Lotten Inlägg

– Jag åker nu! Fixar du facit och en ny lucka till Språpolisbloggen? ropade Olle och så hörde jag bara hur dörren slog igen en kilometer bort, där nere på bottenvåningen.
– Men .. ? sa jag lamt, men började rota bland gamla bloggar och lösenord. Det gick åt pepparn. Inget passade ihop med något, precis som hushållets hundratals osorterade strumpor. Därför skriver jag denna text som om jag vore Olle, vilket jag alls inte är.

Facit till lucka 4!
Visst var det Harry Martinson som var kung över tje-ljudet Han var även prins över äng-ljudet. (Själv är jag drottning över gäspljudet i dessa dagar.) Även om Crrlys svar var väldigt roligt, delar den enväldige prisutdelaren ut något (jag tror att det är en bok) till Marika! (Mejla din adress till oss.)

Facit till lucka 5!
Oooh, jag är kung över rättstavade namn. Som ogift hette jag Stenson med ett s i mitten, men när folk frågade hur det skulle stavas, sade jag alltid kryptiskt:

– Sammanlagt två.

Sedan hade jag mage att fnysa och stånka om alla inte förstod vad jag menade!

Nåväl: de rättstavade namnen är
Ingmar Bergman (inte Ingemar)
Anja Pärson (inte Pärsson)
Harry Martinson (inte Martinsson)
Jan Guillou (inte Giullou)
Dag Hammarskjöld (inte Hammarsköld)
Alf Henrikson (inte Henriksson)
Fredrik Reinfeldt (inte Reinfelt)
Eyvind Johnson (rätt!)
Malin Baryard (inte Bayard)

Priset går till Mattias, som föräras en bok – som Olle måste komma ihåg att skicka! Hur ska det gå, hur ska det gå?

Och nu till dagens lucka!

Lucka 6!

Om klockan är kvart i tre, ska man skriva

1) 14:45
2) 13.45
3) 14.45
4) Jädrar vad jag är sen!

/Lotten

Lämna en kommentar

Idag var det splittat nästan ända in i mål! Lattjo! (Mycket användbart ord. Jag hade en klasskompis som kallades Lattjo eftersom hans riktiga namn – Lars – inte passade in på hans personlighet. Nåväl.)

(Ursäkta. Bokstäverna sprutar ur fingrarna. Nu blir det långt här.)

Den som på ett tidigt stadium knäckte gåtan var Anna P, men alla andra associerade så vansinnigt kul och brett att det bara var Helena T, Emi och Lina som höll med om Tomas Tranströmer. Översättarhelena konstaterade att det nog i alla fall var Tranströmer, men trodde ändå lite på Majakovskij. (Majakovskij skrev ”Ett moln i byxor”, och så fort jag hör Annelie Rydé sjunga Gesslelåten ”Segla på ett moln”, tänker jag på Majakovskij.)

Eftersom ni fortfarande inte hade enats när jag var på väg till basketträningen, lade jag in en ledtråd som Mr Denver omedelbart lade märke till – och som Statistikerns överdängare hängde på. Bara för att en liten stund senare se Ami vrida förvirringen ett extra varv genom att dra in Bukowskis öl. (Jag markerade de två t:na i ordet ”rätt” med fetstil, vilket skulle betyda att initialerna TT var rätt gissning.)

Jag undrar vad Tranströmer skulle säga om jämförelserna med allt från Sonnevi och Ekelöf till Ross i Vänner.

Tomas Tranströmer föddes 1931 (bilden är från 50-talet) och utbildade sig till psykolog, men debuterade när han bara var 23 år (ännu en ung debutant, fan). Var man än läser om hans dikter, får han blott och enbart kilovis med beröm – och naturligtvis håller jag med: Trots att han ju sätter ut skiljetecken lite som han vill medan jag biter mig i knogarna och försöker att inte sträcka mig efter korrekturpennan. NE skriver till exempel att hans stil är:

”en intensivt visionär dikt, full av precist utmejslade formuleringar, visuellt självlysande metaforer, arkaiska mytmotiv och upplevelser av starkt förtätad livskänsla som kan få en religiös dimension”.

Ok, det där begriper jag inte riktigt. (Förtätad livskänsla … är det trånga tröjor det?)

Nu ska jag förklara hur hemlisbloggartexten är skriven – vilket jag ju inte brukar göra. Skelettet är dikten Galleriet från samlingen Sanningsbarriären (1978). Originalet beskriver hur diktarjaget ligger över i ett motellrum, där det finns en doft som han har känt förut: bland de asiatiska samlingarna på ett museum.

Det som är uppstoppade djur i hemlisbloggartexten är alltså i originalet tibetanska och japanska masker. Instoppat som vitlökar i fårsteken finns dessutom några ledtrådar som skulle få er att tänka på två av Tranströmers mest kända dikter: C-dur (”Allting på vandring mot ton C”) och Från mars -79 (”De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!”).

Nu får Olle berätta om när han träffade (jag var med, jag var med!) den store poeten:

”Tomas Tranströmer var i Lund på Studentafton och spelade fyrhändigt med pianoprofessorn Hans Pålsson 1988. Som jag minns det var det min idé. Arbetet med studentaftnarna var ett i allra högsta grad kollektivt arbete, och trots att jag inte längre var förman för Studentaftonutskottet så var jag rejält insyltad. Förmodligen hade jag gjort förarbetet, medan själva genomförandet sköttes av min efterträdare M.T.

I aulan på Universitet höll alltså Tomas Tranströmer och Hans Pålsson gemensam studentafton där de varvade uppläsning och musik. Höjdpunkten var när de satte sig ner bredvid varandra och spelade Schuberts Fantasi i f-moll för fyrhändigt piano – det stycke som nämns i sista delen av Schubertiana från Sanningsbarriären (1978):

”Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra händer i f-moll,
två kuskar på samma ekipage, det ser en aning löjligt ut.”

Det såg inte alls löjligt ut. Jag tycker det var storartat!

En vän som var med Tranströmer och Pålsson före aftonen berättar att de var på Stadsbiblioteket i Lund. När de passerade Hce.03-hyllan så stannade Tranströmer till, drog ut några av sina böcker och sa:
– Det är många korrekturfel i mina diktsamlingar.

Och så rättade han här och var – med kulspetspenna.

Skulle någon som bor i Lund kolla om några av dessa rättade exemplar fortfarande finns kvar? Ta med digitalkameran!”

Nu ska vi ju ha en vinnare också! Oj, jag har ju glömt att nämna att Tomas Tranströmer drabbades av en stroke när han var 59 år, och att han sedan dess inte kan prata. Hans fru tolkar och skriver åt honom – för språket sitter kvar någonstans på insidan. När det spekuleras Nobelpris kommer han fortfarande upp på alla listor … ja, nu skulle jag ju dra en liten lapp också. Det är många, många, ska ni veta. Får snart börja göra nya, de från förra året ser bedrövliga ut. (Nej, jag slänger aldrig något.) Aha! Här kom en upp! Och en kommentator som jag till och med har träffat! Studiomannen! Grattis!

Jag håller med Trulsa (och Jonna samt Lina) som berömmer er: ”Vilken talang, vilken fantasi och vilket engagemang!”

Ny lucka!

1 kommentar

Välkomna alla gamla bekantingar från förra året och välkomna alla nybekantingar … men denna dag välkomnar jag särskilt de barn, som gissar som vore de proffs.

Ok. Ni bad om lite enklare hemlisbloggare. Och vad händer? Lina rusar in 23 minuter över midnatt (ni ska sova på nätterna, människor!) och gissar på barnbok – och då särskilt Totte. Trevliga människor som David, Salt (som aldrig sover), Lisa, Egil och Hjalmar drar till med Mark Twain, Nils Karlsson Pyssling och Fantomens son … Men på det hela taget är alla egentligen överens om Totte.

Dagens hedersomnämnande och 2006 års första extrapris går till Ingrid som helt utan skrupler irrar bort alla och ingen i Grass-dimmorna. Emi kör en annan listig variant: smörar för mig och ser en djupare innebörd med fler metaforer och eufemismer än jag själv hade en aning om. Dessutom var det intressant att Totte, Bamse, Mowgli och till och med Mark Twain omgavs av elefant, en katt och en björn – som dock vid behov går ihop till en Margalo. En febrig Översättarhelena, Flinn, Lisa, Crrly, Agneta och Matildas fikarum fullkomligen öste förslag över er andra, medan jag satt här och njöt i hemlighet. (Ibland läser jag kommentarerna högt för mig själv som En Dum En.)

Statistikerns överdängare (aka ”Kungen”) serverade oss en utmärkt länk till Tottes klädbestyr så att alla skulle övertygas. Jo, för visst var det så att det var Totte som bloggade. Agneta påpekade helt riktigt att hemlisbloggaren föreföll vara mer komplicerad än lille Totte – men det var precis min mening. Han är ju faktiskt snart 40 år gammal, men precis som många andra 40-åringar inte särskilt mogen för det.

Totte skrevs av Gunilla Wolde (som ibland heter Brorsson-Wolde) och den första – Totte badar – kom ut 1969. Totte stöter på konkreta saker som städning, varm gröt och kall mjölk, brandgula lådor och blåa elefanter samt bakning. Ibland klär han av sig naken med Malin och ibland klär de ut sig istället. (”Flickvännen” är alltså Malin, icke att förväxlas med Emma, som går till tandläkaren, dammsuger, får en lillebror, går till dagis och har en verkstad.) Ibland kan man tro att Totte-författarinnan även är Alfons-författarinnan, men det är ju en himla skillnad mellan Wolde och Bergström, så det begriper jag då rakt inte. Skillnad på Totte och Alfons också, säger ni? Pah.

Tottes pappa är stor. Och han läser tidningen. Tottes mamma läser godnattsaga och … här kommer en kluring: i en bok gör hon en sak, men i den tecknade filmversionen av samma historia gör hon inte riktigt samma sak. R Skriverier vet nog vad jag menar, för han har till och med suttit uppe på nätterna och tittat på Tottefilm. (Ledtråd: ”En Malin tills” kommentar kl. 14.17.) Sedan ska Eva förstås ha beröm för att hon på kvällskvisten nämner Jan Myrdal, som inte heller såg mycket av sina föräldrar. (När det gäller Tottes stackars mormor, så verkar hon sitta fast i en och samma gröna stol livet ut.)

Nu till en vinnare! Lappilappar … Oj. Nej, bort med honom, han var inte med idag, och den och den .. och här drar jag … Stina igen? Nej, det är orättvist. (Förlåt, Stina.) Blanda blanda. Vi tar en ny … ojoj, det är en riktigt ny, en nykomling, en aldrig förut skådad vinnare: Belgarion! (Nu ska du mejla din adress och t-shirtstorlek till mig och så skickar jag ett paket när t-shirtarna är färdiga.)

Nu är den 5 december redan gammal: in och gissa!

5 kommentarer

Jag ser framför mig hur människor som egentligen borde pynta sina hem för adventskaffe och umgås med nära och kära istället ugglar fram för datorn, slår upp i ordböcker, bläddrar i dammiga lexikon och ringer upp sina gamla kurskamrater från anno dazumal. Även om ni är frustrerade över att det inte säger pang och klick meddetsamma och att ni omedelbart löser gåtan, ska ni veta att det är sådana här dagar som jag tycker bäst om. (Jag fick fram en, säger en ljusstake före klockan tre.) Idéerna och tolkningarna var många, särskilt gillar jag när ni säger ”pah, det där är bara ett villospår” eller ”fnys, hon är helt galen”.

Helt korrekt insåg ni meddetsamma att det var en experimentell skribent. En som inte följer regler och råd när det gäller skrivandet av idag. Precis som jag antydde i texten var det ”minnesfragment” och ett ”splittrat medvetande”. När flera av er gissade på Faulkner var ni så nära, så nära, ty läs här vad Wikipedia säger om dagens hemlisbloggare:

”Hans författarskap har djupa självbiografiska rötter och hans romanform är främst påverkad av William Faulkner.”

Några av er klagade på formen, och jag håller med. Det som (i mina ögon) gör texten svårläst är det ytterst förvirrande sättet att skriva dialog. Jag är mycket, mycket förtjust i välskrivna dialoger med pratminus och flyt och blir inte sällan vansinnig av tv-serier med replikskiften som låter som skriftspråk. Jag hittar på:

– Han sade igår att han inte hade haft tid att undersöka saken närmare.
– Det var ju – som vi alla vet – ett mycket ovanligt sätt att avlida på.
– Ja, det sägs att hans far, som för övrigt är bankdirektör här i staden, har haft ett finger med i spelet.
– Menar du verkligen det? Jag är glad att du har tagit dig tid att förklara detta för mig. Jag ber att få återkomma om tre dagar med mer information.

Stånk. Inte ens en viskande Lena Olin eller Kjell Bergqvist med en knäckemacka i munnen hade fått detta att låta naturligt. Om vi nu återvänder till dagens hemlisbloggare – så är han egentligen bra på replikskiften. De går in i varandra och avbryts av plötsliga tankar eller en annan talare. Men det är ju så svårt att läsa!

Ledtråden om ”speciell lista” löste Crrly genom att föreslå Nobelpristagare. Efter ytterligare några ledtrådar om kalsonger, upprepade Agneta med en dåres envishet det rätta svaret tills alla var på samma korrekta linje.

Hemlisbloggaren var ju idag Claude Simon (1913–2005) – som fick Nobelpriset 1985. Det minns jag tydligt eftersom min djuping till djefla man (då pojkvän) satt och läste Simons böcker redan innan han fick priset. Enligt honom (Olle alltså) strömmar texten emot honom som i hans eget kaosartade minne med plötsliga tankebrott och infall. Jag blir mest frustrerad och vill redigera in punkter, kommatecken och versaler med rödpenna. Tydligen ska man läsa drömmande och okoncentrerat, man får inte stanna upp och tänka ”vänta nu, hur ska jag tolka det där”. (Eller för den delen ”så underligt med ett tankstreck just där”.) Ni som liksom Akademien förstår er på detta: bekänn (och förklara) i kommentarerna!

Ledtrådarna i namnen var mest till för att ni när ni väl hade hittat fram till Claude Simon skulle bli övertygade om att ni hade rätt:
* En av Claude Simons allra första romaner hette Gulliver (1952).
* I Vägen till Flandern (1960, snabbt i Sverige 1962) heter en kvinna (ett s.k. fnask) Virginia. (Jag är övertygad om att det var en blinkning till Virginia Woolf och … eller … eller … Faulkner.)
* Claude Simon har (som Lisa listade ut via slutrepliken) skrivit en bok som heter Gräset (1958, i Sverige helt tvärt om 1985).

I en av recensionerna av Vägen till Flandern på Amazon, skriver någon:

”This novel is a bit as if the Virginia Woolf of ”Mrs Dalloway” had written a book about wartime France”

Ah! Ytterligare ett bevis för att ni i kommentatorsbåset har huvudet på skaft. Till yttermera visso kom kommentatorn Kungen (fast han kallade sig något helt annat) på att Sartre och Thomas Wassberg har något gemensamt.

Ska det verkligen vara så här svårt att komma fram till rätt svar ända fram till jul? Nej. Fast ja. Jag har ju jättekul, och det är väl det som är huvudsaken. (Jaså inte?)

Nu ska vi ta fram en vinnare. Faktum är att jag har lite problem med plommonstopet emedan fodret har gått sönder och liksom äter upp några lappar varje dag. Här har vi dagens, oooo, oooo, det var en gammal skrynklig en från förra året: Stina! Som inte ens hade hört talas om Claude Simon … Hurra! Ni som inte har vunnit trots enorm kompetens, formuleringsförmåga och bravur ska veta att jag har stenkoll. Rätt som det är, börjar det regna specialpris som manna från himlen.

4 kommentarer

Men åååh!

Här sitter man och … tar den enklaste … den mest lästa – den mest lästa … den mest på senare tiden läääästa … (jag betonar) och så knäcker någon gåtan men får alla andra på totalknä tvivlande. Alla bara yrar om andra storförfattare och ingen slår upp facit och bara lääääser! För böckerna har ni ju!

Idag kom det rätta svaret mitt på blanka förmiddagen … utan att NÅGON hängde på! Jonna föreslog Camilla Läckberg (f. 1974) för att hon kände igen stilen. Nu hade jag ju skalat bort varje tillstymmelse till handling – handlingen som nog får sägas vara Läckbergs starkare sida. Enligt Nationalencyklopedin utforskar hon i böckerna ”de mörkaste sidorna av människans psyke och visar upp skakande bilder av såväl fysiska som psykiska övergrepp, inte minst mot barn och kvinnor” – vilket skymdes totalt av flosklerna och ordvändningarna som jag staplade på varandra. En karikatyr, ja. Att min allra bästataste Bästisgranne också föreslog Läckberg hjälpte föga: ingen av er tyckte att det stämde.

(Bilden har jag utan att fråga om lov snott från http://www.camillalackberg.com/, jag ber om ursäkt meddetsamma och hoppas att inte bli stämd för jag har verkligen inte tid till sådant.)

Förra året fick jag mejl från en av de nu levande författarna som jag bakade om till hemlisbloggare. H*n var icke glad och kallade mig ”slummig och dum”. Än så länge tiger hälsan still.

I mina ledtrådar försökte jag få er att förstå att ni nog har läst en och annan Camilla Läckberg-bok att döma av försäljningssiffrorna (de tre böckerna har sålts i drygt 500 000 ex bara i Sverige och kommer att komma ut (eller har det redan kanske) i Norge, Danmark, Finland, Island, Tyskland, Holland och Spanien.). När det gäller den enorma succén som böckerna har fått, sägs det bero på en fantastiskt skicklig utförd marknadsföringskampanj – designad av henne själv – och någon jämförde henne med Madonna, som egentligen varken kan sjunga eller dansa men ändå anses vara den mest framgångsrika kvinnliga artisten sedan Eldkvarn brann. (Vilket var 1878, samma år som metersystemet infördes i Sverige och uppfinnarna hittade på slåttermaskinen, bordstelefonen, separatorn, grammofonen och glödlampan. Det hör alls inte hit, men är så himla bra att kunna.)

Ledtråden Martinsson – som jag verkligen sade var långsökt – kommer av att Camilla Läckberg blev inspirerad av Martin Melin (polisen som vann allra första Robinson-tävlingen) när hon skulle döpa sin polisperson i deckaren. (Vilket jag läste i hennes blogg.)

Nå! En vinnare! Den som är värd ett pris idag är förstås Jonna (och Statistikern som rusar in precis på midnatt), men nu är det ju ett lotteri – så jag drar ett namn ur hatte: Tadaa! (Ni ska bara veta att detta verkligen sker på riktigt. Jag sitter med små papperslappar och ett plommonstop och hela grannskapet sover, för att inte tala om familjen.) Här har vi dagens: Lisa! (Som även frågar om tema i år. Ja, det är ett tema. Men det är så himla luddigt formulerat i min hjärna att jag inte riktigt har vågat yppa något om det.)

Hemlisbloggaren den 3 december kommer strax. Och är så himla litterär och beläst att ingen av er har den minstaste chans. Sorry. (Moaaahahahaaaaa!)

10 kommentarer