Vad bör jag läsa?

Salt hade en vansinnig massa frågor om favoritböcker häromdagen. Jag skulle svara, men fick fingerhäfta och blev tangensbordsstum. Jag kunde helt enkelt inte formulera vad det är som får mig att tycka om en bok.

Förresten … Jag hinner verkligen inte läsa många böcker nu. Jag lägger böcker på hög i huvudet och planerar inför min ålderdom, tror jag.

Men! Hjälp! Ge mig order på vilka böcker jag borde läsa! (Salts frågor är förstås mycket trevligare att svara på, här sitter jag bara som ett stort ego och vill att ni ska servera mig boktips. Ni har all rätt att fnysa åt mig.)

Strunta i vad jag kanske redan har läst. Åshöjdens BK, Hundra år av ensamhet och Inga Tidblads memoarer Då och då tyckte jag om. Böcker med dassigt språk åker fetbort. (Och ”åker fetbort” är mitt försök att skriva på ett ungdomligt, modernt vis … Dock gör jag det på ett dåligt sätt eftersom jag i samma mening skriver ”dassigt” som inte alls är modernt eller coolt. Och coolt är ett relativt ocoolt ord i dessa dagar.)

En bok med ohyggligt spännande handling kan vara hur bra som helst, men om boken är gödslad med:

”Tårarna brann till i hans ögon.”

”Hon erinrade sig vem han var …”

”Hon kände antydan till dimmighet i hjärnan.”

”Han drog ihop munnen till ett skevt och hånfullt grin.”

”Det kom något frostigt i blicken på honom.”

”Han blev klistrig och tjock i munnen, tungan som ett svullet djur.”

… så skrattar jag, blottar tänderna till ett skevt och hånfullt grin, blir frostig i blicken och slår ihop boken för alltid, utan tanke på den stackars skriftställarens vedermödor, besvärliga signeringar, sömnlösa nätter, trista barndom och författarpris.

Share
/19 Comments/by

Sängsafari i kollektivet

För en dryg månad sedan flyttade ju Bästisgrannens familj in i vårt hus eftersom muskulösa, svettiga, svavelosande hantverkare rev upp golven i deras kreosotfyllda hus. Men hur får man då plats med en extrafamilj i sitt hem? Vi får gå tillbaka i tiden.

När jag var liten hade jag faktiskt bara följande planer för mitt liv:

1) Bli världsberömd skådespelerska. (Äsch!)
2) Blir vanvettigt rik. (Äsch!)
3) Få sju barn. (Äsch!)
4) Ha massa plats för gäster som vill sova över.

Punkt nummer fyra är alltså räddningen för Bästisgrannen. Bilderna togs i morse, före reveljen.

Gästrummet är två 105 cm-sängar i ett rum som tidigare var ett hiss-schakt. Man ser en arm med svart klockarmband och en fot nere till höger. Skotten har redan åkt till jobbet. Bilden är inte arrangerad – Bästisgrannen sover faktiskt sådär utan syretillförsel.

Rakt ovanför gästrummet ligger de tre tjejernas rum, som alltså också var en del av hiss-schaktet för länge sedan. Innan grannarna flyttade in, hade vi inte tjej- respektive killrum – alla barn bara flöt runt och lade sig varhelst de hade lust. Men med tanke på de äldre barnens blygsel inför främmande när det gäller nakna kroppar, blev det mer praktiskt så här under kollektivtiden.

Golv/taket i hiss-schaktet är förfärligt tunt och rummen är därför de mest lyhörda man kan tänka sig. (Måste isolera det endera dagen. Måste förresten sätta tillbaka fönsterfodren och sätta upp gardinerna igen. Undrar vad det ligger i den där flyttlådan.) Bilden är inte arrangerad, det ligger faktiskt inga kläder på golvet.

Här har vi ”Storasängenlandet” – två 120 cm-sängar. Olle snarkar, så det är bra att ha honom på lite avstånd. OBS: bilden är arrangerad, jag bäddar aldrig min halva av sängen i vanliga fall.

I det stora barnrummet (som varit både cembaloverkstad och söndagsskola i ett tidigare liv) bor de fyra pojkarna. I detta rum står även en soffmöbel från Systembolaget – en tiodelad möbel som man kan flytta ihop till en gigantisk sovplats med akvariekänsla. Bilden är inte arrangerad – treåringen har (som vanligt) trillat ur sängen trots att kanten tryckts upp med fördämningsvallar.

Som ni ser, det är inte höjden av inredningskonst – inga superellipsbord, klatschiga fondväggar, Myranstolar eller afrikanska masker. Och inte visar jag upp allt heller, vi har fler sängplatser: i ett tv-rum som har varit kök står det en sovvänlig hörnsoffa, i ett vardagsrum finns två sovvänliga soffor och en bäddsoffa som Bästisgrannen släpade över när de flyttade in. Denna bäddsoffa har sagt till mig att den inte vill flytta hem igen. Jag kanske kan leja något barn att revirkissa i den?

Share
/17 Comments/by

Jäklar

Om jag sparkar fem gånger i kakelugnen, vankar fram och tillbaka sista halvtimmen, inte dricker öl, inte äter chips, men skriker svordomar åt domaren och påstår att svenskarna är runda under fötterna och dessutom gör armhävningar i 88:e minuten … då vinner vi resterande fotbollsmatcher i VM.

Det blir ju himla jobbigt, faktiskt.

Pfuuuuuuuuuuuuuuh. (Jag är så himla glad.)

På bilden: målgöraren med hår i sin ungdom. Här finns en annan bild på honom, men då måste ni klara av att se en en helnaken karl och en generad Fredrik.

Share
/31 Comments/by

Nu är det dags att ta fram Fimpen

Filmen Fimpen hade premiär i februari 1974. Bo Widerberg regisserade Ralf Edström till stordåd och alla andra landslagspelare till odödlighet. Hur han gjorde vet jag inte — men filmen är fullständigt lysande. (Han måste ha mutat dem, man tror ibland inte sina ögon.)

Ok, repliker kommer stolpigt och klippen är lite väl sega för vårt århundrade – men det betyder ingenting i sammanhanget.

Handlingen för er som inte minns
Fotbollsstjärnan Mackan tappar form och självförtroende och blir petad till förmån för sexårige Johan – kallad Fimpen – som är en Ronaldinho i kubik. Fast hälften så lång.

Fimpen gör snabbt succé i både allsvenskan och landslaget. Coachen (Åby himself) tar till en VM-kvalmatch med sig sagoboken ”Fjorton små björnar” som Ralf Edström och de andra grabbarna får turas om att läsa för Fimpen, som har så himla svårt att somna på kvällarna. Stackars Ronnie Hellström blir så uttråkad att han somnar mitt i läsningen.

Fimpen ser till att landslaget vinner alla matcher, men kan inte knyta skorna själv (se bild ovan) och inte ens skriva autografer eftersom han inte har lärt sig bokstäverna än. Då bestämmer han sig för att satsa på skolan (sensmoral!) och plötsligt får Mackan sina krafter åter.

Några månader senare spelar Sverige VM (i Tyskland …) på riktigt och kommer sensationellt femma.

Share
/20 Comments/by

Morgonritualen

– Gomorron lilla sexåring!
– Jaaa haaaaar treeeeee myggbett hääääääär som jag fick när jag fastnade i hängmattan igår!

– Gomorron lilla treåring!
– Ja ha trilla från sängen å så ha ja en jättestor bula häääääär!

– Gomorron kära åttaåring! Har du plåster på näsan?
– Ja, treåringen trillade ur sängen klockan fyra och då hjälpte jag honom men då sa han att jag skulle sova i hans säng och när han hade somnat sparkade han mig på näsan så att det blev näsblod sååååå hääääär. (Visar med armarna som en storfiskare.)

– Gomorron, Bästisgrannens sjuåring!
– Jag har varit uppe med åttaåringen och treåringen hela natten och så slog jag huvudet i sängkanten häääääär när jag skulle hämta en kudde.

– Gomorron nyblivna tolvåringen!
– Jag har skavsår hääääär, häääääär, häääääär … Dumma orientering!

– Gomorron buttra fjortonåring!
– Jag har drabbats av galopperande intifadan … intafaga … inpa … impatigo! Häääär.

– Gomorron, Bästisgrannens tioåring!
– Min blåsa … stomipa … stopani … stomatiten i munnen gör oooooont! Hääääär.

– Kära barn! Följ inte med främmande karlar, svär inte i kyrkan, snyt er inte i händerna och ha hjälm. Och den som i fortsättningen talar om att det gör ont någonstans, måste böta genom att springa ett varv runt huset och sedan badda min panna med ett kallt omslag!

Share
/20 Comments/by

Gräl, omklädningsrum och hår

Efter gårdagens fullständigt urbota megafåniga utredning om Mellbergs och Ljungbergs skärmytsling i omklädningsrummet är det förlösande med denna bild. (Silverfisken tyckte att Aftonbladets bild av omklädningsrummet var tramsig, kommentarerna till hans inlägg satte igång fantasin hos Eff, och alla gick i spinn och det hela var faktiskt jättekul till slut.)

(Nu blir jag förvirrad. Skulle jag skriva om gräl eller omklädningsrum?)

Jag är bra på att gräla. Jag har finfina ord att ta till och stark röst att skrika med. Och så har jag ju alltid rätt, förstås. Stackars Olle, som alltid har fel.

Fast i omklädningsrummen har jag ju inte grälat. Däremot läste jag att Stationsvakt funderar på hårväxt som prompt måste bort, och kom på att snart kanske jag måste gräla på tjejerna i omklädningsrummen som jag nästan varje dag befinner mig i. Det är olika inrättningar i olika städer och med olika klientel överallt. En del tjejer är långa och stora, andra är korta och små, medan de flesta är tvärtom eller mittemellan. Och alla har hårproblem. Hår, hår, hår. Rakhyvlar, noppare, krämer och ultraljus bekämpar vildskogen som tränger fram i armhålor, i grenverk och på vaderna.

Nog så. Raka på. Se ut som fjortisar, gör det. Frodas i svampinfektioner, fine. Jag har själv inga ekorrar i armhålorna och rakar bort allt nedanför knäna (visst är det underligt att man får ha håriga lår?).

Men … varför är många renrakade tjejer så förfärligt pryda? Har jag några pryda läsare som kan förklara? Killar, ni ska veta att i våra omklädningsrum står sådana som jag bredbent och fladdrar med brösten (nu har jag förstås inte mycket att fladdra med) och snackar träningsvärk eller linimentmärken, medan (förlåt om jag drar alla över en kam nu) de unga byter om som vore de på en publik solstrand i Falköping. Under badlakan, invirade i handdukar, knixande med bh:n under tröjan – som fortfarande sitter på. Med handduken som skyddstält smiter de in i duschen och står med rumpan utåt så att ingen ska råka få en glimt av något hemligt.

Men på stadens gator och torg, där kan samma person visa bra mycket mer hud.
Själv blottar jag min stubb för världen här och nu på detta vis.

Share
/18 Comments/by

Sommarlov

När jag var liten var båda mina föräldrar lärare. Visserligen var pappa tvungen att då och då vara på jobbet (Kemikum i Lund) som normalt folk, men mamma blev ledig när vi blev lediga och så var hon ledig tills vi började i skolan.

Ibland packade vi ihop oss i lilla Folkabubblan med påklistrad DHR-fjäder på bakrutan. (Eller vad stod fjädern för, någon som minns?) Vi gick i vita knästrumpor och träskor och åt Piggelin och humlorna surrade och vi sprang i solskenet och så trillade vi omkull, grät en skvätt och fick plåster på ett knä eller två. Sedan satte vi oss på våra cyklar och cyklade runt på hela Norra Fäladen utan att någon vaktade oss eller var det minsta orolig. När det var dags att äta, åkte alla hem till sig och sedan sammanstrålade vi igen lite senare.

(Åt jag någonsin mat hemma hos en kompis? Så underligt … jag minns inte. Brukar jag numera ha grannskapets alla barn hemma hos mig på mat? Ja.)

När vi skulle utomlands, bilade vi ner till södra Europa. Ja, även när vi bodde i Luleå bilade vi ner. Och bodde på hotell, vi bodde på hotell i Tyskland, Italien, Frankrike, oj vad vi bodde på hotell. På två ynka lärarlöner. (Det var … ehrrm … bättre förr?)

Våra barn får inte bo på hotell … men de får vara på orienteringläger! Och vi cyklar till badsjön varje dag! Och vi har matsäck med Gorbys piroger! Och vi ska tammetusan åka till Skansen endera dan! Och treåringen har två mammor och två pappor, sade han igår! (Mamma, pappa, Bästisgrannen och Skotten.) Och jag har köpt flera meter plåster!

Sanningen är att jag inte vill bila ner till södra Europa och bo på hotell. Jag vill vara hemma och cykla till badsjön och sitta på förstutrappen och dricka morgonte och vara tvungen att kisa med ögonen mot solljuset för att kunna läsa tidningen.
Den kurviga strandraggaren till höger är jag. Stranden är Pite havsbad. Karlen är min kusin Johan.

Share
/26 Comments/by

Men nånting!

Jag ser alltså på fotbolls-VM tillsammans med människor som säger:

– Vad händer nu då? (tittar på alla som spelar fotboll, inget särskilt händer).
– De röda har snyggare kläder.
– Vem leder? (pekar på lilla rutan där det står 0-0).
– Vad hände? (pekar på Mjällby som analyserar: ”När han har lekt laxen av sig lite”).
– Har dom flygande målvakt?
– Är det han som har hjärnskakning? (pekar på Kim Källström som glidtacklar så gräset yr).

Om vi tar matchen i lightversion för dem som är … eh .. ovana:

Sverige är relativt bra. Vad vi vet är Trinidad & Tobago ett lag med åtta som spelar försvar (vaktar sitt mål) och tre som anfaller ibland (försöker göra mål).

– Jaha, är de alltid elva?
– Nej, inte som nyss, när Trinidad & Tobago fick spela med bara tio eftersom en blev utvisad.
– Men borde vi inte vinna om vi är en mer?
– Joooooo. (Jag biter ihop och räknar till tio. Eller elva.)
– Men de är jättegulliga när de kramar om varandra.

Ja. Men nu blev det inte mycket kramande.

– Vad kul att Allbäck får komma in!
– Albrecht?

Ok, vi fick oavgjort och jorden går inte under för det. Rami Shaaban hade inte mycket att göra, men är numera en av mina favoriter.

– Ååå! Nollnoll mot Trinidad & Tibago!
– Trimmi Shibago?

Share
/18 Comments/by

Mycket underligt

Här kommer en helt normal fredagskvällsrapport:
Det lilla elvamannakollektivet bjöd in en favoritfamilj med barn till grillning och så slumpade det sig så att det igår faktiskt var den absolut första riktigt varma sommarkvällen. Skotten beordrades att framför fotbollsteven – som inte är så platt som man skulle önska sig – spättsätta marinerat kött (honung, olivolja, soja, kryddor, vitlök) und Grünsachen eftersom vi försöker prata tyska till VM:s ära (fast egentligen heter det Gemüse). Den runda tv:n visade invigningsmatchen och grillspetten kryddades med mattludd medan ölen spilldes ut på det blommiga plastgolvet och Olle spelade gitarr och vi sippade på hylledrink. (Fläderblomssaft som spetsats till och prytts med citronmeliss.)

Nu till två underliga fakta:
1) En granne klippte gräset med motor mellan 18 och 22. En ljummen fredagskväll när det är fotboll på tv. På en normalstor tomt.
2) Trots att partyt avslutades redan vid midnatt och trots att nästan alla lade sig i rätt säng och trots att det fanns jättemycket öl kvar och trots att ingen strippade och trots att två av de vuxna var nykterister och trots att det på det stora hela var en mycket sansad tillställning när vi till och med fick ordning på köket innan vi somnade, möttes jag av denna syn i morse:
Det konstiga är inte att vi äger så många grillspett, för hälften är inte ens våra. Det är förstås konstigt att jag som inte bryr mig om blommor har en bukett, men den har Bästisgrannen fixat för hon är ju en sån där pysslig kvinna. Det konstiga är inte att vi har en blå fruktkvarn (nej, inte köttkvarn) och det konstiga är inte att det står en ölburk där, för nu är det ju VM och Skotten är en öldrickande skotte. Det konstiga är att det på skärbrädan ligger ett par främmande kalsonger. Med jättestort hål i grenen!

(Det är inte jag som har ställt tändsticksasken där så att ni ska förstå kalsongernas egentliga storlek. Asken bara stod sådär. Inget konstigt med det.)

Share
/8 Comments/by