Månad: juni 2006

På riktigt uselt humör!

Publicerat av Lotten Bergman den 20 juni 2006 10:42

Här går jag och tänker ut hemska scenarier som handlar om VM-fotboll, ogjorda mål, brustna ljumskar och poäng hit och dit. Jag morrar och fräser åt förbipasserande. Då dyker det upp oönskad reklam i min mejl.

Hej Charlotte,

Ursäkta att jag kontaktar dig via mail på detta sätt. Jag vill gärna komma i kontakt med dig för att presentera hur vi på [företagsnamn] hjälper många chefer i Sverige. De flesta av dessa har vår specialanpassade inkomstförsäkring för chefer!
[—]

Vi har otroligt mycket stöd att ge chefer i deras dagliga arbete och jag hoppas självklart att vi får hjälpa dig också!

Jamen hurra!

Jag heter inte Charlotte annat än i körkortet.
Jag är inte chef. Kommer inte att bli chef. Vill inte heller bli chef.
Mail stavas mejl. I alla fall i min värld.
Efter kommatecken i inledningsfrasen ska det på svenska vara liten bokstav på ursäkta.
Jag vill inte ha någon specialanpassad inkomstförsäkring. Jag vill däremot ha inkomster.
Dessutom är jag på ett ruskigt humör, så kom inte här och kom.

Ska det verkligen vara så här? Ska jag vara arg ända tills slutsignalen ljuder ikväll? Nervositet brukar alls inte göra mig ilsken, men man kan ju inte ha mig i möblerade rum som jag domderar och går på just nu. Olle försöker diskutera med mig. Med tandborste i munnen, som vanligt. (Jag tror att det skulle kunna kallas ”manlig härskarteknik” av dom där, ni vet.)

– Kom igen nu! säger jag till Olle.

– Ja, nu.

– Jamen hon kan väl följa med?

– Bobbadilladeal? Men det var väl ändå ett bra tag sedan?

– Skyll dig själv, jag hör ju inte, ta ut tandbo…

– Snicksnack, jag är lika upptagen jag. Prata svenska förresten! Här har du teet.

– Svenska, sa jag, svenska!

9 kommentarer

Ur led är … tiden?

Publicerat av Lotten Bergman den 19 juni 2006 10:21

I morse flögs vi 36 år tillbaka i tiden på börssidorna. Normalt sett slänger jag inte ens ett getöga på dessa siffror i spalt eftersom vi äger 0,00 % aktier i detta hushåll.
Spännande. Via rigorös faktakontroll kan jag tala om att det var i januari 1970 som John Lennon klippte håret (Yokos fel förstås), Hylands Hörna återkom efter en paus och maximodet avlöste minimodet.
Bildtexten under lyder:
På bilden ovan ses en ensemble i ylle-jersey från SCAN-MAN. Lediga, funktionella kläder, men självklart mest efterfrågade av de unga herrarna.

Unga herrar till skillnad från äldre män, alltså. Längst ner i den gula rutan (klicka på bilden om ni vill läsa själva) står det ”Med midi-lanseringen ansågs tonårsdiktaturen inom modet åtminstone tillfälligt vara avskaffad.”

Jomenvisst.

Nu till ett annat tidsdokument: hälarna. De får vara med om mycket. Treåringen kallade hälen ”den jättestörsta tån” när han var mindre, de gör ont på mig (inflammation i slemsäckar någonstans) och får orienteraren Olle att stöna och stånka eftersom de spricker upp i Marianergravar.
Min häl, len som en barnrumpa. Kanske rinner slemsäckarnas innehåll ut på utsidan som lotion?
Olles häl. Fotografen ryggade kraftigt tillbaka av åsynen, varför skärpan istället hamnade på orienteringssåret på andra benets vad.

Tiden går och modet skiftar, men hälarna består.

33 kommentarer

Vad bör jag läsa?

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juni 2006 07:56

Salt hade en vansinnig massa frågor om favoritböcker häromdagen. Jag skulle svara, men fick fingerhäfta och blev tangensbordsstum. Jag kunde helt enkelt inte formulera vad det är som får mig att tycka om en bok.

Förresten … Jag hinner verkligen inte läsa många böcker nu. Jag lägger böcker på hög i huvudet och planerar inför min ålderdom, tror jag.

Men! Hjälp! Ge mig order på vilka böcker jag borde läsa! (Salts frågor är förstås mycket trevligare att svara på, här sitter jag bara som ett stort ego och vill att ni ska servera mig boktips. Ni har all rätt att fnysa åt mig.)

Strunta i vad jag kanske redan har läst. Åshöjdens BK, Hundra år av ensamhet och Inga Tidblads memoarer Då och då tyckte jag om. Böcker med dassigt språk åker fetbort. (Och ”åker fetbort” är mitt försök att skriva på ett ungdomligt, modernt vis … Dock gör jag det på ett dåligt sätt eftersom jag i samma mening skriver ”dassigt” som inte alls är modernt eller coolt. Och coolt är ett relativt ocoolt ord i dessa dagar.)

En bok med ohyggligt spännande handling kan vara hur bra som helst, men om boken är gödslad med:

”Tårarna brann till i hans ögon.”

”Hon erinrade sig vem han var …”

”Hon kände antydan till dimmighet i hjärnan.”

”Han drog ihop munnen till ett skevt och hånfullt grin.”

”Det kom något frostigt i blicken på honom.”

”Han blev klistrig och tjock i munnen, tungan som ett svullet djur.”

… så skrattar jag, blottar tänderna till ett skevt och hånfullt grin, blir frostig i blicken och slår ihop boken för alltid, utan tanke på den stackars skriftställarens vedermödor, besvärliga signeringar, sömnlösa nätter, trista barndom och författarpris.

19 kommentarer

Sängsafari i kollektivet

Publicerat av Lotten Bergman den 16 juni 2006 17:04

För en dryg månad sedan flyttade ju Bästisgrannens familj in i vårt hus eftersom muskulösa, svettiga, svavelosande hantverkare rev upp golven i deras kreosotfyllda hus. Men hur får man då plats med en extrafamilj i sitt hem? Vi får gå tillbaka i tiden.

När jag var liten hade jag faktiskt bara följande planer för mitt liv:

1) Bli världsberömd skådespelerska. (Äsch!)
2) Blir vanvettigt rik. (Äsch!)
3) Få sju barn. (Äsch!)
4) Ha massa plats för gäster som vill sova över.

Punkt nummer fyra är alltså räddningen för Bästisgrannen. Bilderna togs i morse, före reveljen.

Gästrummet är två 105 cm-sängar i ett rum som tidigare var ett hiss-schakt. Man ser en arm med svart klockarmband och en fot nere till höger. Skotten har redan åkt till jobbet. Bilden är inte arrangerad – Bästisgrannen sover faktiskt sådär utan syretillförsel.

Rakt ovanför gästrummet ligger de tre tjejernas rum, som alltså också var en del av hiss-schaktet för länge sedan. Innan grannarna flyttade in, hade vi inte tjej- respektive killrum – alla barn bara flöt runt och lade sig varhelst de hade lust. Men med tanke på de äldre barnens blygsel inför främmande när det gäller nakna kroppar, blev det mer praktiskt så här under kollektivtiden.

Golv/taket i hiss-schaktet är förfärligt tunt och rummen är därför de mest lyhörda man kan tänka sig. (Måste isolera det endera dagen. Måste förresten sätta tillbaka fönsterfodren och sätta upp gardinerna igen. Undrar vad det ligger i den där flyttlådan.) Bilden är inte arrangerad, det ligger faktiskt inga kläder på golvet.

Här har vi ”Storasängenlandet” – två 120 cm-sängar. Olle snarkar, så det är bra att ha honom på lite avstånd. OBS: bilden är arrangerad, jag bäddar aldrig min halva av sängen i vanliga fall.

I det stora barnrummet (som varit både cembaloverkstad och söndagsskola i ett tidigare liv) bor de fyra pojkarna. I detta rum står även en soffmöbel från Systembolaget – en tiodelad möbel som man kan flytta ihop till en gigantisk sovplats med akvariekänsla. Bilden är inte arrangerad – treåringen har (som vanligt) trillat ur sängen trots att kanten tryckts upp med fördämningsvallar.

Som ni ser, det är inte höjden av inredningskonst – inga superellipsbord, klatschiga fondväggar, Myranstolar eller afrikanska masker. Och inte visar jag upp allt heller, vi har fler sängplatser: i ett tv-rum som har varit kök står det en sovvänlig hörnsoffa, i ett vardagsrum finns två sovvänliga soffor och en bäddsoffa som Bästisgrannen släpade över när de flyttade in. Denna bäddsoffa har sagt till mig att den inte vill flytta hem igen. Jag kanske kan leja något barn att revirkissa i den?

17 kommentarer

Morgonritualen

Publicerat av Lotten Bergman den 14 juni 2006 09:41

– Gomorron lilla sexåring!
– Jaaa haaaaar treeeeee myggbett hääääääär som jag fick när jag fastnade i hängmattan igår!

– Gomorron lilla treåring!
– Ja ha trilla från sängen å så ha ja en jättestor bula häääääär!

– Gomorron kära åttaåring! Har du plåster på näsan?
– Ja, treåringen trillade ur sängen klockan fyra och då hjälpte jag honom men då sa han att jag skulle sova i hans säng och när han hade somnat sparkade han mig på näsan så att det blev näsblod sååååå hääääär. (Visar med armarna som en storfiskare.)

– Gomorron, Bästisgrannens sjuåring!
– Jag har varit uppe med åttaåringen och treåringen hela natten och så slog jag huvudet i sängkanten häääääär när jag skulle hämta en kudde.

– Gomorron nyblivna tolvåringen!
– Jag har skavsår hääääär, häääääär, häääääär … Dumma orientering!

– Gomorron buttra fjortonåring!
– Jag har drabbats av galopperande intifadan … intafaga … inpa … impatigo! Häääär.

– Gomorron, Bästisgrannens tioåring!
– Min blåsa … stomipa … stopani … stomatiten i munnen gör oooooont! Hääääär.

– Kära barn! Följ inte med främmande karlar, svär inte i kyrkan, snyt er inte i händerna och ha hjälm. Och den som i fortsättningen talar om att det gör ont någonstans, måste böta genom att springa ett varv runt huset och sedan badda min panna med ett kallt omslag!

20 kommentarer

Gräl, omklädningsrum och hår

Publicerat av Lotten Bergman den 13 juni 2006 10:15

Efter gårdagens fullständigt urbota megafåniga utredning om Mellbergs och Ljungbergs skärmytsling i omklädningsrummet är det förlösande med denna bild. (Silverfisken tyckte att Aftonbladets bild av omklädningsrummet var tramsig, kommentarerna till hans inlägg satte igång fantasin hos Eff, och alla gick i spinn och det hela var faktiskt jättekul till slut.)

(Nu blir jag förvirrad. Skulle jag skriva om gräl eller omklädningsrum?)

Jag är bra på att gräla. Jag har finfina ord att ta till och stark röst att skrika med. Och så har jag ju alltid rätt, förstås. Stackars Olle, som alltid har fel.

Fast i omklädningsrummen har jag ju inte grälat. Däremot läste jag att Stationsvakt funderar på hårväxt som prompt måste bort, och kom på att snart kanske jag måste gräla på tjejerna i omklädningsrummen som jag nästan varje dag befinner mig i. Det är olika inrättningar i olika städer och med olika klientel överallt. En del tjejer är långa och stora, andra är korta och små, medan de flesta är tvärtom eller mittemellan. Och alla har hårproblem. Hår, hår, hår. Rakhyvlar, noppare, krämer och ultraljus bekämpar vildskogen som tränger fram i armhålor, i grenverk och på vaderna.

Nog så. Raka på. Se ut som fjortisar, gör det. Frodas i svampinfektioner, fine. Jag har själv inga ekorrar i armhålorna och rakar bort allt nedanför knäna (visst är det underligt att man får ha håriga lår?).

Men … varför är många renrakade tjejer så förfärligt pryda? Har jag några pryda läsare som kan förklara? Killar, ni ska veta att i våra omklädningsrum står sådana som jag bredbent och fladdrar med brösten (nu har jag förstås inte mycket att fladdra med) och snackar träningsvärk eller linimentmärken, medan (förlåt om jag drar alla över en kam nu) de unga byter om som vore de på en publik solstrand i Falköping. Under badlakan, invirade i handdukar, knixande med bh:n under tröjan – som fortfarande sitter på. Med handduken som skyddstält smiter de in i duschen och står med rumpan utåt så att ingen ska råka få en glimt av något hemligt.

Men på stadens gator och torg, där kan samma person visa bra mycket mer hud.
Själv blottar jag min stubb för världen här och nu på detta vis.

18 kommentarer

Sommarlov

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juni 2006 09:13

När jag var liten var båda mina föräldrar lärare. Visserligen var pappa tvungen att då och då vara på jobbet (Kemikum i Lund) som normalt folk, men mamma blev ledig när vi blev lediga och så var hon ledig tills vi började i skolan.

Ibland packade vi ihop oss i lilla Folkabubblan med påklistrad DHR-fjäder på bakrutan. (Eller vad stod fjädern för, någon som minns?) Vi gick i vita knästrumpor och träskor och åt Piggelin och humlorna surrade och vi sprang i solskenet och så trillade vi omkull, grät en skvätt och fick plåster på ett knä eller två. Sedan satte vi oss på våra cyklar och cyklade runt på hela Norra Fäladen utan att någon vaktade oss eller var det minsta orolig. När det var dags att äta, åkte alla hem till sig och sedan sammanstrålade vi igen lite senare.

(Åt jag någonsin mat hemma hos en kompis? Så underligt … jag minns inte. Brukar jag numera ha grannskapets alla barn hemma hos mig på mat? Ja.)

När vi skulle utomlands, bilade vi ner till södra Europa. Ja, även när vi bodde i Luleå bilade vi ner. Och bodde på hotell, vi bodde på hotell i Tyskland, Italien, Frankrike, oj vad vi bodde på hotell. På två ynka lärarlöner. (Det var … ehrrm … bättre förr?)

Våra barn får inte bo på hotell … men de får vara på orienteringläger! Och vi cyklar till badsjön varje dag! Och vi har matsäck med Gorbys piroger! Och vi ska tammetusan åka till Skansen endera dan! Och treåringen har två mammor och två pappor, sade han igår! (Mamma, pappa, Bästisgrannen och Skotten.) Och jag har köpt flera meter plåster!

Sanningen är att jag inte vill bila ner till södra Europa och bo på hotell. Jag vill vara hemma och cykla till badsjön och sitta på förstutrappen och dricka morgonte och vara tvungen att kisa med ögonen mot solljuset för att kunna läsa tidningen.
Den kurviga strandraggaren till höger är jag. Stranden är Pite havsbad. Karlen är min kusin Johan.

26 kommentarer

Mycket underligt

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juni 2006 10:17

Här kommer en helt normal fredagskvällsrapport:
Det lilla elvamannakollektivet bjöd in en favoritfamilj med barn till grillning och så slumpade det sig så att det igår faktiskt var den absolut första riktigt varma sommarkvällen. Skotten beordrades att framför fotbollsteven – som inte är så platt som man skulle önska sig – spättsätta marinerat kött (honung, olivolja, soja, kryddor, vitlök) und Grünsachen eftersom vi försöker prata tyska till VM:s ära (fast egentligen heter det Gemüse). Den runda tv:n visade invigningsmatchen och grillspetten kryddades med mattludd medan ölen spilldes ut på det blommiga plastgolvet och Olle spelade gitarr och vi sippade på hylledrink. (Fläderblomssaft som spetsats till och prytts med citronmeliss.)

Nu till två underliga fakta:
1) En granne klippte gräset med motor mellan 18 och 22. En ljummen fredagskväll när det är fotboll på tv. På en normalstor tomt.
2) Trots att partyt avslutades redan vid midnatt och trots att nästan alla lade sig i rätt säng och trots att det fanns jättemycket öl kvar och trots att ingen strippade och trots att två av de vuxna var nykterister och trots att det på det stora hela var en mycket sansad tillställning när vi till och med fick ordning på köket innan vi somnade, möttes jag av denna syn i morse:
Det konstiga är inte att vi äger så många grillspett, för hälften är inte ens våra. Det är förstås konstigt att jag som inte bryr mig om blommor har en bukett, men den har Bästisgrannen fixat för hon är ju en sån där pysslig kvinna. Det konstiga är inte att vi har en blå fruktkvarn (nej, inte köttkvarn) och det konstiga är inte att det står en ölburk där, för nu är det ju VM och Skotten är en öldrickande skotte. Det konstiga är att det på skärbrädan ligger ett par främmande kalsonger. Med jättestort hål i grenen!

(Det är inte jag som har ställt tändsticksasken där så att ni ska förstå kalsongernas egentliga storlek. Asken bara stod sådär. Inget konstigt med det.)

8 kommentarer

Förlåt, det är mitt fel!

Publicerat av Lotten Bergman den 8 juni 2006 22:04

Jomen … om jag alltså hade varit synsk, så hade jag inte letat efter ett par skor i tre dagar. Jag hade vunnit på Lotto. Jag hade inte hoppat av latinet i gymnasiet. Jag hade låtit bli att vricka fötterna. När Annika Bryn skriver om sina förnimmelser sitter jag och gapar av förundran … för jag förnimmer endast smärta. Och beska känner jag, den smaken gillar jag inte. Okej, kärlek kan jag också känna.

Men … och nu ber jag om ursäkt igen … men när jag igår satt med Olle (som svarade med Strindbergscitat) och Skotten (som deppar för att Skottland inte är med i VM men hålls upp av sin starka tro på att Sverige ska mangla England) och lunchpratade om sushi, fotbolls-VM och livet, lät det så här:

Skotten:
– I övermorrn börjar det!

Lotten:
– Jahoooo! VM-VM-VM! (sjunger med sushi i munnen, utan melodi) Den här biten med tonfisk gillar jag inte!

Skotten:
– Hur kan ni äta … guldfisk? (äter stekt bacon, stekt ägg och baked beans)

Olle:
– ”… en brännvinsflaska tömdes på tu man hand …”

Lotten:
– Fast jag är övertygad om att Isaksson skadar sig. Rami får hoppa in, och gör det bra.

Skotten:
– Men han är väl ok nu ..?

Olle:
– ”Min skrift är en avstraffning men icke en hämnd.” Va? Kjell Isaksson? Superstars?

Lotten:
– Andreas Isaksson. Målvakt. Han är två meter lång och väger 50 kg, klart man skadar sig då.

Skotten:
(viskar till mig) – Vem pratar Olle som om han var?

Olle:
– August Strindberg, eh, öh, knepig filur som gjorde sig ovän med allt och alla för hundra år sedan.

Lotten:
(med munnen full) – Sschom Linda Schkugge. (svälj) Aaah, dom här med lax är ju underbara. Kan jag ta din wasabi? Men vet du, Skotten. Jag tror att Rooneys fot kommer att paja igen, så honom slipper vi.

Skotten:
– Äh, han är inge bra. Gerrard är bättre.

Olle:
– Vem, Gerhard? Äh. Ha! Hör: ”Det är glädjande att Beethoven håller; eljes är allt så förgängligt.” Ha!

Lotten:
– Jag tror att de kommer att fejka att Gerrard är skadad. Sen blir han matchvinnare. Förresten startar Anders Svensson, men blir utbytt mot Kim Källström i 52:a minuten.

Ok.
Nu får jag bara hoppas att allt annat jag hotade med igår inte blir sant, för i så fall kommer Olles plötsliga Strindbergsvurm att få ett abrupt slut.

26 kommentarer

Hur är det att bo i kollektiv?

Publicerat av Lotten Bergman den 8 juni 2006 08:47

Nu har Bästisgrannen med maken (Skotten) och två barn bott i vårt hus i en månad. Hur går det då att bo i kollektiv? Grälar vi om matkassan? Städning? Våra barn och deras ungar?

Nope.

Det här går löjligt bra. Men livet är faktiskt förändrat, för plötsligt har jag en handy man. Jag ber Skotten fixa en basketplan — och hinner inte ens tänka efter, så sitter det en korg där på 3,05 meter och precis där trottoaren är som bredast och minsann har han inte fixat så att staketet går att plocka av så att man verkligen kan göra en tvåtaktare utan skrubbsår.

Det finns alltid en barnvakt. Alltid. Men går vi på bio, besöker stadens krogar och vattenhål och slår klackarna i taket? Nej – för det är så mysigt att vara hemma. Hemma sitter det ju folk i varenda hörn, man vill liksom vara hemma för att inte missa något som kaaanske händer. Som i högstadiet, när vi drog ut med våra cyklar och stod och hängde vid Midsommarvägen/Vårvägen för att tääänk om det händer något. (Det gjorde det ju aldrig.)

Visserligen hittar jag ölburkar här och där (Olle är nykterist, medan Skotten är en skotte), visserligen vill de ha prickig korv, visserligen är det kaos i hallen, visserligen försvinner alla strumpor på ett helt nytt, mycket snabbare sätt och visserligen vill de att kläderna tvättas med något som heter sköljmedel som jag aldrig har använt förut och som göra att handdukarna liksom tappar sin sugförmåga, men … men … men … jag tycker att det här livet är toppen.

När Bästisgrannen och jag var 20 år bodde vi i kollektiv på Skånegatan 66 i Stockholm. Det klarade vi inte alls. Hon stökade, medan jag städade. (Nej, jag begriper inte heller hur det blev så.) Hon gav till slut upp, slog sönder mina vinglas och flyttade hem till Luleå, där hon utövade ett partypromiskuöst leverene – medan jag hittade min Olle och flyttade till universitetsstaden Lund.

Nu slår vi sönder vinglasen tillsammans och letar dagligen efter strumpor. Snart börjar vi säkert sitta på toa med dörren öppen. (Hjälp. När kommer första grälet?)

Några frågor? Ska jag ge tips på maträtter för elva personer? Eller berätta hur man fyller ett kylskåp effektivast? Ta foton på allas omatchande strumpor? Visa upp sängplatserna?

21 kommentarer