Vad heter ”blinker” i pluralis?
1 blinkrar
x blinker
2 blinkrar eller blinker
den skrattande språkpolisen
Lotten Inlägg
Som hemlisbloggarens urmoder blir man lite nervös när det rätta svaret dyker upp redan innan solen gått upp. Den kakbakande Ingrid kastade sig fram och ogissade strax efter midnatt, medan Agneta gissade rätt i ottan. Sedan kom flera med härliga stickspår och villovägar tills Ia och Helena T också gissade rätt. Ni som listade ut det rätta svaret genom min ledtråd men inte talade om huuuur, ska ha extra beröm! Ni som gissade på Bill Bryson pga. Iowa tänkte helt rätt, fast fel, och alla ni som hurrade och skrek av glädje … fick mig att hurra och skrika av glädje.
Boken som jag använde mig av för att vara hemlisbloggare är Vattenståndet (1972, utkom Sverige tio år senare) av John Irving (f. 1942). Huvudpersonen Fred Trumper döpte jag om till Donald Peace (kan ni se hur jag associerade?) och hans olika brev till inkassoavdelningar, elbolag, telefonbolag, affärer och banker fick bli hemlisbloggarformen. Ledtråden som ledde många av gissarna rätt var bibliotekskortets nummer, som i själva verket var Vattenståndets ISBN-nummer.
Irving jobbade först som lärare och skrev precis som väldigt många andra en massa obemärkta romaner, noveller, artiklar och skräp (före bloggarnas tid, ja) tills han som 36-åring gjorde megasuccé med Garp och hans värld. (Detta tänkte jag på när jag var 36 år. Sedan satte jag mig att fundera på Astrid Lindgren, som inte slog världen med häpnad förrän hon var 38 år. Nu vet jag inte riktigt vilken sensuccéande författare jag ska ha som tröst.)
Tillbaka till Garp – som så totalt välte omkull mig när jag läste den som 17-åring. I ett helt år köpte jag den och endast den till alla kompisar som fyllde år. (Bästisgrannen har kvar sitt ex som jag har klottrat i.) Det som fick mig att falla så handlöst var humorn. Att boken egentligen har en djupare mening om att man ska stå ut med livet vad som än händer, förstod jag inte alls.
Sedan läste jag alla hans böcker men blev aldrig lika imponerad igen. Hotel New Hampshire gillade jag möjligtvis eftersom Rob Lowe var med i filmen. Numera reflekterar jag inte ens över att det var John Irving som skrev Ciderhusreglerna – som tog hela 13 år att färdigställa. (Självklart, karln har ju varken dator, skrivmaskin eller stenografikunskaper.)
Jag hittade en intressant artikel med funderingar om hur mycket en skribent kan/bör/får beskriva från det verkliga livet utan att skada familj och vänner.
Där säger Colin Irving – John Irvings son (i min översättning):
”Författare lockas att skriva om sina egna erfarenheter eftersom de är sanning, sådant som man kan använda omedelbart. Men det är svårt att dra en gräns — avslöjar du sådant som bör hållas privat eller gör du bara ditt jobb?”
Ja, det kan ju diskuteras så här i bloggtider …
Medan ni var här och kuckilurade på kvällskvisten, han jag kvista över till Stockholm på en kort bloggöl. Nu tar jag på mig plommonstopet och stoppar handen i papperskorgen, dit jag alldeles nyss av misstag välte alla namnlapparna. Iiirk, gammalt apelsinskal. Och däär har vi … ah, en gammal goding: Pelle G! (Förlåt, jag har ju i verkligheten ingen aning om hur gammal du är.)
Strax kommer morgondagens hemlisbloggare! (Ni som inte var med förra året ska veta att natten till lördag och söndag brukar ha fler eh, hrm, gissningar som är
gjorda av hemvändare på pickalurven.)
Jag bara kollar, dammar av och putstestar lite om denna blogg fortfarande kan sparkas igång. Här kommer ett facit ju att presenteras.
1 kommentarNu smygstartar vi Språkkalendern! Varje dag fram till jul serverar vi en språknöt – en del av dem hårdare att knäcka än andra. Naturligtvis delar vi ut priser helt godtyckligt – ibland för skicklighet, ibland för påhittighet, humor eller god kämpaanda. Både vi och slumpen står den djärve bi!
Hur kan man komparera adjektivet ”få”?
1 få, färre, färst
x få, färre, färstare
2 få, färre (ingen superlativ är godkänd)
Du behöver inte uppge din identitet eller mejladress i kommentarerna, men om du vinner pris kommer vi naturligtvis att be dig om postadressen (via privat mejl).
Tillägg 14.30: Bloggers server är tjurig idag och uppger att det skrivits noll kommentarer. Det stämmer inte! Klicka och gissa!
Lämna en kommentarIgår kväll gick jag på Klarabergsgatan i Stockholm. Det är en trist snutt förbi det stora Åhlénshuset, fast jag gick på andra sidan där det finns mattaffärer, sushi, wraps och småbutiker med halsband. Jag släntrade framåt med jackan öppen som vore det en septemberkväll. ”Alla som går bakom, framför eller mot mig är ju svartklädda killar, vad konstigt” tänkte jag – när någon skrek på Åhlénssidan.
Det var ett gällt kvinnoskrik i två stämmor. Rösterna tog en andningspaus och skrek igen.
– Iiiiiiiiiiiih!
Sedan blev det tyst. Jag, som nästan har blivit en karikatyr på journalistfotografer i främmande länder, stannade till och började fundera på var i ryggsäcken kameran låg. Alla människor stod stilla i ett par sekunder och letade – precis som jag – efter orsaken till skriken. Tydligen blev de nöjda med vad de såg, för de började gå igen. Jag såg mig om och sprang snabbt till andra sidan. (Gatan är bred, men så här på kvällskvisten nästan tom på bilar.)
Då såg jag. Jag såg vad de två skrikarna (som fortfarande hade händerna på kinderna som på Munchs tavla) hade skrikit åt. Och jag trodde faktiskt inte mina ögon eftersom jag är kusinen från landet som inte ens har varit i New York. Det var råttor! Råttor på Klarabergsgatans trottoar! Enorma råttor, stora som Paris Hiltons hundar! Jag vände mig mot två ickeskrikande killar och sa:
– Va? Råttor? Är det råttor? Brukar det vara råttor här?
– Ja. Dom bor där, sa en av killarna och pekade.
Som om råttorna hade varit dresserade att springa hem så fort någon pekade på deras bo, sprang de plötsligt ner här:
Ni som bor i Stockholm kan säkert locka ut dem, för de var verkligen inte rädda utan skuttade omkring som små glada killingar innan de försvann.
Gårdagens Dramatenbesök i all ära, men det är ljuvligt att bli storligen förvånad.
Uppdatering: fakta ur NE.
Smågnagarna var mycket hatade i allmogesamhället, och de metoder som användes för att hålla dem borta var ofta grymma: man hängde t.ex. upp en levande råtta i svansen över elden för att dess skrik skulle skrämma andra. Sägner om ”kloka” beskriver hur de med magi fördriver råttorna eller tvingar dem till självmord. Fördrivningsbesvärjelser var vanliga. I folkmedicinen ingick råttor och möss som ”äckliga” mediciner för t.ex. sängvätande barn.
Aha. Inte visste jag att ”kloka” kunde användas sådär ensamt. (Förvånad igen.)
27 kommentarerVad kul ”gut feeling” låter om man bryter på tyska!
Rene Descartes (1596-1650) var en filosof som spred citat omkring sig:
Cogito, ergo sum.
(Det betyder ”Jag tänker, alltså existerar jag”, men jag undrar alltid om det i sammanhanget finns en skala på tänkandet och existerandet. De som tänker mer än andra, existerar de mer än andra då?)
Ok, jag tänker och existerar och funderar nu över detta med ”gut feeling”. Så himla praktiskt det hade varit om jag hade haft en sådan där. En intuitiv magkänsla, alltså. Ni som vet – kan man ha en ickeintuitiv magkänsla?
Fjorton- och Tolvåringen fick sina skolfotokataloger häromdagen, och bad mig och min djefla man att karakterisera alla de där ungdomarna på bilderna. Den djefla mannen började:
– Blyg och säger inte så mycket.
– Tycker om att väcka uppmärksamhet.
– Har ett eget intresse där han vet allt.
– Oj, är de tvillingar de där två? Jaha, men hon är äldst och mest framåt, va?
– Hon är smart, det syns på ögonen. Men hon säger inte så mycket på lektionerna.
Barnen började i höstas i en ny skola med nya klasskamrater, så vi har inte träffat dem annat än lite flyktigt. Men tydligen hade Olle helt rätt i allt han sade! Barnen häpnade och skrattade och sa:
– Men huuur?
– Hur kan du veta?
– Hur kan pappa genom att bara titta på en bild säga att hon dääär bor i en stuga ute i skogen? Mamma? Varför kan han det?
– Elementärt, mina kära, han fuskar, ljög jag.
– Du då, mamma?
Jag vet att jag är dålig på detta. Att beskriva en människa och sedan ljuga ihop en sannolik (eller oftare osannolik) historia runt figuren är jag däremot bra på. Jag rör mig helt enkelt alltid i sanningens utmarker och har inte någon väl fungerande intuition. Men jag tittade ändå på ungdomarna på fotona och försökte känna något:
– Han idrottar inte, sa jag.
– Men mamma, han är med i landslaget i en kampsport!
– Hon har spänningshuvudvärk och trivs inte, försökte jag.
– Va? I så fall visar hon inte det för o…
– Han där är busigast!
– Nej, mamma, han pratar fem språk flytande och har MVG i alla ämnen! Det trodde du bara för att han har långt hår och svarta kläder!
– Han där har ju slipover på sig! konstaterade jag förvånat.
– Bra, mamma, ett rätt!
När jag alltså träffar nya människor kan jag se, höra, kanske till och med smaka (fast det var länge sedan), klämma och känna på dem – men inte får jag någon magkänsla, inte. Förutfattade meningar har jag gott om, men de är vaga, sällan särskilt beständiga.
– Vad tror du om den där målaren som ska komma och måla kökstaket åt oss? sa Olle.
– Han sa att han kunde spela basket, han hade ett coolt bälte och snälla ögon, han kommer att måla jättebra! svarade jag.
– Ok. Synd bara att han precis har blivit dömd för misshandel och sitter inlåst till i sommar, svarade Olle med en suck.
Fast visst (snälla rara please) ligger väl tidigare erfarenheter, analytiskt tänkande och sunt förnuft (common sense) även bakom intuitionen? Jaså inte? Då ska jag som den konkretist jag ju är, citera Descartes igen (gu va ja e djup):
Tvivlet är vishetens början.
Fast han borde ju, den stackarn, ha tvivlat lite på Stockholm och den morgonpigga drottning Kristina och inte åkt till det svinkalla, dåligt isolerade slottet eftersom han där drabbades av galopperande lunginflammation och dog. De svenska begravningsentrepenörerna kunde man heller inte lita på: de gjorde hans kista för liten så att någon listig person blev tvungen att kapa hans huvud för att i alla fall kroppen skulle få plats. Huvudet kom på avvägar, men finns nu på Musée de l’Homme i Paris.
Descartes närmast kameran.
Min pappa har nyss flyttat för säkert 175:e gången i sitt liv. En orolig själ? Nej, bara lite rastlös.
Själv (nej, inte ensam) har jag flyttat 15 gånger i mitt liv, den senaste (sista?) gången var julen 1998. Någon skrev någonstans att en flytt påverkar en människa lika starkt som ett dödsfall i den närmaste familjen. Det är naturligtvis inte alltid lika sorgligt, men förfärligt jobbigt. Det spelar ingen roll om man hyr folk som både packar, lastar och packar upp – det vänder ut och in på inte bara garderober och källarkontor utan även själen.
När vi skulle flytta 1998, valde vi som vanligt det allra billigaste alternativet. En man med blanketter, anteckningsblock och glasögon på nästippen kom och mätte, hummade, skrev, räknade och kom på att vi nog skulle behöva en lastbil på 50 m3 som då skulle rymma extremt klumpiga möbler och böcker till förbannelse. (Här nämner jag stoiskt i förbifarten även att jag är en sakletare, hamster och nostalgisk icke-slängare så att ni förstår att 50 m3 inte på långa vägar räckte.)
När flyttgubbarna hade fyllt lastbilen och tryckt in det sista som om de jobbade i Tokyos tunnelbana, fanns detta kvar i huset:
När jag nu tittar på bilderna, känns det som om detta ägde rum i ett annat århundrade. Vilket det ju gjorde.
Flyttfirman skrapade fram en annan lastbil på hela 10 m3 som de körde fram och tillbaka till ett ställe där våra saker magasinerades i två veckor. Under tiden bodde vi hos Olles föräldrar och jag krockade med deras bil, barnen blev sjuka i influensa och feberkramp, jag fick halsfluss, pengarna tog slut och städfirman kom för sent och glömde sedan att det var en flyttstädning vi hade beställt och tog 6 000 kronor för att vifta lite med en dammvippa på ytan. Och så gick kylskåpet i vårt nysålda, skånska hus sönder. Förstås.
När vi kom fram till vårt nya hem i Sörmland och började packa upp, fann vi bl.a. att
- skrivspelaren inte var sig riktigt lik eftersom den hade forslats nerför en trappa och uppför en trappa inuti en köksbuffé
- hantlarna hade skramlat runt i en flyttlåda tillsammans med Olles rakvatten (hantlarna luktar fortfarande som en nyrakad man)
- planscher nogsamt hade rullats ihop för att sedan viras runt papperskorgar som skärp runt en midja
- innehållet i kylen (filmjölk, mjölk, ketchup, ärter-majs-paprika och frusen fryst fläskfilé) hade dumpats huller om buller i en låda
- den enda garagenyckeln till det sålda huset låg i en strumplåda
- en naken marmorskiva hade packats ner ovanpå en stråhatt
- en tavla låg nertryck på en cykelhjälm
- det nya huset inte hade en enda garderob
- alla lampor fortfarande var på vift i magasineringsutrymmet.
Jag skrev en fyra sidor lång klagosång med bilder till flyttfirman (som utan att knota drog av 50 % på priset), fick priset på städningen sänkt med 60 %, blev gravid, försökte försörja mig som frilans och … trivs sedan dess som aldrig förr.
Men ska vi flytta igen, så ska i alla fall jag vara medvetslös eller i alla fall rejält nerdrogad.
36 kommentarerJomen. Allt utvecklas ju. Posten till exempel.
Jaja, sucka på. Allt som skrivs om Postens degenerering är numera lika originellt som drömmar om att man blir jagad av en traktor på rymmen eller tokroliga historier om barn som inte kan pjata jeeent.
Frimärkena är fortfarande snygga och paketen är roliga att få … men Posten? Postkontoren med högt i tak och marmorgolv … är sig inte riktigt lika. (Det finns visserligen viktigare saker att tänka på – men har jag en gång snöat in på postkritik så bestämmer jag mig för att tänka på världsfreden en annan dag.) Allt förbättras. Tekniken utvecklas i snälltågsfart (hrrrm, olämplig liknelse these days). Vi kan göra i stort sett allt med våra mobiler och bilarna kan snart köra på kommando utan att någonsin krocka och internethandeln blomstrar.
Jovisst, allt haltar betänkligt med tanke på att en del har Autobahn i ledningarna medan andra internetcyklar med enhjuling på en grusväg med tjälskott. Det jämnar väl ut sig i längden. Men gemensamt för oss alla är att när vi väl har handlat på internet, ska vi hämta ut paketen.
Här. Så här ser det ut i vår affär som har blivit post. Vi hämtar paket tre meter från pantinlämningen. Ljudnivån … lukten … kladdet … (Den röda hinken på sniskan där borta är batteriinlämningen.)
På senaste postmötet:
– Tjenare hallå, välkomna ska ni vara.
– Hej, ordföranden, jag har en åsikt om inredningen i våra utlämningsställen. Jag tycker att vi ska sätta upp direktiv för hur de ska se ut.
– Ja, cool idé.
– Jag tänker … Östtyskland … 1975 … nakna takbjälkar … fri insyn i paketlagret …
– Lysande! Du är ju ett geni!
– Och sedan tänkte jag att det här med att man får hämta ut paket när man vill, bara affären är öppen … det kan ju inte vara riktigt rätt? Ska vi inte ändra på det?
– Ja, vad lattjo! Tack för idag, vi har uträttat storverk som vanligt!
Affären har dock fortfarande öppet till 22.00 varje dag.
Jag – som aldrig reser – vet inte hur Posten funkar utomlands. (Vet ni?) Jag tror på Postens återkomst – är jag då en stelbent stofil med antika drömmar eller en realistisk visionär? Förresten ska jag tala om att jag kan vara postitiv också: jag gillar smaken på frimärkesklistret och de vadderade kuverten funkar faktiskt jättebra.
31 kommentarerJag har aldrig sovmorgon. Inte ens när jag har sovmorgon, har jag sovmorgon. Jag somnar för sent och vaknar för tidigt. Förmodligen kommer jag att i åttioårsåldern att tappa bort mina glasögon i de vallgravsdjupa rynkorna som av sömnbristen fårat mitt ansikte.
Igår var vi på ”Herrkalas” hemma hos Bästisgrannen. Det var hennes nyblivna tioåring som hade bjudit in, så det vankades slipsar, mustascher, tacos, läsk och tårta samt en kopp kvällste. Ni hör, det var inte något hängande i kristallkronor och spyende uti buskarna utan bara ett väldigt sansat firande. Jag doppade en silverserpentin i guacamolen, annars var det lugnt.
I morse vaknade jag kl. 09:49. Detta tål att upprepas, så det gör jag.
I morse vaknade jag kl. 09:49.
Jag tror att jag sov så länge senast 1990. Problemet med att vakna elva i tio är inget stort; man bara sträcker på sig, öppnar ögonen och börjar fundera på frukost. Om man inte – som jag – skulle klippa håret kl. 10:00.
– Klockan är inte så mycket! sa jag högt till mig själv, och rusade upp.
Nu var den ju visst så mycket. Omaka strumpor, obekväma trosor som råkade ligga närmast, skitiga jeans, Olles t-shirt och Fjortonåringens munkjacka (nej, ingen bh, visst är jag hipp) krängdes på. Nere i köket fanns det inget nygjort te. Inget upptinat bröd. Två snabbrostade mackor med svettig ost åt jag i bilen, drickandes gårdagens te uppvärmt i mikron – swoooosch iväg! Klockan 10.03 började jag klippas.
Nu är jag nyklippt och uppfluffad och vacker som en sovmorgonsdag. Det ska jag vara till halv tre, då jag förstör fluffet i flätor eftersom vi då börjar värma upp inför matchen mot serieledarna NUBF. Hu och usch. I basket får man vara tolv spelare på matcherna, men bara fem på planen. Idag är motståndet så hårt att vi inte kan tillämpa vår gamla vanliga princip att alla ska få spela lika mycket – idag är det en kamp på liv och död. Eller kanske bara om en vinst, när jag tänker efter. Men alla kanske inte ens får spela, några kanske sitter på bänken i 40 spelminuter. (Fast sedan ska vi ha basketparty, och då får alla vara med … men nej, det är ingen tröst. Om man inte har fått spela en enda minut är man arg i flera timmar.)
Nu ska jag dopa mig med bisketti och föttesås.
15 kommentarerRiktningar
Inga problem här, inte. Jag sög på höger tumme tills jag var tio och då kom på att jag pratade så mycket att tummen bara var i vägen där den satt – inne i munnen. Men jag känner omedelbart vilket som är höger genom att tänka:
”Nå. Vilken tumme skulle jag kunna tänka mig att stoppa i munnen? Den här. Aha, då är höger ditåt.”
Däremot är jag hopplös vad gäller väderstreck. Om jag står framför en karta är det praktiskt att tänka:
”Vääääster ligger åt väääänster. Ööööster ligger åt hööööger. Den här tummen skulle jag kunna tänka mig att stoppa i munnen, då är öööster åt det hållet.”
Men om jag står på en plats – vilken som helst – och någon ber mig att peka ut norr, är jag borta, väck och vilse.
– Men Lotten, i vilket väderstreck går solen upp?
– Öster. (Fifty-fifty-chans.)
– Jamen då kan du ju räkna ut åt vilket håll söder är?
– Va?
Orienteraren Olle gifte sig med en utan lokalsinne, basketspelaren Lotten gifte sig med en utan bollsinne. Opposites attract.
Ojoj. Efter att ha läst Översättarhelenas analys – om dysdirexi – inser jag att jag visst har problem. Det finns de som helt intuitivt vet vad som är vänster och höger. De behöver inte tänka efter!
Fingerspret
Detta sitter i generna; pappa gör likadant. Det ser riktigt, riktigt fånigt ut.
Spretet sitter mest i lillfingret, men om jag ska nypa i något – som till exempel en pimpinett liten kaffekopp – med endast pekfinger och tumme, spretar alla de andra tre i en snygg trappformation. (Gissa om jag fick leta efter en sådan här kopp – dricker inte alla numera ur rejäla, brutala muggar utan fat?)
Så här öppnar jag dörren.
Så här klistrar jag på frimärken.
Så här plockar jag ut en penna ur en skräpsamling.
Så här dricker jag te ur en brutal kopp (som faktiskt har tillhörande fat).
Nu skulle jag egentligen visa hur min fingersättning på tangentbordet ser ut, men eftersom jag är gräsänka, har jag ingen fotograf som assisterar mig. (Alla de andra bilderna har tillkommit på via krånglande eftersom jag inte kunde hitta självutlösaren.) Dessutom skäms jag lite för att jag har fel teknik och (nu ska jag titta upp på skärmen) nädtanhela tidenb nåste kolla op tankenterner. Nej, det gick ju inte så bra.
Bara för att det är så kul att kasta sten i glashus, skulle jag nu vilja slå ett slag för tangentbordsundervisning.
Eftersom det kommer att ta ett par år innan vi kan tala till skärmarna och helt avskaffa tangentborden, tycker jag att det i skolan ska vara obligatoriskt med ”skrivmaskinsteknik”.
Precis som de rutinerade sekreterarna, som skriver uppåt 300 korrekta tecken per minut, skulle alla ha nytta av att kunna skriva snabbt – och korrekt. (Ja, jag vet att många skolor har tangentbordsundervisning, men det är långt ifrån alla.)
De som skriver utan stor bokstav och punkt motiverar det med att ”äh, alla fattar ändå vad jag menar” eller ”det tar så himla lång tid att trycka ner shift” – men jag är en stelbent gammal kärring som tycker att det alls inte är självklart att alla fattar vad man menar.
Frågan är självklar: hur kan de veta att alla fattar?
(Frågetecken skrivs förresten med vänster ringfinger på shift, höger långfinger på frågetecknet och ring- och lillfingret spretande som två antenner.)
Uppdatering!
Jättekul: testa hur snabb du är på tangentbordstryckningar. Runt 300 rättplacerade tecken per minut är ett godkänt resultat. Jag är med råge underkänd.