Någon gång runt 1990 köpte jag ett par för mig ovanligt fina gympadojjor. De var i vitt skinn, med små, små detaljer i rosa och lila. Lite dyrare än vanligt och – framför allt – inte av hög basketmodell som alla mina andra skor.
Efter att ha använt dem en enda gång kom jag på att de var lite för smala för mina ankfötter och att det där med rosa och lila ju inte riktigt var min stil även om de var coola modefärger. Skorna åkte in i någon garderob tillsammans med 700 andra skolik, flyttade med oss till olika lägenheter, hus och kommuner både en, två och faktiskt tre gånger innan de hamnade hääär, i mitt återanvändningsmausoleum:
Här hänger skor som inte används, men som kommer att användas. Och skor som Olles farmors bror Gottfrid bar på 1930-talet och som är perfekta att ha på sig när man är Charlie Chaplin. Och skor som jag inte gillar men som jag stundom måste ha på mig för att se ut som en förnuftig föreläsare. Och så hängde de vita från 1990 här med sina rosa-lila applikationer.
Elvaåringen hittade dem för två veckor sedan och blev blixförälskad. Hon tryckte dem mot sitt hjärta såsom gatflickan Beda Larsson ju tryckte en randig sidenslips till sin barm. Hon bar dem nästan dag och natt och fick kommentarer och beröm.
Till i fredags. Då skorna försvann. Puts väck! Borta! Verschwunden und weck!
– Jag hade på mig dem när jag bakade muffins och glömde hälla i mjölken och så hade jag på mig dem när vi letade efter Bästisgrannen och så hade jag inte på mig dem när jag hängde tvätt ute och det var dumt för där var det brännässlor och …
Hela lördagen gick åt till att leta. Hela söndagen gick åt till att leta. Jag var inte bekymrad, medan elvaåringen var förkrossad. Alla gick vi omkring och drällde ickehjälpande let-kommentarer som dessa:
– Men var kan de vara?
– De måste ju vara någonstans.
– De ligger nog på ett konstigt ställe.
– Kommer du ihåg var du hade dem sist?
– Det är ju underligt att de kan försvinna så här.
– Har du tittat i hallen?
– Jamen nånstans är de ju.
– Här! Nej, jag bara skojade.
Efter att till och med ha letat i kylskåpet, bakom böckerna, bland videobanden och i kartongåtervinningen gav vi upp igår kväll. Jag hittade i min hängande skoträdgård ett par vita, lite för trånga skinngympaskor med svarta detaljer som jag 1991 ratade, så elvaåringen blev lite nöjdare.
Och här borde nu slutklämmen och poängen komma, till exempel ”Och kan ni tänka er att de hela tiden stod i hallen” eller ”Plötsligt kom treåringen gående med skorna på fötterna” … men nej. De är fortfarande borta. Tänk om det har varit en tjuv här … och vi som inte hade larmet på … och tänk om tjuven har snott alla mina smycken … och pengar i madrasserna … och tänk att jag då inte märkte något utan bara letade efter ett par vita skor med rosa och lila detaljer hela helgen.
31 kommentarer