Lotten Inlägg

Jag är en farlig hotellgäst. Månget hotell skälver av rädsla när jag närmar mig. Små familjehotell har inget att frukta – men de som utger sig för att vara finare än de är … Buh! Jag har nyss hittat damm bakom elementen, flera års damm på ovansidan av dörrposterna och suttit på toa med handfatet rätt i nyllet. Men det gör faktiskt inte så mycket.

Att duschskynket (oj, kolla, fem konsonanter i rad) var muggigt och hade blivit lite svartprickigt i nederkanten, att kakelfogarna var svartprickiga och att toadörren krockar med en garderobsdörr utanför, är lite mer irriterande för hotellinspektör Bergman.

Nere i lobbyn finns bilder på berömda gäster fotograferade i hotellmiljön så att man ska förstå att man kanske har sovit i samma säng som en kändis, även om det inte var samtidigt. Dessutom har de präglat kändisarnas namn på en liten guldglänsande skylt och satt upp på blå sammetsbakgrund. Ernst Billgrens skylt sitter inte bland de andra i räta rader utan på sniskan längst ner.

– Utanför ramarna, jag vill vara en outsider, stäng inte in mig med de andra fåren! kan jag tänka mig att han sade, Ernst.

Micke Dubois har lossnat från sina fästen och ligger på väg ner mot Bo Åkermark.

(Här kan ni se förra årets inspektion – skrolla ner till 14 och 15 augusti.)

Nu ska vi inspektera hotellfrukosten. (Leverpastejen avslöjar allt.)

Uppdatering: Den skivade leverpastejen hade börjat få rynkor och det överkokta ägget var grönt av avund, sneglandes på baconet som tvärtom inte hade fått vara i värmen tills knaprighet inträtt. Teet var visserligen enligt en förklarande skylt ekologiskt, men endast serverat som påsar som doppas i pyttesmå muggar fyllda med ljummet vatten. (Som tekonnässör är detta ett motto jag lever efter: Te ska drickas hett i baljor, inte jonket i decilitermått.)

Toadörrens handtag hade tappat en skruv och höll på att lossna. (Ni ser den läckert bruna plastknoppen till garderoben utanför och hur smidigt toalettens dörr krockar med garderoben?)
Den alltgenom superfläckiga heltäckningsmattan i korridorerna och trapporna var så sjavig att jag hellre hade sett vårt blommiga plastgolv i dess ställe. Jag har fem foton till – tagna på andra ställen. På alla bilder ser mattan ut så här.

Den fina brödkniven, vars skaft hade tejpats fast, gav naturligtvis en extra krydda till det annars välsmakande brödet som var skrynkligt sådär som gårdagens bröd plägar vara.

!

23 kommentarer

När jag igår gav mig åstad för att köpa finkläder, såg jag ut såhär. Detta är vad man kan kalla en uniform. Jag ser alltid ut så här, om jag inte har basketshorts eller en liten kjoltrasa istället för jeans. Och alltid har jag en nudelsoppa till frisyr.

Igår tog jag alltså med mig den stora kappsäcken med gullpengar och gick in i en tantaffär (”den där på hörnet”, för er som undrar). De brukar ha väldigt fina finkläder och väldigt tantiga tantkläder. I sandaler, jeans och säckig kofta var jag denna gång som Pretty Woman i sina arbetskläder.

– Det är väldigt vad ni har fina sidenklänningar, den här röda är ju underbar! småpratade jag med damen som jobbade med armarna i kors och blicken på mig.
– Mhm.
– Jag brukar gå hit när jag behöver något när jag ska vara riktigt fin, fortsatte jag.
– Jaaadu.

När jag gav upp, approcherade hon en tantkund och kvittrade något om det underbara vädret.

Jag fortsatte med de vanliga affärerna – en snabb titt in räcker, sedan går jag vidare. Men plötsligt stod det KRISS med stora bokstäver och KONKURS med ännu större och HALVA PRISET PÅ ALLT i enorm stil. Där inne såg det ut ungefär som på mitt skrivbord.

Trettio pensionärer stod med stora leenden och sprittande skratt och miljoner galgar och ryckte i bedårande sköna kläder. Alla pratade med varandra och personalen (som jag tycker hade all anledning att vara lite ledsen över affärens öde) skuttade omkring och gav goda smakråd. Jag hittade direkt en kjol, en klänning, en blus, en kjol till, en kavaj och några plagg som jag inte riktigt kan namnen på. Men kön till provhytterna var längre än en jättepyton, så jag frågade:

– Är det ok om jag ställer mig i den där skrubben och provar?
– Tihi, ja, men du kan inte stänga om dig och det finns ingen spegel så du måste komma ut och visa alla oss andra hur du ser ut. Den där kjolen, vänta, jag har en perfekt överdel till den.

En liten stund senare kom jag ut, vacker som en glass. Jag vände och vred på mig och njöt.

– Det där sitter jättebra på dig, det passar dig verkligen! sa en daaaaam.
– Vet ni, jag tror att idag passar allt på mig! svarade jag, totaldrabbad av hybris.

Hela affären skrattade och några började nypa i överdelen och sade att jag nog skulle bli tvungen att sy in lite här och lite där. Så det gjorde jag.
Det är säkert ett etikettsbrott att på sin blogg visa upp de kläder man senare under dagen kommer att ha på sig på bröllop. Det coola är att kjolen är längre bak än fram … och sprundet, ser ni sprundet där mitt på och på överdelen finns det små sprund som visar min filé till mage. Och skorna! Gör jätteont!

29 kommentarer

En trevlig person jag känner skickade mig en ”påminnare”. Ett trevligt nyord som av honom användes som en lite mindre uppfordrande form av ordlistans påminnelse.

På webben har påminnare börjat användas som benämning på tekniska tjänster som påminner oss, t.ex. via automatiska mejl- eller sms-utskick. Ordet ”bältespåminnare” ger f.ö. 26 800 träffar vid en googling.

Lämna en kommentar

Vi ska åka till Lund och gå på bröllop i morgon. Bra. Olles kusin gifter sig och det blir kul och kalas och jag har ju faktiskt bara varit på en, två räkna räkna … fem bröllop i mitt liv. Bara fem! Undrar om det är så att jag inte blir bjuden när det vankas bröllop eller om jag umgås i kretsar där man i helt enkelt inte gifter sig. Eller är fem rentav ett lämpligt antal?

Nu så här dagen före, har jag precis konstaterat att jag äger fyra klänningar. Ok, treånhalv. (Många siffror här idag, jag vet.) Dessa klänningar inköptes alla i mitten av 90-talet och finns med på alla festbilder, alla släktkalasdokumentationer och alla partyfoton sedan dess. Och nu kommer det:

Jag tycker att de ser jättesnygga ut.

Samt:

Detta är förmodligen en helt felaktig åsikt.

– Men vad kul, då ska jag ut och köpa en ny klä… vänta, eh, får man ha kjol?

Jag har vansinnigt många kjolar som räcker ner till halva låret, hallå, kan jag gå på bröllop i en sådan om jag har en knypplad blus till? (Förlåt, nu svänger jag mig med termer. Jag ska förklara: man kan väl ha vad som helst nertill om man är väldigt genombruten upptill?)

Och så är det skorna. Jag har i källaren ungefär 723 skor, varav ungefär 716 är gympadojjor. De resterande är underbara konstverk till antika skönheter med taxklack och stilettklack och kilklack (usch) och klumpklack. Men inga passar längre. Jag får hugga av hälen som Askungens syster för att komma i dem. Fast det kanske räcker om jag bara filar av en liten tå eller två?

För att inspireras till inköp gick jag i detta skede av shoppingpeppningen in på http://www.hm.se – som omedelbart (så himla modernt!) meddelade följande:

Inget stöd där alltså. (Försök gärna själva – det är inte världens mest lättsurfade sajt – inte ens när man byter till en Fire Fox som de faktiskt godkänner.)

Så nu vet ni. Jag ska idag sälla mig till shopparna och hitta
1) en sån där klänning som jag år 2015 kommer att titta på och säga ”nämen, den här duger väl, jag var himla snygg i den för ett sekel sedan”
2) ett par skor som jag förmodligen kommer att förbanna på söndag morgon.

36 kommentarer

Nu åker vi tillbaka till nittonhundrasjuttionånting … kanske tre ..? I Sverige är det valår, men det är inte särskilt spännande. Men jag vet ju inget egentligen – jag har ju knästrumpor, träskor och kringlor i håret. Björn Borg är på gång, men det vet de flesta ingenting om. Någonstans i Sverige går på tv och någonstans i Sverige kommer någon på en lysande idé:

– Vi drar land och rike runt med ett valkadaver som döper till Jonas och låter alla få se hur stor en val egentligen är!

Nu kan man kanske protestera med tanke på att just 1973 var ett tillräckligt spännande år, även utan valen Jonas. Gamle kungen dog, Norrmalmstorgsdramat lärde världen vad ”The Stockholm Syndrome” var för något och inom politiken var det efter valet lotteririksdag när slumpen fick avgöra många frågor. När vi sedan fick ha kul och mysigt med bensinransonering, behövdes väl inte en död val på gator och torg?

Men jo. Och jag var där. Jag, Broder Jakob och pappa åkte till Clemenstorget (tror jag) i Lund och gick in i ett stort tält (tror jag) för att titta på detta vrak till val. Broder Jakob minns med bestämdhet att valen var uppstoppad, medan jag är lika säker på att den var blöt, luktade pölsa och påminde lite om regalskeppet Vasa.

Sedan minns vi inget mer. Och tydligen ingen annan heller. Det står inget på nätet och det står inget i min dagbok och det står inget i någon av mina nostalgiböcker. Tänk om vi har hittat på allt.

Hint hint, å, den som hade tillgång till en tidningsredaktions jättearkiv, hint hint.

Uppdatering 1: Stefan Andhé lär ha skrivit om valen Jonas, men Stefan Andhé bor i London och har inte mejl och ska man ha kontakt med honom måste man skicka ett pappersbrev till hans förlag, som sedan skickar det vidare till honom. Nope.

Uppdatering 2: Jag har fått ett trevligt svar från Göteborgs Naturhistoriska museum:

Det var absolut inte Malmska valen – den går inte att ta ut ur valsalen med mindre än att en av väggarna rivs! Däremot har det till och från förekommit att man åkt runt och visat upp döda valar, oftast kaskeloter. Har själv minne av en sådan ”utställningskaskelot”, som besökte Göteborg på 1950-talet. Den luktade starkt av härsket valspäck och formalin. Valens buk var öppnad och vissa inälvor avlägsnade (säkert nödvändigt), Hjärtat visades bredvid, liggande på en träpall.

Sista gången jag noterade en turnerande val var i Sydfrankrike för tio år sedan. Fler lär det inte bli eftersom de europeiska naturvårdsreglerna numera sätter stopp för allt sånt.

m v h Torkel Hagström

 

Mysteriet kvarstår alltså.

 

45 kommentarer

SvD analyserar Perssons eventuellt stundande regeringsbildningsproblem (Vilket ståtligt ord jag kom på!) och återger vad Lars Ohly sa till TT i maj:

”Det vore det ultimativa självmordet att acceptera rollen som stödparti i en regering där vänsterpartiet inte ingår.”

Det besynnerliga ordet ultimativ sticker i ögonen på vänner av språkordning. NEs ordbok ger förklaringen ”som utgör ultimatum” – något som Ohly knappast kan mena i det här sammanhanget. Det handlar snarare om en förvrängning av ordet ultimat kom in i svenskan någon gång i början av 1990-talet (enl. NEs ordbok) och blev ett vida (miss)brukat modeord. Och som modeord plägar göra så muterade det; här ser vi ett av de missfoster som skapades.

Om du läser Ohlys yttrande en gång till och funderar på vad han egentligen vill ha sagt så är det en sak som är säker: varken klarhet eller slagfärdighet hos formuleringen gynnas av det instoppade ordet ultimativ!

Lämna en kommentar