År: 2007

Mina senaste 24 timmar

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2007 00:11

– FÖRBASKADE FULLMÅNE! skrek jag, hoppade upp ur sängen och viskade ”Somna om. Det var inget!” till min djefla man som skräckslaget och nyvaket satte sig upp med händerna som till skydd mot ett slag eller en fallande fullmåne.

Jag bytte säng. Vred mig ett par varv och fastnade i påslakanet. Bytte till en annan säng. Läste ut Frank McCourt-boken. Sneglade lite på datorn som jag bär med mig som en snuttefilt, men öppnade den ståndaktigt nog inte. Bytte säng igen. Fastnade i örngottet. Tänkte på Herkules Jonsson.

”Överliggande kramaxel och kalasvev och dubbla förknasare” säger de inte just här.

Jag ryckte ut ett näshår och tittade ut på fullmånen som såg ut som en halväten tortilla och därmed ju var spik nykter. Fick en tår i ögat eftersom näshårens utryckande har den effekten på mig.

Jag bytte till en obäddad bäddsoffa. Drack varm mjölk, åt en banan och borstade tänderna och hittade en finne i mungipan. Kliade bort en fästing i armhålan och beslutade att det var den som hade hållit mig vaken eftersom månen var oskyldig. Bytte till min egen säng. Somnade klockan fyranånting, vaknade klockan åttanånting, målade ett halvt staket, två fönster och tre barn samt tränade basket och sträckte en rumpmuskel ungefär som Per Elofsson.

Nu känns det som om rumpan sitter i ryggslutet och lite i blindtarmen. Jag tror att det bådar gott inför natten, ungefär som hokus pokus abrakadabra filiokus sim sala bim.

——
Redogör för era senaste 24 timmar! Det jag åt och gjorde på toa är utelämnat, så om man är helt sanningsenlig kan det bli hur långt som helst. (Sedan kan vi dessutom lägga alla redogörelser i en tidskapsel och se om de håller i 50 år.)

Före och efter. Då och nu. Hihi och aha.

—
Stort och fantastistiskt – dessa har lämnat redogörelser på egna bloggar:
Ewa
VBK
Anna
Solusfemina
Trulsa
Jessika
Studiomannen
Heléne
Lady Stalker
Den djefla mannen
Ica
Flinn
Moster Mjölgumpa
Jolie Suédoise
Gitto

Man kan som bl.a. R Skriverier skriva i kommentarerna också, förstås.

34 kommentarer

Messerschmidt i kubik

Publicerat av Lotten Bergman den 25 juni 2007 00:02

Jag kan stava.
Jag kan spela basket.
Jag kan till och med köra bil.

Men jag kan en sak till. Jag kan ingjuta mod och lugn i nyblivna föräldrar.

När man får sitt första barn är man (i alla fall i de flesta fall) ett koko. En airhead. En storögd, förvånad och (i alla fall i de flesta fall) fundersam förälder som faktiskt är rätt ovan vid situationen. Man förstår inte vad plus sju grader innebär för ytterkläder, man tror att barnvagnar ska slitas ur ens grepp, man läser inte bokstäverna i tidningen och man begriper inte att folk inte talar mer om bajs.

Visserligen födde jag vårt sista barn 2002 och vårt första redan 1992, men jag minns allt tydligt. Jag vet knappt när Karl XII föddes och har svårt att skilja på Iwojima och Okinawa, men känslan av ”men vad tusan han har ju fått mat alldeles nyss” minns jag med säkerhet. Visserligen minns jag lika säkert Ingemar Stenmarks 86 världscupsegrar och Björn Borgs ömmande magmuskel, men det tror jag har att göra med min selektiva hjärnförmåga.

Dessutom har jag sedan dess ett gäng olästa dagböcker där ”NAVELSTRÄNGEN!” har lika stor betydelse som ”faan, fortfarande 72,5 kg”.

När jag läser att Crrly nyss födde barn och att Isobel hade planerat att flytta samtidigt som hon krystade på BB, vill jag springa dit och säga kloka ord och hjälpa till med disken och ta över när galna släktingar har synpunkter på bröstvårtans eller den nyblivna faderns position. Förmodligen hade de lappat till mig och vrålat oförskämdheter och istället följt sin intuition, men … jag vill ändå vara där som en leende ängel. Eller sekreterare! Eller amma. (Har genomlidit i runda slängar 375 mjölkstockningar.) Eller städerska. Kocka? (Spaghetti med köttfärssås.)

Det finns en sak som man behöver som nybliven förstagångsförälder. Det är självförtroende och sömn. Nej, vänta det var ju två saker. Det finns två saker man behöver som nybliven förstagångsförälder, och det är lugn och ro samt glada tillrop. Nej, vänta det var ju tre saker till. Det finns framför allt en sak man inte behöver som nybliven förstagångsförälder, och det är dåligt samvete.

Dessutom måste jag än en gång berätta om vår deal. När vi bytte vår allra första mekoniumblöja den 11 mars 1992, sade min djefla man:

– I fortsättningen föder du alla våra barn medan jag byter alla blöjor, ok?

Helt ok. (Han visste då inte att det skulle bli fem.)

Mamma och pappa och jag. Visst ser de nyblivna förstagångsföräldrarna pigga och glada ut?

37 kommentarer

En förfärlig natt

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juni 2007 09:58

När folk berättar om sina drömmar, faller jag i trans av purt ointresse.

– Och då kom någon, jag vet inte vem, och sade något, jag minns inte vad och så vaknade jag. Var inte det konstigt? VA? Sover du?

Tur då att jag inte ser era reaktioner när jag måste berätta om vilken himla jobbig natt jag har genomlidit. Jag ställer upp det i punktform så att ni orkar läsa.

Ett grannhus var till salu.
Jag bestämde oss för att köpa det som en investering och sedan sälja det med enorm vinst för att få råd att köpa färg till vårt eget halvmålade hus.
Men ägarna hade inte flyttstädat ordentligt och hela natten fick jag sitta med lagfarter och idioter till mäklare som skulle ha procent på varenda krona, kan ni tänka er.
Tyvärr hann jag inte vakna innan drömmen var slut, utan blev tvungen att sälja huset med förlust.

Jag frågar runt lite. Kommer ni ihåg en dröm ni har drömt för länge sedan?

– Ja, jag satt fast i ett jättestort spindelnät, men då kom Mumintrollet i tarzankläder och räddade mig, berättar Trettonåringen.
– Ja, jag drömde att i huset mittemot vårt stod det kor på balkongen. På femte våningen alltså, berättar min mamma.

I kommentarerna till förra inlägget, har vi enats om att midsommaraftnar kräfva stövlar och starka drycker för att orkas med. Annandag midsommar kommer jag att sova middag för att orka med. Tyvärr måste jag nog lägga mig att sova nere i källaren, för enligt Snorre Sturlasson drömde Halvdan Svarte om framtiden endast när han sov i en svinstia.

19 kommentarer

Midsommarafton (himla uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 22 juni 2007 10:06

I Luleå bodde vi på Midsommarvägen. Det var i sanning ett trevligt namn på en gata. Ett tag bodde vi även på Havsöringsgränd, men det var helt obegripligt för den nioåring jag var då. Havsöringar är fiskar, och vad har de att göra i en gränd?

Idag är det midsommarafton och jag sitter vid en sprakande kakelugn med en filt runt benen och en stor, varm tepotta på soffkanten. (Den kommer att trilla ner, jag vet. Men jag gillar att ta risker i livet.)

För två år sedan skrev jag i dagboken:

”Systembolaget är jättestängt på midsommarafton. Verkligen helt igenbommat. Jag stod där med tio lika förvånade dumskallar med näsan mot fönstret och såg alla små nubbar som jag inte skulle komma att dricka.”

År 2005 tillverkade vi nyktert en midsommarstång med en Godzilla i toppen och levde lyckliga i ett år till.

Förra året var vi på hoppagrodortillställning med jättestång, hundratals knätofsar och trehundra dragspel.

År 2006 fick den dåvarande Tolvåringen oss – hippieföräldrarna – att posera på detta utslagna vis.

Igår rev jag ett staket och skrivade skruvade fast fem (av tolv) saknade garderobsknoppar, dammsög, var med diverse barn hos tandläkare och optiker, handlade beslag som jag inte vet vad jag vill göra med (men de var så sköna att hålla i handen), spillde kaffepulver i källartrappan, lirkade loss en bh som hade fastnat på Fyraåringens huvud, bangade från en fysträning med A-laget, såg en basketfilm och borstade håret (vilket händer så sällan att folk som sedan ser mig utbrister ”men vad du ser konstig ut”) samt åt tre portioner spaghetti med köttfärssås.

Åkte jag till Systemet och köpte en nubbe? Nope. Glömde. Igen.

——
Stavningsuppdatering
Det här med ”skrivade” där uppe – det är ännu ett ord som bara blir fel när jag skruver skriver det. Hur mycket jag än koncentrerar mig. Basket, nej basker och försäkring respektive förskingring är andra felskrivningsvänliga ord.

Kläduppdatering
Jag läser i tidningarna om hur man blir sommarfin i capribrallor, romantisk vidd och svepande chiffong. Dragsko under bysten, spets över bysten, stärkt byst, stråveck över bysten och somriga frisyrer. Sedan tittar jag på ännu en bh i Fyraåringens tufsiga hår, molnen och regndropparna och termometern.

Rapportuppdatering!
Bästisgrannen säger gång på gång ”ressischööööör” och påstår att hon i alla år har sagt så och uppvisar för att få tyst på mina protester ett nakenfoto på mig från när jag var 15 år. Då kryper jag under hennes veranda och hittar där en halvt ihjälskrämd igelkott som jag i den stora förvirringen kallar igelkopp. Därför För detta får jag utstå smädelser.

Foto: Bästisgrannen.

22 kommentarer

Krum och långhalsig tröja

Publicerat av olle den 21 juni 2007 11:54

Om du har lärt dig att tänka gement och vant dig vid att skriva

cd istället för CD
hiv istället för HIV
etc.

skriver du kanske t-shirt och t-tröja med litet ”t” av bara farten.

Men om du tar en titt i SAOL 13 så upptäcker du att det ska skrivas med versalt ”T”. Det är inte särskilt konstigt. Vem vill ha en smal, böjd polotröja med korta ärmar?

Lämna en kommentar

Tandställning

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juni 2007 11:23

Det ord som jag oftast i förbifarten nämner måste vara basket. Eller kanske spaghetti och köttfärssås. Kanske källartrappan? I tio-i-topp kommer säkerligen ”utstående” i kombination med ”tänder”.

I början av maj kom plötsligt ett brev hem till Trettonåringen. Det var en enkät från tandläkaren:

Har du haft besvär med tänderna under en längre tid?
Hur länge har du känt behov av tandställning?
Är det du eller dina föräldrar som har uttryckt önskemål om tandställning?
Om du har fler frågor om tandreglering, kan du ställa dem på ditt första tandregleringsbesök den 13/5 kl. 15.15.

Trettonåringen svarade Va? och Nej! på alla frågorna, men vi enades om att vi i alla fall borde gå på det där besöket. Där visade det sig efter två sekunders undersökning att tandläkaren vid Trettonåringens senaste kontroll hade bestämt att hon behövde tandställning. Men oj, hoppsan, han hade visst glömt att tala om det för oss.

Tandagnisslan hördes då från mitt hörn, för det måste ju vara ett effektivt sätt att få en tandläkare att förstå frustration.

Idag var det så dags för inskrivning på tandregleringskliniken. Damen i receptionen måste ha fått direktiv om att hantera patienter med s.k. respekt, för så här lät det:

– Födelsetid för dottern?
(Kvart över sju, hurså? Jasså, personnummer!)
– Kan dottern de sista fyra själv?
– Och mamma heter?
– Och mors telefonnummer?
– Har mamma även mobil?
– Finns det nummer till far?

I väntrummet fick vi njuta av ännu en gammal tandläkarstol.

Lådan med vit översida var intressant, kanske kunde den lysa? Men vad är den där bollen?

Titta, där ser man ju mig! Men vad ääär det?

Bollen var ihopkopplad med denna grej på golvet. Hallå alla bloggläsande tandläkare, hjälp!

Det underliga mamma- och mortilltalet fortsatte i undersökningsrummet, och blev alltmer absurt.

– Kan mamma sitta där?
– Nu kan mor sitta i väntrummet.

Jag ville skrika KAN VI INTE LÄGGA BORT TITLARNA OCH DUA VARANDRA? men tänkte att jag för en gångs skull skulle tänka mer på Trettonåringens utsatta situation än min egen.

Det som ska korrigeras är en hörntand som har kört vilse och därför inte puttat bort en mjölktand. Den lilla vita mjölktanden lyser som en hollywoodtand bland de andra normalfärgade vuxentänderna och måste dras ut, samtidigt som hörntanden på rymmen ska tryckas i rätt läge genom att hela munnen sätts i en tvångströja som kallas räls.

Eftersom jag fick en (synnerligen ineffektiv) tandställning när jag var elva år, minns jag undersökningen och avgjutningsproceduren mycket väl.

Kolla, avgjutningsmassan trycks ut genom formens hål och ser ut som maskar! Hm. Jag har inte lika snygga naglar som tandläkaren.

Den där massan smakade lite mint på min tid. Efter den får man bita i en vaxmassa som är varm och mysig. Trettonåringen upplevde idag ingenting som mysigt, varmt eller gott, ska kanske tilläggas.

Ute i receptionen igen, hittade vi denna, lika mystisk som den blänkande bollen. Vad ska man göra? Jag tyckte lite i rör nr 2, och fick det inte på plats igen. Men betyget stämmer ju. Att vi hade tid att undersöka betygsapparaten berodde på att receptionisten var upptagen i telefon. Länge. Helt öppet och utan en tanke på sekretess, fick alla i kön höra detta av henne:

– Ja, han satt inne på anstalt till den 18 juni. Nu hittar vi honom inte. Finns det någon som vet var han … Nej, han har inte dykt upp på något återbesök. Nej, dessförinnan var han på XX (namn på anstalt). Personnumret har jag, men han har inte … Nej, han hade en tid i februari, men då dök han inte upp. Jaså på XX (annan anstalt). Kanske pastorsexp… eller Skatte… nej. Ja, det blir ju billigare för samhä… Ja. Fast på XX (namn på anstalt) är han tydligen inte längre. Nej, man vet ju inte hur det är med … Ja. Ja, 18 juni 2007.

Ryyys.

’Schäkta en yngling, men vart har det sunda förnuftet tagit vägen?

29 kommentarer

Se på hur du äter – andra gör det

Publicerat av Lotten Bergman den 20 juni 2007 10:30

Både Saltstellan och Fast Food Lovers berättar idag om den nya produkten för oss som gillar enkel matlagning som kladdar och kletar och brinner i munnen.

Det är Old El Pasos nya tacovariant – som går på potensmedel eftersom den står av sig själv. Nu är det ju så att jag redan har testat detta. Jag som aldrig är först med något, har tydligen varit det.

Den gamla tacon har rundad bas; den ser ut som ett långsmalt U. När man biter till, lägger man huvudet på sned och om man sedan inte är snabb att vända huvudet rätt igen, har man snart sås rinnande in i örongången. Tricket är då att inte ha så rinnig köttfärs, långa grönsaker och guacamoleklister samt att klämma ihop den trasiga tacon lite så att det mesta stannar kvar. Eller i alla fall trillar ner på tallriken.

Den nya tacon har en platt bas. I och med att basen är bredare, ryms det mer i dem. Fine, bra, jag vill äta stora tuggor i stora lass, slabba och slafsa och inte alls låta vinet rulla i gommen utan bara plaska ner i magsäcken så snabbt som möjligt.

Men.

Eftersom basen är bredare, blir även avståndet mellan sidorna större. När man gapar efter mycket, måste man i detta fall svälja lite i taget. Man måste nibbla lite i tacokanterna och stoppa in tungan mellan tacoväggarna och skoooopa ut maten. Lapa som en katt. För om man biter i hela tacon – som vi ju har lärt oss att man ska göra – bryts basen omedelbart i två delar.

Det är som två sänggavlar som bara har täcken och kuddar emellan sig, ingen sängbotten. Om man redan förut hade problem med bordsskicket, kan detta i och för sig vara lösningen: alla äter lika slafsigt.

Jag äter med hela kroppen. (Bildrepris.)

Nu blev jag sugen på Barry Lyndon.

Uppdateringsfundering
Eller är det en annan film jag tänker på? Är Barry Lyndon helt fel? En man och en kvinna äter så stekfettet skvätter upp i håret på varandra i en mörk taverna.

Uppdateringslösning!
”In a celebrated scene, Tom Jones and Mrs. Waters sit opposite each other in the dining room of the Upton Inn, wordlessly consuming an enormous meal while gazing lustfully at each other.”

20 kommentarer

Lilla lillasyster

Publicerat av Lotten Bergman den 19 juni 2007 10:02

Idag åker jag och barnen hem till min lillasyster Orangeluvan som har blivit vuxen och köpt ett nybyggt radhus. Tänk att lilla, lilla lillasyster har blivit så stor. Klarar hon amorteringarna? Vet hon att man måste lägga om lånen ibland? Kan hon veckohandla? Tänk om det är ett fuskbygge! Hon är ju inte mer än ungefär fyra år gammal, hur ska det gå?

Orangeluvan var ett år, jag var åtta.

På bilden ovan bor vi på Mätaregränden 8 i Lund. Jag har på mig barnflickan Astrids dödscoola, vita skinnjacka med lurviga ärmar. När Astrid slutade jobba hos oss, blev hon fotomodell i Frankrike. Sedan hittade vi henne i charkdisken på Jätten (en mataffär).

Vilken fin telefonbänk vi sitter på. På just den där telefonbänken deppade min pappa när han fick höra att han inte fick tjänsten på Högskolan i Luleå. (Sedan fick han i alla fall tjänsten och vi flyttade 160 mil.) På just den där telefonbänken satt mamma och grälade med sin mamma i telefon. På just den där telefonbänken satt jag med min lillasyster en dag 1972.

Och den där telefonen, den där Cobran, vart tog den vägen? Nu är jag äntligen framme vid dagens egentliga ämne: telefoner. Kommer ni ihåg hur det var förr när det ringde hemma?

Ring ring!

– Jag tar det!
– Nej, jag tar det!
– Jag tar det, det är till mig!

Alla rusade samtidigt till den telefon som var närmast och eftersom det sällan fanns fler än två telefoner, krockade två telefonsuktare på vägen, en trillade och slog sig blodig på den knottriga vävtapeten – för att inte taaaala om när det var sjögrästapeter som vid friktionskontakt orsakade svårläkta brännsår. Hemma hos oss svarade vi alltid med för- och efternamn och det var riktigt spännande att få höra vem det var som ringde. (Andra familjer svarade med sitt telefonnummer. Det var underligt.) När det idag ringer hemma hos oss, blir det så här:

Ring ring!

Ingen gör något. Sju personer visslar obekymrat och fortsätter med sitt.

Ring ring!

Alla lystrar … kanske vill någon annan svara? Inte ens Fyraåringen kan slita sig.

Ring ring!

Någon höjer volymen på radion för att inte bli störd av ringandet.

Ring ring!

– Kan nån ta det?

Ring ring!

– Svara!

Ring ring!

– Jamen det är inte till mig! Inte så här dags! Åh! ”Okänt nummer”, jag vill inte!

Ring ring!

– LOTTEN BERGMAN!
– Ja hejsan, jag söker Charlotte.
– DET ÄR JAG MEN JAG LYSTRAR INTE TILL DET NAMNET OCH JAG VILL INTE KÖPA NÅGOT!

Dessutom har vi sladdlösa telefoner så om man faktiskt offrar sig och ska svara, så tar det ofta såpass lång tid att hitta en fungerande telefon att den uppringande ger upp och ringer till mobiltelefonen istället.

– Svaaaara! Vems mobil är det som ringer?

33 kommentarer

Internet eller internet? (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juni 2007 10:13

Förra inlägget handlade om mina släktingar och det gröndaskiga släktfotot. Helt logiskt kom då Stina med följande fråga i kommentarerna:

Jag skriver på min magisteruppsats och behöver en utredning angående det här att skriva ”internet” med stor bokstav eller ej.

Jag svarade:

Internet skrevs förr alltid med versal eftersom det var ett namn – och var därför inte med i SAOL, eftersom SAOL inte har med namn. Annars hade ju Lotten varit ett givet uppslagsord.

Men nu är ju inte Internet längre endast ett namn på det internationella datanätet utan en företeelse som diskmaskin eller bananpaj: internet. I SAOL (2006) finns alltså både Internet och internet med. Så: skriv som ni vill – men var konsekventa!

Cruella lade till:

Den s.k. branschen skriver än så länge Internet med stor bokstav, så håll er till det är min insiderrekommendation. Däremot behövs inte längre bindestreck vid ord som Internetanslutning.

Men minns ni när ni stötte på internet för första gången? Minns ni när ni skickade ert livs första mejl? Det gör jag. Jag höll föreläsningar om ARPA och DARPA redan innan Google fanns och grälade några år senare med kursdeltagare som påstod att Altavista var bättre än Google. Jag skrev till Ikea och talade om att de nog behövde en sajt och att jag skulle ju kunna göra den åt dem.*) I mitten av 90-talet ringde jag till DN för att mejla in ett kåseri som de inte ville ha.

– Hej, jag skulle vilja ha mejladressen till DN.
– Mej? Adress? Adressen till mej?
– Nej, elektronisk post!
– Internt? Sådana bruna kuvert med hål i?
– Nej, määäjl, brev som skickas via datorer.
– Vänta ett tag. Jag kopplar.

Och så hamnade jag på avdelningen för utrikesnyheter, som inte heller hade någon mejladress utan hänvisade till ett faxnummer. (Naturligtvis skrev jag sedan ett kåseri om detta och skickade det till SvD. Som inte ville ha det.)

Under åren på Nationalencyklopedin hade vi datormeddelanden som vi kallade ”plong”. Det sade nämligen plong när de gröna bokstäverna dök upp på den svarta skärmen. Det gällde att läsa och svara omedelbart – att återvända till ”plonget” senare var mycket komplicerat. Tänk er att jag sitter och redigerar artikeln om t.ex. akvedukt.

… bro som har till uppgift att föra en vattenledning med fri vattenyta eller en trafikkanal över en dalgång, en väg, en järnväg eller ett vattendrag. I vidare mening …

PLONG!
Vem har bestämt att vi ska ha uppslagsordet ”ficklock”? Glöm inte att det är du som ansvarar för matlaget imorrn. Har du sett Maggans strumpor idag? Är du färdig med ”autoklav”?

De var inte bra för koncentrationen, de där plongen. Nä, nu ska jag skriva några roliga mejl.

—–
*)
hybris, starkt överdriven uppskattning av det egna jaget och den egna förmågan.

——

Sju trasiga laptoppar, kassdisketter en masse, diskettläsare och en rullbandspelare tog tid att hitta eftersom de var placerade på ett ovanligt bra ställe i källaren.

22 kommentarer

Ett släktfoto

Publicerat av Lotten Bergman den 16 juni 2007 10:06

I mina digra samlingar av sådant som kan vara bra att ha, finns förstås även sådant som inte någonsin kommer att behövas. Kanske kan jag idag förmå mig att slänga

min allra första morgonrock (rosa, Broder Jakob hade en likadan fast ljusblå)
min tandställning (en sådan som sitter fast i gommen, men som med tanke på mitt utseende faktiskt inte funkade så himla bra)
Hej matematik (matteböckerna i lågstadiet)
örhängen från 80-talet (stora som julgransprydnader)
alla gamla svartvita foton som ingen tittar på längre.

Nej, jag bara skojar. Inte ska jag slänga några foton heller. Förmodligen inte örhängen heller.

Produktidé: kan man skriva ut gamla foton, laminera dem och tillverka örhängen av?

Bilden här ovan togs förmodligen när mina farföräldrar firade guldbröllop 1970. Ni ser min farmor som var pytteliten och min farfar som på sin tid var längst på kompaniet och de tre barnen. Min pappa är sladdisen den med de diskreta glasögonen (storasyster Ulla är 13 år äldre, storebror Sten 17 år äldre).

Jag försjunker i bilden och Faster Ullas klänning. (Tio år tidigare såg hon ut så här.) Farbror Sten (som var ursnabb på 100 meter) har slips men inte pappa. Hm. Revolterade pappa eller slapp han eftersom han var lillebror? Hm. Hoppas att jag ser ut som farmor när jag blir gammal. Hm. Tänk att farfar överlevde spanska sjukan. Hm. Farbror Sten ser ju ut som en filmstjärna.

Men hur kunde ateljéfotografen ställa upp familjen så här? Vad var tanken? Varför är männen allvarliga medan kvinnorna fnissar? Varför är inte farmor och farfar i bildens centrum? Jag vill ha en speakerröst som förklarar. Tidsmaskin hitåt! (=Jag ringer pappa.)

Uppdatering
Pappa berättar:
”Farbror Sten sprang 100 m på 11,1 sekunder och förstörde sina fötter i dåliga spikskor. Men han var bra i kula också! Nålen på min kavaj är en LUGI-nål (pingis).”

Mamma berättar:
”Faster Ulla hade nypermanentat hår och farfar var ledsen för sina ögon (starr). Farmor ohlala, så bedårande. Men hon var inte pytteliten utan normallång för sin generation (född 1895). Jag undrar om inte de som står längst bak är upphöjda på någon pall. Faster Ulla var rolig så in i vassen när hon pratade!”

30 kommentarer