Lotten Inlägg

När jag skriver kåserier är jag numera lika snabb som en ödla i en flottpanna. Undrar om det var så för Ehrenmark, Gits och Kar de Mumma … (Javisst, ja, bravo, tjenare, vi spelar i samma liga. Not!)

Men just i detta nu sitter jag i grubblerier. Jag ska skriva för en banktidning, men jag är aldrig inne på något bankkontor. Never, nooit, jamais, mai, nie och nunca. Efter att ha skrivit och suddat ut ungefär 1 000 dåliga tecken i två timmar, gav jag upp och åkte på studiebesök.

Med kameran i handen och anteckningsblock hängande i ett snöre runt halsen samt en penna bakom örat (vilket är ganska opraktiskt, men ser coolt ut), klev jag in på fyra olika bankkontor. Alla banktjänstemän och dito kvinnor var synnerligen upptagna – för det var fullt av vanligt folk överallt! Det var småbarn i vagnar, det var mammor, det var pappor, det var pensionärer (som inte har sina pengar i madrassen längre, tydligen) och det var kostymer och stilettklackar.

Banklokalerna var för stora, för de hade avskärmat delar av dem med stora reklamschabrak. All inredning gick i björk, överallt ljust trä. Och böjträ – mången böjd träbit av björk bor på banken. Det fanns också många fina skyltar på bankernas väggar.
Skyltarna handlade alla om att det inte finns pengar inne på banken och att kunderna egentligen inte behöver komma eftersom allt ju finns på internet men nu när ni ändå är här kan vi erbjuda en farlig massa pensionssystem och lån. Och tuber till mynten.
Så. Jag behöver er hjälp! Vem söker sig till bankerna idag? Jag är ju inte ens inne på banken när vi tar nya lån — vi bara mejlar så plingar det till och så har vi plötsligt fått nya, fräscha pengar. Extreme bankkonto makeover.

Är detta månne typiska kunder?

1) Första-villan-köparna som är glada men nervösa. Och gravida.
2) Pensionärerna som inte vill ändra på sina rutiner.
3) De som inte har tillgång till internet.

Kommer folk och Joakim von Anka in med slantar i säckar? Kan man köpa sparbössor eller delas de ut gratis som förr? Har folk bankböcker? (Minns ni när man sköt in sin bankbok under det skottsäkra glaset och bankboken placerades i en maskin som – tadatatadataadtattaaaaa – knattrade in det nya saldot?) Har vi mer eller mindre koll på våra eventuella finanser nuförtiden? Var finns alla bankbloggare?

Jag har i plånboken sedan en månad en avi på 127 kronor som jag borde lösa ut (in?), men det kostar på. Eller för mycket. Jag kommer inte till skott. Men kanske är det den avin som är huvudpersonen i det oskrivna kåseriet?

Jag skulle egentligen skriva en kort snutt om en konstig hylla i köket, men istället blir jag långrandig som vanligt. (Ni får väl stämpla ut för att hinna läsa.) För likt ett forntida telegram, klampade ett intressant spam in genom dörren, klev in i hallen med leriga skor och deklamerade en dikt. Utan att jag har ändrat en enda bokstav lät det så här:

ah us ty mm al td ep vh ag
su ga zeee ok yk ch eq jrg ymp
fd vj tg yc jv yo vp km zgdadmrv
dh kr lclyea fp wv ja au ln bh bn
gmdu nw vs he kb ay nq ak fa ko
lt er pu kqvyfs pz ovsc dn oj

På andra raden är det nog ok att ympa träd. På sista raden kan jag läsa in att avsändaren kanske är SvD.

I förra veckan kom en annan spammare till oss. Rätt som det var satt han bara i hallen och klinkade på sin gitarr och sjöng med släpig stämma:

Jag sneglar på hans textblad, kisar lite och försöker förstå versalerna. Finns det ett budskap som jag ska tolka? Vem är den fattiga kvinnan med kemi? Eller har en kvinna dålig kemi? Och blödande öron samt gröna ögon? Rött och grönt … ah, spammaren är färgblind och behöver min hjälp?

Men nu har jag installerat ännu en spamspärr i dörren. Först kontrollerar jag det yttre: om han har en html-stämpel i pannan blir jag misstänksam. Har han ett anglosaxiskt namn sätter jag upp ett varnande finger. Räcker han fram en bunt med blåa piller får han dörren i ansiktet.

– Kom tillbaka alla dörrförsäljare med encyklopedier, ni är förlåtna!

Fast ännu hellre hade jag sett att de där telegrammen dök upp helt i onödan – som anakronister. (Ja, det är ett nytt ord.)

Telegraaaaam. Bara ordet har en ljuv luguber klang av svart-vit film och olycksbådande möten eller soldat fallen i strid. Eller bröllop förstås. Telegrambud kom med ett papper med korthuggen text eftersom man betalade per … hm … per vaddå? Per ord eller bokstav? (Någon som vet? Om man betalade per bokstav borde ju SMS-stavningarna ha uppfunnits redan då? Det var nog per ord.) En snabb koll i allrakäraste NE visar att det var ett tag sedan artikeln uppdaterades:

telegram, skrivet meddelande, numera oftast förmedlat via telexnätet. (—)

Telex? Finns det fortfarande?

telex, system för att sända skrivna meddelanden mellan fjärrskrivmaskiner över ett speciellt telexnät. Informationen kodas enligt det internationella telegrafalfabetet från 1929. Telex utnyttjas i dag framför allt för internationell trafik. Sändningshastigheten är 50 tecken/s. Telex har i vår del av världen i stor utsträckning ersatts av telefax.

Oh, dear. Jag mejlar NE-redaktionen och ber om uppsnofsning.
Ett telegram till Bob Hope från George Burns. (Pfft. Så här fyndig är jag ju varje dag i mina mejl, men inte är det någon som sparar dem, inte. Jag ska starta en telegramfirma när jag blir stor.)

Uppdatering:
NE har förstås svarat snabbt –

Hej Lotten-Plotten!

Tack för dina uppdateringstips!

/Redaktör BNS

I inte någon ordning alls:

1.
Jag är basketmänniskan utan bollsinne eller strategiskt tänkande men med passion för sporten, bollen, domarna, spelarna, åskådarna och alla som är över två meter långa.

2.
Jag är hustrun, fru Bergman, som man får pussar och order av.

3.
Jag är kompisen som hjälper, stjälper, fladdrar och far samt lyssnar … och avbryter.

4.
Jag är yrkeskvinnan – föreläsaren, skribenten, redaktören, pladdermajan och åsiktsmaskinen.

5.
Jag är mamman, urmodern – dock helt omodern – som pysslar och plåstrar, lyssnar och visar, fnissar och vrålgarvar och lär ut bump, delar ut visdom och kramar samt mat och böcker. Och som egentligen hade varit nöjd med endast denna roll.

6.
Jag är den där som nyss var 16, som nyss tappade första mjölktanden, som nyss blev kär, som nyss gick ut high school, som nyss gjorde 38 poäng, som nyss bytte 23 blöjor på en dag, som nyss hade axelvaddar, som nyss lärde sig simma, som nyss redigerade 124 artiklar i NE på en enda dag, som nyss var 31, som nyss var okysst och som nyss födde sitt femte barn och som ideligen utan avbrott hela tiden har lyssnat på de egna tankarna varenda, vareviga dag.

Nr 4 är sömnig och har skavsår, nr 1 är trött och har stora blåmärken sedan förra matchen, nr 2 tar emot pussar men somnar innan de hinner lämnas tillbaka, nr 3 somnade nästan ner i tallriken under gårdagens paltkoma, nr 5 kommer att glömma föräldramötena nästa vecka och nr 6 är den som skriver detta.

Tankarna spretar som håret idag. Livet erbjuder ingen gummisnodd som samlar ihop allt i en tofs. Då gör man en lista som fungerar som hårspray. (Tillfällig lösning.)

1.
Min djefla man vill ha era förståndiga synpunkter på ett utkast: en policy för hur man ska bemöta fientliga kommentarer på sin blogg, se www.korvspad.se.

2.
En tjej undrar via mejl varifrån strofen ”Giv dig åt fallandets frid och frukta icke …” kommer. Jag försökte med ”Giv dig åt fallandets frid och frukta icke ty endast tomten är vaken …”, men bad sedan den mera seriöst diktande djefla mannen om råd.

– Hm, sa han, eh … ”fallande” … hm … Stagnelius? Vänta, kan det vara Aniara? Vänta! Boye? Nej, inte Boye … ”ändlöst falla …” Skit! Nej! Boyes droppar? Här! Nej. Äsch.

Tydligen var det poesins dag redan igår, men då kanske ni laddade för denna uppgift?

3.
Man ska träna på sin simultanförmåga. Idag borstade jag tänderna på mig och fyraåringen samtidigt och en liten stund senare nynnade jag på 7milakliv med de lustiga rimmen samtidigt som som jag gick rakt in i en dörrpost. (Det är faktiskt inte så lätt. Man måste sikta.)

4.
Ikväll blir jag bjuden på palt av VBK. Vad kan man dricka till palt annat än mjölk? Öl? Brukar jag äta en enda grönsak till palt? Nej. Skörbjuggsfredag ska jag kalla denna dag.

5.
Jag drömde i natt … (jag vet att det är dötrist med andras drömmar och ska inte bli långrandig med tolkningar eftersom jag är bedrövlig på att tolka drömmar men anledningen till att jag vill berätta om min dröm är egentligen bara för det första att jag kom ihåg den och för det andra att jag har en sådan fin bild på min pappa här till vänster att illustrera drömmen med) … att jag spelade rundpingis och vann eftersom jag servade så bra.

Uppdat.
Pappa meddelar: ”Året var 1953, då jag tog mina första stapplande steg på pingiskarriären. Min racketfattning är helt oacceptabel.

Det hela utspelade sig i Gamla Västra folkskolans gymnastiksal, som låg mittemot Hermelinsskolan – dvs. på andra sidan Storgatan.”

Det handlar alltså om Luleå. (Gamla med versalt G, Västra med versalt V, men folkskolan med gement f? Mystiskt.)

Men! Vilken annorlunda kväll.

Tisdag … då sitter man hemma och gör en trist fiskgratäng eller steker Mamma Scans köttbullar. Så är det, punkt slut. Om något annorlunda sker, är det ett fiskben i halsen eller örsprång runt 23-tiden. Acceptera.

Men igår åkte jag till Stockholm och parkerade mig runt sexsnåret tillsammans med Hasse på legendariska Prinsen. Hasse är en (numera) man, som när jag träffade honom första gången bara var en pojkspoling på runt 19 vårar. (Han är dock fortfarande ett år äldre, så vid tillfället var jag bara 18. Vårar.)

Hasse är en institu- och tradition i familjen. Det var han som sammanförde mig (och gjorde lumpen) med min djefla man. Våra barn har liksom honom att tacka för sin tillkomst. Jag har honom att tacka för en tisdagskväll utöver det vanliga.

På Prinsen lyckades jag efter efter endast en klunk öl hälla och krossa ett ölglas över paret bredvid oss, som strax därefter skulle på Stadsteaterns ”En midsommardröm”. Jag ser framför mig:

– Tanten luktar öl!
– Förlåt, jag åt nyss bredvid Lotten Bergman.
– Ok. Vi är fulla av förståelse.

Efter ett par timmar höll jag på att med rumpan välta vin över en av programledarna i Antikrundan. (Måste kolla upp namnet.) Efter att ha lättat på trycket på damtoan, rusade jag i full fart och stor förvirring in på herrtoaletten, där tre gentlemen stod på rad med ryggen mot mig … uträttandes de behov som uträttas stående. De vände sig inte om.

Korrektion här. ”De kan inte ha varit fler än två”, sa Hasse, som har en mer koncentrerad och samlad bild av herrtoaintrycket.

Plötsligt var klockan mycket. Jag fick väldigt bråttom för att hinna med sista tåget hem, och ringde därför en säker soffsovaplats. ”Visst, sure, inga problem”, sa soffägaren på Söder.

Hasse och jag fortsatte vårt pokulerande. Livet, kulturen, karriären, barnen och dåtiden – allt hann vi med.

Men så ringde soffinnehavaren. Tiden hade runnit ut. Klockan var ju mycket. (23:37.) Jag borde ha kommit tidigare. Och förresten var han och hans flickvän magsjuka. Det var nog inte en bra idé med översovandet.

Panik. Åka buss hem? Nej, sista har gått. Hotell?

”Nej, vi har fullt.”
”Nej, vi har bara en svit kvar.”
”Nej, men i morgon kanske.”

Javisst. Stockholm en vanlig tisdagskväll. Man ringer då till sin syster Orangeluvan, som är i nionde månaden och som sover som en gris som vanligt … men som har en sambo med sund dygnsrytm.

– Hej, tack och förlåt, är du vaken, får jag komma och sova hos er i natt?
– Javisst, jag sitter bara här och rättar skrivningar. Kom du!

Så nu ligger jag här i Högdalen i Stockholms södra förorter. Jag må ha vält öl över okända människor och förolämpat franska kypare som mellan varven inte alls bröt på franska. Men jag har en egen sovsoffa. God natt!

Hattgubbar kör bil illa och kvinnor i hatt är på väg till bröllop. Få under 60 år bär hatt och själv har jag mest kapuschong eftersom håret ser ännu mindre friserat ut med knastrande, statisk elektricitet. (Klicka på bilderna så blir de större.)

Men jag är lite sugen på en vårhatt. Jag vill ha en designad sak som man fäster med hattnålar på en bad hair day. Den får gärna spreta lite och distrahera omgivningen.

Jag vill att min djefla man kommer hem från någonstans och slänger upp sin hatt på hatthyllan lite nonchalant. Jag vill att grannarna lyfter på hatten när jag går ut till brevlådan i morgonrock på morgonen. Jag vill sätta upp håret i knut och fästa vårhatten i den.

– Vaddå, hösthatt menar du väl? avbryter mig den djefla mannen som utan hatt läser över axeln på mig.

Pffft. Vårhatt andas positivism och solsken. Jag vill ha en vårhatt. Förmodligen kommer jag snart att börja yra om nätta skinnhandskar och strumpor med riktig söm baktill.

Ser man på, av alla dessa hattar gillar jag dem från 1920-talet bäst. De som plattar till och smiter åt allra mest. Men man kanske inte kan ha både hatt och frisyr på en och samma dag?

(Djup suck. Jag har ju ingen frisyr. Och ingen vårhatt.)

Fast jag har ju kvar den coolaste av hattar – morfars plommonstop. Inte damig men dammig. Jag kan stoppa några svajande påskfjädrar i hattbandet och sy fast öronvärmare och ha pengar i fodret. Men jag kan också dra en gammal kapuschong över mig och inse att hattarnas tid är förbi.

Fast bara en liiiten vårhatt kanske … på tisdagar ..?

Bilder ur Svenskt husmorslexikon (1957).

Jag håller med om mycket av det som står i Marcus Birros manifest. Vi kan inte låta enbart efterfrågan styra tillgången. Inte när det gäller kultur. Å andra sidan vill jag diktatoriskt rensa bort prettopoesi enligt den senaste modeideologin. Talang måste måste finnas med någonstans.

Flera av oss borde prova på att tugga taggtråd och gå i motvind istället för att serveras flygande sparvar intravenöst på silverfat. Le åt en konstig dikt och förundras framför en tavla av en passionerat kompetent målare. Kanske blev du en promille mer erfaren i just det ögonblicket.

Vem ska bedöma kompetensen och talangen? Jag förstås. Jag och jag och jag. (Nej, jag är alls inte färdigtänkt och totalformulerad i ämnet än. Kanske ser jag mig som en framtida bidragstagare, bara?)

(Detta inlägg kan man inte kommentera. Diskutera på Birros blogg istället.)