Lotten Inlägg

Jag kan inte sluta tänka på denna lilla filmsnutt. I grund och botten hade jag nog mest velat vara med.

Språktidningen publicerar bilder på roliga skyltar – precis som tjuvtittat och andra. Men tumnagel? När blev

Här är några bevis för att jag är en finfin representant för den omogna gruppen Generation Jag Vill Inte Bliva Stur. Mina barn har idag sagt till mig:

– Mamma! Dansa inte på bussen!
– Mamma! Du har för hög volym i lurarna!
– Mamma! Det där är min tröja!
– Mamma! Sitt ordentligt!
– Mamma! Har inte du redan ätit en glass?

Men nu ska jag vara vuxen och dela med mig av något som Femtonåringen nyss lärde mig.

För att undvika hörselskador ska man inte ha mer än ca 45 % av volymenheterna på när man har hörlurar.

Detta betyder i klarspråk att eftersom jag på min Ipod kan höja ljudet 40 klick, bör jag ha volymen på ca 17. (Sänk volymen helt och försök att utan att bli döv höra hur många gånger du kan höja ljudet innan du har nått max på den lilla apparaten.)

Hrmpf. Nu när jag ska dammsuga hela huset, kommer jag inte att kunna höra musiken alls. Och i förlängningen betyder det att jag inte kommer att vilja dammsuga. Moooget.

Igår vid fyrasnåret satt jag på tåget från Stockholm, djupt koncentrerad och nersjunken i ytterst viktiga … äh, förresten, jag satt och läste bloggar. (Har kommit ner i 765 olästa inlägg nu.) Det var fullt på tåget, men ganska mysigt.

Fast då tog mannen bredvid mig fram en banan som till storleken hade passat Gargantua. Den påminde om en bazooka. Den måste ha rest i en egen bananlåda och rekvirerat skalet från specialtillverkare och var dessutom på väg att förmultna eftersom den hade alldeles för många svarta prickar. Nåja, tänkte jag, det var ju inte jag som skulle äta.

Mannen hade portfölj och såg ut som en Harrison Ford, kontaminerad av lite Gene Hackman. Långsamt drog han ner skalet … som om han klädde av en barbiedocka … samtidigt som han slickade sig på överläppen. Jag drog ner luggen framför ögonen. Dels för att slippa se, dels för att kunna titta utan att blåstirra helt öppet.

Lite som Ally Sheedy i mitten såg jag ut.

Första tuggan han tog var en minitugga. Nästa tugga var en mikrotugga. Den tredje tuggan var överraskande nog en suuuug-tugga. Alla tuggorna rullade i tur och ordning runt i munnen som vore det ett vin och inte en bananbit.

Jag knöt näven. Sedan gnisslade jag tänder. Det pep i öronen och jag fick ont i käkarna. Kunde jag dränka ljudet och lukten med ”We Will Rock You” i hörlurarna? Nej. Kunde jag blunda och nynna ”Karl Nilsson”? Nej. Kunde jag, skulle jag ha bytt plats med någon i ett skruvstäd.

Bananmarodören fortsatte med detta smackande, sugande, vändande uppi gommen och sugande luft och bananklegg mellan tänderna i 34 minuter. Liiiten bit, suuug, smack, suuug, smack, slafs, smack, svälj. Liiiten bit, suuug, smack, suuug, smack, slafs, smack, svälj.

Det perfekta slutet på denna lilla iakttagelse hade ju varit att jag gav honom en rak höger eller att han satte bananen i halsen och jag därefter räddade livet på honom – men så var det inte. Inget hände. Men jag har inte hämtat mig. Suppressed aggression kan inte vara bra, nu ska jag leta efter en köttyxa.

Under flera dagar har jag gått omkring med en mobiltelefon som vägrar ställa in sig på ljudlöst läge och som inte heller vill stängas av. Volymen vägrade också att rucka på sig, precis som på min gamla faster. Jag har tryckt och tryckt och letat nya genvägar och svurit över mina stukade basketfingrar. Under radiosändningarna på morgnarna har telefonen fått ligga på en specialhylla utanför studion och på biblioteket packade jag in den i tre lovikkavantar.

(Stavningspaus. Jag kan inte vänja mig vid att lovikka stavas lovikka och inte lovika. Ah well.)

Häromdagen satt jag som bevakande inspektör på ett underligt möte och såg alla andra viktiga människor nogsamt stänga av sina kära nallar. Själv lindade jag in min i jackan och lade den på golvet strax utanför dörren. Tre gånger knackade tre olika personer på och undrade vem som hade tappat sin jacka.

Så fick jag av VBK höra att man ibland måste ”starta om” sin mobil. Jag borde bett om ett tecken som ”låtom varningsklockorna klinga om detta är ett felaktigt steg” eller bara kanske tänkt lite logiskt:

– Om avstängningsknappen inte funkar och den är samma knapp som påsättningsknappen (oj vad det lät fel då), så finns det en viss risk att du inte kan sparka igång mobilen igen efter en brutalavstängning.

För nu är den inte mer. Inte ens med en choke hade jag kunnat få igång den. Mobilen is no more, it has ceased to be – den har expired and gone to meet its maker. Bereft of life, it rests in peace.

Men vad gör man inte med ett hem fullt av oanvändbara ting ”för säkerhets skull”? Man gräver förstås fram ett gammalt ånglok till telefon som inte är av det märke som man är van vid och konstaterar att det idag tydligen är den 1 januari 1970 och att jag under sju mobilfria timmar har missat ett (1) samtal.

Kuriosa:
Den 1 januari 1970 förbjöds proffsboxning i Sverige. Detta beslut har verkligen inte påverkat mig ett dugg.

Tillägg:
Om ett antal timmar är det enligt mobilen förmodligen den 2 januari 1970. Då gjorde Beatles sin sista studioinspelning tillsammans. Detta har nog påverkat mig lite.

Igår kväll åt vi hamburgare. Jag insåg plötsligt att huvudrätten och efterrätten var kusiner eller i alla fall bryllingar. Klart att man då tänder ljus och häller upp en öl och tar en bild.

… om han bara inte hade dött, förstås.

När Hasse & Tage var igång som mest, gick vi omkring och ryckte på axlarna och tyckte att det var helt normalt. Javisst, serru, en revy här, en film där och ser man på där kom en ny bok. Min favorit – ”Grallimatik – struntpratets fysiologi och teknik” – kom 1966, och den har jag citerat förut. Så nu gör jag det igen. I ämnet ”varför ska man ha gemensamma skrivregler” skriver han:

”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse — särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”

Men se på JAS!

Efter en hysterisk vecka när jag enligt min djefla man betedde mig som en kung på stråtrövarresa i fyra olika städer, åkte jag hem till ett nytt jobb och en födelsedag. Detta kräver förstås några reflektioner.

1. Knäövningarna som ska göra mina fötter brukbara igen, var svårast att utföra i båthytten på väg till Åbo. Det var lite som att spela plockepinn i en tändsticksask.
2. Gåstavarna som jag fick istället för en cykel igår, har visserligen pulsmätare, mellantid och andra tävlingsfinesser, men kommer ändå att gå tillbaka till affären. Ska här promeneras, ska det göras snabbt, kvickt och motvilligt – utan pinnar. Om jag vill motionera spelar jag basket.
3. Radiojobbet innebär väldigt lite prat och väldigt mycket musiklyssning och detta på alldeles för mycket musik som jag inte gillar.

– Nämen alla kan inte gilla just dina favoritlåtar, Lotten!
– Nämen ingen kan gilla den här och den här och d…
– Målgruppen tyc…
– Men målgruppen har fel!

(Här lägger jag mig ner på studiogolvet och sparkar och skriker tills någon ger mig en napp.)

En sak som jag har lärt mig är att ”lyssnarna” (citattecknen beror på att det är en oformlig grå massa med okänt innehåll och man ju omöjligtvis kan dra dem över en kam) inte gillar att få information om låtarna. I fredags skulle vi ha spelat den ständigt snuviga Kim Wilde med ”Kids in America”:

Då tänkte jag snabbt efter låten berätta att den är från 1981 och att det var Kim Wildes brorsa (Ricky, som syns på keyboard i videon) som 1972 fick en brottarhit med ”I am an Astronaut” och titta här finns en intervju med den då 11-årige Ricky. Men låten var tvungen att strykas för att något annat tog för lång tid. (Att jag pratade pitemål, kanske. Eller att vi utredde skillnaden på kyssar och pussar.) Därför var jag nu tvungen att pysa ut informationen här.

Men hörni, stämmer det – att man inte vill ha information som årtal och kuriosa om låtar som spelas på radio? Varför tacka nej till kunskap?