Lotten Inlägg

Efter en hysterisk vecka när jag enligt min djefla man betedde mig som en kung på stråtrövarresa i fyra olika städer, åkte jag hem till ett nytt jobb och en födelsedag. Detta kräver förstås några reflektioner.

1. Knäövningarna som ska göra mina fötter brukbara igen, var svårast att utföra i båthytten på väg till Åbo. Det var lite som att spela plockepinn i en tändsticksask.
2. Gåstavarna som jag fick istället för en cykel igår, har visserligen pulsmätare, mellantid och andra tävlingsfinesser, men kommer ändå att gå tillbaka till affären. Ska här promeneras, ska det göras snabbt, kvickt och motvilligt – utan pinnar. Om jag vill motionera spelar jag basket.
3. Radiojobbet innebär väldigt lite prat och väldigt mycket musiklyssning och detta på alldeles för mycket musik som jag inte gillar.

– Nämen alla kan inte gilla just dina favoritlåtar, Lotten!
– Nämen ingen kan gilla den här och den här och d…
– Målgruppen tyc…
– Men målgruppen har fel!

(Här lägger jag mig ner på studiogolvet och sparkar och skriker tills någon ger mig en napp.)

En sak som jag har lärt mig är att ”lyssnarna” (citattecknen beror på att det är en oformlig grå massa med okänt innehåll och man ju omöjligtvis kan dra dem över en kam) inte gillar att få information om låtarna. I fredags skulle vi ha spelat den ständigt snuviga Kim Wilde med ”Kids in America”:

Då tänkte jag snabbt efter låten berätta att den är från 1981 och att det var Kim Wildes brorsa (Ricky, som syns på keyboard i videon) som 1972 fick en brottarhit med ”I am an Astronaut” och titta här finns en intervju med den då 11-årige Ricky. Men låten var tvungen att strykas för att något annat tog för lång tid. (Att jag pratade pitemål, kanske. Eller att vi utredde skillnaden på kyssar och pussar.) Därför var jag nu tvungen att pysa ut informationen här.

Men hörni, stämmer det – att man inte vill ha information som årtal och kuriosa om låtar som spelas på radio? Varför tacka nej till kunskap?

Ja, den andre i andre är min och ingen annans dag.*)

Därför åkte min djefla man igår klockan 19:03 som vanligt (lätt överraskad av tidens snabba gång) till stadens enda ännu öppna köpcentrum. Jag har önskat mig

• en cykel
• ett par 501:or till
• granatsmycken
• en Pippi Långstrumphandväska (ni förstår när ni ser den)
• nya knän.

Nu kom jag på att jag även vill ha en webbkamera att placera i köket, how exhibitionistic of me. Inför den ska jag laga mat, dricka vin, dansa en lustiger dans och servera en miljard måltider i veckan för att sedan inhysta lådvis med applåder.

Men förutom den dag som komma skall (med basketmatcher och pizzamiddag), vilken var min bästa födelsedag någonsin? Den där häromåret när VBK ordnade med överraskningsparty med allehanda barndomskompisar, släkt och gamla kolleger och de klädde mig i en 80-talsklänning? Eller den där när vi hade finmiddag och alla blev förfärligt berusade på stulen whisky och Bästisgrannen förförde en högst motvillig skotte? Eller nioårskalaset när jag fick ett hudfärgat pennskrin? (Kameralinsen blir suddig, jag kliar mig på hakan och tittar snett uppåt – som jag alltid gör när nostalgin attackerar.)

Hur som helst är det faktiskt himla kul att fylla år. Jag ska nu tillverka en jagfyllerår-skylt att klistra fast på min egen rygg och sedan se jätteförvånad och glad ut när alla gratulerar mig.
Uppdatering: Detta är väskan som jag ska köpa. Passar fantastiskt väl ihop med plommonstopet.

——-
*) Ok. Även hakke fyller år idag, men ingen annan, ok?

Titta

Jag ligger här och funderar. Ska man spola om man gå upp och kissar mitt i natten?

Ska man stänga dörren eller ha den öppen?

Ska man vika ihop lakanen i en fin hög på morgonen?

Ska man gå ner till frukosten i pyjamas eller klä på sig och borsta tänderna först?

Klockan må vara mitt i natten och min kropp må skrika efter sömn och vila … men jag måste ju rapportera att jag ligger på dessa lakan.

SJ!

Husets innehavare (tillika den man som sammanförde mig med min djefla man när vi var 20 år) blev på sin svensexa i lindrigt nyktert tillstånd placerad i en sovkupé med en biljett Stockholm–Malmö. Endast iklädd ett par röda skor.

Han hade inte funderingar om nattlig spolning eller dörrars öppnande utan mer blottarrelaterade problem. Men inte stod han rådlös, inte. Iklädd en ljusblå SJ-toga gick han på Malmös gator och torg tills han kom hem till någon som upplät sin gästsäng till honom. Och lakanet har han kvar.

(På min möhippa strippade jag på gågatan i Malmö. Vad är det med Malmö och nakenhet?)

Tillägg, tillägnat oroliga puritaner:
Nejdå, jag strippade inte så att jag blev så himla naken. Det var en sorts Gilda-stripp som markerade nakenheten utan att man såg den. Jag blev inte ens kall om rumpan.

I Lund finns gamla kyrkor och trånga gränder samt hus ”med anor från” mummelmummel-hundratalet. Nu är jag på väg dit för att föreläsa om svenska skrivregler inför blodtörstiga kunskapstörstiga sekreterare. Jag ska passa på att springa hem till en kompis och vakta hans barn medan han går på vinprovning och hälsa på gamla kolleger sedan tiden på Nationalencyklopedin och köpa en speciell tekanna och gå in på Akademiska Föreningen för att lukta på stentrapporna som är impregnerade med öl. Jag ska konversera och dricka kaffe på Grand samt släpa rullväskan full med böcker över kullerstensgatorna.

Fast egentligen vill jag bara vara 2 år igen och sitta i skotskrutig kjol på Stäkets trappa.

Känner ni det så här ibland? Att det hade varit skönt att bara vara liten och omhändertagen? Med plåster på knäna och två lösa tänder? (Ok, stundom har jag plåster på knäna och lösa tänder kommer jag säkert att drabbas av igen vad det lider.) Jag skulle vilja omyndigförklaras, helt enkelt!

Efter att ha hittat Stäket-bilden bläddrar jag vidare. Från min barndom i Lund finns det väldigt många foton från ”bjudningar”. Man ser mamma och pappa med idel okända ansikten, vinglas och kaffekoppar och prydliga frisyrer. När jag granskar bilderna, ser jag att ansiktena inte alls är obekanta. Jag minns allt!

Här sitter mamma med Broder Jakob i knät, på Vildanden i Lund. Hon konverserar de finska grannarna och den japanska barnflickan Takako Watanabe. Tänk ändå, att ha knäppning i nacken.

Man tänder förstås pipan redan när första vinglaset hälls upp? Tre av de fyra männen här kan flera av er ha haft som lärare – från vänster heter de Särnstrand, Malmros och Stålhandske. (Nr 2 från vänster minns jag inte.) Är inte vinflaskorna väldigt stora?

Nej, egentligen vill jag alls inte vara liten igen. Jag vill bara ha en tidsmaskin – är det verkligen för mycket begärt?

Underliga äro mina vägar these days. Efter en föreläsningssejour i väst (Göteborg), är jag nu på väg hem från Åbo i öster. Just nu ser jag Mariehamn.

Eftersom mobilklockan har ställt om sig automatiskt vet jag inte ens vad klockan är egentligen. Ölen flödar – trots lunchtid – och alla har nätstrumpor.

Koppla upp mig kan jag alls inte, så detta är via mobiltelefon och den djefla mannens hjälp.

Dialog år 2013:

– Och veeeet ni! När jag 2008 åkte finlandsfärjan, så … (konstpaus) … fanns det inget internet!
– Åh fan. Vad … vad … men vad gjorde du då?
– Kopplade upp via modem! Eller sms:ade!
– MODEM? 2008? Hahahhahahaaaaa!

Jag är alltså här på båten med mina nya arbetskamrater på SR. (Den 1 februari inleds min nya karriär som radiopratare i P4. Jag ska vara de vana radiorattarnas ”side kick” i fem månader utan att ha en susning av vad som är tillåtet och inte. Mitt mål är att inte bli radionämndsanmäld granskningsnämndsfälld.)

Här på färjan är andelen jeansklädda ben betydligt mindre än den nätstrumpsklädda.

Hej, kära Silja Line. Det här är mitt fönster. Inte bra reklam – en inte på några villkor förtroendeingivande fönsterkarm i min hytt. (I hytten hörde jag dessutom musik som om någon spelade musik högt i ett par lurar intill mig. Under trumsolot kom jag på att det var en väggfast gammal radio som bara behövde stängas av.)

På färjan får man nya kompisar i varje hörn. På bilden nedan dansar jag och min nyvunne vän Markku en båtdans. Markku tog i sin krafts dagar 1,91 m i höjd och 7,01 m i längd innan han blev koreograf och producent samt 317 andra saker.

Det här är jag och min kompis Markku.

Nu måste jag sova skönhetssömn … koncentrationssömn … middag så att jag strax under planeringsmötet inför vårens radioprat kan säga smarta saker. Nu ska jag öva:

– Aaah, vi har ju implementerat förankringen i pipeline.
– Flödet ligger i batchen.
– Nej, vi måste cleara det konkreta värdet med ledningen först.

Jo alltså nu åker jag ju mycket tåg, va. Man får rutin på tidpassning, väsksläpning, snabba perrongbyten och rycket i handtaget i precis rätt sekund (efter ett diskret pfft-ljud i dörrlåset).

Och så upplever man Sveriges väntsalar.

Jag skulle kunna bli till en sådan där tåggalning. Ni vet att det vimlar av dem? Människor som räknar tåg, lär sig 1922 års tidtabell utantill och som kan rabbla alla järnvägsstationer, deras tillkomstår, tillbyggnader och modeller? (Byske, Gnesta, Partilled och Sparreholm. Ja, Partilled.)

I Falun (stationsbyggnad från 1875 om jag har läst rätt), som jag klagade på i måndags, fanns det ett hörn för bagageförvaring (se bild). Sorgligt nog lurades alla på väskor släpande resenärer in i en ödslig cul-de-sac. Alla sa förvånat oj! eller va? eller nämen! följt av ett snabbt:

– Men vad det ekar här! Hoho! (hoohoohoohoo)

Istället hade förvaringens vackra, smäckra, diskret formade samt i miljön insmältande möbel placerats …

… framför ett fönster. (Baksidan som man ju såg genom fönstret utifrån var lika vacker den.)

I Katrineholm (av samma sort som stationshusen i Osby, Älmhult, Alvesta och Hallsberg) är den gråa klumpen exakt likadan.

Katrineholms förvaringsboxar. Som ser ut som på stationen i Uddevalla!

Och det är nu alla företagsamma ska få snilleblixtar och rusa åstad och starta nya förvaringsboxföretag! Vars produkter är så vackra att även de blir K-märkta om några decennier! Ni vet, det finns många som månar om järnvägen. ”Järnvägsstationerna har en strategisk roll i arbetet med att skapa ett hållbart transportsystem i Sverige med en viktig knutpunktsfunktion som underlättar resandet mellan olika transportslag.”

Gnesta stationshus runt år 1900.

 

Tillägg på morgonkvisten:
I tidningen står det idag att SJ – för att minska antalet förseningar – har beslutat att från den 1 februari låsa alla tågdörrar 30 sekunder före avfärd. Man kan alltså inte längre kasta sig på tåget i sista sekunden och man kan inte kämpa med biljettautomaten tills tåget ska gå. Avskeden genom fönstren kommer att bli segdragna. Kan man stämma SJ om de låser dörren 31 sekunder före avgång? Och ”signalfelen” då, hur ska man låsa dem ute?

Uppdatering
Ack, så fel jag mindes:

Uddevalla har en miniversion. Fast med imponerande sladdhärva uppepå. Och många telefoner!