Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

På tåget nu och då (uppdat.)

Ur dagboken 2005:

De riktiga pendlarna är mer luttrade än jag. När tågets avgång först flyttades fem minuter framåt, ryckte de på axlarna och läste vidare i gratistidningen. När en högtalarröst sedan meddelade perrongbyte, suckade de kanske lite, men tog sina ryggsäckar och lämmelvandrade till rätt ställe. När fina blädderskylten plötsligt visade att tåget var ytterligare 20 minuter försenat, grävde alla fram sina mobiler. Jag hörde vad de sade:

– Tågfan är försenad. Igen.
– Jag kommer, men jag blir sen.
– Ställ in mötet, vi får ta det i morgon istället.
– Klä på dig, jag hinner inte idag. Ssschh. Puss.

Va? Klä p… Va? Jag vred huvudet snabbt mot mannen som sa det, jag vred så där snabbt som de gör i tecknade filmer. Mina ögon ploppade ut så där som de gör i tecknade filmer och precis som i tecknade filmer rivstartade mannen sedan med ett friktionsmoln och sprang nerför trapporna.

Och var borta. Hallå, ville jag skrika, hallå, berätta mer! Varför är hon inte påklädd och vad skulle ni göra och hallå? Men jag sa inget utan fantiserade ihop en passionerad historia uppe i det blå.

Lite senare ombord på tåget togs jag ner på jorden igen. Damen i sätet bredvid inte bara fes som alla som sitter bredvid mig alltid gör. Hon drack även sprit ur medhavd plunta. Spritdoften blandades med den omisskännliga doften av ett nyöppnat paket köpeköttbullar. Damens yttre var perfekt, från klädmärke till nagellack medan det inre borde ha stannat inne. Själv somnade jag och väcktes strax före Stockholms Central av mitt eget snarkande. Fisande spritdamen tittade med avsmak på mig.

Julkalendern 1968.

Så långt den dagboken.

Nu ska vi se, hur var det förr i tiden när man åkte tåg? Jag minns mest att man kunde avbeställa och ändra alla biljetter huller om buller till och med efter att tåget hade gått och inte förlora en spänn på det. Och att maten i restaurangvagnen var mindre plastig, men absolut inte bättre och absolut inte billigare. Eller minns jag fel? Jag klev 1978 på tåget i Luleå vid femsnåret på eftermiddagen, sov i liggkupé med fyra mystiska män och en dam med enorma fötter och var framme i Stockholm vid åttasnåret på morgonen. Ur dagboken från denna resa:

”Han som ligger snett ovanför mig är lumpenkille och jätteäcklig. När han pratar med mig låtsas jag att jag inte hör. Tanten med världens största fötter gav mig en macka, men det var gammal ost på. Jag åt ändå för att tanten inte skulle bli ledsen. Nu har jag läst både Expressen och Aftonbladet två gånger för jag vågar inte klättra upp och hämta boken i väskan ovanför äckelkillen. Bara nio timmar kvar nu.”

Idag går det förstås snabbare. Hela 15 minuter snabbare.

Fast idag är det ju sanslöst krångligt med både sträckor, tider, förseningar, priser och platser – vilket kallas förbättringar. Har ni hamnat på plats 1 i förstaklass, förresten? Strax framför en gigantisk, öppen sopsäck som luktar lik? Det har jag.

I undersökningen som presenteras idag, står det:

”Anledningarna är, enligt SJ, ett ökande resande, slitna tågset och stora trafikökningar på godstrafiksidan. Över hälften av förseningarna beror på problem med spåren och spårbrist, menar SJ och skjuter problemet ifrån sig.”

Jag hade varit en bedrövlig chef för SJ eller vilket företag som helst utom mitt eget. För att inte tala om hur illa jag hade skött budget och planering samt personalvård. (Roliga firmafester och fina veckobrev hade vi dock haft på företaget.) Men SJ, SJ, gamle vän – gör biljetteriet kundvänligare, ta bort 30-sekundersregeln och styr om tidtabellerna så att de stämmer med verkligheten även om det ser illa ut. (Det enda som jag kan tycka har blivit betydligt bättre på tågen är internettillgången, som var bedrövlig 1978 och som bäst 2005–06.)

Jag gillade de forna småkupéerna. Källa.

Hur funkar tågen i andra länder, ni som reser runt? Ska vi skicka SJ på studiebesök eller bara åka tidsmaskin bakåt för att orka att fortsätta åka tåg?
____
Fler SJ-undringar:
Månhus
Studiomannen
Pysseliten
Ica

Share
34 kommentarer

Ryggskott

Lämplig illustration.

Jag må ha fött fem barn, haft knaster i knäna sedan 18-årsåldern och dragit ut två visdomständer samt brutit en tå. Men vad är väl det mot den smärta som Min djefla man har fått utstå i sitt ömma liv?

När han häromåret drabbades av tandvärk och satt hohoande med våtvarma omslag som en seriefigur, skrattade vi åt eländet. Han knaprade en hel natt på isbitar och drack varma drycker som orsakade åsknedslag i munnen eftersom tandakuten som bekant är motvillig på helgnätter.

För fem år sedan gick han stånkande som Groucho Marx i ett par dagar. Ryggvärken kom från en liten kontraktur, sa han. När jag påpekade att han inte längre var 186 cm utan bara en tvärhand hög, sträckte han på sig tills han påminde om en cirkushund som går på bakbenen. Efter en veckas ”det är helt ok” fick han hämtas med ambulans, pytsas i morfin och läggas in på sjukhus på skattebetalarnas bekostnad i ett par dagar.

– Shoot ’em in the back! sa Uncle Fester där han stod och lyssnade på sin nya Ipod.

Precis som att jag inte längre ger mig på badminton (hög hälsenerisk), innebandy (hög handslagsrisk) och balett (allmänt hög risk för stretchrelaterade sträckningar) har min man nu beslutat sig för att gränsen går vid orientering. Gärna Långa Natten, gärna 15 km i hällande spöregn, gärna slutspurt över kalhygge, gärna 100 meter rakt uppför en rullstensås.

Men ingenting inne i en gympasal. För i lördags lekte han med barnen inne i en sådan. Han skulle bara vända sig om för att fånga en boll samtidigt som han tog två springsteg och vände på huvudet och klockan slog, tuppen gal och vinden vände. Spriongk! sa det i ryggslutet.

– Äh, det är bara en liten kontraktur, säger min man nu.

Den lilla kontrakturen är som en liten tuva. Den omöjliggör

  • bilkörning
  • tvätthängning
  • matlagning
  • städning
  • normalt trappgående
  • nattsömn
  • granborttagning
  • sittande.

Nattsömnen är utmärkt för Den djefla mannen själv. Jag – den lidande hustrun – väcks däremot numera inte blott av nattvandrande barn och snarkningar utan även av aaaaaaaaah-aaaahj och uuuuuuuhuuuuuuuuffff-aaahj.

Även Marat jobbade i badkaret.

När man har ryggskottsont, bör man stå och ligga men inte sitta. Nu står Den djefla mannen på sin höjd en meter över havet, ligger till bords som en romare i Asterix och jobbar i sängen eller badet. Ptja, allt är på det hela taget precis som det brukar vara.

Karl XIV Johan låg ju till sängs mest hela tiden under sin regenttid, Kar de Mumma skrev en miljard kåserier i sängen och Karl XII styrde och ställde när han bars omkring på en bår i Poltava eftersom han hade fått en kula i foten. Så vilka storverk kommer inte att skapas här hemma under den närmaste tiden?

Karljohansstil.
Share
28 kommentarer

Hur ofta dammsuger ni?

Nyårsaftonsdukningen.

 

Nyårsaftonsdrickat. (Fint skareva.)

 

Nyårsaftonsefterrätten: Flambé skal au de banan avec chokladsauce.

Jag vet inte vad som är normalfallet, men tydligen dammsuger jag det var tionde dag eftersom detta under glada tjo och hurrarop – som när någon bestiger Mount Everest – hittades under soffan nyss:

Cigarr i champagneglas.

Nu kan man ju tycka att det intressanta i sammanhanget är att vi lyckades få ihop en någorlunda proper dukning eller att champagnen ju är från det bästa champagneåret någonsin. Men att städningen p.g.a. fyndet avstannar totalt och kameran letas fram och att det är lika stökigt som för en halvtimme sedan, tycker jag är spännande.

(Läs Per T:s minnen här nere om ni inte redan har gjort det, förresten.)

Share
33 kommentarer

The Big Chill

Man måste ju åka pulka när det är snö. Frågan är bara varför det inte säljs vuxenpulkor. Fast när man nu har minimusikspelare och mikrotelefoner kanske detta bara är precis som det ska vara.

 

Ja, jag simmar fortfarande i Den djefla mannens kängor.

Men man måste ju också blåsa såpbubblor när det är kallt, eller hur? Det måste dock vara riktigt kallt, minst tio minusgrader. Uppdatering: Tydligen funkar bubbelmakeriet mycket bättre om man har såpan i en termos så att den håller sig varm.

Åttaåringen fokuserar. Om man gör fel får man nämligen väldigt kall såpa i munnen.

Uppdatering: Om det är mellan –28 °C och –35 °C fryser bubblorna omedelbart, varefter de sjunker mot marken. Men innan de landar, stiger de mot skyn igen! Det kan vara så här: trycket inne i bubblan sjunker med temperaturen och när trycket minskar, lyfter bubblan. (Dock får ni gärna faktagranska mig och rätta eftersom jag egentligen inte vet vad jag pratar om.)

Om man ska vara lite vetenskaplig här, finns det massa, massa att diskutera: man har ju varm andedräkt och såpan är flytande. Hur lång tid tar det innan bubblan fryser? Och kan man skynda på frysningen genom att tugga på isbitar först? Fryser bubblan från övre delen eller undre först? Och spelar det någon roll egentligen? (Ja, om man forskar i ämnet.)

Elvaåringen, Åttaåringen och Sexåringen är såpbubbleforskare. Bubblorna ramlar snabbt ner på marken, men går inte sönder.

Om man petar på bubblorna, blir det hål i dem som vore de tomma ägg. Om de däremot går sönder redan uppe i luften, singlar små skrynkliga bubbelskal ner mot snön. När det är bortåt –30 °C går bubblorna sönder som porslin – med ett klingande ljud – och lägger sig som små skärvor på marken.

Undrar om pilarna ligger kvar ute i snön.

En liten filmsnutt i ämnet finns här. Såpbubblerekord när det är varmt finns här. (Där kan man även få svar på frågan ”kan man blåsa bubblor med en spindel i munnen?”.)

Vad gör andra ungdomar när det är kallt och snöigt då? Ett vågat konstverk i vår busskur förstås.

Fotot är taget från fel sida och rebusen är faktiskt ganska svårtolkad. Osignerat verk.

 

Fotnot: The Big Chill är en sevärd film.

Share
23 kommentarer

Lovtal till språkpoliskåren …

… håller Ragna Fahlander på Dalarnas Tidningar.

(Tack för tipset säger vi till Husse!)

Sen måste jag erkänna att det går runt i huvudet på mig när jag försöker hålla isär brevlåda och postlåda. För mig är det som sitter vid tomtgränsen en brevlåda och det gula som jag stoppar frankerade försändelser i en postlåda. Men enligt NE är det precis tvärtom.

Uppslagsverket: ”brevlåda, behållare i vilken brev samlas upp för sortering och utdelning. Brevlådor finns uppsatta vid postkontor, vid lantbrevbäringslinjer och på lämpliga platser inom tätorterna.”
Ordboken: ”1 låda i vilken post samlas upp för vidare befordran: brevlådetömning; stoppa vykorten på ~n; ~n töms flera gånger om dagen”.

Uppslagsverket om postlåda i artikeln brevbäring: ”I dag skiljer man mellan postutdelning i tätort och i glesbygd. Den förra sker till postlåda vid adressatens tomtgräns eller genom brevinkast i lägenheten”.
POSTLÅDA finns märkligt nog inte med i NEs ordbok, men SAOL 13 ger definitionen ”privat brevlåda”.

/Olle

Share
2 kommentarer

Bloggus galnus

Jag har som rimligt mål att blogga en gång per dag. Ibland hinns det inte med, varför jag måste straffa mig själv med tagelskjorta eller två inlägg en annan dag. Ibland skriver jag texter som nästan ingen begriper eller bryr sig om. Då måste jag belöna mig med ett glas vin en simpel måndagskväll. Efter basketträningen. (Ni hör? Gunde Svan hade svimmat.)

Kall kyckling och chips. Grönsak.

När jag sitter där och sippar smuttar och klockan närmar sig halv tio på kvällen och jag läser en klädkatalog som Fjortonåringen har beställt och jag sabbar för henne genom att skriva larviga kommentarer till fula kläder och jag slabbar med kycklingbrosk ser jag i ögonvrån kameran. Och det enda jag tänker är:

– Finemang. Det här kan man nästan blogga om.

Jag har inte den blekaste aning om huruvida kycklingen var god eller ej. Men det kan jag ju blogga om.

Share
31 kommentarer

Bloggrelaterade yrken (uppdat.)

Under 2009 kommer följande nyyrken att uppfinnas och hela världen därmed kravla sig ur krisen:

Bloggbiträden – assistenter som på sjukhus och andra vårdinrättningar servar patienter med klockslag, replikskiften och krokiga provinstrument samt röntgenbevis.

Kommentarsvarare – automatiska sådana för att underlätta livet för t.ex. Kenza:

Inlägget på 110 tecken har 348 kommentarer. Jättejobbigt.

Tävlingskontrollanter – uniformerade sajtpatruller som håller koll på bloggpriserna, bloggutnämningarna, nomineringsförfarandet och kategoriindelningen.

Bloggetymolog – insamlare av excerpter till den stora Blordboken som kommer att utkomma i 73 band år 2018. Exempelhäften med ordförklaringar och tips på läsning kommer dock att presenteras en gång per dag av bloggtorgens speaker’s corner-talare.

Stekjärnsjournalister – mejlande intervjuare som fixar frågor men låter den intervjuade bloggaren skapa själva texten. Jfr >boilerplate och skjutjärn.

Bloggpoetertwitterkvitter, bambuhuser, jhaiku samlas i bokstävlarnas rimliga sammansvärjning: RSS-lyriken.

Länkmäklare – förmedlare och försäljare av länkar som ger god avkastning.

Mina dribblings- och tangentbordsglasögon. (Att bilden är arrangerad syns på den främmande datorn.)

Under 2010 dyker även dagensoutfitfotografer, tangentbordslärare, faktaboksbläddrare och bloggmanagers upp.

Har jag glömt någon yrkesgrupp?

Uppdatering
Framför allt är jag inte först (jävlar): Jardenbergs lista.

Fler förslag finns i kommentatorsbåset!
Dieva: personal blogselector, ergo bloggspökskrivare
Pysseliten: bloggopeder
Plastfarfar: blegoknektar
Anna bidrar med nya sjukor: bloggoman och bloggofob. (Jag känner flera som har drabbats av det senare, jfr >bloggallergi.)

Share
36 kommentarer

Nyårsaftnar som mött mig

Förra årets tolvslag såg ut så här. 

Min alldeles egen jag gick fem mil till skolan med halm i skorna-historia är denna:

När jag, Broder Jakob och Orangeluvan växte upp i skuggan av det aldrig uppbyggda Stålverk 80, fick vi på nyårsafton sitta med de vuxna och skåla. Vi tre fick dela på en 33-cl-flaska med Grappo. (Grappo må låta som ett namn på en hund, men är alltså besk grapefruktläsk som ser ut som spökvatten.) Pommac? Men neeeeej, då hade det ju varit gott.

Min alldeles egen nämen hej vilken rolig och vild ungdomstid du hade-historia är denna:

Nyårsaftonen när vi gick i nian, var jag och Bästisgrannen i Stockholm. Som de lantlollor från Luleå vi ju var, hamnde vi helt fel i en lägenhet i Alby, där Lidingökillarna – som vi kände sedan språkresan till Eastbourne – halade fram hasch. Knark! Vi, som inte ens hade luktat på glöggen än, kastade oss ut och ner till tunnelbanan igen. Nu är det ju hela 18 stopp från Alby till T-centralen, så det tog sin tid – inte förrän kl. 23:54 var vi framme.

– Vart ska vi?
– Till fyrverkerierna!
– Vilket håll?
– Mot vattnet!
Vattnet? Det här är ju Nordens Venedig!
– Spring!

Vi hann ner till en korvkiosk med utsikt mot Djurgården och stod när klockan slog strax bakom en vinglig man som åt på en rå, fryst hamburgare utan bröd. Då och där bestämde vi att det här minsann var en komplett misslyckad nyårsafton. Vilket ju inte är sant idag, när det är en av nyårsaftnarna som jag faktiskt minns.

Eftersom nyårslöften är så här himla jättesuperduperintressanta, brukar jag aldrig lova ett endaste dugg. Men nu!

  • Jag ska ta vara på den sömn jag eventuellt får.
  • Jag ska vara rädd om de datorer som inte blir stulna.
  • Jag ska sträva efter att läsa Tintin högt med olika röster minst en gång i veckan.

Gott slut på er alla och tack för alla kommentarer!
___

Oj. Jag sitter vid en för mig okänd dator av annat märke än jag är van vid. Allt är jättekonstigt och annorlunda och när jag nyss skulle formulera den synnerligen komplicerade avslutningsmeningen ovan, funderade jag tydligen så länge att någon i burkens inre ville hjälpa mig med en stor skylt. ”Om du trycker fem gånger på shifttangenten sätts funktionen ’Tröga Tangenter’ igång.”

Oh, the irony.

Share
40 kommentarer

En julklapp och en härmisbloggare

I julklapp fick jag två teaterbesök och ett biobesök, två övernattningar på hotell och en frufridag. (Sådana julklappar kan rekommenderas: man skriver bara på ett papper vad man vill ge bort och stoppar det i ett kuvert. Betalningen kan ju ske vid ett senare tillfälle och om man har riktig tur, plockas gåvan aldrig ut av mottagaren.)

Barnen installerades hemma med instruktioner om matlagning och stearinljusförbud, varefter vi gav oss åstad mot en helkväll: 1) Bondfilm Med Hopplös Titel 2) restaurangbesök. Den djefla mannen hade bokat bioplatser i god tid eftersom jag vill sitta bra och långt fram samt i en så stor salong som möjligt. Två skyltar mötte oss på bion:

Gå förbi! Men vart? Till vem?

 

Ser ni mig?

Alla som ville plocka ut förbeställda biljetter slogs med dem som ville skälla på den trasiga projektorn och alla som bara ville köpa biljetter till en helt annan film. Alla trodde att just de fick gå före i kön.

– Mäh! sa jag.
– Bah! sa Den djefla mannen.

Snabbt fattade vi beslutet att hyra en dvd-film och köpa hem dyrpizza för att äta med barnen. Men då hade filmuthyrarbutiken brunnit ner.

Bara ett varningens ord: inom de närmaste dagarna tänker jag besöka Ikea, åka tåg, köpa en kalkon och dessutom klippa håret. Ni andra kan kanske planera utifrån det?

Tillägg
Se på fan: Jonas Thente på DN härmisbloggar. (Fast han kallar det prao.) Är det månne en ny genre i hemlisbloggarbranschen?

Share
29 kommentarer

Tiden läker alla tår

Den lilla tån som klämdes i dörren den 20 november ser ut som ett ägg. Den är lite fin i kanten och vill inte gå på promenader i kyla, för si då lägger den armarna i kors och håller andan tills den tuppar av.

Eller i klarspråk: blodcirkulationen verkar inte vara riktigt ok – den domnar bort.

Nu är jag visserligen ingen pumpstjej eller en klackmadam utan snarare en barfotabrud. Men nu är jag less på att som en clown gå omkring i Den djefla mannens militärkängor.

Titta, lite snyggare blir den i svartvitt. (Det finns en nagel, den bara är skymd. Av sin tå.)

Lotusfot är detta nu icke, men inte heller kroppskultur. Ska vi döpa den? Skriva sånger till tåns ära? These feet were made for walking …

 

Skratta ni, allt kommer tillbaka, även detta skomode. Själv hoppas jag på mockasininvasion.
Share
13 kommentarer