År: 2007

Sängar, handtag, bilder och annat

Publicerat av Lotten Bergman den 17 augusti 2007 11:43

Jag skulle vilja överklaga sommarns beslut att kliva av. Jag är inte färdig med bad och sol och hösten skulle nog egentligen vilja ge förlängt vikariat för herr augusti. Bara ett par månader till.

Inte det?

Då gör jag som jag brukar. Nedsänker mig själv i ett bad av minnen – från USA-resan. Bästisgrannen gör likadant – vi säger ”kommer du ihåg när vi …” mest hela dagarna.

Vi var ju tvungna att under två veckor sova i samma säng. Vart vi än kom, fanns det alltid ett färdigbäddat gästrum med en 120 cm-säng. Ibland lite bredare – men eftersom vi har olika sovteknik funkade det bra för åtminstone hälften av oss.

Så här somnar jag i de få fall när jag somnar först.

Raklång på rygg med datorn så nära som möjligt.

Bästisgrannen stökar och bökar och flänger och far, grumsar med fötterna och slåss med armarna.
OBS! Bilden är arrangerad. Det är jag som låtsas vara Bästisgrannen och bilden är tagen med kameran uppställd på en tv ovanpå ett par sladdriga böcker. Hon kommer att skrika FÖRTAL, men jag är ett sanningsvittne.

En natt vaknade jag av att Bästisgrannen gick omkring i sömnen och muttrade. Och åt jordnötter. Och tände lampor. Och snusade. (Detta är ingen överraskning, hon brukar äta på nätterna.) Då tutade tåget som varje natt åkte genom Sioux Falls. Tio tuuuhuuuut på varandra eftersom alla järnvägsövergångar var öppna och obevakade. Tuuuhuuuut. Tutututhuuuuut. TUUUUUUTBRÖÖÖÖÖÖÖÖLTUUUUUT. Bästisgrannen vaknade och sade sömnigt med jordnötter i hela munnen:

– Bah. Du är ju precis som min man.

En annan skillnad oss emellan är hur vi fotograferar.

När Bästisgrannen tar sådana här vackra foton som skulle kunna vinna tävlingar …

… står jag inne på toa och fascineras över de olika toalettlåsen och tillhörande handtag och kan inte ens få fokus på rätt ställe. Det här var ett bra handtag – man bara tryckte in knappen så var dörren låst. Värre var det med en rund knopp till handtag. För att öppna dörren vred man handtaget medsols. För att låsa ett knopphandtag tryckte man in hela handtaget hårt och vred motsols. Vad var det jag sade: fascinerande!

Kommer ni ihåg att vi hamnade på en skjutbana? Well, vi fnittrade så våldsamt åt det absurda i situationen att våra värdar hämtade fram vapen så ofta de någonsin kunde. Här kommer en stilstudie från lerduveskyttet:

Lotten:
– Jag lutar mig bakåt lite och blundar och skjuter lite på måfå rakt fram. HJÄLP! Oj, vänta, det kliar bakom vänster öra. Ska jag ropa ”release”? Usch.
Bästisgrannen:
– Jag tar stöd mot muren här, står stadigt och rakt och följer lerduvan med siktet. Release! Yes. Träff. Det här måste vi göra fler gånger.

Häften av alla mina bilder från resan är … från mataffärerna. Varför tog jag denna bild, tror ni?

Oreoprovsmakarpojke.

——–
Uppdatering
Javisst var det slipsen. Man anade inte denna vurm bakom den pojkiga ytan. Men det finns mer!
Ja! Handskarna och gesten! Man undrar ju: får han inte ta av sig dem ens när han inte rör kakor? Inte ens när han poserar för en bild? (Men det finns mer!)

Ja! Frisyren! Tänk vilket arbete! Mattfrans-lugg. Nej, jag utövar inte lyteskomik och jag är inte elak. Jag är fascinerad och skarpögd. Detta var inte av en slump placerade hårstrån. Detta krävde koncentration och klister.

21 kommentarer

Apropå investeringar

Publicerat av Lotten Bergman den 16 augusti 2007 11:29

Jag har investerat i något. Summan var hisnande och svindlande och gav mig hjärtklappning. Objektet i fråga skulle inte kosta så mycket – man köper helt enkelt inte så dyra saker om det inte handlar om basketskor eller balklänningar.

Att köpa hus är inte alls lika fullt av själsvånda. Man skriver på några papper, man stirrar på många nollor och plötsligt tar det längre tid att dammsuga hemmet. Apropå dammsugare, så köpte vi ju en dyr sådan – men den har ju både motor och ljuddämpare – vilket ju är dyrt. Apropå motorer och ljuddämpare, så har jag aldrig varit med om att köpa en dyr bil. Våra båda sekruttbilar är myndiga och de enda investeringar vi gör när det gäller dem, är bromsklossar och spackel. Vilket påminner mig om en gammal släkting. Som inte alls har med detta att göra.

En gång köpte jag ett ylle-klädes-set. Jag tror att det var 1990 och det var designade tights med en långkofta i samma färg. De två plaggen kostade dryga tusenlappen och var så fina att jag inte nändes använda dem och vips hade åren gått och varken tights eller långkofta var något man hade på sig. Särskilt inte med tusentals malhål överallt.

Apropå kläder, så köpte jag en gång i en fin dambutik en svart yllekappa. Med puffärmar! Men jag använder ju inte kappor annat än som gardiner, så vad tog det egentligen åt mig? Nej, jag är helt enkelt inte så bra på att göra stora investeringar i dyra prylar och kläder – jag är mycket bättre på att köpa många billiga saker som håller i femton minuter. Vilket påminner mig om Andy Warhol, som inte alls har med detta att göra.

Här har vi då kommit till den sekund då jag drar täckelset av underverket:

The bin.

I säkert femton år har jag svurit över soppåsen, den ständigt överfulla soppåsen och krånglet med barn som dyker som Ulrika Knape ner bland potatisskal och små möss som liksom bockarna Bruse söker upp avfallssätern för att äta sig feta. Varje år har jag köpt en ny, en med pedal, en utan lock, en med dubbla lock och doftkuddar – den ena fulare och smäckigare än den andra.

Den nya funkar som skrattspeglarna på Gröna Lund och rymmer 45 liter skrot och plastpåsarna har fantastiska draihophandtag och locket klickar lätt när man trycker på det så att det öppnas med ett långsamt ssssccccchhhh. Eftersom idén kommer från min engelska kusin, heter soptunnan ”the bin”, bestämd form ”binnen”.

Den kostade nästan 1 000 kronor. Nu ska jag gå och snyta mig och slänga snorpapperet i the bin. Klick.

34 kommentarer

Och varför har jag inte bloggat idag?

Publicerat av Lotten Bergman den 15 augusti 2007 19:44

Jo jag drack en väldigt dyr och rökig whisky igår som satte sig på hjärnvindlingarna så brutalt att alla bokstäver tog slut.

28 kommentarer

Min barndoms somrar: 1975

Publicerat av Lotten Bergman den 14 augusti 2007 11:20

Plåster på stortårna och getingstick i armhålan. Piggelin Päronsplitt med bilder i och myggbett på smalbenen. Påssjuka och gräl med mormor.

Sommaren 1975 var varm och lyckad. Anders Gärderud var i världsrekordslag, Björn Borg vann inte Wimbledon och Greta Garbo var på besök i Sverige. Mina föräldrar hyrde min mormors kusins stora hus på Ljusterö (Laggarsvik) och där låg jag med påssjuka och åt glass. Mormor kom på långbesök och var arg som ett bi. Mamma grät och mormor blev ännu mer irriterad. I ett försök att kommunicera med barn, sa hon till den då nioårige Broder Jakob:

– Jahaja, vad ska du bli när du blir stor, då?
– Jag ska bli kemist – precis som pappa! sa Jakob stolt.
– Nämen, ha, det har du då inga förutsättningar för!

Inte trodde jag att Broder Jakob skulle förstå ”inga förutsättningar för”, men det gjorde han. Och började gråta. Mamma blev skogstokig och skällde ut mormor, packade hennes prylar i femton väskor och påsar (vi packar så i denna del av släkten), föste ner henne till båten och sade att nu fick det vara nog. Och så grät hon. Jag grät inte, det gjorde ju så himla ont att röra käkarna.

Mormor hämnades förstås. När den underbara skärgårdssommaren var slut (mamma och pappa var båda lärare med tio veckors semester), åkte vi tillbaka till Luleå och bestämde oss för att Ljusterö, det var himmelriket på jorden och där skulle vi tillbringa somrarna resten av livet. Mormors kusin kontaktade på hösten mormor och sade:

– Jag hörde att de trivdes i huset. Nu inser jag att jag börjar bli till åren kommen, och vill sälja det. Jag hade tänkt mig 110 000 kronor, tror du att din dotter skulle vara intresserad?
– Nej, sa mormor.

Sedan talade hon förstås om detta för oss när huset hade sålts till någon annan.

Ibland gör vi sådant som jag misstänker blir ett minne för livet. När min engelska kusin och min pappa var på besök häromdagen, bestämde vi oss för att gå ner till badsjön fastän regnet hängde i luften. Vi kunde vid samma tidpunkt ha åkt för att se Stefan Holm hoppa höjd i SM, vilket också hade varit ett minne för livet. Vad varken vi eller Stefan Holm anade, var att regnet som hängde i luften var ett skyfall.

Min pappa badar. (Bra titel på en bok?)

Regnet öste ner och vi badade och badade. Himlen blev nattsvart och regnet slog mot vattenytan. Sjön kokade. Jag ville stoppa en jättestor tepåse och göra te av hela havet som stormade. Alla skrattade och skrek. Det var sommaren 2007.

—–
(Broder Jakob blev inte kemist, men vinkännare. Lite kemi i alla fall?)

41 kommentarer

Testing, testing — fast nu med produkter

Publicerat av Lotten Bergman den 13 augusti 2007 12:41

Jag är väldigt glad i att testa och jämföra. Man köper ju alltid två olika chipsfabrikat med smaken ”sour cream och onion” (som jag säger på ren svenska). Sedan gör man blindtest. Senast igår testade vi två olika påsar med cashewnötter (kasjunötter) – där Icas vann över Parrots.

När jag var i USA kunde man i ölförvirring få en gratisbricka med ölprover för att lära sig vad det är för öl man gillar. (Kan man få det här hemma också?)

En öltestarbricka för fyra personer. Som inte led av OCD eller bacillskräck. Resultat: jag gillar tjeckisk öl. Vilket jag redan visste.

På väg hem från puben den allra sista kvällen i Sioux Falls, beklagade jag mig över min dåliga junk food-bildning. Jag hade aldrig ens hållit i en ”Twinkies”, jag hade bara sett ”Cup Cakes” på film och undrade vad de egentligen smakade. Bilföraren tvärnitade, vände bilen och körde med skrikande däck in på en mack. Kleggmatsutbildning nästa!

Det var den mest spritfyllda mack jag någonsin har varit inne i. En bråkdel av lokalen hade junk food, chips och kex samt lite bensindunkar och torkarblad, resten var en mycket, mycket välsorterad alkoholbutik med alla storlekar och smaker.

– I know my junk food! sa den stolte amerikanen och lade dessa på bilsätet bredvid mig.

På bilden ser ni att det vetenskapliga testet har inletts på papperstallrikar (förstås) och smakbitar till alla fyra närvarande.

I övre raden: 1. Twinkies (fast om det bara är en, heter den Twinky då?) och 2. HoHo samt 3. Sno Ball.
I nedre raden: 4. Cup Cake (Hostess) och 5. Chocolate Cup Cake (Little Debbie) samt 6. Ding Dong.

Alla innehöll det vita äggskummet som finns i Mums-Mums, fast lite mindre segt. Twinkies hade sockerkaksutsida och var så mjuk att den bara försvann som ett litet moln i munnen. Schlåwåpp, svälj. Borta.

Ho Ho hade en trevlig, lite segare utsida, kladdkakeliknande – och den liknade Ding Dong. De två olika märkena med Cup Cakes var väldigt lika varandra och dööötrista.

Sno Ball var bland det läbbigaste jag någonsin har stoppat i munnen. (Fast jag har ju inte ätit sniglar. Ok, trippa var lite värre, förresten.) Kärnan var det vita skumklegget, sedan kom ett tunt lager chokladkaka, omslutet av ett segt skumlager med rosa kokos fastsatt ovanpå. Det sega skummet var blott och enbart ett diskunderlägg med wettextrasefeeling. Efter ett bra tags tuggande svalde jag i alla fall. Det var som om en bläckfisk hade lagts i sockerlag med kokos.

Här är alla saker (inte kläder) jag släpade med mig hem. Vi testar för fullt!

26 kommentarer

Ser man på

Publicerat av Lotten Bergman den 13 augusti 2007 01:20

Jag kan alltså numera (se förra inlägget) inte skriva långt. Mn krt. Och utan bilder.

Då får jag väl skriva många funderingar istället. Som Stationsvakt:

Jag undrar vad som finns i hålen i öronen. I hålet där örhängena pressas in alltså. Talg? Kroppsfett? Hudavlagringar? Hur som helst är det trångt där, som om någon flyttar in och tar hålet i besittning om inget örhänge är där och utropar hålet till sitt.

Eller kanske en kort åsikt, som Sandra:

Men vem uppfann persiljeglass?
Giljotin hitåt.

Ojoj, måste sluta skriva, har räknat ut att 570 tecken är gränsen fö

9 kommentarer

Early bird som en poet

Publicerat av Lotten Bergman den 10 augusti 2007 04:48

Morning has broken. Någon borde använda mig till att mjölka kossorna. Jag borde jobba skift på akuten eller dela ut morgontidningar.

Hjälp, jag är pigg.

Jag kan ju också använda min morgontid till att skriva en dikt om hur att somna är att dö en smula. Igår sneglade jag kl. 21:57 på klockradion och kände hur hjärnan bäddades in i kolasås och hur jag långsamt seglade iväg på ett moln som om Per Gessle skrev mitt livs manus. Jag hann släcka och lägga kudden rätt och sov som en klubbad säl tills telefonen väckte mig.

Klockan 22:06!

Sedan kunde jag inte på några villkor somna om. Till slut satte jag på tv:n och tittade tills programmen blev för dåliga runt ettsnåret. Då somnade jag, för att klockan 04:30 vakna av att Fyraåringen skrattade i sömnen.

En Lundellsk dikt

Sömnens tid är här
Solen lysen röd
Mina ögon tynger samvetet
Såsom sömnbristen sänker tanken
Vila
Ta vara på timmarna
Ingen väntar på rimmarna
I skuggorna av sömnens tid

Denna diktformel lyder:
naturfenomen + kroppsdel + underlig liknelse + ensamt ord + ett allmänt hållet råd + plötsligt rim + obegriplig position.

Författare som följer formeln brukar få mycket beröm. Häpp!

—–
Uppdatering
Det pågår något mycket intressant i kommentatorsbåset!

47 kommentarer

Bloggerbludder funkar som min hjärna

Publicerat av Lotten Bergman den 9 augusti 2007 20:34

Dagens text om hur enormt och brutalt jätte-jet-laggad jag är lägger upp sig själv i multipla versioner … men finns inte i verkligheten. Trots att jag inte har gjort något, finns det nu två identiska texter. Men. Jag kan inte ta bort en text som inte finns i min inläggslista. Där finns

”Jätte, jätte laggad!”

ju endast en gång. Jag är förvirrad, men anar att jag och mina fingrar har något med i spelet.

Bonusbild!
Inte bara jag är förvirrad. När jag kom hem, låg min enda långklänning (uppsydd 1988 för hiskeliga 2 800 kr och full med sneda vinklar och volanger) på lit de parade i källaren. Ihjälslagen av två borrmaskiner, ett par hörselkåpor, några skruvmejslar och andra verktyg.

5 kommentarer

Jätte, jätte laggad

Publicerat av Lotten Bergman den 9 augusti 2007 09:50

Den biologiska klockan tickar helt fel. Jet lag är ingen dans på rosor, det är ett maratonlopp i kuperad terräng och luriga orienteringskontroller med tipsrundefrågor runt varje hörn.

Jag har nu varit hemma i huset i …

(räknepaus, det tar ett tag att räkna när man är bäng i kolan … 24, 36, 41?)

… i … i ungefär 41 timmar. Första dygnet sov jag kl. 21–04, vilket påminner om J-O Waldner i storform. Igår höll jag på att slå hakan i kycklingsallad redan 19:32 (vilket ju är Michael Johnson på 200 m 1996), men lyckades sorterandes tvätt hålla mig vaken till midnatt med baktanken att jag minsann skulle få dygnsrytmen på fötter genom att bli så trött att jag var tvungen att sova.

Detta fungerade inte alls. Man kan inte hötta med fingret och uppfostra en rytm. Jag somnade med stor svårighet runt halv ett och vaknade pigg som en lärka klockan 04:51. Vilket inte påminner om mycket mer än kanske ett stavhopp. Heter hon Kirsten Belin? Kjell Isaksson, han var cool i Superstars. Men det har jag väl skrivit förut?

(Detta är en effekt av jet lag: associationsbanorna går vindögt och trådar går inte att komma ihåg på annat sätt än att man snubblar över dem. Så här:

Superstarsminnen

Ricky Bruch dängde medicinbollen i väggen när de andra klarade att hysta den blott tre meter. Funktionärerna mätte centimetrar upp på väggen.
Kjell Isaksson bad Ricky Bruch om teknikhjälp med medicinbollen och lyckades med hans goda råd komma tvåa i denna gren.
Ricky Bruch kallade Guy Drut för Drutten.
Drutten hade så dålig kondis. Och skadade sig i ett avsnitt och fick avsluta sin karriär i och med denna skada.
Kjell Isaksson vann allting. I två år, tror jag.
Ingemar Stenmark hade harpofrisyr och var helt bedårande.
Malcolm Macdonald kallades Supermac och hade gigantiska polisonger. Himla populär var han.
Ricky Bruch sprang som en kråka, men var explosiv och snabb trots det. Han var alltid besviken över sin insats ändå: ”Äh, detta konde jao ha jårrt bettår”.
Johan Granath, som egentligen åkte skridskor, var väldigt duktig som cyklist. Låren!
När Ricky hade simmat och låg som en utslagen säl på bassängkanten, begrep han inte att han skulle simma en gång till.
Kjell Isaksson gick på händerna på väg till prisutdelningen.
Den värsta disciplinen var dips på barr – där knäcktes en och annan hjälte.

Detta var alltså Superstars på 1970-talet. Back to the nutid.)

Jag hällde fil i teet igår. Det har hänt förr, men då har jag i alla fall upptäckt det före första klunken.
Jag skulle banka på en tvestjärt inne i tidningen nu i morse och missade fem gånger.
Jag blev bjuden på fest på lördag och tackade instinktivt omedelbart nej. Det har då aldrig hänt förut.

Nu läser jag i NE att det är svårare att anpassa sig när man reser österut, och att man korrigerar sin inre klocka ungefär 45 minuter per dag. Med detta i bakhuvudet inser jag att jag på måndag nästa vecka är ok. Oj, nu hittade jag några förnumstiga råd:
Tillåt mig fnysa! Oj, nu fick jag snor på hakan.

15 kommentarer

Breakfast in America

Publicerat av Lotten Bergman den 8 augusti 2007 00:03

– Ojojojhimmeljagmåste vänta jagkanintekoncentr ojojkolla men nu tappadejagtrådenigenej och varförskavigå dit ellerskavigådit, vartärvipåväg, ursäktajagäralldelessnurrig, varför ärjagsåhimlatörstig nu igen?

Det där är en ”sugar rush” efter en helt normal amerikansk frukost. Jag vet, jag. För under ett par dagar bodde vi hos en familj med peanut butter.

Jag åt alltså varje dag mackor med jordnötssmör och hemkokad sylt, nerspolade med grönt te utan tein. Det funkade rätt bra, även om jag hallucinerade om havregrynsgröt efter ett par dagar.

Plötsligt en morgon hade värden långkok med gröt på spisen … jag måste ha högljutt yrat om gröt i sömnen. Nu vet jag inte riktigt vad detta heter på svenska, men det är gjort på havregryn före förädlingen och tillplattningen – kanske rå-gröt? Havrekärnsgröt? Det var mycket gott, även om jag inte ville hälla smör och farinsocker på som amerikanarna gör.

Hemma hos borgmästaren i Iowa bjöds vi på amerikanskt kaffe och nyköpta donuts med glasyr på. Oiiiiii, gick blodsockret i taket och doiiinck föll det ner i skosulorna långt före lunch.

Morgonen därefter fylldes borgmästarens hus av nyfikna grannar och släktingar som ville bjuda på brunch. Utsökt äggröra, knaperstekt bacon, uppskuren frukt och det amerikanska kaffet som är så svagt att man lätt kan se botten på plastmuggen. I fettet som blev kvar i baconpannan stekte de brödskivor, vilket sades vara en gammal holländsk tradition. Det smakade förstås gott, baconfett är ju … gott.

Igår morse betedde jag mig riktigt frukostilla. Jag provade nämligen allt. Allt. Frukosten som hotellet bjöd på sades vara ”continental breakfast”, men var i själva verket det som nu följer i det …

Stora Frukosttestet i Minneapolis

Bästisgrannens neutralt färgade frukost. Nästan inte alls fel ur näringssynpunkt. (Tallrikar, muggar och bestick är i plast. Hallå, sopberg?)

Jag satsade på en mer färgglad variant och inledde med mjölk och barnflingor. Det smakade frigolit med tvål och en släng av diskmedel med citronessens. Sedan fortsatte jag med en äggindränkt formfranska som jag stoppade i en rost, och så smetade jag in den i philadelphiaost med jordgubbssmak. Det smakade som spunnet socker i omelett.

Degnöten (den runda ringen) var torr och erbarmligt trist; förmodligen skulle jag ha doppat den i kaffet. Apropå kaffe, så testade jag för första gången decaffeinated-varianten där man har tryckt bort allt skadligt kaffein. Det smakade mer än det vanliga, var starkare och hade en lätt bränd ton. (Jag låter ju som Broder Jakob, vinprovarexperten.)

När första testrundan var färdig, gick jag ett varv till. Blåbärsmuffinsen var god, men precis som vanliga svenska muffins med blåbär. Den kringliga donuten var doppad i glasyr, vilket bara gjorde den tautologisk och alls inte godare.

Kanelbullen – med smör och glasyr på – hade en stark kanelsmak som närapå dränktes av glasyren. Dock var den så himla varm att jag hade kunnat äta den bara för att få lite värme i min AC-nedkylda kropp.

Det bästa på frukosten var den lilla, lilla gula muffinsen med svarta prickar. God (men förmodligen artificiell) citron och knastriga vallmofrön i hela munnen. Perfekt! Poff, poff, poff knastrade det vid varje tugga.

Den lilla förproducerade våfflan (på bilden med de färglada flingorna) var en ännu större hit: den värmde jag upp i en rost och smetade philadelphiaost på. Dock var det tydligen inte alls meningen att jag skulle äta den på så vis, visade det sig när jag blev tillrättavisad av en stor amerikanska. Så jag fick börja om.

På våfflan skulle man ju ha smör och maple syrup (lönnsirap) eller sylt förstås! Smör på våffla smakade bara slisk i gommen, medan våffla med lönnsirap ju var en kulinarisk delikatess. (Jovisst, jag har ätit American pancakes med denna sirap tidigare, men våfflan var minst lika god som nystekta, centimetertjocka pannkakor som påminner om blinier.)

Det allra allra allra godaste var ändå den där blåbärsbageln, som rostades i en rost med fem cm breda fack och sedan kluddades full av philadelphiaost.

Rap.

—–
Vi är hemma nu. Jag ska rapportera lite mer senare – t.ex. om allt vi köpte och 10 kg övervikt. Vad gäller väskorna alltså.

41 kommentarer