöndersmulade som vi serverades hemma.) Sedan berättade jag om 80-talsserien ”V”, som liksom Baretta, McCloud, Columbo och Barbie Benton gjorde ett outplånligt intryck.

”You sure don’t look like an iguana.”

Trettonåringen visade med detta salladstrick att hon förstod ”V” exakt.

(Alla åt skockor och majs med smör rinnande i mungiporna och citroner skvättande i ögonvrårna. Alla tyckte om något och alla glömde vilken som var kron- och vilken som var jord- och alla var överens om att besticken inte egentligen behövs till annat än palt. Nästa tråklördag ska jag nog servera fondue.)

36 kommentarer

Om kommatering, niande och annat

Publicerat av olle den 6 juli 2007 11:41

Anders Lotson skriver alltid kunnigt och intressant om språk i sina krönikor i Computer Sweden (Språksamt). Det betyder dock inte att man måste hålla med honom om allting.

Här följer en kommentar av språkpolismästaren Per Stenson till Lotsons artikel Förlita dig inte på komma.

Per Stenson:

Förlita dig på komma!

Fru Åvik skriver ”Jag vore mycket glad, om jag kunde få säga en sak.”

Och jag blir mycket glad, när hon kommaterar på det viset. Jag gör nämligen en tydlig paus efter ”glad”, när jag läser meningen. Om man tillämpar pauskommatering, så bör det ju vara ett komma där.

Dessutom vill jag protestera våldsamt mot påståendet att det är föråldrat att tilltala människor med ”ni”. Enligt min erfarenhet blir det allt vanligare, och jag har flera gånger hört förhållandevis unga människor nia varandra. En förklaring kan vara att det är vi i Sverige som duar varandra hejvilt; i Tyskland – det land som dominerar EU – duar man nästan inte ens brorsan.

Ett steg i samma riktning är att titlar börjar komma till heders. I säljbrev till mig skriver man nu emellanåt ”Herr”, och sådan har jag inte varit på flera årtionden.

/Per Stenson

Nu kliver Per Stensons dotter – Lotten Bergman – in i handlingen.

Lotten Bergman:

”Ni” är visst då föråldrat!

Jag vill protestera våldsamt mot påståendet att det inte är föråldrat att tilltala människor med ”ni”. Jag tycker att det andas stenålder och falsk respekt. Däremot kan jag möjligtvis hålla med om att det har blivit lite vanligare än för ett par år sedan. Jag tror helt enkelt att många har gått på kurs och fått sig itutat att ”ni” är vad (t.ex.) kunden förväntar sig.

Själv känner jag bara ett enormt avståndstagande när någon niar mig. Två exempel ur vekligheten:

1) Jag tar in på hotell i Malmö och killen i receptionen är dösnygg. Han och jag får omedelbar kontakt och vi är hejiga och flirtiga och snackar träningslokal och vilken öl som är godast. Han tilltalar mig med du och jag duar honom tillbaka. Plötsligt är jag färdigincheckad, varpå snyggingen med en lätt bugning avfärdar mig med:

– Vi hoppas att ni får en trevlig vistelse på vårt hotell.

Schwopp, jag är kapad vid anklarna och alls inte flirtig längre.

2) Jag handlar i en närbutik. Tjejen i kassan tuggar tuggummi och stirrar i taket och plipp-plippar alla mina varor med ett stort suck då och då, när plippen inte plippar. Hon är en parodi på en parodi av en tuggummituggande Lena Nyman. Och taket är mycket intressant. Hon tuggar vidare och suckar när mina varor är färdigplippade:

– Trehundrasju å femti. Ska ni ha en påse?

Ni? Hon respekterar inte mig eller någon annan kund utan har bara gått en ni-kurs. Skaruha en påse? hade passat mycket bättre.

Nu ska jag trycka upp en t-shirt med texten ”Hörru! Nia mig inte!”

/Lotten Bergman

Medlare mellan far och dotter: Olle Bergman.

Ja, jag vill ikläda mig rollen som terapeutisk medlare och fokusera brett – skaffa ett helikopterperspektiv, om man så säger. Det gäller att ta ett helhetsgrepp, öppna upp för konstruktiva lösningar där vi för en levande dialog som gör att alla känner sig sedda. En flexibel balans mellan låtgåmentalitet och styrning, helt enkelt, där man verkligen committar sig och är beredd att tänka utanför boxen.

Lämna en kommentar

Jag är Bruce Willis

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juli 2007 09:15

Sista steget före trappan trampar jag på en ond legobit. Men jag kurar bara ihop och slappnar av när jag som barnvagnarna i Potemkin och The Untouchables duhuhuhunsar nerför trappan.

–Nämen jippi, säger jag när jag till slut landar, stönar lite och känner att ena örsnibben är blodig.

Det där örhänget som rycktes loss kan jag kanske hitta senare. När jag försiktigt rör mig in mot köket, tar jag i förbifarten med mig en gaffel som ligger på hallgolvet. Den ska jag lägga på sin plats i en låd… vänta, vad är det jag ser i ögonvrån? Aha! Dödskalleskon som Fyraåringen har letat efter! Den tar jag också med mig på min färd mot köket … men någonting stör min koncentration så att jag i dörröppningen skrapar axeln mot en utstickande panelbräda.

– Huff! stönar jag, grimaserar lite och konstaterar att köttsåret på armen ju bara är ett par centimeter djupt.

Molnen hänger även denna morgon så lågt att jag nästan hukar på väg ut mot brevlådan för att hämta morgontidningarna. Jag spanar mot grannarna som är irriterade på våra barn och vår studsmatta och förmodligen även oss. Inget gevär i sikte. Men … men … men jag hör gnisslande däck i fjärran. Och där kommer bussen på fyra av sina åtta hjul i kurvan!

– Det här är en 30-väg, m*therf*ck*r! vrålar jag … men rösten dränks i vägdamm och cementklumpar som viner förbi mig och krossar brevlådan.

Livet är hårt. Jag drar ut en vass sten ur mitt bakhuvud, plockar upp tidningarna från marken och ställer upp fem omkullvälta cyklar på sina svaga små stöd. De kommer att falla igen, tänker jag och ser mitt eget blod droppa ner på tidningen. Äh. Mitt uppdrag är att rädda världen och sedan äta frukost, och det kommer jag att klara av.

– Lotten, är du ok? Du ser lite trött ut! ropar någon långt borta.
– I’ll let you know in a minute.
– Aj vad det är lätt vaddå, varför pratar du skånska?

Jag spottar ut en tand och ruskar på mig lite. Nu ska jag bara kolla mejlen också. Wow, oj, kolla vilket konstigt gränssnitt, det är en massa upploppande fönster med ramlande rader av bokstäver!

– Oh no, världens undergång är nära! Kom, vi åker till undergångens centrum! ropar jag och springer mot bilen som ju har tappat sin handbroms och därför kommer att köras på ett för publiken mycket spännande sätt.

Plötsligt stannar jag mitt i steget. Nej. Mitt blodsocker. Jag måste äta frukost. Nu.

————————–
Lycklig fotnot
Jag såg Die Hard 4 igår.

Khakifärgat mode i Die Hard 1988 och 2007.

——
Recensenterna i SvD och DN var inte lika roade eftersom filmen ju var så himla overklig. D’oh!

19 kommentarer

Bröstens berg-och-dalbana

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juli 2007 00:53

I omgångar har jag under den senaste veckan träffat människor som skådar in i framtiden och med hängande huvud säger:

– Om tre år finns det inga sådana kvar.
– Jaja, om ett år är dom utdöda allihop.
– Tro mig, sådana lär inte att finnas om ett par månader.
– Ptja, snart är det ett minne blott.

”Det” och ”dom” kan handla om en utdöende djurart eller semikolon, om civilingenjörsutbildningen, tv-bilagor, lakrits eller dagstidningar. Nästan alltid avslutas litanian med:

– Tänk om man hade vetat detta för fem år sedan.
– Det var helt enkelt bättre förr, sanna mina ord.
– Ungdomens fördärv och historielöshetens tidevarv.

Låt mig nu bara klargöra att det inte enbart handlar om den s.k. äldre generationen utan även om människor i 30–40-årsåldern. (Som för många visserligen är den äldre generationen. Old people, lissom asså va. Ok.) Men då svingar jag mig ner i optimism-lianen uppifrån mina höga hästar!

– Skrrrnffffff, fnyser jag stöddigt och dunkar alla i ryggen så att de sätter i halsen eller spottar te på mig. Allt går i vågor! fortsätter jag och illustrerar med armarna hur vågorna går upp och ned som vore de inte alls vågor utan berg och djupa dalar.

Eller hur? Se bara på ansiktsbehåringen. Stora ekorrar framför öronen ibland – hela bisamråttor runt munnen ibland. Eller huvudbonader – hög hatt och plommonstop ibland, toppluva inomhus ibland och ibland ingenting annat än hårsprej trots 30 minusgrader.

Äntligen framme vid brösten. (Håll med om att ni alla bara skumläste hit.)

Under antiken lindade kvinnorna ett brett tygband runt överkroppen för att hålla de där ostyriga kroppsdelarna på plats.
I början av 1800-talet började kvinnor använda gördlar – mycket för att framhäva det som fanns att häva fram.
”Bröstförbättrare” med metalltrådar som gjorde att kvinnorna såg ännu kurvigare ut, uppfanns under 1880-talet. De var naturligtvis inte särskilt bekväma, så under de kommande decennierna började man experimentera med styvstärkt bomullstyg istället. Tack.
Under 1920-talet blev det intressant nog helt tvärtom: kvinnorna skulle plötsligt inte ha några former alls, utan vara helt konturlösa.
Nästa helomvändning kom på 1950-talet, när behagen skulle formas som strutar – nästan som Madonnas Gaultier-skapelse.
Motreaktionen kom under 1970-talet, när man inte skulle ha någon bh över huvud taget (även om det tydligen är en myt att bh:ar brändes som om de vore häxor).
På 1980-talet fanns det pengar i överflöd och då gick det åt mycket tyg till kläderna som dolde eventuella kurvor eller plankor.
Om man följer tygtillgångslogiken, var det ytterst ont om pengar på 1990-talet när alla i Hollywood såg ut som man gör när mjölken rinner till tre dagar efter förlossningen.
Under detta första decennium på 2000-talet är det ena dagen let-it-all-hang-loose under stortröjan, andra dagen upplagt på serveringsfat.

Hav förtröstan. Allt går upp och ner och ut och in hela tiden.

Bröstrelaterat blogginlägg.

27 kommentarer

Mammamotion

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2007 10:37

När jag var liten och bodde på Norra Fäladen i Lund, var det under sommaren svårt att sova efter klockan halv nio. För då sa det ding dong från en rullbandspelare på en gräsmatta i närheten.

Varje morgon samlades nämligen mammorna för en halvtimmes gymnastik. Nu är ju detta inte i forntiden på hemmafruarnas tid, utan snarare runt 1972, när alla mammor var lärare, journalister, öronläkare, arkitekter eller forskare på Kemikum. (I min värld fanns det då inte så många fler yrken.) Efter gympan åkte alla som inte hade semester till jobbet.

– DING DONG! Å upp och hoppa. Spring lätt på stället! Sträck upp händerna mot solen! Draaaaaa. Å kryp ihop! Draaaaa! Å kryp ihop!

Vi barn hängde på och lekte eller följde med i övningarna. Särskilt rumpgången var rolig, för då skrattade alla – även mammorna.

– Fraaaaamåt! Å bakååååååt! Å framåååååååt! Å bakåååååååt! Å rulla runt på mage!

Det var alltid fint väder och alla hade glada leenden och fjällande näsor. Alla var barfota. Ibland kom en och annan pappa dit också, och de hade Bengt Bedrup-overall på sig. (Mammorna hade tajts till vaderna och t-shirt eller en gympadräkt som påminde om en baddräkt. Vad i hela friden var det för föregångare inom modeindustrin?)

Att jag kom att tänka på mammas sommargympa, var för att jag igår var med om att köra skiten ur ett par killar i sjuttonårsåldern. (Det handlar förstås om basket eftersom jag inte längre tycker att rumpgången är så himla rolig.)

Basketträningarna under sommaren funkar lite mindre seriöst – alla i hela klubben är välkomna. Det utgår ett mejl och ett mass-sms med klockslag till alla som kan vara intresserade, och så får man se vilka som dyker upp. Igår var vi 14, som spelade i nästan två timmar. Det är huff och puff och stök och bröt och 40-åriga tanter runt 160 cm som måste spela försvar på svettiga tvåmeterskillar i tonåren. Alla blir sura när de förlorar och alla blir överdrivet glada när de vinner.

Men hör och häpna. Efter 90 minuter trillar en av killarna ihop med kramp. Efter 93 minuter trillar en av de andra killarna (efter en snygg dunk) ihop med kramp.

Vi har knäckt tonåringarna! Tanterna med järnkondis spelar vidare med kvidande killar i drivor utanför planen! Vi må ha stukade fingrar och knastriga knän och gropar i låren, men jädrar vad vi kan springa!

Finstilt fotnot
– Aldrig mer att jag springer en mil och kör ett fyspass före träningen, hörde jag en av de krampande killarna mumla.

16 kommentarer

Nicole Kidman vs. Renée Zellweger

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juli 2007 10:42

Vi ser på filmer på löpande band här hemma. Igår var det dags för ”Cold Mountain” från 2003.

Amerikanska inbördeskriget rasar, Jude Law längtar efter Nicole Kidman och Nicole Kidman går omkring och suktar efter Jude Law och stackars Nicole Kidman har efter en lång tids svält och hemska umbäranden när hennes far dör kaaaaaaaaaaanske max två av alla sina långa hårstrån i kors.

Pang! Syd krigar mot Nord och blodet sprutar och kläderna rivs av pojkarna i explosionerna och Jude Law får skit under naglarna, men han lyckas ändå rädda fotot av den där mespottan Nicole Kidman. Soldaterna badar i blod och vrålar och skriker och flugorna kliver omkring i inflammerade sår och titta där borta står ju Nicole Kidman med perfekta tandrader och rena naglar.

När man har ett tråktrist manus men en jättebudget och begåvade skådespelare i tidstypiska kläder, kan man som regissör och klippare bryta kronologin och köra nutid, dåtid och sentid lite huller om buller. Då måste vi som tittar koncentrera oss på att hålla ordning på tiden istället för att lyssna på dialogen och längta efter en handling. Detta trick används tills Renée Zellweger efter 49 minuter med dunder och brak, stripigt hår, stora kliv, svordomar och (tack!) skitiga naglar dundrar in i handlingen.

– Käften! Jag tycker i alla fall att dina lösflätor ser overkliga ut.

I ”From Hell” (2001) går Heather Graham omkring i det skitiga London som en annan Nicole. Det finns säkert fler exempel (hjälp mig gärna att minnas) när man istället för att sjunka in i handling och skeende måste sitta och stöna åt perfekt plockade ögonbryn och nyvakna läppstiftsmunnar samt högklackade skor ute i djungeln. Men Nicole Kidman tar priset i ”Cold Mountain”. När hon och Jude Law äntligen mitt i vintern får åla omkring nakna i ett dragigt skjul, är de båda två fräscha som ohåriga nyponrosor.

Är det bara jag som längtar efter fett hår, gula tänder, rapar och snorkråkor från Hollywood?

25 kommentarer

Hemlig formel för bloggsuccé

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juli 2007 18:51

Det finns säkerligen en hemlig formel för hur och när man ska blogginlägga för att bli så läst som möjligt. Liksom

ämne + åsikt + tidpunkt på dygnet + frivolitet² + fråga = alla hurrar och sprider ryktet om det underbara blogginlägget

Här kommer då en text enligt formeln

gäsp + tråk + nu-börjar-sporten-snart + ett ord jag inte fattar + förlorad poäng = alla rycker på axlarna och tar ännu en öl på verandan

Efter att jag och min djefla man igår var på megafest, har denna söndag varit lite avslagen. Jag har ätit ost, gräddbakelser, chokladmuffins och godis för att kompensera för någon brist och barnen har överlevt genom att räkna regndroppar, beräkna molnens tjocklek, spela kort och klippa sina tånaglar.

Till kvällsmat lyckades vi nio dagar efter senaste storhandlingen servera

tinade tortillas med gammal köttfärssås
försvarliga mängder isbergssallad och tre avocador (som till säkert 23 % var ok)
fyra i den bortresta Bästisgrannens inlånade fritös tillagade vårrullar
tre kokta majskolvar med smör och peppar
chips
FUN-saft med plastsmak
fruktsallad av äpplen, hasselnötter, russin och brunprickiga bananer
en tesked glass per person.

Häpp!

16 kommentarer

Inte alls får i kål

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juni 2007 10:29

Det är en underlig morgon i det stora, gula, fula huset. Alla var uppe på tok för sent igår, så det är helt tyst. Klockan är efter tio och jag är omgiven av sovande människor. Jag har kunnat jobba som aldrig förr, men glömde helt bort att jag ju har en tamagotchi blogg att sköta.

Nu gick jag en vända för att finna inspiration. Och måste inleda med att tacka den nu uppvaknande familjen, för detta är vad jag fann. OBS: inga bilder är arrangerade.

Bok på matta. Någon läser Nordisk kriminalkrönika på forskarvis med gula notisar och anteckningar i marginalen. Jag hoppas bara att det inte är Fyraåringen.

Tandborste i diskmaskin. Någon är väldigt smutsig i munnen? Jag kan inte lista ut vem det är eftersom alla utom Trettonåringen använder allas tandborstar huller om buller. (Fråga mig inte varför det har blivit så och skäll inte på mig, ni som desinficerar era. Vi petar i alla fall inte varandras näsor. Längre.)

Horn i socker lär vara en gammal fornnordisk rätt. (Finurlig uppdatering: Crrly tror att det är salt i skålen och att bilden illustrerar hjorthornssalt.)

För att inte tala om banan i stake.

Eller bi geting i lego.

Vilka drifter fick biet getingen att ta sig av daga på detta sätt? (Är det ens ett bi? Nej, det är en geting. Nu får jag skämmas.) Tänkte den ”hem ljuva hem!”, kröp in och fastnade?

(När jag försiktigt lirkade ut biet getingen, hade jag förväntat mig ett plopp! och att den liksom skulle dra häftigt efter andan som de gjorde i The Abyss. Men nej.)

Uppdatering
Ser man på, jag tyckte mig minnas att jag har hittat saker i diskmaskinen förut.

26 kommentarer

Gamla ting och nya grejjer

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juni 2007 10:43

Nu ska jag försöka analysera mig själv. För jag undrar vad det är som får mig att om och om igen läsa artikeln om den hundra år gamla bilen som med dispens för fotogenlyktorna klarade bilbesiktningen igår.

(Jag har lärt mig att när man länkar ska man länka många ord på en gång eftersom det är tydligast så. Men visst ser det där jättekonstigt ut? Va? Lagom är bäst? Jaha.)

Jag tycker ju om gamla ting. Jag sparar på allt från min gammelgammelmormors bröllopsskor och farfars frackar till matteböcker och barbieskor. Detta gjorde jag även innan bloggessensen inträdde. Vart jag än flyttade, vilket jag gjorde ofta och långt, släpade jag kartonger med texten ”MINNEN” mellan källarkontor och vindar. Min djefla man kan lika gärna tända en bombstubin när han vrålar:

– Ska du verkligen spara på alla urklipp om Melodifestivalen 1975?
– Får jag slänga din farmors trasiga lampa?
– Är det här en f.d. klänning eller en dammtrasa?
– Din mammas gamla zebrabikini passar dig ju inte ens!

Mannen med bilen – en Orient Buckboard 1907 som 1923–1974 stod i en småländsk vedbod – månar om det som var förr. Det är det jag gillar. Att inte fnysa ”äh, det är nya tider nu” utan faktiskt lyssna, känna och uppleva allt gammalt … som i en tidsmaskin. (Hjälp, jag låter som Ernst.)

Här är en snarlik, fast från stavningsreformsåret 1906.

De första bilmodellerna såg ju ut som den vagn som hästarna drog. Här har vi min fascination: man visste inte bättre. De första tv-apparaterna påminde om radions utseende. De första datorerna såg alls inte ut som skrivmaskiner, men gör det nu. Den första jääähääättestora i-poden påminde om en Sony Walkman från mitten av 1980-talet.

Den första cykeln såg ut som … Törnrosas spinnrock?

Hur kommer nutidens nyheter att se ut om femtio år? Alla pratar om kombinationsfunktionalitet med telefonen, tv:n, radion, stereon och damfrisörskan i en och samma apparat. Är det det som är framtidens melodi?

Jag saknar idag bara en enda uppfinning egentligen. Teletransportören. (Ok, tidsmaskinen också.)

Omedelbar uppdatering
Men jisses. Jag upprepar mig. Jag har skrivit om denna min teletransportörslängtan tidigare:
Uppfinningar
Framtidsfantasi

28 kommentarer

Eat shit and die!

Publicerat av Lotten Bergman den 27 juni 2007 10:42

Steel Magnolias var en liten trevlig bagatellfilm på sin tid (1989). Nu har den vuxit eftersom den var en av Julia Roberts första filmer och Shirley MacLaine är så bedårande elak i den. En av hennes repliker är:

– Eat shit and die!

Japp, Steel Magnolias kan man se igen.

En helt annan film är Full Metal Jacket (1987). Den är ju känd för att den … är just Full Metal Jacket. Och väldigt bra. Underligt är att jag inte har sett den sedan den gick på bio. Oj, Matthew Modine ser lite sliten ut idag.

I denna film är det en rekryt som skriker … tadaaa:

– Eat shit and die!

Nu skriker jag sällan på engelska, och jag har heller inte skrikit ”Ät skit å dö” som jag hörde en ljuv tonåring skrika åt sin öldrickande lika ljuva kompis ute på busshållplatsen inatt.

(Ni undrar om jag var vaken inatt igen? Jahapp. Femtonåringen hade fyra kompisar på övernattning. Sov de? Nej. Hoppade de studsmatta klockan 03.35? Japp. Tittade de på ”Secret Window” i gryningen? Japp. Sover de nu? Jahapp.)

Men. Ni har nu läst allt detta bara för att jag ska kunna publicera dagens bild med lite oklar skärpa.
Mammasnigel:
– Nejnej, glid inte förbi! Stanna här, det är fullt av protein och fibrer!
Barnsnigel:
– Uäärk, jag vill ha ketchuuup!

Denna idyll ägde rum i lördags när det hade regnat ett bra tag. Sniglarna var överallt och jag kände mig lite som Tippi Hedren i Fåglarna eftersom Trettonåringen och Bästisgrannen flaxade omkring mig, tjutandes, skrikandes, pipandes och hoppandes. Själv gick jag med starka, stora kliv rakt fram … tills jag hittade bajsmåltiden. Ett bra tag trodde jag att det var en kompis de käkade på, men han var i så fall i upplösningstillstånd. Jag låg på mage och svor över skärpedjup, regn på linsen och min vanligtvis lydiga kamera och bytte vinkel gång på gång tills … klafs.

– Oj, jag krossade mamman med armbågen!

Är detta en allegori? Symboliserar mamman småföretagarna i världen? Eller är bajskorven kanske en omvänd eufemism som trivialiserar den djupare mening som ju fekalier i poesin plägar ha och som … nej. Det är bara en naturbeskrivning med liv och död.

Eat shit and die.

29 kommentarer