Nu kommer alla att tröttna på mig. Jag kommer att berätta om min helg i dåtiden (fast ändå 19–21 maj 2006) tills folk svimmar, somnar, flyttar hemifrån och åldras i förtid.
Detta var vad jag såg när jag vaknade på lördagsmorgonen. Ser ni vad det är?
(Sträckte jag mig omedelbart efter kameran och tänkte ”aaah, detta ska jag blogga om”? Ja.)
Jag har aldrig lyckats vinna fördelar pga. att jag känner rätt personer (nej, hur skulle det gå till, jag känner ju bara fel personer), jag har aldrig lyckats gå före i vårdkön (fast jag har försökt: ”jag är faktiskt elitidrottare!” funkade inte alls) och någon gräddfil har jag inte sett till – inte ens bussfilen har jag vågat mig in i.
Men nu har jag lärt känna några som har försänkningar i dåtiden. Och när man har släktband till denna dåtid – släktband som heter Carl och Karin Larsson – får man bjuda in bloggkompisar som man egentligen inte känner och låta dem sova i de gamla äkta sängarna på Sundborn, sitta till bords i matsalen (se nedan) och klappa väggarna och pussa golven samt gråta av lycka.
Detta var stort. Jag har alltså sovit två nätter i Carl Larssons (väldigt hårda) säng. Olle sov i Karin Larssons (mjukare) säng och barnen valsade på vanligt känt bergmanskt manér runt i huset och sov i sängar där till exempel Selma Lagerlöf sov med Sophie Elkan. Ingen kissade på sig.
Men redan 1901 infekterade genitivapostroferna Sveriges rike.