Lotten Inlägg

I fredags beklagade sig kommentatorskan Ökenråttan i kommentarerna för att hon inte behärskade gasugnsmatlagning (=gasugnslagamat, kommer i nästa upplaga av SAOL). Kommentatorskan Cruella rusade till hennes hjälp, men Ökenråttan förstod ingenting.

Här i Sålunda stad kontaktar vi omedelbart gasugnsfilosofen Orangeluvan – tillika min lilla lillasyster – som har jättemånga tandkrämer och som på inga villkor någonsin tänker skaffa sig en blogg men som gärna breder ut sig när det gäller gasugn. (Mina repliker är kursiverade.)

Det finns olika typer av gasugnar. De bygger alla på tre förutsättningar:

1. Stora gaskranen ska vara öppen. Vår gaskran sitter i ett köksskåp. Kan också finnas under diskbänken.

– Mästerschwester frågar sig omedelbart var den lilla gaskranen sitter.

Men äh.
2. Gas skall strömma ur själva plattans gasring.

– Platta? Men finns det plattor i ugnen?

Sssccchhhh.
Det åstadkommer man genom att vrida på något som ser ut som ett vanligt elugns-vrede. Ibland kan det krävas att man trycker in ett vrede samtidigt som man vrider, och håller det intryckt tills man har tänt gasen. Se 3.
3. Eld/gnista skall antända gasen. Det kan ske på tre sätt:

– Jag tycker att ”skall” är ett för starkt ord och anser att man kan ta bort de två ll:en efterso…

Du är ju hopplös. Lyssna nu.
a) Med hjälp av tändsticka som stryks mot plån och sedan förs mot gasen.

– Åh. Kommer du ihåg tändstickorna som jag köpte i England 1979 som man kunde tända mot sko…

Ja.
b) Med hjälp av gnistgenerator, som även kan vara defekt/tom cigarett-tändare, emedan den oavsett tillgång till drivmedel brukar kunna generera gnistor. En gnista räcker för att tända gasen.

– Du låter som en gasugnsprofessor. Coolt. Alltså, man kan använda en tom sådan där som ser ut som en pistol och som inte längre funkar som ljuständare? Vill du ha mina gamla?

Mhm. Kanske det.
c) Med hjälp av inbyggd gnistgenerator, som kan sitta vid sidan av vredena. Men om man nu har tillgång till a) eller b) kan man ju strunta i att leta efter c).

Vill man använda ugnen är det oftast så att gasutsläppet sitter under en bottenplåt nederst i ugnen.

– Är det inte det som är poängen? Att man vill anvää…

Märk inte ord.
I bottenplåten kan det finnas en liten öppning, där man kan föra ner a) eller b), eller hålla denna intill öppningen. När gasen strömmat upp genom hålet når det a) eller b) och så säger det whom! och så antänds gasen. Kan vara läskigt för den ovana. Särskilt om gasen har hunnit fylla ugnen innan man får a) eller b) på plats…

– Ööööh. Vad heter den där filmen där hon lägger sig med huvudet i ugnen och …

Koncentrera dig.
Titta även på punkt 2) ovan: håll ugnsvredet intryckt tills gasen har värmt upp någon termostat någonstans – gasen kan sluta strömma ut om du släpper för tidigt, och så får du börja om.

Övriga punkter som är bra att veta:

* Det är ganska svårt att baka bröd i gasugn. Små, nätta frukostbullar är i det närmaste omöjliga att få färg på. Lite större bröd med längre gräddningstid är inne tillräckligt länge för att få färg. Det går lättare att få färg om man först penslar med ägg på ytan.

– Tänk om man kunde pensla ägg på sig på sommaren om man ville ha lite extra färg.

Lita inte på färgen! Om du vill veta om brödet är färdigt, prova med provsticka.

– Låter som en valaffisch! ”Lita inte på färgen!” Kommer du ihåg att mamma bröt provstickor av en trävisp?

Ja.
* Gas som förbränns kommer att lämna efter sig koldioxid och vatten. Med andra ord kan du odla tomater i ugnen. Nej, skojar bara. Ugnen är i allmänhet fuktigare än en vanlig ugn pga. ångan som genereras, och fungerar därför som en omvänd varmluftsugn, som ju är torrare än en vanlig ugn.

– Ångbastu! Kommer du ihåg när jag bastade med Vasiljev?

Ja.
* Vill du gratinera något? Glöm det. Alternativt: sätt ugnen på högsta värme, vänta några minuter, och placera rätten allra högst upp och håll tummarna. Oftast är gratängen soggig och överfärdig innan rätten fått någon som helst solbränna.

– Soggig är ett bra ord. Kleggig inbegriper liksom att man är nere och kladdar med händerna i kletet, medan soggig bara antyder kladdigheten utan palperande. DEN SOGGIGE HÄMNAREN ANFALLER MÖRDARTOMATERNA!

Vad du tramsar.
* Ugnen och plattorna blir varma snabbt. Man behöver inte förvärma ugnen eller sätta på start en halvtimme i förväg. Den blir varm på ett kick. Samma sak med plattorna: det går väldigt snabbt att anpassa värmen upp och ned, vilket är en väldigt bra egenskap.

– De som har kommit i klimakteriet funkar inte som gasugnar, med andra ord.

Nu måste jag jobba, tyst storasyster: jag är en seriös, yrkesarbetande kvinna!

– Du är en seriös kvinna med en bulle i ugnen! (Ja, min syster är lite inom parentes.) När du flyttar till radhus som en ärbar kvinna om ett halvår ska du ha varmluftsugn, va?

Ja.

37 kommentarer

Jag har blivit ombedd att länka till texten jag skrev då. Klicka här.

*snyyyt*

3 kommentarer

Jag är en alien som har invaderat Lottens hjärna; jag har startat en bacillkatastrof och förlamat hennes annars så väl fungerande tankar. Kolla, nu får hon prova:

ja e så snorförschyld att jag inte kan se varken caps lock eller shift

däremot har jag hittat en lustiger tangent som ser ut som en snöstjärna *skakar på huvudet så att snorslem flyger*

har åxå kommit på att alla ord å bokstvr inte ebhövs och inte i rätt orning ens

men mellan slags tangenten är fin fin den

å vet ni va att om folk inte fattar att de ska skratta kan man skriva haha här å där
haha

Jag är så himla på. *gäsp*
*snyyt*
haha
god natt

Ser ni? Sådana där skribenter kan man ju inte ha springande lösa.

19 kommentarer

Igår serverade jag paella till 16 personer. En baggis. Paella är jag van vid. De 16 var inte kräsmagade – och det är nästan alltid poppis med mat som smakar lucia.

Men igår brände jag den stackars paellan.

Swoooosch, raskt ner med hela klabbet i en annan Sigvard Bernadottesk gryta. Det brända kom då högst upp och kunde klafsas upp och slängas. Men jag var inte nöjd. Paellan skulle vara mindre kladdig! Äh, ett par minuter till på spisen så blir det så bra så.

– Vad är det som brinner? sa ett litet gästande barn som kom in i köket.

Förbaskat! Fram med ännu en jättegryta; paella till 16 personer tar plats. Dunk, ner i grytan, krafs upp med det brända på toppen, bort med det!

När maten väl serverades kallade jag den jambalayisk barbeque-paella med en rökig ton. Ingen gick på det, men vitlöksbrödet gick åt såsom vitlökssmör försvinner i en varm baguette.

11 kommentarer

Jag var hemma hos min lilla lillasyster – som egentligen är jättestor eftersom hon ju är vuxen men ändå aldrig i mina ögon kommer att bli äldre än ungefär sju år. När jag kom in i hennes badrum skrockade jag storasystrigt vid åsynen av detta.

– Tandkräm som räcker till år 2011?
– Jamen vi var ju på vahettere, och det var så billigt och då …
– Jaja, men ska alla stå här? sa storasystern med ett överlägset leende.

Så fel, så fel. Alla vet att jag står i glashus hela dagarna och kastar stora stenbumlingar på allt som rör sig. Tyst. min mun. När jag kom hem och satt på toa och filosoferade över livets mångfald, i-ländernas överflöd och den där envisa finnen bakom örat, såg jag plötsligt detta på hyllan framför mig.
Om vi svettas riktigt rejält under de närmaste fem åren, kan detta kanske vara till någon tröst. Vaddå, enkelspåriga? Nej. Sponsrade? Nej. Dassiga på att planera inköpen? Ja.

Men egentligen kanske det bara beror på att jag ju tycker så mycket om att ha många. Många av vad som helst.

17 kommentarer

Jag har under en längre tid knorrat över att arbetsfördelningen i hushållet väldigt mycket går ut på att jag ger order, de andra glömmer, jag ger order, de andra glömmer och sedan gör jag rubbet själv. Muttrande. (Fast om jag har musik i öronen hör jag inte mitt eget muttrande, och då känns allt mycket bättre.)

Ett tag hade vi listor på vad som skulle göras av de olika personerna, och när någon hade varit duktig blev det en guldstjärna i marginalen. Tyvärr slutade detta försök med att vissa fick en miljon stjärnor, medan andra inte fick några alls. (Och de var inte det minsta ledsna för det.) Vi provade en ny variant:

• Treåringen ansvarade för att plocka upp alla sina egna saker.
• Sexåringen ansvarade för att gå ut med soporna.
• Nioåringen ansvarade för att duka.
• Tolvåringen ansvarade för att sortera tvätt.
• Fjortonåringen ansvarade för att tömma och sätta in i diskmaskinen.
• Olle ansvarade för att hänga tvätt.
• Jag ansvarade över dem och allt annat.

Inte bra.

Men för fem veckor sedan gjorde jag en enkel lista över saker som behöver göras med jämna mellanrum. Det är stort och smått och långtråkigt och snabbt om vartannat i en enda röra. Att vattna går ju fort, medan att städa köket efter maten tar lång tid. Strunt samma – det måste göras.
När man har gjort något, sätter man sin signatur i rutan. Efter en vecka ser man en himla massa L.
L L L L L L L L L L L!
Bra – jag möts av beröm och hurrarop. Listan ligger framme i köket och alla gäster ooo:ar och aaaa:ar. Efter två veckor ser man några fler O:n än förra veckan. Efter tre veckor ser man att jag inte längre gör 99 % utan att även barnens namn dyker upp allt oftare. Efter fyra veckor inser jag att detta kommer att hålla!

Nu undrar jag om ni har andra fungerande eller ickefungerande system. Mycket handlar det ju om hur olika personligheter ska samsas. Några är bra på att storröja, riva hus och klippa ner buskar samt hiva in smutstvätt i garderober … med baktanken att det som inte syns, finns inte. (Jag.) Andra frossar i sorteringslådor, etiketter, bokstavsordning och fack … fast inte idag, i morgon är en mycket bättre sorteringsdag. (Olle.)

Uppdatering 2023:
Klicka här så ser du underligt nog schemat som pdf: stadschema_lotten

Klicka här så kommer du till Google Drive, där du kan kopiera rubbet och klistra in i ett eget dokument!

27 kommentarer

… hade jag döpt mitt föredrag till en gång. Jag skulle vara lite filosoferande om livet i smått och stort – även om jag ändå lyckades få in lite skrivregler här och där.

– … så jag har tre stora passioner, sa jag. Ett: Bokstäver. Två: Barn. Tre: Basket.

Bla bla bla, pladdrade jag, och så var det slut. Efter föreläsningarna kommer alltid några fram för att prata lite. Mycket trevligt. Det är

1) modiga människor som tar i hand och hälsar och säger något roligt
2) blyga människor som egentligen har massa frågor men som inte vill ställa dem inför alla.

Men just denna gång kom en leende kvinna fram med sitt visitkort, nästan först av alla. Hon var familjeterapeut. Jag läste högt på visitkortet och tittade med frågande ögon på henne … familjeterapi … ville hon anlita mig för att prata om … barn?

– Jag tror att du behöver detta (hon pekade på ordet familjeterapeut). Jag kan hjälpa er.
– Öööh, vaddå med?
– Du och din man. Jag märkte att det inte står riktigt rätt till. Han är tydligen inte en av dina passioner.
– Va? Nämen nu har du fått allt om bakfoten! Nejnej, jag … vi … Olle och jag … (Jag såg mig om och sökte stöd av några av de andra som stod runt om oss.)
– Ta nu mitt visitkort och så kontaktar ni mig.
– Nej! Jag behöver inte … jag vill inte … Jag vill faktiskt inte ha ditt visitkort.
– Ta det nu! sa hon (och viftade med kortet nära min näsa så att jag instinktivt ryckte det ur hennes hand). Jag hörde på dig att ni behöver familjeterapi! sa hon sammanbitet och leende på en gång.
– Nejnej. Lyssna nu: nejtack. Sa jag sammanbitet och inte ett dugg leende.

Jag försökte ge henne visitkortet, men hon höll avvärjande armarna som om jag var en cowboy som hade sagt ”upp med händerna”. Jag siktade (fullständigt absurt) och försökte stoppa ner det förbaskade kortet i urringningen på henne, men missade.

– Jamen ta det ändå! sa hon. Du har väl kompisar som har det tufft? Va? Lägg det på ditt köksbord så ska du se att dina kompisar som inte har det bra kommer att bli intresserade.

Här kunde jag ha ironiserat ”jomenvisst serru, just dig har jag verkligen lust att rekommendera till mina kompisar”, men jag är ju en snäll själ. Så jag vände henne bara ryggen.

Sedan denna dag kallar vi allt som inte funkar för … just hennes namn. Här och nu kan hon få ett alias: Lollo.

– Äsch, kolla, den här lampan har gått sönder, sa Olle.
– Mmm, den är helt Lollo.
– Det här vinet smakar päckel! sa Bästisgrannen.
– Ja, fy, komplett Lollo.

För övrigt anser jag att Lollo är alldeles Lollo.

36 kommentarer

Jag äger en, säger en, rosa (eller skär?) tröja. Det är en piké och den har min logga (se uppe till höger på bloggen) på ena bröstet.

(Jag tror att den ska sitta högre upp egentligen, men den har hamnat fel. Eller så är jag väldigt perky i bröstregionerna.)

Den ser prydlig och proper ut, men rosa är alls inte min färg. Om jag har ett par brutala, slitna jeans till den kan den passera som utjämnare. Rosa piké och vit kjol (t.ex.) skulle jag bara ta på mig om jag fick betalt för det.

Igår skulle jag som en av tre tjejer hjälpa till i sekretariatet under en basketmatch. Ovanligt mycket folk var det, ovanligt stökigt var det, ovanligt mycket handbollsklister på golvet var det. Och ovanligt många rosa tröjor i sekretariatet. Tre, nämligen. Där satt vi som tre små grisar som om vi hade ringt till varandra före matchen för att bestämma tröjfärg. What are the odds?

Om vi hade gjort det, hade det inte varit första gången. I ettan och tvåan ringde jag och Lisa i Lund till varandra och hörde om vi skulle ha flätor och vilken färg det skulle vara på rosetterna. Under flera år på högstadiet ringde jag och Bästisgrannen i Luleå till varandra för att bestämma klädsel.

– Svart väst, morfarsskjorta, svarta manchesterbrallor och träskorna?
– Ok, har du randiga strumpor? Och Fjällrävenjackan?
– Ja! Ok, ses om fem minuter!

När jag var 18 år köpte min dåvarande pojkvän en röd anorak till mig. Och en röd anorak till sig själv. Vi gick och höll varandra i handen i våra jackor och var så stolta över att tillhöra varandra.

Jag och Lisa, jag och Bästisgrannen, jag och pojkvännen. Vi ville vara likadana. Och banne mig … igår kändes det riktigt, riktigt roligt att vara en av de tre grisarna.
Här sitter jag och Bästisgrannen i Juleboda, där vi jobbade som barnvakter för slavlön och ett par isländska vantar. Bruna träskor, blåa Pooh-brallor, vit skjorta och svart väst (svart till blått?). De två barnen i mitten är mina syskon Broder Jakob och Orangeluvan. Den som kan se vad det står på min pappas gråa tröja … har läst denna blogg läääänge.

14 kommentarer

Men jag är faktiskt arg på Lagerbäck och känner att jag måste dela med mig av min ilska.

Möff!

Såja.

15 kommentarer

Ibland funkar det inte riktigt. Som när man hamnar i en stuga på landet och plötsligt finner sig konstaterande:

– Mjaeh, ingen diskmaskin, inget varmvatten, tja inget vatten över huvud taget … då får man väl diska tallrikarna med salt och sjövatten? Synd att sjön ligger två kilometer härifrån och att bilens motor skar igår och att jag har öroninflammation.

Eller när man sitter i ett kontorslandskap och måste ringa till doktorn och berätta om mystiska problem i de nedre regionerna och det faktiskt inte är accepterat att ens tänka på sådant som inte har med jobbet att göra:

– Jag har den senaste tiden visk visk ssschhh och det gör ju att visk visk ssschhh men jag kan inte visk visk ssschhh och dessutom visk visk ssschhh. Ja, det är lite dålig mottagning här. Plätten? Nej, jag sade toaletten. T-o-a-a-l-e-t-t-e-e-n. PÅ TOA! Oj, förlåt.

Det blir liksom inte bra. Eller särskilt effektivt.

Så här är det. Min mejl har exploderat. Den har delat upp sig i fyra hjärnhalvor och gått på tur i Pyrenéerna samtidigt som jag har snört på mig skridskor och med dem försöker klättra i berg. Nu kör jag med två mejlprogram samtidigt och får alla brev i fyra upplagor eller inte alls. Man (= min djefla man) har gett mig order att dra ner på mejladresserna och bara använda info@lotten.se och inte de andra som är bra mycket finurligare och roligare.

Jag – som lever och andas med mina dagliga mejl – ska nu lära mig nya funktioner och stappla med vit käpp i okända landskap. Min trasiga mejlapparat fungerar som en dokumentförstörare och i detta nu har jag i mejlen fått en mycket viktig fråga som måste besvaras.

Kära Lotten!
Heter det e-post, e-brev, mail eller mejl?
/Hälsningar från Fröken Frågvis

Tur att det bara är mejlen som inte funkar. Själv är jag på banan, skärpt som en klockarkatt, fokuserad som en höna, klok som en vårtbitare.

11 kommentarer