I gymnasiet var jag med i en skoluppsättning av Kent Anderssons ”Sandlådan”. Ett av replikskiftena gick till så att vi skådespelare stirrade ut i tomma intet, in i strålkastarna med stela ögon – ut mot publiken. Det skulle gå snabbt, snabbt, replikerna skulle nästan gå in i varandra.
Självklart drabbades jag då av en totalsvart black out. Det var tyst i kanske tre sekunder. Sufflösen kom till min hjälp, och de andra aktörernas repliker kom därefter kvickt som pistolskott ut i luften. Så blev det förstås min tur igen, men då var jag så fylld av skam och ånger för min förra miss att jag inte ens hade en tanke på att det var jag som skulle säga något. När sufflösen efter kanske bara två sekunder (hon var ju beredd) hjälpte mig med min replik, släppte jag strålkastarlooken och stirrade ner på henne och ville väsa ungefär ”Vad tusan snor du min replik för?”.
Sedan fortsatte det bra ändå, jag föll in i min roll igen och strålkastarna blev åter mina vänner. Pjäsen tog slut, vi fick stående ovationer och rosor av våra av stolthet gråtande föräldrar i publiken. Jag satte mig efteråt på scenkanten och tyckte synd om mig själv en stund.
(Gjorde man inte ofta så … satte sig att må dåligt inför publik så att någon skulle komma och säga ”hurere”? Eller var det kanske bara jag? Jag kunde ställa mig och stirra ut genom ett fönster och säga ödesmättade repliker också. Som: ”Jag ville, jag vore en sten i en mörk skog där döda fåglar skrika.” Sedan rusade jag ut och spelade basket och ville alls inte vara en sten. Nåväl.)
Där satt jag på scenkanten. En för mig helt okänd man kom då fram och gav mig beröm för min insats på scenen. Han formulerade sig fantastiskt väl och tog fram små detaljer som han hade sett och förmodligen fungerade min förvånade uppsyn som fotogen på hans berömmande brasa, för han bara fortsatte. Och fortsatte.
Här har vi då dagens uppgift. Jag vill av er som läser – antingen i kommentarerna eller på era egna bloggar – höra om beröm ni har fått och som ni aldrig kommer att glömma. Ja, visst minns man negativ kritik mycket bättre, men den 11 maj är Den Stora Berömmardagen. Och eget skryt luktar inte illa. Jo, ibland. Men inte alltid i alla fall. Inte just idag.
(Jag lyckas för övrigt inget vidare med mina xx-dagar. Bloggtröjedagen den 1 mars – minns ni den? Nä, tänkte väl det.)
18 kommentarer