(Neeej, jag ska inte skriva om Allbäcks skada.)
Som jag har berättat förut, är Fyraåringen lite sjuk. Men bara lite. Ett par, tre gånger per dag ”stannar” hans hjärna. Han blir helt stilla, tittar lite snett uppåt och säger ingenting. Det är barnepilepsi.
Det kan utvecklas till vuxenepilepsi (den liggande, skakande varianten som man ser i amerikanska filmer, men som även används för att illustrera akut behov av insulin — t.ex. Jodie Fosters dotter i ”Panic Room”) … och det kan växa bort. Man vet helt enkelt inte vad som kommer att hända.
Men Fyraåringen har fått medicin och blivit bättre — han kan till och med bli besvärsfri om det vill sig väl. Vägen dit innebär ett trixande med mediciner och en farlig massa blodprov, som han kallar ”stickor”.
Igår var det dags för magnetröntgen av hjärnan. Med en knapp veckas varsel gjorde jag mig beredd, för jag visste att det skulle bli obehagligt. För mig, vill säga. Så länge Fyraåringen skulle få slippa stickor, var han nöjd. Och att få åka in i en jättestor apparat som fotograferar hjärnan är ju bara hellattjo.
Hela dagen talade sjukpersonalen så här med varandra när de möttes eller pratade i snabbtelefon:
– Var var du? De har väntat här i en kvart?
– Jag var på möte. Är du ensam?
– Ja, tre sjuka och ingen vikarie.
– Hallå, kommer ni aldrig?
– Nej, jag är ensam, vi kommer!
– Vilken tid det tog!
– Ja, hon där är ensam, jag fick hoppa in i receptionen och de där tre är borta.
– Skynda er, skynda er, vi har ont om folk! Hon där har inte fått lunch än!
När Fyraåringen skulle få en kanyl i armen, var det hela så stressigt att de inte riktigt hann förklara utan försökte ta det på kommando med våld och nedtryckande på rygg i en säng. Naturligtvis höll han för höger armveck (med de fina, decinficerade artärerna) med sin vänstra, ickerengjorda hand med gulliga bakterier överallt.
– Nej nu smutsade du ju ner armen! fräste en sjuksköterska då.
– Men … näe? sa Fyraåringen och tittade på sin till synes helt rena arm.
När jag då bröt in och förklarade att det var sorts osynlig smuts, fanns det knappt tålamod till den lilla pedagogiken.
När Fyraåringen sedan skulle sövas och åka in i magnetkameran, som ser ut som en tunnel, ville jag ha Dr. Ross (George Clooney) i närheten. Eller kanske James Bond som kunde slå ner all personal.
Först blev jag förstås kroppsvisiterad eftersom man inte får komma nära magnetkameran med någon metall över huvud taget. Helt ok. Det värsta var att jag under hooden (munkjackan) med den maffiga dragkedjan bara hade ett brottarlinne och en massa påklistrade hejasverigetatueringar sedan i lördags.
– Oj, sa jag och visade upp mig i all min coolness. Men jag är egentligen en tönt, jag … öh, jag … läser böcker och är en mespropp … försökte jag förklara medan jag knäppte av mig nitbältet.
Sedan gick vi in till Den Stora Maskinen.
Min lilla, lilla son blev i sövningsögonblicket (insomningsstadiet) jätterädd och tog sig åt halsen och sa att han inte kunde andas. Sedan försökte han sömndrucket sätta sig upp och ta bort alla händer som höll honom nere medan jag kom med tröstande ord som han tydligen inte kunde höra.
Men. Detta är ett av de fyra narkosstadierna och kallas excitationsstadiet, fast det visste ju inte jag. Inte heller visste jag att man just då är extra känslig för stimuli – och där for jag och klappade och hyssjade och rabblade lugnande ord som en vettvilling.
– Han kommer att sjunka ner i en djupare sömn, sa någon till mig och tog bort mina händer som strök det lilla huvudet. Seså, hur tar mamma det här egentligen?
– Inte alls bra, det här är ju hemskt! sa jag och kände tårarna bränna i näsan.
(Ja, i romanerna bränner tårarna bakom ögonlocken, men mina tårar sitter nog inte där, jag tror att de bor i snorkanalen.)
Personalen körde ut mig till ett annat rum. Jag skickade ett snabbt sms till min djefla man (som är på skolresa i Kolmården), till lillasyster Orangeluvan och till Bästisgrannen.
”Han är inne i magnetkameran NU. Fruktansvärt att se honom somna in, han kämpade ångestfullt emot sömnen. De puttade bort mig utan att förklara vad som hände. Måste stänga av mobilen.”
Först då kom jag på att det ju inte var ett särskilt sansat och lugnande meddelande. För dem. (Jag mådde bättre, det gör man ju när man så hänsynsfullt lastar på andra människor sin egen oro.)
Runt 35 minuter senare rullades en högljutt snarkande liten Fyraåring ut. Jag fick lära mig allt om excitationsstadiet, men det var så dags. På ”uppvaket” fick jag underligt nog genom en i personalen höra allt om de omkringvaknande människornas besvär och sjukdomar. En ung, ensam tjej som ville ha socker i kaffet, fick sig också en skrapa för att hon ju då skulle få hål i tänderna. Av vad jag hörde, var inte hål i tänderna hennes främsta anledning till oro.
Allt gick bra och vi avvaktar nu resultatet. Sjukvården med de fantastiska apparaterna är otroligt effektiv och överallt går det omkring små änglar till sjukvårdspersonal. Men det hade faktiskt kunnat vara lite bättre.
——
Allmänbildningsdags
Narkosstadierna
- Inledningsstadiet som sträcker sig till ögonblicket när man förlorar medvetandet.
- Excitationsstadiet, när man alltså är mycket känslig för stimuli och kan drabbas av bradykardi (väldigt långsam puls – brukar de inte säga det i E.R.?), ofrivilliga rörelser och laryngospasm (att man inte kan andas). Tror fan att jag blev orolig.
- Kirurgisk anestesi, när
andningen är regelbunden och ögonen är fixerade centralt (man himlar alltså inte med ögonen). - Överdosering – cirkulationskollaps och andningsstillestånd. Oh, så förtjusande.
Vilken usel info du fick, de borde ju veta vid det här laget att mammor är KÄNSLIGA! I morgon skall jag på uppföljningskontroll med EEG på mellansonen som svimmade för en månad sen när han var på museum i Florens med klassen, jag hävdade att det var Stendhalsyndromet men det tyckte tydligen inte läkarna.De vet inte varför han svimmade men vissa tester visade på någon slags smygepilepsi i någon lob.
Verkligen usel information. I vanliga fall brukar de förbereda för kanyler på båda händerna i händelse av typ.
Och det är klart att du är orolig. Herregud, jag är trettio och min mamma oroar sig när jag är sjuk, eller blev sjuk.
Skönt att sonen hämtade sig efter äventyret. Jag är säker på att hans mamma också kommer göra det. Många kramar tills dess.
Ibland är det nog tur att det är värre för mammorna och papporna som står vid sidan om än de små ilbattingarna verkar tycka.
Barn har en sån fantastisk förmåga att bara gilla läget och acceptera och göra det bästa av saken.
Önskar att jag själv vore lite mer sån.
Det känns så tråkigt att det ska vara som det är i vården idag. Man ska vara tacksam för att man får det man får och glad att de kan det de kan men ändå…
Just det där med info tycks alltid komma sist på något sätt. När en av mina skulle sövas för bråck operation var det ingen som sa att så fort vi gett sprutan är han borta på mindre än fem sekunder. jag trodde liksom han skulle somna, dåsa bort, men det var så ”pang” och det var jag inte alls beredd på.
Tänker ändå lite extra på fyraåringen och hans mamma
Tack, Ilva, för att du påminde mig om Stendhalsyndromet! (Om det nu skulle vara en epilepsisläng din son har, så ska du veta att det finns mediciner som funkar jättebra.)
Jag skulle vilja ha ett namn på när man drabbas av Stendhalsyndromet, fast läsandes bloggar.
Pssst, Stendhalsyndromet är när man fysiskt (och psykosomatiskt) påverkas av konst.
Special price, only for you!
Jag erbjuder mig härmed att till extrapris hålla informationsteknik-föreläsningar till landets sjukvårdspersonal.
Fyraåringen sitter just nu fyra–fem meter upp i ett träd i trädgården. Återhämtad, yes indeed.
En kompis med fem söner kommenterade en gång lakoniskt efter att ha tillbringat x timmar på akuten med brutna armar, skateboardolyckorsår, snowboardkraschade söner, från träd nedfallande söner etc., och mm. att barn läker i stort sett bara kroppsdelarna finns i samma rum men att hon rätt tidigt instiftade hjälmtvång.
(samma vän har förlorat liten son i mycket tragisk drunkningsolycka i plastbassäng hemma i trädgården så de är inte renons på vad som kan hända heller).
Den svenska välfärden. Är det nån som har sett till den under de senaste 10-15 åren? Det känns både sorgligt och frustrerande att det ska behöva vara så här.
Men jag tänker INTE trycka på gnälla-på-sjukvården-knappen just idag. Istället vill jag bara säga att tårarna bränner här med (inte i näsan, dock) när jag läser om den lille superhjälten och hans tappra mamma med de fina tatueringarna. (Sicken match, förresten. Tur att jag slapp se, jag stod kedjad vid en grill hela kvällen.)
ezldac – är det också ett sån tdär stadium? Låter mer som en antidepressiv medicin.
”Fyraåringen sitter just nu fyra–fem meter upp i ett träd i trädgården.”
Först nu börjar FARMOR bli orolig!
Det är högt uppflugna i träd små EP-barn INTE ska vara!
Men det är ju å andra sidan ett kvitto på att detta statement äger trovärdighet:
” Återhämtad, yes indeed.”
Usch – återupplevde ångestfyllda upplevelser med de små sönerna på sjukhus med okänslig och stressad personal – beskyddarhormonerna löper amok! Mina tårar bränner inte just nu, de bara kommer. Det är helvetiskt att man inte alltid, alltid kan skydda sina småbarn och göra dem glada och trygga.
Men skönt att det finns sjukvård. Ändå.
Men aj.
Att de ens stressade upp sig – är det verkligen rätt olk på rätt plats…?
Stellan: Nu vill jag veta var man köper kedjor med vilka man kedjar fast sina djefla män.
Sandra: Folk (eller olk) på rätt plats var nog precis vad det inte var. För att göra rätt i rätt situation krävs intuition och medkänsla eller utbildning. Man ylar inte på hög volym att det är högst olämpligt med socker i kaffet till någon som just vaknar upp ur narkos efter en opration.
Men ja, tack AB, det är fantastiskt att sjukvården finns och oftast funkar.
(Och här sitter jag som En Dum En och inser att jag i morse glömde att gå på ett hett efterlängtat återbesök till snälla doktorn som brukar klämma på min käke. Skam!)
Sammanträffande! Jag såg just på The Mom Show om detta med små barn och läkarbesök och hur man ska förbereda barnet, bland annat.
Det togs särskilt upp detta med förälderns oro och ängslan som fördes över på barnet och att man hellre skulle lämna barnet åt sköterskan än att sitta bredvid och gråta.
Är det personalbrist och man jobbar under hård stress så fallerar vi nog alla.
Jag undrar om inte alla nedskärningar läggs just på informationsbiten, jag tycker jag får fråga om allt! Inte kan de väl förutsätta att man förstår allt? Eller att alla är bra på att memorera, gissa stavningar och googla.
Krejativ stavning när man föschöker jobba utomhus och inte riktit ser bokstävena på schärmen: opration.
Deras stora maskin. Vår lille gosse.
Bra att få veta det där med excitationsfasen (höll först på att skriva ecklesiastikfasen; fundera på vad det kan betyda den som vill). Tänk att du lyckas tänka på att höja dina medmänniskor bildningsnivå mitt i allt detta! Det är verkligen det värsta som finns när ens barn ska gå igenom såna här saker.
Känner verkligen med dej. I vår familj har vi en med LKG och en med juvenil artrit och uveit (autoimmuna grejor i leder och ögon) och har varit med om otaliga operationer. Just när barnet somnat i narkosen gråter jag alltid så tårarna sprutar, fast jag varit med om det många många gånger. Det är olika hur de reagerar, en av mina blir jätteuppjagad och orolig och en blir bara lummig, av samma medel.
Min erfarenhet av svensk sjukvård är att det fungerar utmärkt när det verkligen gäller. Tills dess, vanliga kontroller, återbesök och annat blir man nästan galen. Ingen i receptionen, ingen möjlighet att ge barnet mat vid långa väntetider, ingen kallelse när man skulle bli kallad inom två veckor, ingen ringer när man har blivit lovad att bli uppringd, man bor formligen i telefon och sitter fast i telefonköer.
Vill du kedja fast någon kan du ge den i uppdrag att sköta alla vårdkontakter per telefon.
Men när det verkligen gäller, då är man glad att man lever i det här landet, i den här tiden. Det finns gott om änglar i branschen och man behöver inte sälja hus och hem eller visa upp sin sjukdom på köpcenter med en insamlingsbössa för att ha råd med vård.
Men HUVVALIGEN. En sån liten! Och sådant slarv ändå, jag menar, jag blev arg för att min lugnande tablett slarvades bort när jag skulle ha ut skrotet ur foten. (Det gjorde ju egentligen ingenting, när man ska opereras får man först sitta och vänta en timme extra i fina kläder, sen får man gå med tossor ner till operationssalen som är iskall och då får man uppvärmda täcken över sig och så står det en tre-fyra personer runtomkring och pratar lugnande och säger ”nu blir du lite sömnig ja” och jag tänker ”nu ska jag känna efter nu ska jag känna efter nuuu… zzz”.)
Men det är nog sant, att det är värst för mamma.
Annars, har inte Jodie Fosters dotter diabetes och går in i insulinchock? Och så är det takykardi de brukar säga i E.R., det är när hjärtrytmen är för snabb och oregelbunden.
(Nyexad bibliotekarie måste ju glänsa lite).
Och på fredag kommer jag till Eskilstuna. Hepp!
Jag har jobbat med barn i många år och träffat på ungar med petit mal då och då. För det mesta går det bra att växa upp med det och behöver inte alls innebära några hinder i livet.
Men information, det har man alltid rätt till. Både vi som är föräldrar och till barnet självt, på ett språk som det förstår.
Som doktor Håkan på barnkliniken i Skellefteå i fredags.
Kristina: Kom och hälsa på i det stora, fula, gula huset med de blommiga plastgolven!
Ecklesiastikfasen måste ju vara ett konfirmationsläger.
Det är skrämmande hur det kan gå till! Sådant får bara inte hända!
Håller tummarna för att allt går över med åldern i alla fall.
Tyvärr blir det lätt så att anhöriga glöms bort i det hela som att de inte hade med den sjuka att göra.
Långfredagen åkte min svärfar in med min svärmor i ambulans med illamående, kräkningar, yrsel och stora balanssvårigheter. Svärfar ifrågasatte till personalen om det kunde vara hjärnblödning ( hon har haft stroke tidigare)men de avfärdade honom med att det var vinterkräksjukan. Under tiden hann jag ringa akuten och fråga hur det var med svärmor, fick då prata med henne och hon sluddrade, var inte riktigt med och rörde till det för sig.
Pratade då med en sköterska och förklarade att hon haft stroke tidigare, senast i höstas, och ifrågasatte om man inte gjort en röntgen. Icke, det trodde hon att man övervägt naturligtvis.
Svärmor skickas hem och kan inte ens gå till bilen.
Annandag påsk ringer svärfar igen till larmcentralen men då anser de att hon inte är tillräckligt dålig för ambulans så han får ta henne i egna bilen.
Äntligen en röntgen och hon blir inlagd på dropp och telemetriövervakning. Röntgen visar hjärnfraktur på lillhjärnan.
Vi fick tjata oss till information (jag är läkarsekreterare och har vissa baskunskaper och är dessutom en ganska besvärlig anhörig om det behövs)och utskrivningssamtal. Sju gånger fick jag ringa för att få till en träff med läkare.
De har inga rutiner för att informera anhöriga.
Sen i vintras befinner jag mig i sjukvårdsmaskineriet för min cancer. Jag måste tillstå att jag inte känner igen mycket av det som skildras här.
Tid från första besöket hos verksläkaren till vården var påbörjad tre veckor -check
Föreberedande samtal inför magnetröntgen, strålning, operation och nu cellgifter med anhörig närvarande -check
Personal som har (eller tar sig) tid -check
Dumma frågor kloka svar, liksom kloka frågor bra svar -check
Raka svar, inget hymmel -check
Min lokala vårdcentral klok och snabb -check
Har jag haft tur, eller?
Plastfarfar har nog haft en väldig tur! Och det unnar jag honom (fast att jag inte känner dig farfar!) Sjukvården kan nog vara väldigt duktiga på sina specialiteter, men inte alltid så duktiga på det psykologiska. Jag vet att man inte tar upp mycket sånt på åtminstone en del läkarutbildningar. Så slå dig på att föreläsa för dem, Lotten!
Kusligt. Men Tarzan verkade betryggande återställd på sista bilden.
En gång i mitt liv har jag blivit sövd. Jag susade direkt från vakenstadiet (Vad gör du? Vad heter du? Hur lång tid tar det? Vavavava – ja, kanske lite exciterad ändå) till djuphavsgraven, utan att passera gå. Jag behövde inte ens räkna. Det var som att trycka på den berömda knappen.
Vad visade magneten då?
Men hallå, nu vill jag bara säga att man faktiskt kan vara allergisk mot morfin (eller snarare mot morfinbasderivat), det vet jag eftersom jag är det. Och det upptäcktes när jag blev sövd första (och enda) gången, just för att jag fick uppsvällda luftvägar och knappt kunde andas. Nu var det ju inte det i Fyraåringens fall som tur var, men jag fattar ändå inte hur de kan vara så tvärsäkra.
Min erfarenhet är samma som Ingelas: när det gäller funkar allting som klockverk, däremellan som grus i maskineriet. Ibland har jag funderat på att skriva en bok med alla egna och andras sorgliga och tokiga erfarenheter av sjukvården.
Men just nu när jag sitter här i Hong Kong (med två söner på väg med tåg genom Kina), då känns det som om svenska apotek och vårdcentraler inte är så dumma ändå. Det är nog bara lite Lotten-kurser som fattas dem!
Plastfarfar: Jag tror att det för det mesta fungerar som det gjort för dig. Det måste man tro. Vi har tyvärr haft många i familjen med cancer som blivit mycket väl omhändertagna också.
Fram för Lottenkurser på sjukhusen.
Förresten Lotten, något helt annat. Hur går det med sommarprateriet, blir du en av dem i år då?
Visst är det underbart att dessa maskiner finns. Och att vi får åka i i dem utan att behöva visa upp kvitto på att vi först har betalat en helsikes massa pengar för det. Som det var i Öknen.
Det där kändes igen.
Liten fyraårig tös som skulle operera bort polyper i Umeå .., vettskrämd liten tös som inte ville bli lugn av lugnande medel och mamma som stod intill vid op.bordet och lilltösten läppar darra av skräck när narkosmasken lades på .. och tårarna som bara sprutade från mammans ögon när den där lilla knubbiga dottern somnade in.
Aldrig känner man sig så … utlämnad.
Så ensam i hela rymden/världen.
Man vill bara hålla om och att alla i vita eller gröna kläder ska vara SNÄLLA.
Det är allt man vill.
Tack för underbara bilder!
Men hur kunde du ta bilder nära magnetkameran,om du hade kameran med dig ….. den är väl inte tillåten ….?
Jag stod precis i dörröppningen, Elisabet, och fick sedan lägga kameran utanför.
Förlåt att jag inte är här och tar hand om er, mitt liv är överhopat av IRL-folk som pratar, äter, dricker, tjoar och bygger om min ”trädgård”.
Men här en snabbkurs till alla som jobbar inom vården:
1) Hälsa på oss, säg om du är läkare, uska eller vad som helst. Gärna med namn.
2) Titta oss i ögonen och svara på frågorna.
3) Lär er av lärarnas pedagogiska knep.
Lotten:
1 -check (med namn)
2 -check
3 -kan ej stämma av
Lotten: Kom och hämta mig hos Ica på lördag morron och kör mig till de blommiga plastgolven!
(Jag är lite som en kattunge utan egen vilja, det är bara att ta mig i ena handen och gå iväg med mig, lätt som en plätt!)
Vatusan, Kristina! Var ska jag då placera alla bord och stolar som jag har i bilen?
Usch, det där med narkos är ingen höjdare. Alltså att stå bredvid och se sitt barn försvinna in i dimman. Göra motstånd. Var själv i den situationen för inte så länge sen.
Sätt mig på taket?
Jag blev väldigt sjuk vid den här tiden förra året. Och då gällde det timmar innan jag hade dött. Jag hade fått svår dubbelsidig lunginflammation med sepsis och organsvikt. Från husläkarmottagningen där jag fick andningsbehandling mot astma och där man tog prover avfördes jag med ambulans kl. 10.30.
På akuten 10.35. Färdigröntgad etc., kl 11.15. Inlagd observationsavdelning 11.20 där man tar en massa prover. De hinner inte ta färdigt alla prover innan de upptäcker att sepsis har gått längre än de hade trott. Snabb transport till intensivvårdsavdelningen kl. 12.00. Min tidsuppfattning hade fått sig en knäck så jag minns bara saker fläckvis.
Sövd och vårdad i respirator de närmaste två veckorna ett dygn senare.
När det verkligen gäller så går det fort. Den sjukhusvistelsen kostade i runda slängar över en miljon kronor, där egenavgiften för mig var 2000 kr. Jag räknade ut att den landstingsskatt jag har betalat i år knappt uppgick till tiotusen kr. Därtill har vi egenavgifter på 900 kr för läkarbesök, 1800 kr för mediciner. Jag har en amerikansk kompis vars medicin mot en ovanlig leukemi kostar henne, och hon är försäkrad, 400 dollar i månaden.
När skattepengar går vad skattepengar ska gå till, d v s allmän sjukvård, då är det som det ska vara. Jag har svårare att acceptera vissa andra kommunala och skattefinansierade projekt (lösa konstinstallationsprojekt t ex) och se dem som nödvändiga att finansiera med offentliga medel. Men sett till mina upplevelser av offentlig sjukvård, och jag har kroniska sjukdomar så jag har stått i kö i evinnerlig tid och sett hur det funkar när det inte funkar nåt vidare såväl som den där upplevelsen att från diagnos till inskriven på IVA på mindre än två timmar. Det är ändå den senare upplevelsen som biter sig kvar. Hur effektivt det var när det verkligen gällde liv eller död. och det var femtio procent chans och mindre att jag hade återhämtat mig från det. När jag vaknade och sådär så fick jag lära mig gå igen. Men jag kommer inte att klaga igen över väntetider på akuten.
Oiii, Jessika, tack för storyn. Och neeeej, väntetider på akuten klagar vi inte över. Vi tänker lugnt ”aha, det här kan jag ju blogga om” och letar upp en ny skvallertidning.
Mina anhöriga, ska tilläggas, fick kontinuerlig information av läkare och övrig personal på IVA och de kände sig mycket trygga med det. Det var bra information i den mängd som de orkade med. När jag senare blev friskare så blev det annorlunda. När man är vid medvetande antas man själv kunna förmedla information om de inte bedömer att man är oförmögen att göra det, eller om man själv har gett en fullmakt så att sjukvårdspersonalen kan ge informationen vidare.
Jag har också stor erfarenhet av en massa sjukvårdsinstanser – dock inte som Jessika – och måste säga att det hela känns godtyckligt alldeles för ofta. Vem man får träffa är avgörande för mötet. Sen är ju alla människor, dåliga dagar, otillräcklighet och så vidare. Men jag har lärt mig att själv säga ifrån när jag inte tycker att det fungerar. Först att trevligt sätta ned foten, och sedan med bestämdhet.
Hör och häpna. På senare år har jag också fått det bemötandet jag har önskat mig. Men då har jag inte varit riktigt sjuk heller. Är man riktigt sjuk är det svårare. Sen beror det också på vad för slags sjukdom som ska behandlas, vilket landsting, vem som är chef och så vidare … Men att få information, det ska man kräva.
Lotten, du och jag kanske kan hålla kurs tillsammans?
Sen en sak till. I filmen några refererar till, Panic Room?, ska Fosters dotter antas ha diabetes och saknar sitt insulin. Då är det inte insulinchock (för då behöver man motsatsen till insulin, ngt blodsockerhöjande), utan insulinbrist, som föreligger. Det kan vara livshotande, men så tillvida flickan inte behandlas med pump så tar det några dagar innan man går in i medvetslöshet i ”normal”fallet. Fast visst kan man krampa under medsvetslösheten oftast pga uttorkning. Personligen gick jag ett år utan särdeles mycket insulintillförsel utan att gå in i medvetslöshet. Research i Hollywood om sjukdomar …
Hoppas det gick bra med sonens undersökning.
Hej!
Jag är nyfiken på anledningen till att ni fick en MR-undersökning… Jag har en dotter på 4år som också har epilepsi och vi skulle vilja ha en MR för att utesluta att det är något med hjärnan men som det är nu så får vi nog räkna med ett års väntetid om det inte sker ett mirakel…
//Susanne
Jag mejlar dig, Susanne!