Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Jag var lite kriminell häromdagen

För en dryg vecka sedan kajkade mitt webbhotell ihop av tyngden som min blogg tydligen lider av. Jag skulle precis berätta om min senaste kriminella handling, men av det blev intet.

Så vi tar det nu istället.

Sedan jag föddes har jag bara brutit mot lagen en gång – när jag som nittonåring var med när en kille i Alassio stal en motorcykel. Till mitt försvar kan jag bara säga att det hela skedde i god tro och att jag vid tidpunkten för brottet var extremt kissnödig.

Nu ska jag citera mig själv från förra veckan:

Idag skrev lokaltidningen om Buketten-skaparen Bengt Nygren som blev miljonär, kallades samhällsfarlig av den 28-årige SSU-ordföranden Bo Ringholm, byggde lyxvilla och sedan sålde sitt imperium och flydde landet. (Läs Gits text från 1971.)

Och tänka sig – lyxvillan ligger fem minuters bilväg från mitt hus. Istället för att i eftermiddags vila/städa/jobba/handla åkte jag till det numera fallfärdiga, igenvuxna och vandaliserade huset.

Tillbaka till idag. Detta kommer jag att minnas resten av livet – känslan av att resa i tiden. Huset är igenbommat, men många av fönstren är så trasiga att man inte ens riskerar att göra sig illa när man klättrar eller kliver in. När jag gick runt det gargantuastiskt stora huset, hittade jag först två bilar.

Visst kröp jag in i bilarna och luktade på 1970-talet, pillade på växelspaken och öppnade handskfacken.

Jag fortsatte vandringen runt (och tappade då min mobiltelefon), kände på alla dörrar och kikade in i rum med blommiga tapeter och heltäckningsmattor. Längst bort hittade jag ett hål i staketet som omgärdade en tujaträdgård.
Det är så många som har smugit in i huset att det till hålet i staketet leder en stig.

Väl inne i huset pirrade det i magen som när man ska stå på scen. Jag var helt ensam, men såg spår av säkert hundratals människor på jakt efter dåtiden. Det finns inget lösöre kvar – inte ens en lös kakelplatta eller en bortglömd strumpa.

Det finns många kök i huset, men detta var det blommigaste.

Inuti kylarna och frysarna finns förstås ingenting, inte ens en unken lukt – de var förvånansvärt rena … och jag blev besviken. Jag ville hitta gamla Flora-askar, läskflaskor med riv-av-lock och ärtsoppekonserver.

Någon ville ta med sig diskbänken hem som en baguette under armen?

Det vita på golvet är förresten inte snödrivor, utan frigolit. Söndersmulad frigolit. Förmodligen är det isoleringen – alla innertak är borta. Förmodligen är huset bortom all räddning eftersom det är så fuktskadat.

I en plastig garderob anades ett glöggparty.

I alla garderober och köksskåp sitter dymolappar med sorteringsinstruktioner som undertröjor, byxor, långärmade tröjor, soppor, konserver och mjöl.

O’boy från 2000-talet. Fnys. Sådär lagom spännande.
Språkpolisens syster Orangeluvan har en frände i dymotryckarpersonen; båda vill de stava pyamas så här snålt.
I en garderob låg fula gardiner och lite några rullar med sjögrästapeter.

I en tiondels sekund tänkte jag vid åsynen av tyg och tapet att ”jahooo, här hittar jag äntligen något som jag kan ta med mig hem som minne!”. Sedan kom jag på att jag ju i så fall bara inte hade begått hemfridsbrott utan även blivit tjuv. Så jag lät allt vara. (Jag antar att ni är storligen imponerade över min ståndaktighet.)

Sällskapsrummen är stora som balsalar medan de förmodade sovrummen är normalsmå. De många badrummen och toaletterna är förutom att de har fint kakel och klinker samt mosaik helt vanliga – inga excesser som bubbelbadkar eller ens bidé anar man. Och allt, precis allt porslin är sönderslaget. Förmodligen stängdes elen och vattnet av redan för en evighet sedan, vilket irriterade någon.

På en stol – nästan den enda möbeln som finns kvar – ligger en synnerligen lam och inte särskilt effektiv lapp från ägaren. Om den inte är fuskfabricerad, förstås.

”Huset skall renoveras. Sluta skada huset – det har redan kostat 10 000-tals kronor. Jag är förbannad och Ni kommer att tas! och det blir ej roligt för Er!!! eller era föräldrar som får betala. /Husägaren”

Så kom jag äntligen fram till det underligaste, mest imponerande och läskigaste rummet. Poolrummet.

Fylldes poolen en gång på 1980-talet med just detta vatten?

I det oljiga, svarta vattnet ligger skräp och en död katt. Det luktar inte något annat än fukt – ventilationen är ju liksom god. Fönstren och väggarna är fulla med graffiti, de enorma blomlådorna är fyllda med trasigt fönsterglas … och hur man än försöker, är det svårt att förstå hur man umgicks här.

Jag blundade och tänkte efter. Poolrummet låg ju alldeles intill det största köket och en gigantisk eldstad. Eventuella barn måste man ha haft i koppel. Var det som i gamla Bondfilmer att man ständigt gick omkring i bikini och högklackat (Britt Ekland i ”Mannen med den gyllene pistolen”) eller pågick orgier på bassängkanten (”Boogie Nights” med Mark Wahlberg) eller var poolen bara en prydnad som en tavla på en vägg?

I poolrummet finns en illa tilltygad panel med amatörmässigt fastsatta kontakter och knappar. Fly mig ett facit! Vad gjorde man här?

När det gäller husets ägare, är det tydligen en skumraskperson som använder fallfärdiga hus lite här och där i Sverige som penningplacering för vidaretransport till skatteparadis. Han må vara en omoralisk skurk som borde skämmas – men jag tackar ändå för upplevelsen.

Share
27 kommentarer

Rapport om tingens beskaffelse

En stilla reflekt… äh.

*paus*

Reflektionen är inte alls stilla, jag far omkring och dammsuger och torkar golv och skurar toaletter och bryter av mina obefintliga naglar på fastkletade russin.

VEM I HELA FRIDEN LÄT OSS MÅLA KÖKSGOLVET VITT?

Say no more.

När vi ändå är i köket, ska jag berätta vad jag nästan inte kunde köpa i vår stoooora stoooohoora mataffär igår:

Hyllorna för bröd, morötter, rädisor och bananer hade sett bättre dagar.

 

Salladspåsar, tomater och ännu mer (mindre) sallad.

Affären måste ha hamnat i en tidsmaskin och placerats i Östtyskland 1979. Eller Leningrad 1984. Precis så här såg det ut där. Då.

Likadant var det faktiskt i söndags på en av våra större hamburgerrestauranger, där man kunde stå i omständlig kö som vanligt – men inte få pommes frites, lökringar, extra sallad, minimorötter, stark sås eller bacon. ”Problem med leveransen” sa tjejen i kassan och log för att en liten stund senare inför alla kunder skälla ut en ung hantlangare som tydligen var skuld till världens ondska.

Nej, då är det roligare att skåda Sextonåringen och Trettonåringen här hemma. När jag var i den åldern lockade jag hela dagarna håret med locktång (som om det behövdes) och sydde in brallor så att de blev snävare än snävast och skulle inte ens död kunna tänka mig att bli sedd tillsammans med mina föräldrar.

De två tonåringarna på väg till Valborgsfirande tillsammans med alla oss andra igår.

 

Denna traditionella happening som avslutar allt siste-april-firande kallar jag ”Eldvin”.

(Om ni nu kan läsa detta, betyder det nog att överflyttningen till nytt webbhotell har lyckats. Puh, då hinner jag nog inte städa mer.)
Share
14 kommentarer

Med spett och yxa …

… raderade jag ett par gamla blogginlägg bara för att få berätta att jag är på hotelläventyr igen. Denna gång med låtsashimmelsäng, fungerande vattenkokare, minibar för en nykterist och 400 översättare. Fast de har egna rum.

Nej, jag är inte översättare. Jag är inhyrd som panelhöna för att med 20 år äldre, mycket mer erfarna, grånade män och kvinna på ett podium diskutera ”översättarens roll i dagens språkutveckling: innovatör eller bevarare?”. Ptjaaaa, svarade jag, där jag satt vid den röda pilen och funderade lite mer på frågetecknens placering i en mening som är en fråga i en fråga. Sedan (håll i er!) fick jag hålla i ett korrektur som Olle Josephson hade i sin portfölj: nya upplagan av Svenska Skrivregler! Jag kommer förmodligen inte att tvätta händerna förrän i höst.

Nu har jag lyssnat på en vansinnigt rolig Jonas Hallberg, spillt choklad i tangentbordet och ska snart klä på mig en prickig klänning från 1991 för att gå på bankett med bl.a. Översättarhelena.

Men nu till väsentligheter. Det är ju sprickor i handfatet! Hurra!

Sprickor i ett sprucket handfat är ändå alltid bloggvirke.
Share
18 kommentarer

En sanndröm

Idag skrev lokaltidningen om Buketten-skaparen Bengt Nygren som blev miljonär, kallades samhällsfarlig av den 28-årige SSU-ordföranden Bo Ringholm, byggde lyxvilla och sedan sålde sitt imperium och flydde landet. (Läs Gits text från 1971.)

Och tänka sig – lyxvillan ligger fem minuters bilväg från mitt hus. Istället för att i eftermiddags vila/städa/jobba/handla åkte jag till det numera fallfärdiga, igenvuxna och vandaliserade huset. Så här ser en av entréerna ut.

Genom den där dörren kunde jag inte gå, ty den var låst.

Jag klättrade in genom ett av många sönderslagna fönster och botaniserade på insidan. Jag tog 120 bilder och hann känna på det oljiga, svarta vattnet i poolen, beundra badmintonhallen, klämma på en Saab 99, vada genom nerfallen isolering, skärskåda etiketter i både köksskåp och garderober samt fastna i vildvuxna rosor i trädgården. Jag gick som i en science fictionfilm eller en drömsekvens. Efter ett tag märkte jag att jag log brett och talade med mig själv.

– Nämen vilket kakel. Mosaik menar jag.
– Blommigt kylskåp, kan man tänka sig.
– Någon har försökt stjäla diskbänken!
– En bilmotor? I hallen?
– Koskenkorvagubbar gillar tydligen O’boy.
– Såna här lysknappar hade vi i Luleå.
– Hallå? Är det någon där?

Många bilder tänkte jag visa upp här, men efter att förgäves ha försökt i fem errorfyllda timmar och därmed försummat barn, hem och hushåll, ger jag nu upp och ska leta efter ett annat webbhotell. Tills vidare kan man titta på andras foton här. Eller investera i ”Övergivna platser” (Historiska media) av Jan Jörnmark.

Någonstans bland de 20 rummen och alla glasskärvorna tappade jag förresten min mobiltelefon. Men det är en helt annan historia.

Hejdå. Nu inleder jag en högst motvillig bloggpaus. Morr.

Share
29 kommentarer

En gammal underlig bok med foton (receptuppdat.)

Vabaha? (Svaret kommer längre ner.)

Jag har hittat en femton är gammal kokbok med recept som (till synes) har slängts ihop av diverse kändisar. Det var på den tiden Lill-Babs åt vitt bröd, Lili och Susie stavade sina namn på engelska och Christer Sjögren sjöng i skogen. Författarna till ”Förgyll din dag” ser ut så här:

– Vi har jättemånga vänner, det är därför vi är så glada.

De heter Kicke och Uffe och de gick hem till alla de kände som var med i svängen och lagade mat med dem. Amelia Adamo hjälpte dem att få rubbet publicerat i Aftonbladet och hennes make Thorbjörn Larsson har skrivit förordet till den storslagna boken som alltså består av dessa tidningsartiklar. Maten som man kan laga kanske är vansinnigt god … men huuuu – hela boken är full av stela bilder. Kändisarna poserar med sked halvvägs in i munnen, glas höjt till en skål mot kameran och ben i konstigt obekväma vinklar.

Pernilla och Emilio visar upp sitt nya hus, Ma Oftedal är kompis med alla som var med i ”Varuhuset”, Peter Dalle och Tommy Körberg är bästisar med familjen Dominique och alla känner Birgit Nilsson. Utom Elisabet Söderström, som å andra sidan får posera i en rosa sidenpyjamas.

Kepsen bakåfram! Ja, jättecoolt! Och en sådan där picknickväska som är så praktisk att balansera med när man halkar omkring på skärgårdsklippor!

 

– Aj laaaav joooo … joooo … joru! Nä, det saknas något, vakandeva, vakandeva …

 

Lill-Babs och grabbarna samt den mystiska … armen. Men … jag känner ingen som skär ost på det där hållet. Gör man det?

 

Uppdatering
Frågor om själva recepten uppstod i kommentatorsbåset. Inte så konstigt, så har jag nu läst dem också. (Snöade totalt in på enbart bilderna igår.)

Jag tycker att det ser ut som helt vanliga recept på de vanligaste rätterna som kanelbullar, helstekt fläskfilé, parfaiter och småkakor. Men de heter liksom:

  • Birgit Nilssons legendariska bullar
  • Hovsångerskans bärtarte
  • Sagotantens goda kuvertbröd
  • Midsommarlax på Wibbles vis
  • Gäddfärstimbal Staël von Holsten
  • Crêpes von Segebaden
  • Solveig Fälldins gudomliga tunnbröd
  • Lilla Emelies läckra petis-chouxer
  • Anitha Bondestams goda maränger
  • Höstdessert à la Anna-Greta Leijon
  • Laberos magiska entrecôte

Och så förstås ”Gunilla Åkessons förförare”:

Tag ut rundlar av vitt formbröd med ett glas.
Bred på jordnötssmör och strö på knaperstekt bacon i småbitar.
Servera dem varma eller kalla till drinken.

 

Iiooouh.
Share
26 kommentarer

Golvets hämnd (bilduppdat.)

För sju år sedan lade vi in ett dyrt trägolv med breda plank och golvvärme i det nästan 30 kvadratmeter stora köket. För att ”få en varm känsla” och ”bryta av mot allt blankt” och dessutom skapa ”lantliga vibrationer” lackade vi inte golvet. Istället behandlades det med en olja som dock krävde speciell såpatvätt en gång per år. En gång per år, hur ska man kunna komma ihåg det?

Ett fulare golv har sällan skådats. Det blev snabbt missfärgat och ingrott med kökssmuts, skrapat av rangliga 50-talsstolar utan tassar och glipigt av allt vatten som jag hällde på lite då och då i förhoppning om bättring. Golvet gav igen för misskötseln och sprutade ut små stickor som borrade sig in i våra hälar. Min favoritrörelse – Sprint Medelst Glidstopp – har alltid varit helt utesluten i köket. Pincetterna bor i en kökslåda, need I say more?

Men. Idag och tre dagar framåt ska vi slipa och måla. Buffén med en miljard glas ska flyttas, lister ska sprättas bort, damm ska flyga och kvällsmaten intas på golvet i vardagsrummet.

Jag är redan trött.
—-
Uppdatering

Jahaja. Det är här jag ska laga mat ikväll. (Kom nu inte och säg att jag inte behöver alla dessa glas och alla andra som inte syns på bilden.)
Share
22 kommentarer

När jag pryade

På min tid hette det ”pryo” – praktisk yrkeslivsorientering. (Himla skillnad när det plötsligt skulle handla om arbete istället för yrke, right?)

1) I sjuan följde jag med pappa till Tekniska Högskolan i Luleå. Han blandade lila vätska med ofärgad vätska så det sa pffffrt och kom rök, sedan sorterade han pärmar och pratade med en arg tant som skrev skrivmaskin.

2) I nian pryade jag på Nordnytt. Redaktionen kreerade fem minuters nyheter som sändes en gång per dag (strax före TV-Nytt). Efter tre dagars stillasittande, rullandes tummarna, pekade Jan Sundén på mig och sa:

– Klä på dig. Vi ska inviga Gula Paviljongen. Du får göra pratan.

Toppen där på huset plockades ner och placerades mitt på Storgatan, som samtidigt blev gågata.

Nästa dag fick jag följa med Rolf Fredriksson när Nordnytt filmade en skandalbondgård med en mördarbonde som lät sina oskyldiga djur ligga i drivor och dö. Kalvar sköts framför mina ögon av gråtande veterinärer och jag hade nästan inte vett att vara upprörd.

3) Då var det mindre dramatiskt när jag i gymnasiet pryade på Dramaten samtidigt som Ingmar Bergman satte upp Kung Lear med Jarl Kulle i titelrollen och en mycket ung Lena Olin som den ärliga dottern Cordelia. Jag smög i kulisserna och pratade med en bullrig Sigge Fürst som då var Bamsefar i Klas Klättermus. Några månader senare tog låg han döende på den sjukhusavdelning där jag jobbade som vårdbiträde.

Nu ska Trettonåringen här hemma praoa [pra:o:a] och jag sjunger oooaaa hela natten, oooaaa hela dan tills hon på tonåringars vis blir galen. På helt eget initiativ har ungen valt en reklamfirma i Lund som praoplats! Nästan fem timmars tågresa bort! Jag är chockad, förstummad och stolt. Men hur ska det lilla pyret klara sig?

Nä, nu måste jag göra en karta över Lund. Då ska vi se.

– Klostergatan är smal och där kör bussarna som vansinniga, satsa på Lilla Fiskaregatan som, kom ihåg det, är mycket större än Stora Fiskaregatan. Lundagård är trevligt att gå i, men inte när det regnar. Lundagård kan man förresten både läsa och fika i också. Lite förvirrande, men det är bra. AF är AF, inte arbetsförmedlingen. Och Domkyrkan måste du försöka putta omkull, det gör alla. Knake och Widebergare skall bliva din lunchmelodi. Akta dig för konstiga män i färgglada overaller så ska allt gå bra ska du se.

Share
38 kommentarer

Ibland blir det fel, men det gör inget

Jag är ju kommandorskan i den här familjen. Jag pekar med hela handen, minns det mesta och skriver lappar med versaler och fetstil. (Samt kursiv kuriosa.)

Och så går det ändå åt pipan! Curlingsamordnaren drar sig kanske tillbaka med något gammalt över sig efter denna dag.

En sådär lagom road Salt Stellan (alldeles nyss). Foto: Trettonåringen.

Basketturneringen pågår för fullt, jag åker omkring med kamera, skriver protokoll, tar tid, inhämtar nya kaffemuggar, mjölkpulver, liniment och bananer när de gamla har tatt slut och berättar för alla om de konstiga domarna som började slåss. (Med varandra.) Ordern till Den djefla mannen löd i morse kl 07:15:

– Tioåringen ska levereras dääääär klockan 11:00, du ska skriva protokoll dääääär 11:30. Se till att han äter och har det gula matchstället på sig, att du äter och att Sextonåringen är vaken och medveten om att han vaktar Fem- och Åttaåringen innan du åker. Själv är jag däääär och skriver protokoll på fyra matcher som Trettonåringen spelar.

  1. Trettonåringen får med fem sekunder kvar av första matchen en lårkaka som smakar sisådär och tvingar henne att stå över tre matcher – en vila som dock ska få henne i form till morgondagens final.
  2. Tioåringen levereras till sin match utan matchställ (som han har lämnat på köksgolvet).
  3. Den djefla mannen får leta upp en vikarie till protokollsysslan och kör hem för att hämta det gula matchstället.
  4. Den djefla mannen klär på sin Tioåring ett helt felaktigt matchställ som är mitt och når honom till fotknölarna eftersom den ömme fadern bara högg första bästa gulaktiga påse i hallen – men Tioåringen hinner spela i andra halvlek!
  5. Protokollvikarien vill bli ersatt för sin insats, vilket gör att jag (!) blir tvungen att skriva protokoll på en match precis när jag egentligen hade tänkt titta på Salte Stellans magiske son fem kilometer norrut.
  6. Tioåringen får en elak boll rakt på näsan och sprutar sedan blod över hela golvet, där en humla redan sedan tidigare låg och dog.
Tioåringen (nr 8) iklädd rätt matchställ. Foto: Trettonåringen.

Nu ska jag skriva en mycket noggrann instruktion till den ytterst komplicerade morgondagen med matcher här och där (se förra inäggets kartillustration) och speakeruppgifter på finalmatcher. Jag säger som Karl IX till Kristian IV år 1611:

Där rätta dig efter!

Share
8 kommentarer

Bildsafari från Göteborg

Från en radiostudio i Sörmland till en hotellsäng i Göteborg via förstaklassresa per tåg – en på det hela taget perfekt dag. Kolla bara vilken balanserad och färgkomponerad lunch jag serverades.

Däremot är internet på tågen numera på 1996 års modemnivå. Kalla mig gärna bortskämd, men jag började hyperventilera och prata med medpassagerarna – som alls inte ville prata – när det tog två minuter att få fram en simpel kartbild som behövdes eftersom jag inte hittar över huvud taget i Götet.

Efter en bra stund gav jag upp mitt kartletande och bad Översättarhelena om hjälp. Hon lotsade mig först till ett kaklat café och pekade sedan med hela handen så att jag tog rätt buss – som förde mig helt bortitok. (Inte tokigt, bara långt bort.) Mitt hotell ligger denna gång liksom i Iowa eller South Dakota och heter som ett skivbolag respektive en dator. Och det är fullt med polacker, kineser, tyskar och grovarbetare i orangefärgade kläder.

Hotellet ”Hotel”?

Hotellet ”Hotel”?

I receptionen satt en pojkspoling på 28 år.

– Välkommen. Kan damen fylla i denna blankett?
– Huh? Vasaru, sa du ”damen”?

(Räkna till tio, Lotten!)

– Ja! Ni tog väl inte illa upp?
– Oj, jomen, inte behöver du nia mig om jag duar dig!
– Öh. Has det ett kontokort?

Påväg till mitt rum visade det sig att jag bodde fem kilometer in i huset.

Dessa fyra korridorer ledde mig blott bort.

I ett hörn med mystisk trappa neråt hittade jag en intressant skylt. Bastun bryr jag mig inte ett dugg om, men Jim gillar jag ju. (Jag har aldrig tyckt om att basta, vilket tydligen är en helt felaktig åsikt som jag enligt goda men alldeles för envisa vänner bör botas från.)

Via låsta, knarrande dörrar, mystiska prång med döda krukväxter, trekantiga stolar och polska planscher tog jag mig framåt, allt närmare mitt mål.

På väg mot Jims rum visade det sig att jag verkligen var på landsbygden. Kanske till och med i en annan tid?

Jahaja. Kanske 1989? Men var var gymmet?

Tydligen används hotellet av patienter som hör hemma på ett närliggande sjukhus, där jag i morgon ska föreläsa. I de långa, underjordiska gångarna mötte jag haltande kvinnor, enarmade män och en och annan vilsen grovarbetare i stålhättade kängor. Föga anade jag att undergången var nära trots alla tydliga tecken.

Äntligen framme! Gymmet som nutiden glömde eller rummet där tiden stått stilla i 25 år. Lappar daterade 1987 och läckande madrasstoppning överallt … men inte en levande själ.

Under 25 minuters styrketräning (har inget vidare tålamod när det gäller träning utan bollar) var jag en av de överlevande. Världen hade gått under, jag var ensam kvar, men insåg förstås nyttan av muskler och kondition.

Hallå, kan någon komma hit med en kopp te? Jag orkar inte resa mig upp.

Share
22 kommentarer

Stolthet och fördom

Kemisterna förföljer mig.

  1. Min pappa är kemist.
  2. Min första på-riktigt-pojkvän var med i Kemiolympiaden 1982.
  3. Den djefla mannen är kemist.
  4. Den som sammanförde mig och den djefla mannen är kemist.
  5. Vår Tioåring här hemma är fullständigt uppslukad av kemi.

Så, vad vet man lite fördomsfullt om kemister? De har förstås foträta skor, vattenkammat hår, närsynta glasögon och periodiska systemet i en rulle under armen och blandar salpeter med svavel så fort de kommer åt. Åh, ett citat, ett citat kommer farande!

Du som för att lugna och trösta oss lidande människodravel
har lärt oss att blanda salpeter med svavel —
o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

(ur Dan Anderssons Baudelaireöversättningar)


Nåväl, så djupa behöver vi ju inte vara. Det handlar ju bara om lite kemi. I förra veckan kom Tioåringen hem med en läxa som utan att ha med kemi att göra löd:
”Skriv en dialog.” Aha. Man ska tänka på att ha pratminus, citattecken eller gåsfötter (ergo gåsögon) och försöka vara tydlig i vem som säger vad på ett inte alltför stolpigt sätt? Eller hur? Nå, han kommer väl och ber om hjälp om han behöver, tänkte jag och väntade. Men han kom inte.

Jag har svårt att låta bli att övervaka, och när barnen inte visar upp läxorna för att få beröm, brukar jag gräva i deras väskor på kvällskvisten. Mången gång har jag stått där i hallen med stoltheten översvämmande både i hjärta och tårkanaler.

– Åh! Hon kan minus! Som är så trist!
– Nä dra på trissor, en handskriven deckare på tio A4!
– Han har ritat av hela familjen! Jag döööör!
– Vad betyder NH4NO3 – hur kan han veta allt detta och dessutom tala latin?
– När lärde han sig att stava till ventriloquist?

Detta var vad jag hittade i Tioåringens läxbok:

Ett kemigräl.

När var mina föräldrar så stolta att de sprack?

Share
23 kommentarer