Här går jag och tänker ut hemska scenarier som handlar om VM-fotboll, ogjorda mål, brustna ljumskar och poäng hit och dit. Jag morrar och fräser åt förbipasserande. Då dyker det upp oönskad reklam i min mejl.
Hej Charlotte,
Ursäkta att jag kontaktar dig via mail på detta sätt. Jag vill gärna komma i kontakt med dig för att presentera hur vi på [företagsnamn] hjälper många chefer i Sverige. De flesta av dessa har vår specialanpassade inkomstförsäkring för chefer!
[—]Vi har otroligt mycket stöd att ge chefer i deras dagliga arbete och jag hoppas självklart att vi får hjälpa dig också!
Jamen hurra!
- Jag heter inte Charlotte annat än i körkortet.
- Jag är inte chef. Kommer inte att bli chef. Vill inte heller bli chef.
- Mail stavas mejl. I alla fall i min värld.
- Efter kommatecken i inledningsfrasen ska det på svenska vara liten bokstav på ursäkta.
- Jag vill inte ha någon specialanpassad inkomstförsäkring. Jag vill däremot ha inkomster.
- Dessutom är jag på ett ruskigt humör, så kom inte här och kom.
Ska det verkligen vara så här? Ska jag vara arg ända tills slutsignalen ljuder ikväll? Nervositet brukar alls inte göra mig ilsken, men man kan ju inte ha mig i möblerade rum som jag domderar och går på just nu. Olle försöker diskutera med mig. Med tandborste i munnen, som vanligt. (Jag tror att det skulle kunna kallas ”manlig härskarteknik” av dom där, ni vet.)
– Kom igen nu! säger jag till Olle.
– Jamen hon kan väl följa med?
– Bobbadilladeal? Men det var väl ändå ett bra tag sedan?
– Skyll dig själv, jag hör ju inte, ta ut tandbo…
– Snicksnack, jag är lika upptagen jag. Prata svenska förresten! Här har du teet.
– Svenska, sa jag, svenska!
9 kommentarer