Elva personer bor i samma hus. Där står två tomma vinflaskor. Det är disk i hela köket. Jag (som gillar vissa bloggare mer än andra) har en undring och slänger ut den:
– Kan man söka på var en bloggare har kommenterat på andra bloggar?
Inget svar. Jag lyfter blicken. Fem personer sitter med varsin knähund (lap top) och stirrar in i skärmen. Nej, förresten. En sjätte ser jag inte – han sitter inne på toa och surfar. Det här är ju helt barrockt. Så här kan man ju bara inte umgås. Vad gör de andra fem? Ah, hoppar på studsmattan.
– Hoho. Kan man söka på var en specifik bloggare har kommenterat på andra bloggar?
Nej, det är tyst. Jag testar igen.
– Glass!!!
Puh. Vi är helt normala. Alla vill ha glass.
Två timmar senare.
Bästisgrannen sitter och läser i sin egen soffa, som nu har klämts in i vårt vardagsrum. I rummet intill sitter min man Olle och skriver på en artikel (med deadline i onsdags). Det är knäpptyst.
(Visserligen springer barn omkring i rummen intill, visserligen är det musik på i tvättstugan i källaren och visserligen körs det sprutt- och frääääscoolt med mopparna utanför huset, men det räknas för oss som ”knäpptyst”.)
Men så hör Bästisgrannen ett bekant ljud.
– Ptrrrrrrrrrbrrrrrrrrrrrrtttttttttrrrrrrr!
Men vad nu? tänkte Bästisgrannen. Är min käre Skotte i närheten? Vem fes så att huset höll på att falla omkull? Men oj, det verkar som om det var Olle … vad gör jag nu? Hjälp, jag måste skratta!
– Mhhhmmmmpppffffffff iiihiiii hiiii hiiii mmmfff!
– Oj, förlåt, jag visste inte att du var här.
En generad Olle kryper slokörad till korset med svansen mellan benen – skamsen, stukad och rätt spak.
Nu är det de facto så att vi fiser, petar näsan, luktar illa, ljuger samt låter bli att använda tandtråd och glömmer att knipövningar lite till mans. Jag kliver in i handlingen och räddar situationen:
– Hörni. Jag vill leta reda på vad mina favoritskribenter har kommenterat på andras bloggar. Kan man det?
Ingen svarar.
11 kommentarer
