Världen må brinna, torkan endast suddas ut av välsignade skyfall och eldningsförbudet hävas av förvånade makthavare – men inget är viktigare än den förkylning som vi har drabbats av.
Det är förstås Ölandsförkylningen from hell. (Eller om den kom från Öland, kanske.)
Artonåringen och jag såg den inte komma. Nä, vi bara …
… badade i ett sanslöst brutalvackert kalkbrott …… larvade oss med kusiner i ett majsfält med konstverk och labyrintgångar …… åt på Lundgrens garage i Borgholm …… klättrade upp i Långe Jan och svettades ihjäl …
… häpnade över Ölands rosa limousine …… sköt pilbåge …… och tillbringade resten av tiden i ett intimt förhållande med snytpapper.
Vi är förvisso hemma i Sörmland igen, men jösses vad vi snorar, hostar, ämlar och oss och knaprar diverse medikamenter. När vi igår kväll skulle ut och titta på blodmånen, vilade vi oss i form hela dagen för att i kvällningen först …
… tramsa på ett utomhusgym …… och sedan klättra halvvägs till månen för att kunna se densamma bättre.
Alla inplanerade besök och irrfärder är nu inställda eller flyttade på, för den här förkylningen rinner fortfarande i våra näsor, rosslar i våra lungor och harkelkliar i svalget. Hade den satt klorna i oss i november hade jag banne mig lagt in oss på sanatorium.
Då hade vi bombis legat så här på rad med alla andra sjuklingar.
Vi hade då hostat och pustat och snörvlat ända till våren, och sedan hade vi antingen släppts ut, alldeles bleksiktiga och magra samt bedrövade – eller så hade vi dött. Och då hade jag …
… kommit tillbaka som spöke och av pur hämndlystnad skrämt livet ur alla ölänningar.
Det är dags att berätta hur det står till med barnen eftersom barnen nästan inte är barn längre och något alldeles rysligt sker i höst.
[svälj, gulp, suck]
Det rysliga: vi kommer att ha blott ett enda barn kvar i huset. Nu är detta barn (Femtonåringen) ett väldigt utåtriktat barn som tar plats och har massa saker för sig, så vi kan säkert sysselsätta oss ändå. Han kanske till och med kan få skjuts till träningen!
Barnen 2003. I ordning 1, 5, 2, 3 och liggande 4 med lite för kort klänning.
Barna Bergman hösten 2018:
Tjugosexåringen jobbar som teknisk skribent (liksom ”Worldwide Community Enterprise Administration Consultation Development Coordinator & Strategy Engagement Influence Analysis Advisory Manager”). Han utbildade sig till civilingenjör, men jobbar alltså precis som sina päron med bokstäver – om än tekniska.
Tjugofyraåringen tog examen (webbredaktör) i juni och har redan ett obegripligt jobb på Volvo. Hon hanterar också bokstäver hela dagarna, men vi förstår inte riktigt vad hon gör som ”Digital Marketing Project Coordinator”.
Tjugoåringen (snart 21) ska släppa sitt jobb som kött- och osthanterare på en saluhall och flytta till Gotland för att bli speldesigner. Utbildningen tillhör Uppsala universitet, men placeringen på en ö andas lite militärtjänstgöring. ”En såpass populär utbildning kan vi ju inte ha på fastlandet; då vill för många gå den.” Liksom.
Artonåringen ska läsa Teknisk fysik i Lund, och letar därför bostad/rum/garderob/kyffe. Eftersom vi känner nästan fler i Lund än i Eskilstuna, ordnar det sig säkert för henne.
Femtonåringen ska precis som tre av sina syskon gå gymnasiet på Europaskolan i Strängnäs. Han ska alltså gå upp i ottan och komma hem i kvällningen samt med halm i skorna kämpa i snöstorm mot tåg som ställs in.
Barnen 2011, i ordningen 1, 5, 2, och nr 4 på 3:ans rygg.
När jag var
16, började jag på humanistisk linje på Hermelinsskolan i Luleå, och ett år senare gick jag på high school i Dallas
18, kom jag hem från Dallas, till ett nytt hem i Täby, dit familjen hade flyttat
20, gick jag ut samhällsvetenskaplig linje och började jobba som vårdbiträde på Danderyds sjukhus utan att ana att jag inom ett år skulle flytta till Lund
24, fick jag jobb på Nationalencyklopedin och bodde ihop med min blifvande djefla man
26, bodde jag och samma blifvande djefla man i en sunkig, inrökt tvåa i Lund – och så jobbade jag 80-timmarsveckor på NE och hade ingen aning om att jag nio år senare skulle flytta till Eskilstuna.
Till yttermera visso har barnet som kallas ”spanjoren” kommit in på yrkeshögskola: socialpedagogutbildning!
Jag vet inte hur man gör mat för färre än tio. Förmodligen kommer jag i höst att bli galen och dra in folk från gatan för att bjuda dem på kvällsmat. Och tystnaden, hur hanterar man tystnaden? Eller det faktum att vi i september har lika många toaletter som invånare i huset?
Nä, nu måste jag nog skriva en kioskvältare så att dagarna kan fyllas med tv-intervjuer, Hollywoodanbud och skrikande fans i trädgården.
Barnen 2017 – fortfarande är det svårt att få dem att posera som normalt folk. (Ordning: 1, 3, 2, 4 och nr 5 liggande.)Barnen 2018 – det kanske bara är dags att ge upp poseringsambitionen? (Ordning: 5, 2, 3, 4, spanjoren sittande och nr 1 på huvudet.)
Då sprättar vi loss den här bloggfållen, klipper sönder fodertyget och skapar en aftonklänning av detta bloggtema! (Bloggtema = hur bloggen ser ut och funkar.) Och så köper vi en ny skjorta! (Okej, liknelserna haltar lite.)
Men nu är frågan hur den ska se ut fortsättningsvis. Utrustad med volanger och axelvaddar? Eller med lite art deco-känsla i hörnen? Kanke som ett tomt ark papper? (Okej, liknelserna haltar fortfarande.)
Det är väldigt viktigt att bloggen är lättläst på mobilen, så den kan inte se ut så här.
Att välja ett nytt utseende är nästan hopplöst. WordPress är mitt H&M och där vill jag stanna. Så jag har några frågor.
Är det ens nödvändigt att ha en blogg – who cares, liksom?
Är det viktigt att man kan läsa hela senaste inlägget utan att klicka på en knapp som heter ”läs mer”?
Är det bättre med två spalter än de tre som jag har idag?
Har du något exempel på blogg (eller annan sajt) som är oerhört lättläst i mobilen?
Vad är dåligt när det gäller hur lotten.se ser ut idag?
Ni som inte känner för att skriva en kommentar i kommentatorsbåset – det fina kommentatorsbåset – kan klicka hääär och hamna till en enkät där ni är anonyma.
Och avslutningsvis en helt ovidkommande bild på en knähalt quinna som inte gillar att träna utan bollar.
Igår var spretiga delar av släkten och svettades på Thielska galleriet på Blockhusudden i Stockholm.
Spretiga som i ”gå inte nära mig, det är för varmt” gick vi långsamt längs vattnet för att hitta den där perfekta skuggan som vi skyr som pesten i t.ex. april.
Först åt vi picknick med motorbåtsutsikt – satan i havet vad det var motorbåtar ute och körde kors och tvärs som radiobilar på Gröna Lund. Brrrum, brrrruuuummm, BRUUUUUM – det var som att sitta vid en rastplats utmed E4:an. Jag glömde tyvärr att ta en bild.
Men ungefär så här såg det ut.
Under fnitter, trill, skratt och tjosan plockade vi fram det som hade grävts ur kylskåpen hemma – fortfarande fryst bröd, ostar av både illaluktande och mesigt slag, tomater, salami, plastköttbullar, en öppnad vinflaska (fy på oss), sallad, senap, salt och peppar och juice samt vatten. Plötsligt började alla klättra upp i det skuggande trädet samtidigt som vi citerade Astrid Lindgren.
”Det står väl inte i Mose lag att det är förbjudet för gamla kärringar att klättra i träd!”
Orsaken till klättreriet var att salladen på outgrundliga vägar hade hamnat där.
Ruccolaträd.
På bilder från mina föräldrars picknickar på 1970-talet poserar alla så fint i solskenet, men aldrig ser man vad som fanns på picknickfiltarna. Det är väl synd? Hade de raketost? Salta kex? Godis? Piggelin?
Därför poserar valda delar här så att maten är i fokus.
Mätta och lite lagom lulliga efter varsin deciliter rödtjut, vandrade vi med soppåsar i händerna mot Thielska. Vid en soptunna stod det ”parkavfall” och en annan ”färgat glas”. Här blev vi farligt uppfyllda och skojfriska och tjoiga och ropade instruktioner och dåliga skämt till varandra i säkert en halv minut. Sedan vandrade vi vidare. Då kom den första irriterade damen denna dag.
– SER NI INTE ATT NI SPÄRRAR VÄGEN FÖR BUSSEN? sa hon högt och så ilsket hon nånsin kunde, för säkerligen hade hon byggt upp irritationen i flera sekunder.
– Va? sa jag.
– BUSSCHAUFFÖREN HAR EN TIDTABELL ATT HÅLLA!!!
– Ojoj, var vi i vägen? sa jag och ursäktade mig.
– JA!
Då fortsatte jag att lite väl överdrivet ursäkta oss och vårt beteende, samtidigt som söstra mi, Orangeluvan, stod och skakade på huvudet åt mig. Hon är mycket mer förstående än jag, nämligen.
Inne på Thielska skakade tre ilskna damer på huvudet och tssssst:ade högt åt Min djefla man som gick rakt framför dem när de höll på att granska en tavla. Jag bad om ursäkt å hans vägnar och hänvisade till den ”förvirrade professorsmentaliteten”. Men damerna lät sig inte blidkas utan skickade dödande blickar i hans rygg.
Så kom vi till mitt favoritställe inne i huset: gamla inramade brev mellan kulturpersonligheter under första halvan av 1900-talet. Men jag hade supit bort mina läsglasögon, så jag fick låna Artonåringens brillor som har ett glasöga mot närsynthet och ett mot långsynthet.
Så stod jag och läste högt för ungdomarna som hade lite svårt att tolka de yviga handstilarna med knorrar och krusiduller.
Plötsligt hördes en inte alls vän eller ljuv stämma bakom mig.
– URSÄKTA! Får andra kanske också titta lite?
Jag vände mig om och såg ännu en ilsken dam. Med en Orangeluvas tålamod log jag och bad om ursäkt och trippade ut ur rummet. Och tänkte: WTF.
Inne i husets forna kök, fanns mystiska konstverk i ett metall-liknande material som jag inte brydde mig om ett enda dugg. Artonåringen – som är mycket mer konstintresserad än jag – knäppte en snabb bild.
– Men kolla! Man kan ju kika in här bakom! Är detta månne det ursprungliga köket? Hallå?
På väg hemåt igen roade vi oss med den stockholmska infrastrukturen där kassa rulltrappor stänger hela stationer – stationer som vi utomsocknes är beroende av nu när vi måste ta pendeltåg. Men allt krångel och alla ilskna damer glömdes bort i den euforiska lycka som vi erfor när vi alla hann in i tunnelbanan precis när det var 0 minuter kvar av de 75 minuter som man har på sig för att åka på ”en blippning”.
Sedan fastnade vi i en kokhet tunnelbanevagn eftersom nåt hade gått sönder på Gillbergaplan Gullmarsplan – men vad gjorde väl det?
Vi tog bara fram resterna av picknickmaten och fantiserade om hur länge vi skulle överleva.
Alla upprepar med dårars envishet att jag är för gammal för att spela basket och att jag måste inse mina begränsningar. (Även ni, mina kära läsare.) När jag skadade det friska knät den 17 maj, pang bom tjoff, insåg jag att det ju bara skulle bli coachande och solande under turneringen i Lloret de Mar förra veckan.
Men där hände plötsligt något förfärligt: vi hade bara fyra spelare dagen före en match. Vi försökte låna av de andra lagen från vår klubb, men de hade siktet inställt på att vinna sina grupper och kunde helt enkelt inte avvara några lirare.
– Ställ ut mig på planen! sa jag.
– Men … ditt knä? Och … ditt andra knä?
– Jag får helt enkelt gå. Jag kan ju knuffas och buffas i försvar.
– Men har du ens basketskorna med dig?
– Nope. Jag får spela i de här sladdriga små gympadojorna.
– Säkert …?
– Japp. Annars blir det ju ingen match.
För om man inte har fem spelare när matchen inleds, vinner motståndarna på W.O. med 20–0. Så jag klev ut på en basketplan för första gången på jättemånga veckor. Och hur kändes det?
Ser ni mitt lilla leende? (Och det fina, stabiliserande knäskyddet som skymtar bakom den röda elvans arm.)
Det fina knäskyddet har fått ett namn. Först tänkte jag att det kunde heta Lysistrate eller Florence eller kanske Magica de Hex, men så kom jag på att det stödjer knät så smidigt och följsamt med små valbensliknande plastbitar. Och så hjälpte Ökenråttan i kommentatorsbåset med det perfekta namnet: Spirella!
Spirella-annons (Husmodern 1935). Spirellas underbart smidiga fjädrar är minsann rostfria.
Efter uppkastet gick jag ner och ställde mig i mitten i ett zonförsvar. Det är faktiskt inte alls kul att spela zonförsvar; man vill spela man-man-försvar där man punktmarkerar en viss spelare.
Men jag kunde inte sluta le.
Det var meningen att jag skulle stå där i mitten och vara stor och skrika order som en målvakt ungefär – men rätt som det var, började jag röra mig lite hit och dit och glömde liksom bort att jag bara skulle vara immobil.
Här böjer jag till och med på benen som om jag skulle kunna hoppa. Vilket jag ju inte alls kan.
Anfallet fortsatte och tjejen på bilden ovan lyckades ta sig in i tresekundersområdet för att göra poäng. MEN DÅ KOM GAMLA TANT BERGMAN!
KLATJOFS! Här foular jag grovt genom att slå motståndaren rakt över armarna. (Min medspelare Maria spelar bättre försvar, för hon håller ju upp sin arm och får inte foul.)
När man får en foul blir man lite irriterad. Oftast tycker man att det är orättvist eller bannar sig själv för att man faktiskt har klantat sig. Men hur kände jag mig?
Så lycklig blev jag, att jag till och med höjde armarna i en segergest till mina lagkompisars stora glädje. De franska motståndarna undrade säkert vad vi nordbor anser om våra fouler.
Efter några minuter blev jag lite styv i korken och lyckades flera gånger trippa upp i anfall och agera passningsmaskin och rundningsstolpe. Det funkade bra så länge fransyskorna inte snodde bollen och vände spelet.
Här är jag och Spirella lite sena tillbaka i försvar och försöker gå snabbt som en gångare med vickande höfter. (Det är Artonåringen som kommer springande bakom mig – hon försöker stoppa fransyskan innan denna springer omkull mig.)
Vi förlorade matchen med tio poäng, men var allihop så oerhört nöjda med att i alla fall få spela. Särskilt jag.
Svettiga, härliga, glada Damer B i Eskilstuna Basket.
Hemresan från Spanien tog mer än ett dygn eftersom SJ-tågen inte var kompatibla med oss, men strunt samma. Hem kom vi – och vi såg till och med en resväska utan hjul på flygplatsen!
Den röda där! Inga hjul! (Det är ägarna som står och gestikulerar i förgrunden.)
Nu har vi spelat basket i Spanien såpass många dagar att vi finner det helt naturligt att inleda dagen med ett glas utspätt bubbel.
Skål!
Men det mest dramatiska idag var faktiskt att en stor båt på stranden plötsligt slet sig som en dinosaurie i en Hollywoodfilm. Den drog med sig avspärrningar och vilsekomna bollar och närmade sig badande människor i en farlig fart. Badvakterna visslade i sina pipor så att vi satte oss käpprätt upp som vore det en utdömd foul. En polis kom joggande och mammor kallade på sina barn.
Badvakter med en motsträvig båt i andra änden av snöret. (Tampen? Vajern? Tjocka repet?)Den blåa katamaranen for som en vante på havet och den glasspinnefärgade försökte dra den rätt.
Plötsligt sa det PFJOIIIIINGK!!! och så gick hela avspärringsvajern tvärt av samtidigt som en stor varningsskylt gick i bitar och kom flygande som en projektil mot oss. Den landade en halvmeter från mig och sprätte upp massa sand.
”Där kom en skylt flygande” sa vi och jag tog en bild. Bakom oss började en dam gallskrika av förskräckelse. Vi kände oss som coola vikingar och fortsatte att prata strunt om väder och vind, bara.
Sedan gick vi hem och åt mat.
Kittlar dödsskönt i kistan!Och sedan spelade vi match. (Jag har blått matchlinne för att känna mig som en spelare fastän jag inte är på planen.)
Men nu ska ni få höra vad som hände sedan …
Det var så få som kunde spela mot ett gäng fransyskor att jag och mitt knäskydd faktiskt blev tvungna att kliva in på planen … och spela en hel match!
Jag och de halva knäna samt knäskyddet gick bara upp till halvplan i anfall och gick sedan ner till en zon i försvaret – och det gick så bra så!
För två år sedan flög vi på en huppeguppfärd från Spanien som fick oss alla att faktiskt svära på att aldrig någonsin flyga igen. Inte av moraliska eller miljömässiga eller en monetära anledningar, utan bara för att vi var fullkomligt övertygade om att alla flygplan som skulle komma i vär närhet omedelbart skulle störta.
Nu är vi på väg till Spanien igen – till den där basketturningen, och här kan man se hur vår spanjor hanterar sin flygrädsla i rulltrappan på väg upp till Arlanda.
Det är fjärde gången jag är där, men i år har knävlarna sett till att jag inte ens kan värma upp med boll i hand. Jag får coacha, fläkta spelarna och bära vatten, helt enkelt. Det där basketspelandet får jag helt enkelt skjuta på framtiden. (Den som nu hurrar och nickar förnumstigt får minuspoäng i ängla- och bänglaboken.)
På basketlandskampen i torsdags klev plötsligt allsköns gamla landslagslirare in på planen för att visa upp sig. De haltade, stapplade och trippskuttade och jag blev alldeles till mig. Jag visste inte om jag skulle ”springa” till andra sidan av planen eller om de skulle vända sig om och titta på oss, vilket man kan se här i filmsnutten; jag struttar omkring som en halt liten valp.
Men hur ska jag nu kunna ta mig fram i Spanien med de här bedrövliga benen? Jo, jag är ju inte ensam; vi är 50 basketmänniskor från Eskilstuna och de får väl helt enkelt bära mig fram på sina axlar?
Men jag har i alla fall fått ett nytt, bra high-tech-knäskydd!
